Kategori: Politik

Vissa statusmarkörer är bättre än andra.

Jag tycker att ni ska läsa detta hos Oklarheten angående disponeringen av tid som klassfråga. Det är såklart en klassfråga på ett djupare plan än att vissa kan gå ner till halvtid och andra inte. Ur ett Marxistiskt perspektiv så är ju den tid som har lagts ner på att ta fram en produkt det som skänker varan mervärde och alltså en av de viktigaste tillgångar vi har.

Jag vill också påpeka att det är ett otroligt mycket bättre ideal ur ett samhällsperspektiv att folk vill jobba mindre och konsumera mer. Visst är det trist att vissa har möjligheten till det och andra inte, men i samhället idag så ser det alltid ut så att vissa har möjligheter som andra inte har. Då tycker jag att det är bättre att de som har möjligheter prioriterar att jobba mindre framföra att konsumera mer.

Dels för att en massa konsumtion är dålig för miljön men också för att den faktiskt leder till att kapitalismen växer sig starkare och mer pengar flyttas över till företag. Visst kan man konsumera utan att detta sker, men konsumtionssamhället som helhet har denna effekt på samhället. Jag tycker att det är mycket bättre att UnderbaraClara väljer att downshifta för att visa sin status (även om jag tror hon gör det av andra skäl också) än att hon skulle ha ett jättefint kök i rostfritt stål.

Tid som den nya statusmarkören.

UnderbaraClara har skrivit om hennes livsstilsval, att hon har beslutat sig för att, som det heter lite käckt idag, ”downshifta” (detta med att hitta på en massa nya namn för väldigt gamla företeelser är så fånigt tycker jag, men jaja). Att ”downshifta” är alltså att fokusera på att varva ner, konsumera mindre och jobba mindre istället för att ständigt sträva efter en högre levnadsstandard. Jag personligen lockas av detta ideal och försöker dra ner min konsumtion så mycket jag kan. Jag tycker absolut att det är sunt att tendensen att ständigt jobba mer och mer för att köpa mer och mer ifrågasätts, speciellt som de materiella tillgångarna man har är väldigt lätta att jämföra vilket leder till att andra, mindre bemedlade, personer tar lån för att kunna finansiera ett liknande konsumtionsmönster.

Katta Kvack har svarat på Claras inlägg och skriver om att tid har kommit att bli en statusmarkör idag. Det håller jag verkligen med om, om det finns något som medelklassen markerar sig själv med är det att de har tid för en massa saker. Antingen tid som köps genom matkasseleveranser till dörren, bostad nära jobbet, hushållsnära tjänster och så vidare eller tid som frigörs genom att man kan gå ner i arbetstid, något som ofta möjliggörs av en relativt hög lön och ett fritt arbete. För Clara är det ju särdeles enkelt att downshifta eftersom hon är egenföretagare och kan prioritera sina sysslor hej vilt, för en undersköterska är det kanske inte lika enkelt.

Jag tror absolut att tid har blivit en klassfråga. Eller, jag tror alltid att tid har varit en klassfråga en jag tror att det blivit mer tydligt idag när tid är något som värderas väldigt högt i och med att det i högre grad upplevs som en bristvara.

Men att möjligheten att downshifta är en klassfråga gör det inte till något dåligt, vilket Katta verkar tycka. Över- och medelklass är generellt du grupper som sätter trenderna i samhället och jag tror att det är positivt att fokuset ändras från ökad konsumtion till mer tid. Dels är det positivt ur en miljöaspekt men också samhällsekonomiskt, eftersom det kommer göra drivkraften för att låna sig till konsumtion mindre. Jag tror också att det är bra för privatpersoner eftersom tid är en tillgång som till sin natur är mer jämlik. Den är mer jämlikt fördelad än pengarna (även om arbetarklassen lever kortare så är det rent procentuellt inte alls på samma nivå som snedfördelningarna i inkomst) vilket gör klyftorna mindre.

Jag tror även att det skänker med långsiktig livstillfredsställelse att ha tid för intressen, vänner och familj än att konsumera. Dessutom så är frigörelsen av tid i ditt liv något som framförallt du själv tjänar på, till skillnad från ökat arbete och ökad konsumtion som till stor del gagnar företag. Dessutom så gör frigörelse av tid att man i högre utsträckning kan organisera sig politisk och engagera sig för att uppnå förändring, till skillnad från ökad konsumtion som endast spär på kapitalismen.

