Kategori: Politik

Politik ska ha konsekvenser.

IMG_20130410_154819

Ett argument jag har sett ganska ofta från framförallt Socialdemokraters håll på sista tiden är att saker och ting har ”för stora konsekvenser”. Att ta bort vinster i välfärden har ”för stora konsekvenser” eftersom det ”påverkar tusentals anställda och patienter”, ungefär som om inte det faktum att vi har vinster i välfärden också påverkade dem. Samma argument läste jag häromdagen kring jobbskatteavdraget. Att ta bort det får ”för stora konsekvenser”.

Vad är detta för förbannad feghet? Politik ska ju ha konsekvenser, om en inte vågar det så kommer det såklart att gå åt helvete. Okej om de var för jobbskatteavdraget, men på deras uttalande verkar det inte vara det som är grejen.

Mest korkat är ändå argumentet när det kommer till vinster i välfärden. Dagens modell har för det första gjort att en massa skolor har startas för att sedan lägga ner, vilket såklart påverkar elever och personal otroligt mycket. Dessutom så är det knappast så att någon tvingas lägga ner för att vinstuttag förbjuds, en massa verksamhet kommer troligen att kunna fortsätta drivas ändå, speciellt om den drivs av sådana eldsjälar som brukar beskrivas i de idealiserade fallen. Men framförallt så kommer det såklart att finnas övergångsregler i en sån situation. Det är ju inte som att det är en kommunistisk revolution vi talar om, utan om en reform som gör att företag inte kan ta ut skattepengar i privat vinst. Det lär inte bli så att  alla företag förbjuds över en natt.

Och ni behöver inte oroa er: det kommer såklart att startas nya verksamhet för de patienter som fick sin vård av företag som försvinner. Där kommer nog lite personal som blivit arbetslös kunna anställas också, kanske rentav lite fler eftersom mer pengar kan gå till löner när det inte finns något vinstintresse.

Nej, detta med att avfärda politik för att den har konsekvenser är verkligen postpolitik. Politiken ska helst inte märkas alls, utan ska bara vara några gubbar i kavaj som bestämmer om saker långt utanför ens egen vardag. Väldigt långt från allt vad ideologi och samhällsprojekt heter.

Misogyn humor etablerar misogyna tolkningsramar.

Ett sånt där ämne som återkommer är hur en ska se på sexistiska skämt. Jag minns en person jag var på g med som ständigt skämtade om hur negativa karaktärsdrag var ”kvinnliga”. En gång beklagade hen sig dock över att det finns folk som är sexister ”på riktigt” medan det hen ägnade sig åt bara var ”skämt”.

Jag minns hur jag efter ett tag själv började anamma detta språk. Kvinnligt betydde bara dåliga saker, främst att på olika sätt ”ologisk” och ”irrationell” vilket innebar ett en ”kände efter” för mycket. Alltså: om en visade sina känslor på ett tydligt sätt lät en sina känslor styra och var kvinnlig och dålig.

En gång så hade jag och den här personen en konflikt. Jag minns inte riktigt vad det rörde, men jag blev i alla fall väldigt ledsen över något och började gråta. Istället för att försöka förstå mig och trösta mig så beskyllde personen mig för att vara ”kvinnlig”, och som ett resultat av detta började jag skämmas över mina känsloyttringar. Gränsen mellan att skämta om att använda ”kvinnlig” nedsättande och att faktiskt göra det var otroligt tunn. Genom att ständigt skämta om det etablerades innebörden av ordet, och när det väl behövdes i ett seriöst sammanhang så fanns det där att slänga i ansiktet på mig. Genom skämtandet etablerades och reproducerades vissa begrepps- och tolkningsramar som sedan genomsyrade alla situationer.

