Kategori: Politik

Kort om kvinnlighet.

Jag tycker det är fascinerande hur okritiskt människor använder ordet ”kvinnligt”. Jag menar, allting som kvinnor faktiskt ägnar sig åt borde ju per definition vara kvinnligt? Ändå tycker en massa personer att det är lämpligt att använda ordet kvinnlig på ett sätt som genaste utesluter en massa kvinnor som inte beter sig på det sätter. Hur är det ens möjligt att vara okvinnlig som kvinna?

Jag begriper ju att kvinnligt inte handlar om hur kvinnor egentligen är, utan om en socialt konstruerad kvinnlighet. Min fascination handlar om alla som utan eftertanke använder ordet kvinnligt just såhär. Det är så otroligt vanligt förekommande att folk pratar om vad som är kvinnligt och okvinnligt helt utan att fundera på vad dessa ord egentligen ska innebära. Det är bara så en säger, helt enkelt.

Gud, vem som helst som bara tänker ett extra varv till på denna begreppsanvändning måste ju inse det absurda i att kunna ha en definition av ”kvinnligt” som utesluter en massa faktiskt kvinnor. Det faller ju på sin egen orimlighet. Ändå är det en massa ”rationella” antifeminister som tycker det är en helt rimlig begreppsanvändning.

Och nej, att jag inte rakar benen, sällan sminkar mig och så vidare handlar inte om att jag skäms över att vara kvinna utan om att jag tvärtom är väldigt stolt över att vara mig själv, i vilket min könstillhörighet ”kvinna” finns inkluderat. Så det så.

Kvinnodagen och så.

Idag är det ju internationella kvinnodagen! Dagens till ära kommer jag sura lite extra över patriarkatet och delta i ett panelsamtal om att ta plats som kvinna på internet på Helenes krog & bar vid Mariatorget. Vore kul om ni vill och kan komma, i så fall måste en attenda på facebook eller OSA till fanvadfittigt@gmail.com.

Har förresten inte skrivit något inlägg om att det finns en internationell mansdag eftersom jag kallt räknar med att alla mansrättsaktivister bemödar sig med att googla innan de kommer hit och mopsar sig. För inte kan det väl vara så att ni skiter fullständigt i om det finns en mansdag eller inte och bara drar till med det för att ha en ursäkt att slippa tänka på kvinnors rättigheter en dag om året. Nej, tänkte väl det.

Om liberalfeminismens problem.

Kvinnliga företagarna inom välfärden bildar sin egen Grupp 8, läser jag på Svt Debatt. Med feministisk retorik söker de legitimera det plundrande av skattemedel som vinstdrivande välfärdsföretag utgör. Det är en fråga om jämställdhet, tycker det.

Inspirerade av 60-talets kvinnorörelse kräver vi därför friheten att driva förskolor, vård och omsorg på lika villkor som företagare i andra branscher. Det skriver en grupp kvinnliga entrepenörer, som idag lanserar nätverket Välfärdens Grupp 8.

Att Lo är emot vinster i välfärden handlar enligt dessa personer helt enkelt om diskriminering av kvinnor, eftersom kvinnodominerade branscher inte får gå med vinst som manliga. Alltså är det en jämställdhetsfråga att tillåta vinster i välfärden. Att de pengar som försvinner är pengar som annars skulle gå till högre bemanning och bättre arbetsmiljö för de kvinnor som jobbar i dessa branscher är inte relevant. Nej, det viktiga är att det ska gå att tjäna pengar även på kvinnodominerade branscher. Det får ju inte vara orättvist.

LO skulle aldrig motverka nyföretagande och vanliga vinstdrivande företag inom de egna branscherna. Det riskerar ju både jobb, investeringar, kvalitetsutveckling och möjlighet att välja mellan arbetsgivare, samtidigt som det inskränker kundernas valfrihet.Men inom kvinnodominerade områden ska särskilda begränsningar tydligen gälla.

