Kategori: Politik

Det bästa sättet att få barn som är nöjda med sig själva är att vara det själv.

Lady Dahmer har skrivit om det här med barn och smink. Det brukar råda en jävla moralpanik kring ungar och smink. Smink är liksom en vuxengrej, och en massa personer kämpar hårt för att behålla det så.

När jag växte upp sminkade min mamma sig inte till vardags, hon rakade inte heller benen eller bantade. Det fanns liksom inget fokus på sånt alls under min uppväxt. Det var inte heller så att hon förbjöd mig från att göra något av detta. När jag väl började sminka mig, raka mig och så vidare så var det liksom okej, även om jag ofta hade otroligt mycket smink som dessutom såg ut helt åt helvete. Och så gjorde jag det ett tag. Och sen slutade jag. Alltså, jag sminkar ju mig ibland även nu men långt ifrån dagligen. Det finns inget tvångsmässigt kring sminkandet, utan det är något jag gör när jag vill vara lite extra fin precis som jag sätter upp håret eller har på mig kläder jag tycker extra mycket om.

Vad jag däremot har noterat är att mammor som själva sminkar sig på daglig basis har ett mycket mer komplicerat förhållande till smink för sina barn. Jag tror att det har att göra med hur man ser på smink. Om det är något man sysslar med för att behaga omgivningen, göra sig attraktiv eller dölja skavanker som man upplever att man har så blir det såklart jobbig när barnen sysslar med det. Man vill inte att en nioåriga dotter ska vilja vara snygg inför killarna. Man vill inte heller att hon ska dölja något, för man vill att hon ska tycka att hon är fin som hon är. Det är en fullständigt rimlig reaktion om det är d förhållningssättet man själv har till smink, men poängen är att smink inte uppfyller samma funktion för alla.

En person som lägger 30 minuter på att lägga en naturlig sminkning där man täcker över mörka partier under ögonen, finnar, fräknar och så vidare varje jävla morgon är kanske inte förtryckt, men använder onekligen sminket som ett sätt att dölja sitt verkliga utseende. Det är inget jag tycker att ett barn ska syssla med. Egentligen inte vuxna heller, då det tar en massa tid och förefaller ganska tvångsmässigt, men som vuxen får man fatta sina egna beslut och jag dömer ingen som gör det. Men man kan också använda smink på ett lekfullt sätt, för att vara extra fin eller för att uttrycka sin personlighet på samma sätt som man gör det mer kläder, tatueringar eller frisyrer. Det är en skillnad mellan att dölja sig själv, pressa in sig själv i vissa mallar för att behaga normen, och på att smycka sig själv efter eget behag. Alla som fixar med sitt utseende gör det inte på samma sätt eller har samma skäl, och detta kan också synas i vad man faktiskt gör.

Om man själv använder smink som ett sätt att ”rätta till” de fel man har och behaga omvärlden så förstår jag absolut varför man inte vill att ens barn ska göra det, eftersom man tänker att deras bevekelsegrunder är desamma. För barnet blir det självklart och spännande och laddat med något som på detta tydliga sätt förknippas med vuxenvärlden, och därför kan behovet av att faktiskt sminka sig öka. Barn är fascinerade av allt som är vuxet, speciellt när de kommer in i puberteten. Om smink ses som en vuxengrej så kommer också användandet av smink bli ett attraktivt tecken på att man inträtt i vuxenvärlden. Troligen än mer om man genom sminkandet bryter mot sina föräldrars regler, eftersom det då dessutom signalerar självständighet.

Jag tror att det bästa sättet att få sina barn att vara nöjda med sig själva och ha ett sunt förhållande till självsmyckning är att ha det själv. Om ditt barn ser dig fixa och trixa varje dag, täcka över och dölja, dra i magen och sucka eller klaga på hur ful du är när du är osminkad så kommer hon troligen att ta efter. Oavsett om du förbjuder henne att sminka sig i tidig ålder så kommer den där idén om att det man är bör täckas över när åldern är inne att stanna kvar.