Fast det var inte först där som skämtandet blev problematiskt. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt över alla mina kvinnliga personlighetsdrag. Grejer som jag idag ser som positiva karaktärsdrag, som min förmåga att verbalisera vad jag känner och vara i kontakt med mina känslor, blev något negativt. ”Rationalitet” lyftes upp till skyarna som något slags tillstånd där en bara tar bra beslut befriade från känslors inverkan, fast innebar i praktiken att folk inte låtsades om sina känslor i tron att de då skulle försvinna.

I många sammanhang jag befunnit mig i har denna typ av ”skämt” dragits frekvent, även om situationen jag beskrev ovan var ett av de värsta exemplen. Till en början har jag ofta varit med i jargongen och internaliserat kvinnohatet, men sedan började jag mer och mer ifrågasätta detta. Idag skämtar jag aldrig om mitt eget kön på det sättet. Jag ser det som ett slags slentrianmässigt kvinnohat som bör bekämpas.

När en ständigt använder vissa begrepp på ett visst sätt, även om det är skämt, så skapas en viss ram för hur en tolkar och beskriver världen. Denna ram kan sedan användas i alla sammanhang. Skämt går snabbt över till att bli allvar. Snart står en där och använder ”kvinna” som ett skällsord fast det inte alls var så det var tänkt från början.

Om kvinnor som säger nej men menar ja och våldtäktskultur.

Rörande kvinnor som säger nej fast menar ja. Fick denna kommentar under mitt inlägg om saken innan:

Jag har stött på att tjejer säger nej när dom menar ja. Blev till och med utskälld en gång för att jag tog ett ”nej” bokstavligt. Men nej, jättevanligt är det nog inte och att inte få knulla när ens partner inte orkar kommunicera är ett rätt litet pris att betala för att ”slippa” våldta någon.

Detta är något en hör då och då. En vän till mig berättade bland annat om kvinnor han dejtat som hade värjt sig vid samlag och sedan, när han stannat upp, reagerat med förvåning och velat att han skulle fortsätta.

Jag tror absolut att detta fenomen kan förekomma, till och med att det inte är helt ovanligt. I mina ögon är det ett väldigt starkt bevis för att vi lever i en våldtäktskultur. I en våldtäktskultur så är det accepterat och kanske till och med förväntat att överträda kvinnors uttryckta vilja i sexuella sammanhang. Om detta till och med beskrivs som en nödvändighet för att kunna ha konsensuellt sex, alltså att sådant inte äger rum om en inte överträder kvinnors uttalade vilja, så är det klart att kvinnors uttryckta (och ofta även upplevda) vilja inte respekteras.

Det stämmer att kvinnor lärs in i att de inte ska visa sexuellt intresse och kanske till och med att värja sig från det. Detta är väldigt sorgligt och gör såklart att en massa sex inte äger rum, eftersom kvinnor inte lär sig att uttrycka en vilja till det. Frågan är om lösningen är att ignorera indikatorer på att kvinnan inte vill. Jag tycker såklart inte det, utan tycker att det vore rimligare att tvinga dessa kvinnor att uttrycka sin vilja klart och tydligt istället för att värja sig. Klarar en inte av att göra detta får en gå utan sex, helt enkelt.

Båda män och kvinnor som är intresserade av konsensuellt sex borde ha ett intresse av att kvinnor upphör med detta, och då är det inte en rimlig metod att gissa att kvinnan vill och sedan ”spela med”. Den man som är intresserad av att bryta våldtäktskulturen borde respektera kvinnors uttryckta vilja, oavsett om det finns skäl att tro att den överensstämmer med den egentliga viljan eller inte.

Om en väljer att tolka kvinnans nej som ett ja är en uppenbarligen mer intresserad av att få knulla just där och då än att ha konsensuellt sex. Detta är, oavsett vad kvinnan faktiskt menade och ville i just den situationen, att prioritera sig själv över de kvinnor som faktiskt menar de de säger. Detta är också våldtäktskultur: att vara beredd att ”ta risken” att ha sex med en kvinna mot hennes vilja.