LO vill prata om vinster – men det handlar också om jämställdhet.

I slutet skriver de att kraven de för fram är mer radikala än de som det ursprungliga Grupp 8 drev.

Vi nöjer oss inte med kraven från dem vi lånat namn av, Grupp 8, som på sin tid krävde rätt till arbete och daghem. Vi förväntar oss friheten att själva äga och driva dagens förskolor, vård och omsorg – på samma villkor som andra företagare.

Jag vet inte om ni känner till Grupp 8, men det är alltså ett feministiskt och socialistiskt nätverk som var verksamt kring 60-70-talet. Bland annat så kämpade de för sex timmars arbetsdag som skulle möjliggöra att kvinnor och män kunde dela upp arbete i hemmet bättre. Jag tror knappast att de skulle sympatisera med vinster i välfärden. Deras krav handlade om att kvinnor i allmänhet skulle slippa dubbelarbeta och få lika lön som män, inte om att vissa kvinnor skulle kunna tjäna riktigt mycket pengar på andra kvinnors arbete.

Efter detta hittade jag Dagens Samhälles lista över Välfärdens 100 viktigaste kvinnor vars syfte var att ”synliggöra det viktiga arbete toppcheferna utför”. På hela listan fanns såklart inte en enda sjuksköterska, barnskötare eller vårdbiträde. Nejnej, det handlar ju om chefer detta. Om det viktiga jobb cheferna utför.

Och dessa två grejer sätter väl ungefär fingret på det jävligt feta problemet som finns med liberalfeminism. Något som lyser med sin frånvaro i dessa artiklar är nämligen arbetarperspektivet. Var är egentligen arbetarkvinnorna, de kvinnor som faktiskt utför själva arbete som dessa välfärdsföretagare och chefer profiterar på? De verkar inte vara relevanta över huvud taget.

Liberalfeminismen handlar inte om att förbättra för alla kvinnor, det handlar om att även kvinnor ska kunna tjäna riktigt mycket pengar på andra människors (i detta fallet kvinnors) arbete.

Nå, det kan väl kanske, rent formellt, kallas jämställdhet att även kvinnor kan tjäna riktigt mycket pengar. Det är så smaklöst och vidrigt hur ni får era klassintressen att framstå som könsintressen, när det absolut inte handlar om merparten av alla kvinnors intressen utan bara om er förbannade ”rätt” att profitera på deras arbete. Och inte nog med detta: ni tar dessutom en otroligt viktig del av feministisk historia, perverterar den, omdefinierar den och gör den till er. Helt utan förståelse för vilken ideologisk grund Grupp 8 hade och vilka deras krav var så kallar ni er ”inspirerade” av dem. Jag pissar på er jävla ”jämställdhet”.

IMG_20130221_140556

Att bryta vissa skönhetsnormer men inte andra.

Ibland får en frågan om varför en väljer bort rakning men inte sminket, eller någon annan skönhetsrutin. Ytterst så handlar frågan om skönhetsideal inte om hår eller smink utan om alla ideal samlade, och att göra ett aktivt urval som passar en själv. Detta är såklart lättare sagt än gjort. Hur avgör en vad som är ens eget val och vad som är samhällsnormer? Jag har egentligen gett upp idén att göra mig helt fri från samhällsnormer, jag tror inte det är möjligt. Det viktiga är att försöka minimera det hur illa en far på grund av dem. För att göra detta är det viktigt att noggrant utvärdera vad en väljer att lägga sin energi på i fråga om skönhet, och varför en gör detta.

En viktig grej är vilket förhållande en har till olika skönhetsrutiner. Är det lustfyllt och frivilligt eller är det tvångsmässigt. Rakningen var för mig mer tvångsmässig. Det var något jag var ”tvungen” att göra med vissa intervaller för att håret inte skulle bli för långt. Sminkningen är något jag gör sällan och endast när jag har lust till det. Det tar inte på långa vägar lika mycket tid i anspråk.