Sen går ju de flesta kvinnor igenom en period i livet där precis allt som de är känns fult och fel, ska täckas över och dras in och så vidare. Men ärligt talat, hur stor roll spelar det om din dotter sminkar sig alldeles för mycket och fult och fel när hon är 12? Det viktiga är ju att skapa ett sunt förhållande till det egna utseendet för hela livet, och det tror jag görs bäst genom att skapa bilden kring smink som något man använder om man vill, för att det kan vara kul och för att uttrycka sig, istället för att bygga en bild av det som en hemlig och förbjuden vuxengrej som man liksom ska börja med, men bara inte för tidigt. Som om det vore typ alkohol eller bantning, som det ju faktiskt finns goda biologiska skäl till att inte börja med för tidigt om man alls ska hålla på med det. Men någon sådan biologisk faktor finns inte för smink.

Och nej, jag skulle inte heller vilja att min dotter kände ett krav att sminka sig dagligen som barn. Jag vill inte att någon människa ska känna sig tvungen att dagligen fixa med sitt utseende för att behaga andra. Men jag tror inte att detta problem löses bäst genom att förbjuda smink, utan det måste ses som ett symptom på någonting större. För faktiskt så är det så att smink i sig inte är farligt för något annat än den eventuella skam man kan känna inför det som förälder. Och det är väl ändå barnen detta ska handla om?

Jag vet förresten att jag skriver heteronormativt genom denna text, eftersom jag tar upp mammor och döttrar. Det är för att jag beskriver ett fenomen som främst inkluderar just mammor och döttrar, inte pappor och söner.

Hopp om mänskligheten.

Ibland får man hopp om mänskligheten. Som typ när man läser det här inlägget på skvallerbloggen falsksanning om att Micha har publicerat en bild på en vän med lite stubb i armhålan, och typ samtliga kommentarer ba: men du är ju dum i huvudet, hur fan kan du ens bry dig? Det är liksom inte några få som skriver detta, utan i princip alla som kommenterat inlägget.

Acta.

Läs Hanna Fridéns krönika om Actaavtalet. Detta är viktigt, mycket viktigt. Jag är dock inte så insatt i detaljerna kring avtalet själv och känner därför inte att jag är rätt person att skriva om det, men Hanna gör det bra.

Den som vill kan demonstrera mot Acta på lördag. Det kommer anordnas demonstrationer över hela världen, i Stockholm sker den på Sergels torg klockan två och i Göteborg på Götaplatsen samma tid. Jag kommer försöka leta upp någon i Bryssel.

Det är viktigt att påpeka att de demonstrationer och protester som yttrats mot detta faktiskt har gett resultat. Acta har förhandlats i hemlighet men saker och ting har ändå läckt ut. Folk har reagerat, spritt kunskap, protesterat. Detta har påverkat politikerna och som det ser ut nu kommer Acta faktiskt inte att gå igenom i parlamentet.

Detta är inte ett resultat av välvilliga politiker som vill lyssna in folket, hade de velat det hade saken inte förhandlats i tysthet från första början. Piratrörelsen, som ju har handlat mycket om motståndet mot just Acta, har bespottats och kallats löjlig och irrelevant, ett litet gäng extremister och så vidare. Men motståndet har inte lagt sig, det har nått till fler människor och det har gett resultat. Jag tycker att det är viktigt att tänka på det, att protest lönar sig.

Och allvarligt. Om Acta går igenom nu, trots de massiva, globalt omspännande och uthålliga protester som hållits så har vi fått ett bevis på att vi lever i en jävligt dysfunktionell demokrati. Det finns inget folkligt stöd för detta, så enkelt är det. Då ska det inte heller genomföras.

Som normbrytare måste man alltid bekräfta att de som följer normerna gör rätt.

När man bryter mot normer på olika sätt, typ inte rakar sig på kroppen som kvinna, så kommer det ofta fram personer som vill ha ett erkännande på att det är okej att göra motsatsen också, alltså följa normerna. De kan låta typ såhär: ”jaha så du rakar inte benen, men alla måste ju få göra som de själva vill, du tycker väl det är ok att raka benen” och detta utan att man över huvud taget antytt att man inte skulle vara okej med att andra personer rakar sina ben. Det är ju inte som att jag attackerar benrakare personligen, däremot kan jag uttrycka att jag tycker att det är tragiskt att så mycket tid och pengar går till att ta bort något naturligt bara för att det är så det ”ska vara”.

