Kategori: Politik

Lojalitetsplikt.

”Men lojalitetsplikten då?” undrar folk angående mitt inlägg om StudentConsulting. Man kan såklart inte förvänta sig att ett företag vill ha kvar en anställd som smutskastat företaget genom att till exempel sprida ut falska rykten. Man kan också förvänta sig att en anställd som har klagomål först och främst vänder sig till företaget och inte ut till offentligheten. Ett företag som missköter sin arbetskraft och inte lyssnar på kritik från densamma kan däremot inte förvänta sig att någon ska vara ”lojal” mot dem av ganska uppenbara skäl. Lojalitet måste gå åt båda hållen och ett företag som behandlar sina anställda som skit kan räkna med att få skit. Hur detta skulle avgöras i en domstol vet jag inte, men jag personligen tycker att det är väldigt konstigt att tycka att företag som beter sig illa mot sina anställda ska kunna utkräva någon slags lojalitet från desamma.

Tydligen så kan negativ skriverier i sociala medier räknas som någon slags illojalitet. Det kan jag såklart begripa. Men jag tycker inte att slutna grupper på internet ska vara inräknade i detta. Man kan tänka sig att arbetare organiserar sig över till exempel facebook eller något fora som är stängt för allmänheten och då anser jag att det ska betraktas på samma sätt som att ha ett privat möte. Bara för att det sker på internet betyder inte det att vem som helst kan se det.

Inget av detta spelar emellertid någon roll i det fallet jag har tagit upp eftersom personen ifråga inte var anställd hos StudentConsulting när allt detta utspelades. Att en anställda eller före detta anställd är illojal kan inte motivera att man inte betalar ut lön för arbetad tid. Man kan inte heller åtala någon för förtal för att hen har brutit mot lojalitetsplikten när hen inte ens är anställd! Det är ju bara orimligt.

Har Centern något att säga till om?

Jag fattar inte den här diskussionen kring sänkta ingångslöner som Centren hoppat på. Det är väl ändå facket och arbetsköparna som förhandlar fram lönenivåerna, det är väl inte upp till politikerna att bestämma? Eller?

Alltså detta rör sig ju om lönerna i den offentliga sektorn så därför är det väl delvis ett politiskt beslut, men det är väl ändå inte så att statliga företag kan köra över facket genom att man bara bestämmer det. Det Centren säger i sitt förslag är alltså att man ska ta upp förhandlingar med facket om att sänka ingångslönerna. Det är som att ett företag säger att de ska ta upp förhandlingen med sina anställda om att sänka lönerna.

Något sådant kan ju givetvis fungera om de anställda känner lojalitet gentemot företaget och deras syfte med att sänka ingångslönerna alternativt inte ser någon annan utväg på finansiella problem som finns men tillåt mig tvivla på att den genomsnittliga offentliganställda i Sverige känner så inför Centern.

Är det något jag missar i allt detta, något som gör att Centern har mer att säga till om än vilket företag som helst i fråga om sina anställdas löner?

Starta ett bokförlag!

Alltså en grej till som är himla rolig kring alla som är sura över att ”hen” kommit in i Nationalencyklopedin är att uppslagsverket inte ges ut av någon statlig myndighet. Det är alltså en massa typer som sitter och är sura på att ord tryck på oss ”från ovan” för att ett fristående företag valt att ha med det i sin ordlista.

Jag skulle så gärna vilja att den politiskt inkorrekta rörelsen satte igång ett bolag som kunde ge ut politiskt inkorrekta ordböcker och uppslagsverk som motvikt till de fruktansvärda pk-ordböckerna som dominerar! Ordböcker fria från statsfeminism och sådant blaj! Kanske kan de rentav göra egna översättningar av litteratur som är så politiskt inkorrekt som möjligt?

Riktiga svenskar slår inte invandrare.

Detta med vad ”riktiga män” gör och inte gör. Bli så trött. Kan man inte bara typ enas om att det suger att skada andra människor oavsett vilket kön offer och förövare har.

Annars tänkte jag köra igång en kampanj om att riktiga arier/svenskar inte slår mörkhyade/invandrare. Vad tror ni om det? Borde ju vara ett mycket träffsäkert argument mot det rasistiska våldet. Skulle få Breivik att vända sig i sin cell och så vidare.

Om vegetarisk skolmat.