Givetvis kan en ha en osund relation även till smink. Vissa går upp en timme tidigare för att göra sig i ordning, varje dag. Vissa tycker att det är jobbigt att gå ut osminkade, eller gör det inte alls. Jag kan dra mig till minnes många tillfällen då det klagats över att någon var så jävla tröt att hen inte ens orkade sminka sig innan hen gick till affären. Detta förefaller för mig fullständigt absurt, jag skulle aldrig sminka mig för att gå till affären. Jag har aldrig haft problem med att gå ut osminkad, och idag är det standard. Om jag hade tyckt det var jobbigt att gå ut osminkad hade jag såklart försökt motverka det precis lika mycket som jag har motverkat mina jobbiga känslor inför att inte raka bort min kroppsbehåring.

Jag tror att just hårigheten har blivit en stor grej för många delvis för att det är mer ”permanent”. Även om en kan välja att raka sig bara då och då så verkar de flesta antingen raka eller inte raka. Smink däremot kan en använda någon gång ibland och sedan tvätta av. En annan faktor är att det verkar  anses okej att använda tillmälen mot orakade kvinnor på ett sätt som folk generellt inte gör mot osminkade kvinnor. En kvinna som är osminkad kan vara osnygg och så vidare, men blir sällan anklagad för att vara ofräsch eller äcklig på samma sätt som en hårig kvinna blir. Visst finns det gott om press kring sminkning också, men jag menar att det inte är på långa vägar lika normbrytande att gå ut osminkad som kvinna som att vara orakad och inte dölja det.

En annan faktor är att håret är något som växer naturligt men som ska rakas bort för att en ska uppfattas som ”kvinnlig”, vilket ger frågan en extra intressant dimension. Hur kan de göra en mer kvinnlig att ta bort något som växer naturligt på kvinnor? Jag tänker att både smink och vissa kläder kan användas för att accentuera vissa drag, och därmed ”lyfta fram” något som finns där redan från början. Nu är det väl inte riktigt så det fungerar, det inser jag också, men det går ändå inte att komma ifrån att rakning mer än andra saker handlar om att ta bort utan att för den sakens skull framhäva. Det handlar om att bekämpa sin natur. Med både smink och kläder finns dessutom ett inslag av personlig frihet och konstnärlighet, det kan vara ett sätt att uttrycka sig. Jag har svårt att se att rakning skulle vara det, såvida en inte rakar fittan i olika mönster. När jag sminkat mig mycket har det knappast bara varit för att vara snygg utan även för att signalera grupptillhörighet, värderingar och så vidare.

Men jaja, nog teoretiserat kring detta. Huvudpoängen är att var och en måste fatta sina egna beslut, men att normkritik och uppvisande av alternativ är en bra väg att gå. Personligen har jag valt bort rakningen och skriver därför mycket om det. Det handlar inte om att alla ska göra som jag utan om att visa att det finns andra sätt att hantera sin kropp än att raka den slät.

Idioters sexism är också sexism.

Ganska ofta så hör en folk avfärda sexism med att det bara är idioter som uttrycker sig sexistiskt. Underförstått här är alltså att det inte är något en ska bry sig om. Den främsta anledningen till sexismen anses vara dessa människors klena begåvning, och därför är det inget som rör ”vanliga” och normalbegåvade personer. Idioterna är helt enkelt inte representativa för befolkningen i stort, vad de gör och säger pågår i ett separat idiotuniversum som inte har med vårt att göra. Vi behöver inte bry oss om vad idioterna tar sig för.

Vi lever i ett samhälle som präglas av patriarkala och sexistiska strukturer. Detta finns inom oss alla, det är inget en kan svära sig fri från. Vissa människor vet detta och försöker motverka det, andra har inga problem med sexismen men har ”taktkänsla” och vet därför när det ”passar” sig och inte. Kanske drar en ett lagom sexistiskt skämt istället för att kalla någon hora, kanske ger en en orakad kvinna en kritisk blick eller mumlar något bakom ryggen om att ”ta hand om sitt utseende” istället för att skrika ”du är så jävla äcklig din fitta”. De senare exemplen är såklart värre, men det är uttryck för samma sak och fyller samma funktion.