Ännu värre blir det när köttätare är på vegetarianer och veganer och tycker att det är ett lika gott val att äta kött som att inte göra det, och vill att de som inte äter kött ska bekräfta detta. Visst finns det folk som avstår kött av andra skäl, men de flesta gör det på någon slags ideologisk grund och då är det väldigt konstigt att tycka att dessa personer ska säga att köttätande är ett lika gott val, för det tycker dem troligen inte. Det borde vara uppenbart för alla och en var att den som avstår kött överlag inte tycker att det är ett gott val att inte avstå kött, men ändå måste frågan ställas och personen som får den måste säga att man är ”okej” med att andra äter kött även om man inte gör det själv.

Varför är det alltid personer som avviker från samhällets värderingar som måste bekräfta de normativa värderingarna. Kan man inte bara få tycka att det är skitfult eller fel att raka sig under armarna? Kan man inte bara få tycka att det är moraliskt förkastligt att äta kött? Det viktiga är väl att man inte sabbar allas trivsel genom att ta upp det jämt och ständigt (även om jag förvisso tycker att det är okej i en viss utsträckning det med)?

Jag behöver inte att människor som rakar sig under armarna bekräftar mitt val, så varför behöver de att jag bekräftar deras? De har ju en hel värld, skönhetsindustri och så vidare som tycker att det enda rätta är att raka sig på kroppen, varför måste då även jag hålla med dem? Jag skulle inte gå fram till en person med lena armhålor och ba: ”du vet väl att det är fel att raka sig under armarna” men jag är inte heller intresserad av att bekräfta deras beslut.

Det intressanta här är att man riskerar att anses rabiat om man inte aktivt ger bekräftelse till folk som väljer enligt normen. Om man inte som orakad, vegetarian och så vidare när man pratar om sina livsval alltid lägger in ett ”men jag är okej med att folk inte gör som jag” som en brasklapp så är det alltid någon jävel som frågar om det inte är ”okej” att göra annorlunda. Ja, det är klart det är ”okej” men du kommer inte att få mig att säga att det är ett precis likvärdigt val, för det tycker jag inte.

Nationaldagen.

Idag är det Sveriges nationaldag. Jag firar inte denna dag, på samma vis som jag inte spontant firar midsommar eller valborg. Däremot har jag noterat en inställning hos vissa att det liksom är fånigt och fel att fira nationaldagen eftersom det inte finns någon svensk kultur eller något svenskt att vara stolt över och fira och så vidare.

Jag håller med om att det inte finns något specifikt kulturdrag som är unikt svenskt, eftersom allting handlar om influenser från omvärlden och så vidare vilket jag skrev om här. Däremot så tycker jag att det finns saker som man som svensk kan vara stolt över.

Jag är till exempel väldigt stolt över att leva i feminismens Saudiarabien. Jag är stolt över att Sverige som första land i världen införde en prostitutionslagstiftning som syftar till att skydda de utsatta. Jag är stolt över att komma från ett land som är relativt sekulärt och vänstervridet. Jag är stolt över att komma från ett land med en lång och gedigen historia av arbetsrättskamp. Jag är stolt över att komma från ett land där folk är relativt fria att själva avgöra vem de ska vara ihop med och ha sex med, hur mycket sex de ska ha och med hur många och så vidare. Jag är stolt över att vi har fri utbildning. Jag tycker att det finns mycket att känna stolthet för som svensk.

Även om många av de områden jag nämnde ovan absolut inte har utvecklats färdigt och nått dit jag vill är det fortfarande områden där Sverige ligger relativt bra till internationellt sätt. Detta tycker jag är vettigt att lyfta fram och värna. Nej, vi är inte klara, men vi kan känna stolthet över att vi kommit så långt som vi har.

Vidare är jag personligen bekväm med vissa svenska kulturyttringar över andra kulturyttringar. Detta betyder inte att jag anser Sverige på något vis vara bättre, utan jag inser att detta rör sig om värderingar jag har delvis för att jag har växt upp i Sverige. Men jag personligen tycker om sättet man i Sverige värnar om den personliga integriteten i mötet med andra människor. Jag tycker om att man känner in, skakar hand och så vidare. Detta kan man såklart tycka annorlunda om, men jag känner mig bekväm med detta och vill gärna leva i ett land där det fungerar så.