Frågan är hur män som säger att kvinnor ”säger nej men menar ja” vet vad kvinnan egentligen menade från första början. Att en kvinna först säger ett nej som efter mycket tjat blir ett medgivande handlar inte om att nejet betydde ja, utan att mannen vägrade acceptera ett nej för ett nej. Att ett samlag äger rum efter en kvinnas nej betyder inte att nejet betydde ja, det kan lika gärna betyda att du har överträtt kvinnans vilja och alltså gjort dig skyldig till vad vi kallar våldtäkt.

Män beskriver sig ofta som offer när de menar att de får ta alla sexuella initiativ eftersom kvinnor inte säger vad de menar. Om du vill att kvinnor ska börja uttrycka sin vilja så är det lämpligt att börja med att värdera deras uttryckta vilja för sanning. Först då kommer kvinnor som säger nej men menar ja att sluta upp med detta och faktiskt säga vad de menar. Min gissning är dock att du helt enkelt väljer att prioritera kvinnors vilja under sin egen kortsiktiga njutning.

Gästblogg: helst ska vi inte ens vara människor.

Här är ett gästinlägg om arbetsmarknaden för unga som jag publicerar då författaren själv inte ville göra det under eget namn. Håll tillgodo.

Jag tycker det är synd om arbetsgivare som klagar för att de får för få eller för många ansökningar. Det måste vara hemskt trist och jobbigt att kunna välja och vraka mellan potentiella kandidater. Den stressen! Den ångesten!

Det är förstås oss unga arbetssökare som det är fel på, inget annat. Vi gör allt rätt: Vi går klart gymnasiet, examinerar från en högre utbildning och besöker en jobbcoach. På utbildningen bildar vi oss och får betyg på det vi gjort, hos jobbcoachen får vi veta hur man söker jobb. Vi finslipar vårt CV, våra argument och lär oss hur hela processen går till. Det är mycket viktigt att vi gör rätt, för gör vi ett enda litet snedsteg (skriver ”ganska” i personliga brevet, ringer arbetsgivaren vid fel tidpunkt) så åker vi ut. Helt i sin ordning förstås, för inget annat än perfektion tolereras. För perfekta arbetssökare, och i längden perfekta arbetstagare, ska vi bli. Vi lär oss att vi ska gilla läget, foga oss efter arbetsgivarens villkor, le vid rätt tidpunkter och inte skratta för mycket. Vi ska inte vara för sura heller… inga känslor får egentligen visas… och heller inga åsikter… helst ska vi inte ens vara människor. Lydiga, sociala, flexibla, inte komma med förslag, inte visa ambition. Fysiskt och psykiskt friska, ej ha någon form av handikapp. Hur skulle det se ut, om man anställde t.ex. någon med Aspergers syndrom (så jävla konstiga människor f.ö., seriemördare är de allihopa dessutom)? Haha! Haha igen!

Men ändå får vi inte jobb, fastän vi uppför oss perfekt! Alltså, jag förstår varför. Vi är ju ändå väldigt obstinata och jobbiga att ha och göra med. Vi vill ju bara ha ett fast heltidsjobb med bra lön och bra villkor. Vi har inte ännu 10 års erfarenhet, vi har kanske 0-1. Jag förstår att det är ett problem. Man vill ju ändå ha den perfekta arbetstagaren: Han som är 26 år gammal men ändå har 10 års erfarenhet och 6 års studier bakom sig (helt rätt och rimligt). Inte heller vill man ha någon som är 30+, för hen (ok, förlåt, HON) kan ju vilja skaffa barn. Och de som är 50+ är bara gamla och trötta. Nej, unga pigga personer ska det vara, fast som är fulländande i sin kompetens. Ren perfektion.

Metro Stockholm 130402 sid 14

För inte är det lönt att lära upp en 21-åring, föra över sina erfarenheter till denne, nej, det går inte för sig. Schyssta arbetsvillkor för unga? Lol, varför det? De är ju ungdomar, inte människor. Och vi ungdomar ska tuktas tills vi fattar att this is a mans and an arbetsgivares world.