Jag tror alltid att människor kommer se upp till folk som har det bättre, men jag tror det är mycket mer hälsosamt att se upp till UnderbaraClara än BlondinBella. Det är både ideal, men det ena idealet är enligt mig långt mycket mer eftersträvansvärt att bygga ett samhälle kring.

Dessutom finns det människor som ägnar sig åt att söka maximera sin fritid alldeles utan att ha någon trygg medelklassbakgrund. Människor som bor i ockuperade hus och letar mat i containrar. Det är visserligen få, men ändock en växande rörelse.

Jag tycker att personer som UnderbaraClara som talar sig varma för downshifting ska ha i åtanke att det inte är ett alternativ för alla människor, annars riskerar det att bara bli ytterligare ett sätt för medelklassen att visa sina överlägsna smak och sinne för prioriteringar. Samtidigt så tror jag att det är ett alternativ för många som bara inte riktigt har upptäckt det än. Jag tror att väldigt många personer faktiskt skulle kunna välja att jobba mindre om de slutade köpa saker de inte behövde, och jag tror att det är väldigt positivt att dessa personer ställs inför det alternativet.

Borgerlighetens fula tryne.

Johan Hakelius tycker att Breivik och de så kallade ”kulturmaxisterna”, alltså en grupp som även jag tillhör, har mycket gemensamt. Det är intressant, för när Breivik och många andra som ogillar den politiskt korrekta vänstern (som ju är synonymt med ”kulturmarxister”) talar så är det just vi som utgör etablissemanget, men enligt Hakelius så är det vi som har till syfte att chocka och provocera etablissemanget.

Johan Hakelius antar i sin text ståndpunkten att det är normbrytandet som var Breiviks grej. Detta med att han anser sig vara frisk, men att samhället är sjukt, och att han begått denna fruktansvärda handling för att så att säga föra det i bevis. Detta, menar Hakelius, är lite samma sak som kulturmarxister gör när de kritiserar den så kallade kälkborgerlighetens normer och begår handlingar i syfte att provocera och påskina hur sjukt samhällets normer är. Han menar också att det inom kulturmarxismen finns ett heroiserande av rebeller.

Ur den heroiseringen av den normbrytande rebellen kommer både ­ avskyvärdheter som Baader- ­ Meinhof-ligan och trivialiteter som Anna Odells fejkade psykos. Breivik har vänt på ideologin, men är till formen en extrem lärjunge till just de ­ ”kulturmarxister” han säger sig bekämpa.

Baadermeinhof begick våldshandlingar och dödade personer. Jag har aldrig hört någon från den politiskt korrekta vänstern ställa sig bakom detta. Möjligtvis någon medlem ur extremvänstern, men det är ju inte de som är ”kulturmarxisterna” som Breivik och alla borgerliga skribenter tycker så illa om. Kulturmarxisterna är ju de personer som tycker att det är viktigt att säga ”hen” eller anordnar bussresor till solsidan, hur ofta hör man dessa propagera för våldsanvändning egentligen? Otroligt sällan. Men det kan ju vara så att ”kulturmarxist” är ett sådant begrepp som lite skiftar innehåll efter vilken grupp användaren har lust att hacka på, ett ord designat för att dra alla vänsterpersoner över en kam. Jag tror det. Men utan att fastna om resonemang i vad en kulturmarxist är och inte är så kör jag vidare och använder den definition av kulturmarxist som innebär ”den politiskt korrekta vänstern”.

När det gäller Anna Odells konstverk så har jag extremt svårt att begripa hur man ens kan nämna det i samma andetag som Breivik. Anna Odell skadade ingen, hon dödade inte 77 ungdomar på ett sommarläger. Hon var ute efter att problematisera psykisk sjukdom och omvärldens syn på den och gjorde detta framgångsrikt.

Vad jag läser ut av Hakelius text är att han anser att all form av riktad provokation för att belysa ett samhällsproblem  är fel. Och precis här visar borgerligheten sitt fula tryne. Allt som stör ordningen, hotar att förändra status quo, är av ondo. Det spelar ingen roll om det handlar om att skjuta 77 ungdomar för att utrota nästa generations socialister och bana väg för främlingsfientlighet eller om att spela självmordsbenägen för att ifrågasätta psykvården och problematisera psykisk sjukdom eller anordna en bussresa för att belysa klassklyftorna. Visserligen anser Hakelius att det är lite olika grad på hur extrema dessa uttryck är, men i grund och botten tycker han att det är precis samma sak; provokation för att uppnå samhällsförändring. Och provokation för att uppnå samhällsförändring är fel, man ska inte starta debatt genom att göra folk obekväma, man ska inte belysa samhällsproblem på provocerande sätt. Man ska vackert gå till valstugan var fjärde år och hoppas på att politikerna sköter det åt en, kanske skriva en debattartikel men inte syssla med någon slags aktion.