Jag uppskattar även att svensk natur är otroligt vacker, jag tycker om svensk design och svensk musik. Jag tycker att film som produceras i Sverige ofta håller en hög kvalitet och integritet. Jag tycker även att det finns mycket bra svensk litteratur.

Sedan finns det också en massa saker jag skäms över i Sverige. Jag skäms över att vi är väldigt dåliga på integration. Jag skäms över att vi har en inkompetent regering. Jag skäms över att vi har en så stark partipiskekultur. Jag skäms över att vi ibland kan vara hemskt likriktade. Samtidigt är jag stolt över att jag, och många med mig, gör motstånd mot detta.

Nej, allt är inte perfekt i Sverige men det finns faktiskt saker man kan vara stolt över och värna om som svensk. Detta betyder inte att vi ska uppgå i något slags okritiskt hyllande av nationen eller att vi ska bevara nuvarande status till varje pris, men jag tycker inte heller att det finns anledning att håna det svenska. Sverige har, som alla andra nationer, både bra och dåliga sidor. Jag tänker att vi faktiskt för en gångs skull kan fokusera på det som är bra, och känns stolthet över det och samla kraft till att göra det ännu bättre.

Att vara anonym är en rättighet, oavsett religion.

När det diskuteras burka och niqab så brukar folk ange att man ska kunna se vilka människor är i det offentliga rummet, och att man som religiös inte bör ha frikort från denna ”regel” i vårt samhälle. Som exempel på människor som inte visar ansiktet så tar man rånare. Jag tycker att det är rimligt att kräva att människor går att identifiera i sammanhang där det är nödvändigt, som vid prov, bankbesök och liknande men jag tycker att det är allas rätt att i så stor utsträckning som möjligt vara anonym i det offentliga rummet om man så önskar.

Jag ställer mig emot att religiösa personer ska inneha några specialrättigheter. Jag tycker inte att könsstympning ska vara okej med hänvisning till religionen. Däremot tycker jag att alla ska ha rätt att täcka ansiktet. Man kan ha flera olika skäl till att vilja göra det. Man kanske är kändis och vill gå på stan utan att bli igenkänd, man kanske är politisk aktivist och vill kunna sätta upp affischer utan att bli igenkänd av ordningsmakt eller potentiellt motfulla politiska motståndare och så vidare. Man kanske helt enkelt bara inte vill att folk ska se ens ansikte. Att vara anonym och oigenkännbar kan vara en lättnad.

Jag förstår inte varför man ska kunna kräva att folk ska gå att känna igen utan att det finns skäl för det. Att ta upp bankbesök som exempel är inte särskilt rimligt eftersom denna diskussion rör offentlig plats. Banker och affärer får rimligtvis göra som de vill inne på sitt område. Troligen kommer de flesta inte att vilja avvisa kunder i onödan.

Jag ser det som en grundläggande rättighet och ett komplement till yttrande- och föreningsfriheten att kunna vara anonym. Som känt handlar friheter inte bara om frihet från att staten ingriper utan om att säkra att ingen annan grupp heller inskränker friheten. Här kan rätten, eller friheten, till anonymitet vara effektiv eftersom den försvårar för den som vill ingripa mot specifika personer som utnyttjar dessa fri- och rättigheter i syften de inte samtycker med.

Som med alla andra demokratiska fri- och rättigheter vi har riskerar även denna att ställa till problem. Men även demonstrationsrätten, föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten riskerar att leda till att folk gör ”fel”. Hela iden med dessa rättigheter är dock att de inte kan villkoras för att det finn obekväma grupper eller personer som utnyttjar dem på ett sätt som inte är bekvämt för samhället. Det handlar helt enkelt om rätten att vara obekväm, att uttrycka åsikter som går emot rådande samhällsparadigm och så vidare.

Därför tycker jag även att rätten att vara anonym på offentlig plats, vilket alltså gäller både internet och den fysiska verkligheten, borde tillfogas de demokratiska fri- och rättigheterna. När och var jag visar mitt ansikte ska vara upp till mig och ingen annan och ingen ska ha rätt att ifrågasätta de skäl jag har till att vilja vara anonym.

Men bara avgå för tusan.

