Etikett: göra rätt för sig

Människor som gör rätt för sig är samhällets värsta fiende.

Jag brukar säga att folk som ”gör rätt för sig” och folk som ”följer lagen” är de värsta fienderna mot samhället. Med folk som ”gör rätt för sig” menar jag inte människor som verkligen gör det, utan som gör en grej av att en ska göra det och som alltid tjatar på andra att de ska göra rätt för sig. Ett utmärkt exempel är rörande plankning. Vissa tycker att det är sjukt viktigt att ”göra rätt för sig” vilket i kontexten innebär att en betalar den summa en är ålagd att betala, helt utan åtanke på att olika människor har olika förmåga att betala fast de kanske måste åka tunnelbana för att kunna ta sig till skola eller arbete och så vidare. Det blir helt enkelt betydligt enklare för vissa att ”göra rätt för sig” än andra.

Samma sak återkommer ofta när det kommer till arbete: människor med fast anställning och relativt bra arbetsvillkor och hög lön pratar ofta om hur viktigt det är att en ”gör rätt för sig” och bidrar till samhället och gud vet allt, helt utan förståelse för situationen hos människor som har sämre arbetsvillkor, eller kanske bara möjlighet till bemanningsjobb. De tycker att en ska jobba oavsett vilka villkor en måste slita under, för det är viktigt att ”göra rätt för sig”.

Den som går på bidrag gör i regel inte rätt för sig, om hen inte har cancer eller någon annan behjärtansvärd sjukdom som dessa människor kan relatera till. Att människor som är marginaliserade i samhället i högre utsträckning riskerar att hamna i bidragsträsket är inget som det tas hänsyn till.

Sedan finns det ju andra faktorer än dålig förståelse för olika människors villkor och möjligheter till att göra rätt för sig inom rådande system. Till exempel så plankar jag delvis av ideologiska skäl. Jag tycker helt enkelt inte att det är rätt att vi har en kollektivtrafik som är avgiftsbelagd, utan tycker att allt ska finansieras av skatten. Därför tycker jag inte att det är att ”göra rätt för sig” att betala, utan jag tycker att det är att understödja ett system som är orättvist och ineffektivt.

På detta sätt tycker jag att det kan vara rentav oansvarigt att ”göra rätt för sig” efter det så ofta innebär att en följer de uppsatta reglerna, varken mer eller mindre. Människor som ”gör rätt för sig” brukar nämligen sällan tala om att gå på demonstrationer, ta ställning i olika frågor och så vidare utan det brukar nästan uteslutande kretsa kring att göra såsom lagen eller reglerna föreskriver. Helt enkelt en minimal mängd ansträngning för att passera som moraliskt godkänd i systemet, men inga egna ställningstaganden kring saker och ting.

Sedan kan de sitta på sina kammare och känna att det är skönt att de trots allt ”gör rätt för sig”: de jobbar heltid, de betalar sitt Sl-kort, samtidigt som de sitter högt högt upp i såväl en nationell som global maktstruktur. De följer ju trots allt lagen. De gör allting enligt reglerna. Ja, grattis till det, det lär väl kännas skönt att bli lämnad ifred av polis och myndigheter, att kunna leva gott utan att behöva tigga pengar och utlämna sitt privatliv till någon på Soc. Men det kommer aldrig att vara ett politiskt ställningstagande, och det kommer aldrig att vara något mer än ett fegt sätt att slippa ta ställning. Och denna självrättfärdigande passivitet, detta sätt att undfly all stora och viktiga frågor och dessutom sitta och pösa i sin egen självgodhet, den ser jag som en av de farligaste inslagen i vårt samhälle.

Det farliga är inte alltid det mest extrema, det farliga är det som får tid att växa medan vi kollar åt ett annat håll.

Detta är nog det vettigaste jag läst angående Sd i media på ett bra tag.

Själv har jag flera gånger upprört mig över att man bara ser huruvida Sd kommer över fyraprocentspärren eller ej. Det enda som spelar roll är hur många röster specifikt Sd får, inte hur opinionen och retoriken i övrigt ser ut. Jag har innan skrivit om att vi redan har ett främlingsfientligt parti i riksdagen och att man borde sluta se det så jävla svart och vitt utan fatta att det finns gråtoner på främlingsfientlighetsskalan.

Det viktiga är ju trots allt inte vilka partier som sitter där dem sitter, utan varför de gör det och vilka människor som har röstat fram dem och varför. Om det finns ett problem med en utbredd främlingsfientlighet så bör vi fokusera på att ändra folks attityder, inte  på att motarbeta Sd i riksdagen, även om det givetvis också är viktigt.

Vad man glömmer i allt tjafs om utskottsposter och stödpartier är att det finns riktiga människor som faktiskt har röstat på Sd, som faktiskt håller med dem. Är det inte dem som i slutänden påverkar detta? Dessutom har hela retoriken i den politiska debatten mer  och mer dragits åt att man ska ha så kallad ”ordning och reda”, ställa krav (är att bry sig) och strängare straff. En sån politik drabbar alltid de svagare grupperna i samhället och nog fan kan man räkna invandrare till dem.

Även om man inte rakt ut säger att Islam är som nazism och det största hotet mot västvärlden så kan man föra en politik som i sitt utslag missgynnar invandrare och det är det vi går mot i samhället. Även om folk inte per definition tycker att folk med annan hudfärg är mindre värda så vill man inskränka invandrares utrymme att utöva sin kultur, man vill ta ”hårdare tag” mot folk som inte sköter sig trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att det är en effektiv metod (snarare motsatsen) och det är ju där främlingsfientligheten börjar. I en önskan efter att människor ska ”göra rätt för sig”, i en oförståelse för att folk kan ha trauman och problem och i en önskan efter likriktning och absurd trygghet. Sån politik slår mot invandrare.

Jag skulle nog kunna övertyga dem flesta till att delar av Sd:s politik är bra om jag bara hade rätt ingång i diskussionen. Många tycker att saker som hårdare krav är fina grejer, många tycker att ”i Sverige ska man tala svenska” men inser inte att det är precis det som är främlingsfientlighet. Människor som tycker att folk gärna får vara mörka i hyn och fira ramadan och andra helt ofarliga traditioner, så länge de inte stör och så länge de har jobb och talar bra svenska. Sådana personer identifierar sig inte som främlingsfientliga eftersom de inte per definition tycker illa om just invandrare. Men å andra sidan: vem gör egentligen det? Det är bara extremt efterblivna nynazister som tycker att det är hudfärgen och endast hudfärgen som räknas, vanlig rasism ser inte ut så.

Så jag kan inte annat än hålla med: vi måste acceptera att Sverige inte är den toleransens fanbärare som vi vill få det att framstå som. Vi måste definiera vad främlingsfientlighet egentligen är, vilken retorik och politik som drabbar invandrare. Vi måste sluta se det som att främlingsfientliga bara är personer som vill ”spöa negrer” och föra en seriös debatt om vad som kan räknas som främlingsfientligt och inte. För det farliga är inte de mest extrema, det farliga är det som långsamt smyger sig på, det vi inte märker. Och vad som är ännu farligare är det extrema som får oss att vända våra blickar bort från det smygande, alltså precis det Sd är.