Jag tycker inte man ska döda folk eller spränga saker för att belysa samhällsproblem, det är våld och är och ska vara olagligt. Jag hade blivit lika illa berörd om en vänsterextremist hade skjutit ner 77 moderata ungdomar på ett sommarläger. Men att provocera för att få fram en poäng, det tycker jag är bra. Sedan ställer jag mig inte bakom till exempel högerextrema provokationer som helhet eftersom jag inte delar deras poäng, men själva metoden för att skapa uppmärksamhet kring en fråga har jag inget emot. Till exempel HBTQ-rörelsen, rörelsen för fri abort och så vidare sågs som extremt provocerande och var olagliga till en början, men på grund av dedikerade aktivister som vågat provocera så har vi idag kommit framåt i dessa frågor. Du kan ge dig fan på att borgerligheten ansåg dessa rörelser smaklösa och provocerande när det begav sig, precis som den alltid stått i vägen för all form av strukturkritik.

Personer som Hakelius tycker att alla ska sitta tysta och snälla och låta politikerna styra men detta beror på att de på det stora hela är ganska nöjda med samhällsordningen, även om ett extra jobbskatteavdrag skulle kunna vara trevligt. Företrädare för mer samhällskritiska ideologier måste av naturen ha mer extrema tillvägagångssätt för att göra sin röst hörd och visa sina poänger. Detta för att dessa åsikter inte alltid finns representerade inom det parlamentariska systemet. Vad ska man göra då? Vackert vänta på att något parti känner för att byta ståndpunkt? Att driva debatt på egen hand, utanför partipolitikens ramar, är ett sätt att påverka. All politik måste inte handla om att ställa existerande partier emot varandra, det handlar också om att för en debatt om de problem som för närvarande inte är representerade på den parlamentariska dagordningen. För mig handlar politik inte främst om rutavdrag eller vårdval, det handlar om att jag vill ha ett i grunden annorlunda samhälle. Då räcker det inte med att rösta varje år, då måste man driva sina frågor på annat vis. Ett sätt kan vara att anordna en bussresa.

Även om vartenda ord Breivik sagt var sant så hade det inte gjort hans handlingar rätt.

Puckat av aftonbladet att sammanställa denna lista över ”Breiviks lögner i rätten”. För det första är det väl knappast någon som tror att han har sanningen på sin sidan, och de som tror det är nog bortom all räddning. För det andra så är det lite som att säga att om Breivik hade haft rätt så skulle hans handlingar vara försvarbara. Att fokusera på att Breivik gör sig skyldig till ”faktafel” är bra ett otroligt märkligt fokus, det passar sig när det rör sig om politiker, opinionsbildare och så vidare som av andra tas för vettiga och sansade, då kan det vara relevant. Men att försöka slå ner Breivik med det blir liksom bara missriktat.

Detta till exempel:

”Etniska norrmänn kommer att vara en minoritet i Oslo inom tio år.”

En färsk undersökning från norska statistiska centralbyrån, SSB visar att detta sker år 2040, om 28 år, skriver Aftenposten.

Men va? Vad tänker de att Breivikanhängarna ska tänka när de ställs inför denna information? Typ såhär: ”åh nej, han räknade fel på 18 år, allt vi trott på är fel!”.

Eller detta:

”Marte Michelet har ett så stort hat gentemot vårt kulturarv att hon konverterat till islam och skaffat barn med en berber.”

(Marte Michelet är en norsk journalist på tidningen Dagbladet som är tillsammans med svenske Ali Esbati, en av överlevarna på Utøya, Aftonbladets anmärkning)

– Jag har inte konverterat till Islam och Ali är varken berber eller muslim, säger hon till Dagbladet.

Och alla nationalister ba: ”men jaha,  hon har inte konverterat som vi trodde, då kan vi ju lägga ner detta”.

Att på detta sätt försöka ”motbevisa” Breivik är att gå över till och spela på hans planhalva. Det är att erkänna att det ens finns en möjlighet att han skulle kunna ha goda skäl till att göra det han gjorde. Även om precis vartenda ord Breivik sagt var sant så hade det inte motiverat det han gjorde.

Bristen på meningsfull fritid.