Det finns en anledning till att idioter sysslar så mycket med hat gentemot vissa grupper och inte mot andra. I ett samhälle fritt från sexism hade det inte varit en lika enkel måltavla för en idiot att gå på en kvinnas utseende. Det hade inte fallit sig lika naturligt att säga att en kvinna med en orakad armhåla såg ut som ”en fitta på tvären”. Idiotin hade slagit slumpmässigt, inte så specifikt mot kvinnor som vi kan se idag.

Grejen är att de flesta fattar att en inte säger vissa saker, att en inte drar det så långt, för det är opassande. Men människorna som gör det är inte oberörda av samhället i stort. Att låtsas som om det inte är en ”grej” att någon idiot uttrycker sig sexistiskt för att hen bara är en idiot är att helt ignorera att människor inte är isolerade öar, utan lever och verkar i samma samhälle som en själv. Att inte reagera på sexism för att en inte anser att det rör en personligen är att acceptera den.

Kravet på knullbarhet handlar om att kvinnor ska veta sin plats.

När det diskuteras skönhetsideal finns det en grupp människor som alltid ska ta upp frågan hur mycket av idealen som är biologiskt betingade och hur mycket som är kulturellt betingat. För det första är jag helt övertygad om att det mesta är kulturellt betingat; människor knullade redan innan kläder, smink, rakning och vidare ens var påtänkt. Det lär ju knappast vara för att det signalerar sådan jävla fertilitet och livsduglighet som kvinnor sminkar sig, rakar sig eller bantar ner sig. Vidare så ser skönhetsideal olika ut i olika kulturer och har varierat i olika tider.

Nåja, oavsett hur det är med detta så finner jag att biologins och kulturens inflytande över idealen är en ganska oviktig fråga när det kommer till hur skönhetsideal diskuteras. Det är på det stora hela ganska ointressant vad enskilda personer har för preferenser. Könsumgänge är bara en begränsad del av människors liv, och den som inte upplevs som attraktiv av någon kan säkert hitta på andra intressanta saker att göra än att knulla och ha romantiska förhållanden. Emellertid är det nog få som inte har någon chans till detta över huvud taget, och när det inträffar är det nog knappast endast en effekt av utseendet. De flesta klarar nog sitt liv galant utan att stå högst upp på listan över attraktiva personer.

Det som är relevant är alltså inte vem som får ligga med vem eller hur många en får ligga med eller liknande. Det relevanta är hur utseendeideal används för att förtrycka kvinnor. Att inte få ligga är inte förtryck, däremot är det förtryck att få det inpräntat i sig att en är mindre värdefull för att en inte anses knullbar enligt samhällets normer. Kvinnors värde bestäms efter deras knullbarhet inte bara när det är ligga på g, utan även i en massa andra sammanhang. Även om en aktivt prioriterar bort sex för att en inte pallar anstränga sig så kommer kravet på knullbarhet och flåsar en i nacken. En ska vara knullbar inte bara inför ens partner, utan inför alla män, annars blir en straffad.

Att vara knullbar som kvinna handlar främst inte om att få sex utan om att passa in i samhällets ramar av vad en får och inte får göra som kvinna. Kvinnor blir inlärda att deras värde ligger i deras förmåga att behaga, i vilket en komponent är att vara knullbar. Även om en inte vill ha sex så är knullbarheten därför viktig.