Det är verkligen synd om er arbetsgivare. Det är ni som är förlorarna på arbetsmarknaden. Förlåt 🙁

Om samtycke och kvinnor som säger nej fast de menar ja.

Ibland när en diskuterar samtyckeslagen diskuteras så pratas det om att ”vissa kvinnor säger nej när de menar ja” och att kvinnor generellt inte är lika ”på”sex som män eftersom det är så det sexuella spelet fungerar och så vidare. Det må vara sant att det inte är lika socialt accepterat att visa stor vilja till att ha sex som kvinna, men frågan är hur detta kan utgöra ett legitimt argument emot samtyckeslagen.

Om vi tänker såhär, vad är det värsta som kan hända i dessa situationer om det finns en samtyckeslag och personen följer den, det vill säga inte har sex förrän det är klart att det råder konsensus kring det? Det värsta som kan hända är att vissa samlag helt enkelt inte äger rum även fast det egentligen råder konsensus, för att en av parterna inte klarar av att uttrycka detta. Det kan såklart kännas tråkigt när en har chans att ligga men inte får, men inte i närheten av lika tråkigt som att bli våldtagen eller ”råka” våldta någon.

Om personer inte klarar av att kommunicera att de vill ha sex får de helt enkelt gå utan. Det kanske rentav är nyttigt så att de kan lära sig att vara tydligare i sin kommunikation. Vissa personer kommer kanske gå miste om sex för att deras partner inte klarat av att uttrycka sin vilja till det. Detta är ett litet pris att betala för att människor inte ska bli knullade mot sin vilja.

Däremot tvivlar jag på att det här är ett jättevanligt problem. Jag tror inte att de flesta kvinnor konsekvent verkar ointresserade av sex när de väl kommit i den situationen att det faktiskt är aktuellt. Däremot tror jag att många män tjatar sig till sex från en kvinna som egentligen inte är så jävla taggad, och att detta då uppfattas som att ”ett nej blir ett ja”. Om det är ett vanligt fenomen i ditt sexliv att kvinnor först inte vill, men att ni sedan ändå ligger, så tycker jag att du bör se över din rutiner kring hur du inhämtar samtycke (vilket jag utgår från att du värderar). Ett nej eller motvillighet som efter mångt och mycket blir ett tillåtande är inte vad jag skulle se som konsensus.

Och de kvinnor som gör det får helt enkelt lära sig att vara tydligare. Det tycker jag känns som en rimligare lösning än att ha sex med folk som en inte är säker på om de vill eller inte bara för att det kanske kan vara så att den är en av dessa mytomspunna kvinnor som säger nej när de menar ja.

Individualiseringen av hälsoproblemen.

Lady Dahmer har skrivit om det här med hälsa och klasstillhörighet. Många människor lägger fokus på att ”folk” måste ta mer ansvar för sig hälsa och till exempel sluta röka, börja träna och äta mer grönsaker. Detta kan väl absolut vara vettiga tips till enskilda individer, men som bred lösning på hälsoproblem i samhället är det uselt. Är det någon som på allvar tror att folk kommer få bättre hälsa för att en hetsar människor till att träna och äta nyttigt? Det är säkert många som vill göra detta men som av olika skäl saknar möjligheter.

Hälsa handlar mycket mer om vilka levnadsvillkor en har. Spela roll om en går en powerwalk om en sliter ut kroppen genom monotona rörelser på jobbet, stressar för att få vardagen att gå ihop, har för dålig ekonomi för att gå till läkaren om det inte är riktigt illa och så vidare.