Denna artikel om hur bråkiga ungdomarna är på McDonalds vid Slussen är så jävla tragisk. Tydligen så hänger de på ”restaurangen” som om det vore en fritidsgård, kastar mat omkring sig och så vidare. Jag ser det som ett tecken på samhällsförfall att ungdomar har så lite meningsfulla saker att syssla med på fritiden att de nödgas använda McDonalds som fritidsgård.

Det är väldigt viktigt att ungdomar har meningsfulla saker att ägna sig åt på fritiden. Om man inte har ett passande hem att hänga i så måste det finnas andra platser man kan vara på, saker man kan göra, som inte kostar. Idag är utbudet av sådant näst intill minimalt; fritidsgårdar stänger ner en efter en. Finns det ens några i innerstaden?

Jag hade alltid ett hem att komma till dit jag kunde ta med mina vänner, ändå minns jag mina tonårsår som präglade av tristess, sysslolöshet och känslan av att inte ha någonstans att gå. Många av personerna jag hängde med hade inte heller ett hem att vara i vilket ofta ledde till att de knöt kontakter med äldre personer som visserligen hade egen lägenhet och så vidare men som kanske inte var det bästa inflytandet. Människor som langade både alkohol och droger till människor som kanske inte var äldre än 14-15 och som mådde otroligt dåligt.

Att risken för att tidigt börja med droger och alkohol är större när man inte har någonstans att vara ser jag som ganska given. Jag tror inte att de flesta 14-åringar vill dricka hellre än att göra annat, i alla fall inte så ofta, jag tror att man gör det för att man inte har några andra alternativ på meningsfull sysselsättning och då är det bättre att åtminstone vara full.

Befogenhetsöverskridande.

Intressant text på planka.nu om hur Securitas missbrukar sina befogenheter som biljettkontrollanter. Som biljettkontrollant får man som känt inte hindra någon att gå för att hen saknar färdbevis. Läs texten om hur väktarna har agerat mot Ameth, troligtvis i tron om att han inte vetat något om sina rättigheter.

Vad som gäller är enligt Sl följande:

Biljettkontrollanterna får inte omhänderta, gripa eller hålla kvar resenärer som saknar giltig biljett.

Extra intressant är att väktarna har trott sig kunna använda sig av Pl13 för att driva sin sak i domstol. Pl13 står för polislag 13 och polislagen gäller givetvis bara poliser och absolut inte biljettkontrollant, det hör man ju på namnet. Att biljettkontrollanterna försöker lura en ungdom med detta är en sak, men att man försöker dra till med det i rätten är ju genant! Eller ja, det är ju såklart pinsamt att vi har en så ohederlig väktarkår över huvud taget, men det är verkligen märkligt att de tro att de kan komma någonvart med detta i en rättssak, att de tror att domstolen inte har koll på lagen. Eller så har de själva så dålig koll på algen att de faktiskt tror att polislagen innefattar dem vilket också är genant.

En annan sak jag tänkte på att väktarna enligt historien ska ha försökt dölja sina nummer vilket jag ser som ytterst problematiskt. Det är väldigt viktigt att man som medborgare kan identifiera vilka väktare, biljettkontrollanter, poliser och andra myndighetspersoner som man möter i sin vardag är. Det behöver inte innebära att man känner till den privata identiteten, men man ska kunna ha information så att man kan anmäla vad som skett internt och få reda på vem det är om man skulle vilja och kunna dra det till rätten. Att i tjänst försöka dölja sin identitet eller som i detta fall nummer som biljettkontrollant eller polis utan att det finns särskilda skäl till det borde vara ett brott i sig anser jag.

Jag har extremt svårt att känna medlidande med han som skrev att armhålehårsbruden såg ut som en fitta på tvären.

Jag fann en yngre motsvarighet till Marcus Birro när jag läste några gnälliga krönikor av Ronnie Sandahl och fastnade för denna om det så kallade drevet angående tjejen med den håriga armhålan i mello. Men inte handlar det om drevet mot henne som bedrevs på Facebook utan om drevet mot en man som skrev att hon såg ut som en ”fitta på tvären” i kommentarerna. Det cirkulerade ju en bild på vad han skrivit helt ocensurerad på internet, men all information var sådan som var offentlig. Han valde själv att skriva dessa saker under sitt eget namn.

Tydligen har arga personer ringt till hans jobb, fotbollsklubben där han är tränare och så vidare för att berätta om vad han skrivit. Han har, som jag förstått det, fått sluta på jobbet som tränare och klubben har lagt ut ett avståndstagande på hemsidan. Det är såklart otroligt pinsamt, både för honom själv och hans familj.