Vidare så är utseendeidealen ofta missvisande i förhållande till vad som verkligen krävs för att någon ska vara romantiskt intresserad av en. Min erfarenhet är att män generellt bryr sig ganska lite om såväl klädsel, smink och kroppsbehåring. Det finns säkert män som tycker det är mycket viktigt, och det får de väl göra. Däremot är kroppsbehåring knappast något som får gemene man att instinktivt rygga tillbaka. Idén om kvinnors knullbarhet har ganska lite att göra med faktiskt möjligheter till sex och desto mer att göra med att behaga i största allmänhet.

Att strunta i hur en uppfattas signalerar att en struntar i hur en ska vara som kvinna, en går utanför sig könsroll och bryter den patriarkala kontrollen vilket uppfattas som hotfullt. Håret i armhålan är inte upprörande för att det är fult, utan för att det signalerar brist i den patriarkala kontrollen, en brist som genast måste motverkas genom att återupprätta kontrollen igen. Detta görs på en mängd olika sätt: subtilt genom blickar och hintar, genom ”tips” från bekanta eller i tidningar och ibland genom rena påhopp. Det finns också en social kontroll som sker i förebyggande syfte, innan någon faller ur fåran. Denna sker genom att människor i tid och otid pratar om hur kvinnor ska se ut och vara, hur äckligt det är men kvinnor som inte är på detta sätt och så vidare.

Så om det vore så väl att frågan om preferenser bara spelade roll när det kom till samlag så hade jag inte klagat, inte alls faktiskt. Folk får väl tycka vad fan dem vill om sina sexpartners kroppshår, smink och kropp. De allra flesta personers preferenser rör mg inte i ryggen personligen eftersom jag inte vill ligga med dem. Det går alldeles utmärkt att ligga med människor en attraheras av utan att skrika ut sina preferenser till alla och en var, det räcker med att visa intresse för de en attraheras av och avvisa intresse från de en inte attraheras av.

Problemet är att mäns sexuella ”preferenser” används i helt andra syften än att hitta en person en är attraherad av att ligga med, nämligen till att utöva makt och kontroll. Ni kan gott ragga på folk ni attraheras av och kanske diskutera frågor som behåring och så vidare med partners, men låt snälla mig och resten av världens kvinnor stå utanför detta. Det må verka tråkigt, men en absolut majoritet av alla kvinnor kommer du troligen inte att ha sex med, och för dessa personer är sina sexuella preferenser helt ovidkommande. Såvida du inte känner dig tvungen att babbla om dem för att utöva din patriarkala makt, då utgör dem ett effektivt medel för förtryck.

Jag tjatar om det för att det är en stor grej.

Ibland undrar folk varför feminister gör en så stor grej av det här med att inte raka sig. ”Feminister är själva fixerade vid hår fast de inte vill att andra ska bry sig”. Alltså, ett skäl till att jag gör en stor grej av det är för att det är en stor grej. Det är en stor grej att skita i ideal en blivit matad med hur länge som helst. Det är väl inte så konstigt?

Det betyder såklart inte att håret i sig är en stor grej, men den kultur som omgärdar det är det. Jag önskar ju såklart att det inte vore så, men så är det. När en bedriver politiskt arbete kan en inte bara se till hur en skulle vilja att samhället såg ut och agera utefter det utan en måste ju se på hur det faktiskt ser ut idag, så att en vet vad en ska bekämpa. Och idag så råkar faktiskt frågan om behåring vara en stor grej för en massa människor.

Jag är faktiskt himla stolt över att jag lyckats krossa just detta ideal i mitt eget liv och numera trivs med mina ludna ben. Borde jag inte vara det? Jag tycker att det är en stor och viktig grej att lyckas stå emot samhällsideal. Detta har liksom inte varit någon liten skitsak i mitt liv utan har definierat hela min person under en väldigt lång tid, och har varit väldigt svårt att bryta sig ur. Ska jag låtsas som ingenting då? Det tycker jag verkar både dumt och konstigt. Varför förringa något som varit väldigt stort och viktigt i mitt, och många andra kvinnors, liv?