Något som spelar stor roll för hälsan är vilket yrke en har. Jämför ett fysiskt slitsamt yrke med massa monotona rörelser, mycket stress och små möjligheter att själv få bestämma över sitt arbete med ett mindre fysiskt tungt, varierande yrke där en har relativt stor autonomi.Vad tror ni får en att må bra och dåligt? Faktorer som stress, upplevt självbestämmande etcetera påverkar också den fysiska hälsan mycket, det handlar inte bara om vad en stoppar i munnen och hur mycket en rör på sig. Att en powerwalk tre gånger i veckan väger lätt i förhållande till att spendera åtta timmar om dagen i en miljö som får en att bli stressad och må kasst. Arbetet utgör ungefär hälften av människors vakna tid och utformningen av det är extremt viktigt för ens hälsa.

Tänk sedan på om en till exempel har möjlighet att låta någon annan ta hand om ens eventuella barn när en tränar, om en orkar ställa sig och laga någon nyttiga jävla mat eller om en är för slutkörd efter jobbet och om en i så fall har råd att köpa mat som funkar. Ibland säger folk att ”alla har råd” att köpa träningskort/träningskläder, vilket ju såklart inte är sant från första början, men även om det vore sant handlar det ju inte bara om att ”ha råd” utan om vad en måste prioritera bort. Med ansträngd ekonomi märks sådana utgifter mycket. Sedan är det också en fråga om att ha tid och energi att utnyttja det. Jag kan verkligen förstå att den som jobbar heltid inte har någon lust att lägga ytterligare tid på träning efter jobbet, om en nu ens har möjlighet.

Och nu kan en ha en massa invändningar. Kanske att den som inte har råd med träningskläder kan ta en rask promenad eller det där ständiga käcka ”ta inte bilen/bussen” till jobbet, ungefär som om alla hade råd att ta bil/buss. Kanske att folk ”borde” prioritera sin hälsa högre. Kanske att en kan ”downshifta”. Gud, jag har hört så många.

Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills en spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation. Att minimera arbetsskador, att förkorta arbetsdagen, att minimera stressen på arbetsplatsen, att göra det billigare att gå till läkaren och så vidare.

Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val, ungefär som om människors dåliga hälsa handlade om att alla plötsligt hade slutat äta morötter. Det kommer inte att lösa ett skit att tänka så, det kommer bara göra att människor får mer skuldkänslor. Okej att det kanske är enkelt för dig att slippa ifrågasätta samhället och istället bara kunna skylla på ”lata individer” men att se det som någon slags enhetlig lösning är helt enkelt inte hållbart.

Att vara ”antirasist” men vägra göra en analys i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Cwejman har skrivit att det är fel att prata om strukturell rasism på ett sätt som rör sig bortom ”Sd är dåliga” eftersom en då ”bekräftar rasisternas världsbild”. Att säga att människor har olika erfarenheter och positioner i samhället beroende på hudfärg är att ”bekräfta rasisternas världsbild” om att det finns ”olika raser”. Som källa för detta tar hen bland annat vad en rasist skrivit på Flashback. Rasisten är nöjd med att antirasisterna talar om vithetsnormer etcetera eftersom en då bekräftar att hudfärg spelar roll för hur en är och menar att en ska uppmuntra antirasister att tala i termer av ”vitt och svart”. Detta citerar Cwejman. Sedan skriver Cwejman:

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern.

Så att vissa rasister skriver på Flashback att en ska uppmuntra talet om ”vitt och svart” betyder alltså att en kan bekräfta att det är såhär det fungerar på ett bredare plan? Att gå till Flashbacks tråd om nationalism (eller var det nu är hen letat) för att hitta bruningar som delar ens analys är kanske inte en helt bra metod för att underbygga sina påståenden. Men det är ju bara min åsikt som hobbytyckare, jag har ju aldrig fått skriva en timbrorapport vilket proffstyckaren Cwejman har.

Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras.

Cwejman vill inte ”dela in människor i kategorier”. Vi måste se individen™! Det är ett ständigt liberalt mantra som upprepas gång på gång. Jag förstår att liberalismen utgår från att alla individer är lika och fria och så vidare och jag tycker att det är en fin tanke, men tyvärr fungerar den inte i praktiken. I dagens samhälle är individer inte fria eller lika utan människor lever i olika världar beroende på såväl hudfärg, kön och klass. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut, ska vi förtiga detta i hopp om att det bara ska försvinna av sig själv? Detta är språket som måste användas för att förstå strukturell rasism, ska vi sluta använda det för att liberaler tycker att det är dåligt att inte utgå från att alla är unika snöflingor och att människor inte har kollektiva erfarenheter beroende på grupptillhörighet.