Deppig läsning om Kent Persson, som tydligen uttalat sig såhär i Studio ett i P1:

Jag tror att man ska vara rätt så varsam med orden. Jag noterar att Socialdemokraterna försöker måla upp en bild av att det är massarbetslöshet i det här landet. Jag tror att rätt få känner igen sig i det.

Det hela har fått uppmärksamhet för att Kent Persson också ljuger rakt av (eller är otroligt okunnig) när han säger att Moderaterna aldrig talat om massarbetslöshet, vilket är osant med tanke på att det var ett av deras främsta argument i valrörelsen 2006. Herregud, till och med jag som var 14-15 vid tillfället minns vilket jävla tjat det var om den där massarbetslösheten och att socialdemokraterna räknade dåligt så att en massa personer som egentligen var arbetslösa räknades som sysselsatta och så vidare. Då borde väl Kent Persson också minnas? Det förefaller absurt att han inte skulle ha koll på sitt eget partis historia sex år tillbaka.

Men det som jag finnas verkligen oroande är det där med att ”få känner igen sig”. Jag tänker på Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar” och undrar vilken grupp Persson egentligen talar om, och framförallt vilka han talar för. Det finns säkert många ”etniska svenskar mitt i livet” som inte alls upplever att de lever i ett land med ökade klassklyftor, ökad arbetslöshet eller åtminstone inte att detta är ett problem. Man kan också anta att dessa personer är överrepresenterade bland moderaternas väljare. Men gör detta arbetslösheten till mindre av ett problem?

Vad spelar det för roll om människor känner igen sig i just beskrivningen ”massarbetslöshet” egentligen? Faktum är att arbetslösheten har ökat och att det är ett stort problem, speciellt för ett parti som gått till val på minskandet av arbetslösheten som sin största fråga om som drivit igenom mängder av både ekonomiskt och socialt kostsamma förslag i syfte att minska denna, men ändå inte lyckats med målsättningen.

När man misslyckas med politiken så börjar man snacka runt det istället. Det har sällan varit så tydligt som nu.

Man blir inte fri från fördomar för att man är emot fördomar.

Väldigt ofta när man diskuterar rasism så ska folk börjar dissekera det som är ”svenskt” och till exempel säga att köttbullar faktiskt inte kommer från Sverige från början och att jättemycket andra saker som vi kallar svenska faktiskt inte är svenska från början utan kommit utomlands ifrån. Detta gör mig irriterad för jag tycker att det är en fruktansvärt banal analys av vad rasism och nationalism handlar om.

För det första är rasism inte så mycket en åsikt som det är en social struktur. De flesta har inte åsikten rasism, alltså att människor har olika värde beroende på vilken ”ras” de tillhör. De flesta tror inte heller att den svenska kulturen varit isolerad genom hela historien, utan vet om att Sveriges gränser ändrats, att Sverige inte alltid varit en nationalstat, att vi haft invandring från en massa olika håll och att människor i grund och botten har samma ursprung.

Men att kulturen vi har idag inte byggts av sig själv, helt inom nationens gränser, betyder inte att vi inte har en kultur som är svensk, eller åtminstone nordisk. Det spela inte sådär skitstor roll varifrån de olika komponenterna i kulturen kommer ifrån eftersom den kultur vi har nu ser ut som den gör, och på vissa vis skiljer sig från andra kulturer på andra håll i världen. Om man tycker att det är ett problem med så kallade kulturkrockar så lär man inte bli mindre övertygad om den saken för att man vet att vissa inslag i vår kultur kommer från andra håll i världen.

De flesta kulturkonservativa nationalister brukar väl dessutom inte vilja att kulturen ska stå helt stilla, men vilja att det ska gå långsamt. Det är ju därför de talar om massinvandring som ett problem, men däremot brukar tycka (eller i alla fall säga att de tycker) att det är bra med invandring så länge de ”integreras” alltså accepterar svenska värderingar och svensk lag. Däremot brukar de sällan ha något emot främmande kulturinslag så länge de inte utmanar våra egna, jag har till exempel aldrig stött på en nationalist som tycker att det är kasst med kebab eller musik med lite ”etnovibbar”. Kulturinslag såsom musik, mat och så vidare betraktas oftast av denna grupp som ofarliga eller till och med berikande. Alltså är det en dålig kritik mot de som faktiskt har dessa åsikter ideologiskt, det är nämligen ganska lätt att bemöta för den som verkligen är uttalad nationalist och kulturkonservativ.