IMG_20130302_172516

Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

Som normbrytande så är det väldigt vanligt att folk ifrågasätter hur det känns ”egentligen” att bryta mot normerna. Är det inte lite jobbigt att inte vara kvinnlig och behagfull, är det inte jobbigt att inte vara monogam, vill du inte egentlige ha barn innerst inne och så vidare. Det är inte helt ovanligt att framstående feminister, som Beauvoir, får utstå påhopp som bygger på att de egentligen inte är/var lyckliga i sitt normbrytande liv. Normbrytandet framställs här som en hopplös kamp mot den egna naturen, en kamp en inte kan vinna; antingen får en resignera inför de naturliga drifterna eller så får en leva ett liv i olycka.

Att alla människor någon gång är olyckliga anses inte relevant. Personer som följer alla normer är såklart också olyckliga, men då det sker så skylls olyckan inte på att de följer normerna utan på något annat. Det är först när en normbrytande person är olycklig som det används emot denne. Som mot Beauvoir.

Alla större val en gör i livet är såklart förenade med viss vånda. Såväl att skaffa barn som att inte göra det, att leva monogamt och att inte göra det och så vidare. Det är klart det är jobbigt att ta beslut, risken finns ju alltid att en gör fel. Men när våndan kommer över val som följer normen så härleds inte våndan till att valen kan vara fel, utan till att det är så det liksom känns lite till och från här i livet, vanlig nervositet och så vidare.

Sedan finns det såklart en extra vånda i normbrytande val, nämligen den som påförs en från samhället. Att inte följa normen är förenat med dömande reaktioner från omgivningen, eller åtminstone den ständigt återkommande uppmaningen att motivera och förklara sina val. Det är klart att sådant leder till en större osäkerhet. Att bryta motnormer är alltid en mer aktiv handling än att bara göra vad som påbjuds av samhället, och då blir det mer jobbigt att känna att en har fel. Alternativet till det liv en väljer blir mer närvarande om det finns representerat bland idealen. En personer som väljer att leva normativt kanske inte riktigt förstår vad hen går miste om, eftersom alternativet aldrig var formulerat på samma sätt. En person som väljer att bryta mot normerna vet emellertid alltid vad alternativet hade kunnat vara, eftersom det trycks i ansiktet varje dag.

Ett typiskt exempel på hur olika val värderas olika beroende på om de följer normen eller ej är det om barnaskaffande. Människor som inte vill skaffa barn blir ofta ifrågasatta med att de kanske kan komma att ångra sig, men det borde ju strängt taget även gälla den som skaffar barn. Båda besluten är livsavgörande, men det ena ifrågasätts inte på samma sätt eftersom det följer normen.

Sedan är det klart att det är jobbigt att bryta emot det som har blivit inpräntat i en sedan barnsben. Att som kvinna inte leva upp till sin kvinnoroll är jobbigt, ty samhället utmäter ett straff för den som inte följer normen; straffet att vara udda, att inte passa in, och ibland även straffet att få sina livsval aktivt ifrågasatta. Sådant är såklart smärtsamt.

Jag kan inte säga att jag inte har lidit över att bryta mot normer. Första gången någon kommenterade min orakade bara ben stack det till, och i den ögonblicket önskade jag att de var lika släta som alla andra kvinnors. I sådana situationer är det lätt att resignera och tänka att det inte är värt det. Men på det stora hela känner jag ändå att det är det, för det ger mig så mycket mer. Utöver de uppenbara sakerna såsom pengar och tid så handlar det om att jag tagit makten över min egen kropp och i slutänden också över mitt eget liv. Att jag kan välja själv vad jag ska lägga min kraft på, att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut. Detta är värt den vånda som det också leder till.

Så nästa gång du ser en normbrytande person våndas över sina val så kan du tänka att den här personen trots allt måste ha något större syfte, något som står över alla dessa våndor. Något som uppenbarligen gör det värt det.

Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Tänkte att det kanske kunde intressera någon hur snyggt ”Jonte” avslutade debatten om skönhetsideal, efter att jag skrev om att jag har försökt motverka ideal jag anser negativa i mina val av partners.

Problemet är att alla vet liksom du själv innerst inne att du bara ljuger för dig själv för att må bra. Förmodligen en nedärvd egenskap det också.

De män du kan få har inte de egenskaper du uppfattar som attraktiva eftersom de tack vare sina större valmöjligheter väljer andra kvinnor än dig. Du försöker då övertyga dig själv om att de män som blir över är vad du egentligen ville ha in the first place. Det är väldigt talande att du erkänner att du fick kämpa mot dina egna preferenser. Luktar lite surt sa räven…

Normalt brukar jag spela med när människor ljuger för sig själva för att må bra. Men när dom försöker starta en politisk rörelse baserat på det hela så har jag inte samma behov att vara snäll längre.

Sanningen gör väldigt ont ibland tyvärr.

När en inte har något att komma med så får en väl dra till med lite analys av motståndarens psyke, säga att allt är en försvarsmekanism för att en är ful och oattraktiv, spekulera kring ens partners utseenden och så vidare.

Vidare så bevisar ju personen ifråga endast min poäng. Om en går utanför ideal och normer så blir en genast bortförklarad som för ful för att få vara med. All kritik mot normer och ideal är i själva verket bara en stör försvarsmekanism för fula personer så att de ska slippa känna sig dåliga över sig själva. För att få kritisera saker så måste en vara skitsnygg och bara ligga med skitsnygga personer, annars kan en såklart inte resonera kring sånt.

Så ja. Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Klassresor.

Suhinina har skrivit ett inlägg om hur det talas om klassresor inom politiken. Klassresor är nästan alltid synonymt med klassresor uppåt, och talas alltid om i positiva ordalag, både från höger och från vänster. Det är bra med klassmobilitet, får vi veta. Ibland så känns det som att just klassmobilitet är det viktiga temat för alla diskussioner om klass. Det talas sällan om positionerna i sig utan istället talas det om varför människor befinner sig där.

Jag menar att detta hänger ihop med den liberala synen på klass, som bland andra Neuding förespråkade i en ledare för ett tag sedan. Det handlar om att en inte har något emot klassamhället som sådant men helst ser att rätt person hamnar på rätt plats, så att säga. Det är okej med hierarkier, men de som sitter högt upp ska sitta där på ”egna meriter”.

I ett sådant intellektuellt klimat blir klassresorna viktiga. Förekomsten av klassresor visar att människors klasstillhörighet inte bara beror på arv utan på något mer, på att de är (eller inte är) meriterade och kompetenta. Intrycket av att vi lever i en meritokrati skapar en trygg känsla hos många. Skönt att folk uppenbarligen tillhör den klass de förtjänar!

Ingen vill såklart tala om den tråkiga sidan av detta, nämligen att människor också gör klassresor neråt. Historien vi vill höra är om den strävsamma arbetaren eller entreprenören som lyckas bryta sitt sociala arv och klättra upp i medelklassen. Om att hårt slit ger lön för mödan. Vi vill inte höra att en också kan bli petad från sin klassposition, att en kan trilla ner några steg. Det påminner oss om förgängligheten i det hela, om att en fortfarande är utelämnad till det satans klassamhället även fast en klättrat på stegen. Det är ingen bekväm insikt.

Historien om klassresor säger oss också något annat: det är ingen idé att klaga, kämpa på så kan du också hamna i en högre klass i slutänden.

Och så är vi där igen. I det här samhället där alla ständigt måste kämpa för att nå en högre klass eller för att behålla sin klasstillhörighet. Istället för att diskutera hur vi ska kunna skapa ett värdigt liv för alla så handlar diskussionen om varför människor hamnar på vilket steg i den sociala hierarkin. Istället för att bryta ner hierarkier så legitimerar vi dem med att de trots allt är meritokratiska.