Sedan kommer Cwejman in på att det är ”de högljudda” antirasisternas fel att vi har rasism eftersom det är vi som skapar en motreaktion hos ”extrem”högern:

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen […] poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod.

Jag tänker att en anledning till att en ”mer sällan” hör det argument Cwejman tar upp är att det är ganska orimligt. Visst kan det vara så att aktiv antirasism tvingar fram en konfrontation som kan stärka rasistiska krafter kortsiktigt, men det är alla gånger bättre än att bara stå och se på medan det sprider sig ”sakta” men säkert. Cwejman ser framtvingandet av konfliktlinjer som ett problem, något hen har gemensamt med många liberaler. Konflikterna i samhället får inte vara uttalade, inte synas, helst ska vi låtsas dela mål som en enda stor familj (fast där alla är individer, såklart). Ur mitt perspektiv är att visa på konfliktlinjer och alternativ otroligt viktigt. Konflikterna finns i samhället, därför är det viktigt att de inte göms undan utan kommer fram i ljuset så att folk kan ta ställning. Att ignorera konflikter går inte att de försvinner, bara att människor får svårare att se över sina intressen, något som högern alltid har tjänat på.

Att vissa rasister känner sig stärkta i sin övertygelse av antirasism, eller mobiliserar sig när de stöter på motstånd, betyder inte att det är en framgång för rasismen som helhet på samma sätt som det inte är en framgång för vänstern om fler blir mer radikala i sin analys ju mer hänsynslös kapitalismen blir i sin framfart. Det är främst ett bakslag. Att någon på Flashback blir glad att antirasister talar i termer av ”vitt och svart” betyder inte att det gynnar rasismen som helhet.

Den liberala metoden, att bara vänta och hoppas att det går över, kanske skriva någon text om saken som andra liberaler kan sitta och nicka instämmande åt, kommer inte att skydda oss från rasism. För att driva antirasistisk kamp så måste en ha en analys som sträcker sig utöver ”alla människor är lika mycket värda”. En måste kunna förstå hur rasism fungerar och reproduceras för att förstå hur den kan bekämpas, och här fyller teorier kring vithetsnorm och strukturell rasism en viktig funktion. Det handlar om att förstå rasism på ett djupare plan istället för att sitta och vara ”antirasist” på sin kammare men vägra göra en analys utöver ”Sd är dumma” i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Att kännas sig ledsen och missförstådd när en får ta konsekvenserna efter att medvetet provocera.

Haha, detta är humor på hög nivå. En av personerna jag blockade på twitter för att hen skrev att feminism bygger på tvång har gått in och försvarat sig med att hen inte aaaalls ville provocera utan bara för att ”säga sin åsikt”. Och så är hen såklart missförstådd :’-( :’-( Stackars liten. Jag skulle ha tagit bort kommentaren om det inte var ett sånt praktexempel på precis vad jag ville komma åt i inlägget.

Antar att det var mig du nämnde i din text, och ja jag skrev till dig att ”Sveriges feminism bygger på tvång, och då spelar det inte roll vilka som är för den” , jag svarade på något du hade skrivit kommer jag i håg. Och nej det var inte för att provocera, utan för att säga min åsikt. Gick själv in på din twitter sedan och såg att du hade kallat mig ”kräk”.Tro att du missuppfattade mig.

Alltså ursäkta, men hur kan en ens försöka hävda att det inte är en provokation att skriva till en uttalad feminist att feminism bygger på tvång. Det är klart som fan det är en provokation. Att en sedan också har den åsikten gör det inte mindre till en provokation. Jag tycker till exempel att Ström är en idiot, men jag fattar att det är en provokation att gå in och yttra den åsikten på hens blogg. Ja, det är min åsikt men det gör inte att det blir legitimt att yttra den i alla jävla kontexter. Herre jävla gud.