Jag tror hur som helst inte att merparten av rasismen i samhället tar sig uttryck i direkta åsikter eller värderingar, utan är underliggande tendenser till fördomar mot människor med vissa attribut. Då tror jag att det kan vara ineffektivt och kanske till och med kontraproduktivt att tala om rasism som en åsikt som folk är medvetna om och argumentera emot den som en sådan. Jag tror inte att människor kommer bli mindre benägna till fördomar för att de inser att vår kultur skapats av influenser från många olika kulturer, världen över. Jag tror även att det kan vara kontraproduktivt för att det tillåter folk att vila i idén om sig själv som obenägna till rasistiska tendenser eftersom de ”vet” att alla är lika mycket värda och att det inte finns en statisk svensk kultur.

Man blir inte fri från fördomar bara för att man är emot fördomar eller säger att alla är lika mycket värda. Därför tycker jag att denna kritik mot rasismen tar ett alldeles för stort utrymme. Om man ska göra en ideologisk kritik av kulturkonservativ nationalism så tycker jag att man ska försöka förstå det man kritiserar på en högre nivå än att man tjatar om köttbullarnas ursprung, och om man kritiserar de fördomar folk bär på så tycker jag att man ska sluta bemöta det som vore det en medveten åsikt.

Ett jävla klagande.

Cimon Lundberg ska alltså starta en bloggportal för unga män. Och folk är så arga. Nu fattar jag väl förvisso inte riktigt syfte med just en bloggportal, men ilskan kommer från samma personer som lackade ur på #killgruppen som Cimon Lundberg också tog initiativ till.

Cimon kan vara lite inbilsk ibland, det håller jag med om, jag har även skrivit om det innan här apropå hans ”djuphet”. Han har liksom den där drömska iden om att ”lyfta fram” unga och begåvade personer som någon slags ”inspiration”. Samma sak gör, enligt mig, Blondinbella, och jag tycker att både har ett ganska banalt sätt att se och lösa samhällsproblem på.

Men jag har fan svårt att förstår problemet med att någon försöker skapa en plattform för killar att kunna prata med varandra om sina problem. Det utgör ingen maktfaktor, såsom till exempel en sluten herrklubb skulle kunna göra. Jag tycker tvärtom att det är en bra grej att man uppmuntrar killar att prata med varandra.

Jag håller med om att Cimons engagemang kanske inte är det som står högst upp på min lista över saker som måste göras, men jag fattar verkligen inte hur folk kan bli så fruktansvärt arga, upprörda och hånfulla över att han vill att killar ska prata känslor med varandra eller att han vill lyfta fram killar på ett område som annars är kvinnodominerat. Det är väl okej?

Det Cimon gör gör väl ändå ingen skada. Eller, det gör det när han börjar tjata om hur mycket kritik han får av ”feminister”, och placerar alla feminister i samma fack. Men fram till dess så har jag verkligen svårt att se problemet. Jag kan tycka det är lite ankdamm över det hela ibland, men jag har svårt att se det som ett problem att man uppmuntrar till samtal.

Jag har ändå en idé att om att var och en lägger sina krafter på att engagera sig i det som man känner att man kan göra mest nytta inom. Jag är själv fruktansvärt trött på att bli attackerad av människor som tycker att jag ska engagera mig i allt från mäns rättigheter för att det ska bli rättvist till klasskamp och antirasism för att de är större problem.

Nej, män är inte en lika strukturellt förtryckt grupp som kvinnor men män kan faktiskt ha problem som är specifika för dem, och som därför kräver egna sammanhang där de analyseras och diskuteras och bekämpas. Machoidealet är en sådan sak. Det kanske inte är värre än motsvarande som kvinnor utsätts för, men är också ett problem som måste bemötas enskilt. Vad är då problemet med att detta sker?

Nä. Jag pallar inte med att folk ska hålla på och negga när någon använder sitt inflytande för att göra något bra, på ett område hen är duktig inom, som inte skadar någon annan. Herregud vilket jävla klagande det ska vara jämt och ständigt.