På ett sätt tycker jag såklart att det är fel, det rör sig om en privatperson som fått utstå ett otroligt lidande för detta. Å andra sidan kan jag verkligen känna att det är rätt, ty han deltog under sitt eget namn i ett drev mot en annan privatperson. Hon hade, till skillnad från honom, inte gjort något fel. Ja, han är också en person och det är säkerligen skitjobbigt för honom detta, men å andra sidan har han till stor del själv satt sig i situationen.

Jag tycker att det finns något bra i att man visar att drevet kan gå åt båda hållen, det gör det nämligen smärtsamt uppenbart vem som har rätt. Den här mannen har fått utstå det han fick utstå på grund av handlingar som drabbade en annan person, vilket han troligen var medveten om. Det enda som har skett är att människor ringt runt och berättat vad han har gjort, och för det har han fått utstå konsekvenser. Kvinnan med hår under armarna har däremot inte gjort någonting för att skada en annan person.

Och ja, alla sådana  här massuppslutningar kring en enskild person är såklart jobbiga för den drabbade och man kan väl alltid i någon mån ifrågasätta hur berättigat det egentligen är. Men jag måste säga att jag har extremt svårt att känna medlidande med han som skrev att armhålehårsbruden såg ut som en fitta på tvären.

Hon hade ett val.

Det har ju varit ett jävla rabalder kring den här tårtan föreställande en svart kvinna som man vis uppskärningen ”könsstympade” samtidigt som kvinnan skrek. Se videon nedan om du inte fattar, men den är ärligt talat ganska obehaglig.

Det som har blivit själva uppståndelsen är alltså att kulturminister Lena Adelshon Liljeroth deltagit i detta, skurit upp tårtan och skrattat samtidigt. Vissa tycker att detta är fruktansvärt osmakligt och att hon borde avgå eftersom det är rasistsikt, andra tycker att ”konsten är fri” och att kulturministern ska stödja det. Men om man ser till Liljeroths historia av att bestämma va som är konst och inte och till exempel förkasta konstfackexamensarbetet som var en film med en person som klottrade ner en tunnelbanevagn med motivationen att ”graffiti inte är konst” så har hon så att säga bränt sina broar som den fria och provocerande konstens försvarare.

Vissa verkar nära någon slags konspirationsteori om att hon har lurats in i en fälla där det blir fel hur hon är gör; om hon vägrat skära upp tårtan skulle hon anklagas för att vara kulturfientlig, nu när hon gjorde det är så är hon rasistisk. Men eftersom hon inte har haft några problem med att framstå som kulturfientlig innan när det rör sig om graffiti så är det ett otroligt tunt argument. Liljeroth hade all möjlighet i världen att tacka nej till att skära upp tårtan och motivera det med att en tårta föreställande en svart könsstympad kvinna inte är konst. Kanske hade hon anklagats för att vara kulturfientlig men lite så är det att vara minister, hur man än gör så tycker någon att det är fel. Faktum är fortfarande att hon hade ett val.

Vidare så behöver det inte innebära att man vill förbjuda eller inskränka utrymmet för en viss typ av konst bara för att man personligen inte uppskattar den. Man behöver inte stå och aktivt delta i ett verk och dessutom skratta bara för att man är kulturminister.

Det är skillnad på att önska en människa lidande och att vilja att staten ska infria detta.

I sak kan jag hålla med om att Breivik är jordens avskum och borde behandlas så. Jag skulle inte sörja om han dog, inte heller om han skadade sig riktigt riktigt illa. Jag kan inte säga att jag önskar honom ont, men jag kan absolut förstå att andra gör det och jag önskar honom i sanning ingen behaglig tillvaro. Men det är en skillnad på att önska en människa all världens lidande och att vilja att rättsstaten ska användas för att infria detta. Hur illa jag än hade velat en person hade jag inte velat att domstol, polisväsende eller liknande skulle användas för att verkställa detta.

Jag skulle aldrig vilja leva i ett samhälle där man åsidosätter den vanliga ordningen bara för att människor känner avsky för en människas, visserligen vedervärdiga, handlingar. Att använda sig av specialanpassade undantag på det viset är inte rättssäkert över huvud taget och inte värdigt en demokrati. Breivik ska givetvis dömas efter rådande lagstiftning precis som gäller för alla andra som begår vidriga handlingar. Om man sedan med dådet i åtanke väljer att införa en nya ordning så har jag inget emot det av princip, men att kräva undantag när känslorna blir för starka är att sätta rättsstatens spelregler åt sidan för att införa någon slags folkdomstol, och det är inte så jävla fräscht.