Alltså folk som provocerar och sedan blir förvånade när folk blir förbannade och ba ”men jag ville ju bara hävda min åsikt/ifrågasätta/nyansera/kritisera/whatever”. Väx upp fan! Det är inte som att jag ba ”man jag förståååår inte varför folk blir sura när jag skriver argt om mansrättsaktivister, jag säger ju bara min åsikt”. Jag vet att det jag sysslar med då kan vara provocerande för vissa, och det hanterar jag genom att vara beredd på det och rensa bort sånt. Inte spela oskyldig/omedveten om vad det jag skriver har för effekt på folk. Det tycker jag bara är fånigt.

Sedan blev den här personen kallad för kräk av mig, vilket det gjordes en väldigt stor grej av. Alltså orkar inte när folk ba: ”förtjänar hen verkligen att kallas kräk”. Tja, kanske inte av sina föräldrar eller sina vänner men helt klart av mig. Det funkar inte att hålla ”god ton” och förvänta sig att få något slags trevligt bemötande när en ägnar sig åt medveten provokation.

Om det finns något jag önskar att folk la av med så är det denna grej med att ”spela oskyldig” när en egentligen gör något hemskt medvetet. Alltså ursäkta men jag tror tyvärr att du ligger på en intellektuell nivå högre än en femårings, jag tror att du kan inse vad dina handlingar har för konsekvenser. Frågan är om du vill det eller inte.

Den totala vidrigheten.

Ursäkta att detta inlägg är lite ostrukturerat och så vidare men jag är verkligen så jävla upprörd på grund av detta.

Alltså vidrigheten i att någon har attackerat tjejjouren i Stockholms mejl och därmed omöjliggjort att både kvinno- och tjejjourerna inom ROKS kan driva sin verksamhet. De personer som vänder sig till kvinno- och tjejjourer kan vara utsatta för såväl våldtäkt, våld och incest. När en attackerar dessa så är det dessa personer som hamnar i kläm. Det är tjejer som blir utsatta för sexuella övergrepp, incest och våld som en förvägrar hjälp.

Det är inte ofta jag blir såhär upprörd, men detta är verkligen bara vidrigt. Denna attack slår liksom inte främst emot ROKS som organisation eller mot feminismen som rörelse utan mot kvinnor och tjejer som söker hjälp för att de blir utsatta för våld. Hur kan en tycka att det är något rimligt att attackera? Jag begriper det inte. Jag förstår inte hur en människa kan vara så vidrig att hen vill förvägra människor i den situationen hjälp, som dessutom är ideell. Det finns liksom inget ont i denna verksamhet.

Hetsiga stämningar mot kvinno- och tjejjourer har jag så svårt att begripa. Kärnverksamheten går ut på att hjälpa personer med problem, något som i många fall helt enkelt kräver kvinnoseparatism. Många som hör av sig har blivit utsatta för övergrepp begångna av män, och känner sig tryggare när de vet att det är kvinnoseparatistiskt. Och ja, dessa problem har ofta med könsmaktsordningen att göra, vilket inte är någon stor överraskning. Men det är inte som att det går ut på att predika feminism för dessa personer. Det går ut på att hjälpa och stötta. Att sannolikheten sedan är stor att en blir feminist när en ser det förtryck kvinnor utsätts för på nära håll är en annan sak.

Det är liksom detta som hetsen mot allt som har med feminism att göra kan mynna ut i. Att hundratals personer utsatta för vidriga saker förvägras hjälp. Okej att en attackerar en ideologi liksom, men att en på det här sättet sabotera verksamhet är bara så jävla lågt.

Alltså jag skulle aldrig, verkligen aldrig, sabotera en mansjours verksamhet hur lite jag än ställer mig bakom deras analys (med detta inte sagt att jag inte tycker att det finns legitima grunder för att bedriva sådan verksamhet). Jag tycker att det är ett vidrigt sätt att agera på. Hur illa en än tycker om feminism så kan en väl för fan hålla sig ifrån att förstöra för människor som skriver i behov av hjälp.

De som står bakom attacken har dels skapat en stor skada genom att förvägra en massa personer hjälp i stunden. Skadan kan komma att leva kvar långt efteråt eftersom förtroendet för en verksamhet som bygger på att en är närvarande och svarar på frågor och att den som hör av sig kan vara säker på att ens historia inte sprids till utomstående skadas i och med den här typen av händelser. Grattis så jävla mycket till att ha sabbat en massa personers möjlighet till hjälp till att komma ut ur extrem destruktiva situationer. En tjej- eller kvinnojour är inte sällan den första kontakten en stödsökande vågar ta med någon annan eftersom det är garanterat anonymt. Grattis så jävla mycket till att förvägra människor utsatta för våld, incest och våldtäkt den möjligheten.

Det är inte ofta jag använder den här typen av ord i löptext men jag är så arg att det får fan gå: ni är vidriga kräk. Äckliga varelser som inte förtjänar att röra er fritt i samhället. Misogyna äckel. Nästan så att jag hoppas att helvetet finns så ni får brinna där i evigheten.

London är inget föredömme.

Ibland lyfter folk fram Londons hyresmarknad som ett bra exempel på en oreglerad hyresmarknad som fungerar. Nu vet jag inte hur det är med bostadsbristen i London, men jag vet en del om hur hyresmarknaden ser ut. Det är vanligt att folk hyr enskilda rum i en en lägenhet, där de alltså delar kök och badrum med tre-fyra andra. När jag var i London bodde jag hos en tjej som hyrde ett rum på kanske 10 kvadrat, i en lägenhet med tre andra, för 400 pund, vilket vid den tiden motsvarade ungefär 5000 kronor och nu ungefär 4000. Det är väldigt mycket pengar för ett rum, och det låg varken centralt eller var särskilt fräscht, utan var tvärtom ganska äckligt.

Det är också vanligt att säkerheten för hyresgästen är minimal. En facebookvän till mig som bor i England skrev att hen blev vräkt på dagen, vilket tydligen ansågs legitimt av polisen som kom dit för att reda ut bråket. Generellt verkar det vara vanligt att säkerheten i kontraktet är extremt låg. I Sverige tror jag att en har en viss säkerhet även om en inte har ett kontrakt, enligt hyreslagen.

Är det en välfungerande hyresmarknad? När människor måste betala svinmycket pengar och dessutom inte har något som helst skydd som hyresgäster?

Någon kanske tycker att det är ”bättre än att folk inte har någonstans att bo” och det stämmer väl till viss del. Men det är inte det som är min fråga, utan frågan är om detta är föredömligt? Ska vi ha detta som modell för hur vi ska utforma vårt samhälle? Det tycker jag verkar orimligt.

En kan nog ha en hyresmarknad där folk samtidigt har möjlighet att bo och samtidigt har rimliga hyror och en trygghet för hyresgästerna. En bra grej med den allmännyttiga bostäder är ju att en slipper vara utelämnad åt din hyresvärds nycker utan att det finns förutsägbara regler kring vad en får och inte får göra. Du slipper bo under din freakiga hyresvärd som har idéer om hur du ska leva ditt liv.

Folk råkar väldigt illa ut på hyresmarknaden och detta förvärras i en bostadsbrist, om människor är desperata och kan tänka sig att betala vilken hyra som helst eller gå med på vilken behandling som helst. Är det rimligt att i en sådan situation öka spelrummet människor har för att bete sig som svin, eller ska en istället se till att bli av med bostadsbristen? London är inget föredöme, det är en mardröm om hur vår bostadsmarknad kan, och håller på att, bli.