Det här med vegetarisk dag i skolmatsalen är så konstigt tycker jag. Att man ska ha kött i maten är ingen naturlag som kan hävas endast vid uttryckliga ambitioner om att göra undantag, det är väl precis lika naturligt att äta kött som att inte göra det? Kan komma på en massa rätter jag fick i skolan som var vegetariska utan att det någonsin var en grej, till exempel potatisbullar, panpizza med bara ost och tomatsås och så vidare. Att laga mat utan kött ska väl inte vara en så stor grej? Det är säkert ingen som ens hade märkt det om man inte skrivit det. Hur svårt kan det vara att göra typ pasta med tomatsås eller något liknande typ en dag i veckan utan att sätta flaggar ”vegetariskt” på det?

Jag blir så trött på politiker ibland. De konstaterar att kötätande är dåligt för miljön och är kostsamt. De bestämmer att det ska ätas mer vegetariskt. Istället för att införa ett vettigt program kring detta där man till exempel ökar skolmatspersonalens kunskap om vegetarisk matlagning så inför man ett krav på att en dag i veckan ska vara köttfri och ba: ”gu va bra! Nu har vi verkligen gjort en insats!”.  Att man bryr sig mer om att ”förmedla värden” såsom att vegetariskt är bra genom att införa symboliska dagar än att faktiskt öka elevernas konsumtion av vegetarisk mat är beklagligt.

Givetvis blir ingen trött av att äta ett välavvägt vegetariskt mål i veckan. Däremot kan jag tänka mig att många blir mer skeptiska mot maten eftersom den marknadsförs som vegetarisk och därför äter mindre.

Narkotika.

Fick denna fråga på frågestunden. Eftersom det skrivits ganska mycket om det i media på sista tiden så tänkte jag att det är läge att svara nu.

Är du för/emot legalisering av narkotika? Varför?

Det här med legalisering av droger är ju en ständigt pågående debatt. Jag kan säga att jag inte engagerar mig så mycket i den längre helt enkelt för att jag inte längre anser att den principiella liberala biten av det hela, rätten att göra vad man vill med sin egen kropp, är särskilt intressant längre. Jag tycker förvisso att det är galenskap att det i Sverige ses som brottsligt bara att ha droger i blodet, jag ser det som något slags minimun för att bli tagen för något drogrelaterat brott att man i alla fall blir ertappad med att bruka.

Jag tycker att det är ointressant att diskutera huruvida det är ”rätt” att folk knarkar eller inte. I mina ögon finns det inget fel med att inta substanser som tar en till andra psykiska tillstånd men det känns liksom jävligt irrelevant att ens diskutera. Det är som alkohol; vissa gör det och njuter av det, andra gör det inte och en tredje grupp har problem med det. Faktum är att droganvändning leder till problem i samhället och dessa måste minimeras. Att människor är beroende av droger är hemskt och ska inte viftas bort. Jag anser att man ska göra en avvägning mellan samhällsnytta och individens frihet när man beslutar om hur man ska bekämpa drogproblem. Om legaliseringen av en viss drog skulle leda till stora samhällsproblem så anser jag inte att det är värt det bara för att folk ska ”få göra som de vill”. Vad som däremot är en värre är att driva något slags ”krig” mot droger som inte leder till mindre mänskligt lidande utan mest bara till att personer i behov av vård istället ses som brottslingar och att man skapar en tydlig gräns mellan ”knarkare” och ”vanligt folk”. Dödligheten bland narkomaner är idag rekordhög, vilket kanske borde vara ett tecken på att den nuvarande strategin inte är så framgångsrik.

Jag tror att den antidrogpolitik som har först idag har fört mycket negativt med sig. Dels så tror jag att många personer har lärt sig att de missbrukare som samhällets fiender vilket gör att det skapas tydlig ”vi och dom”-känsla. Detta är i sin tur problematiskt eftersom det hindrar en smidig övergång mellan ett liv där man brukar droger och ett drogfritt liv på samma sätt som man kan ha med rökning eller alkohol. Du kan umgås med folk dom dricker fast du själv är nykter alkoholist men om man har haft drogproblem så måste man i regel säga upp med sina pundarpolare. Visst finns det droger som av naturen skapar den typen av barriärer runt de grupper som brukar den, typ droger som leder till snabbt och starkt beroende. Det finns dock många andra droger som folk inte brukar på samma premisser alls (även om man såklart kan bli beroende av dem också). Att folk använder eller har använt droger är enligt min uppfattning mycket vanligare än vad folk som inte använder droger inbillar sig men faktum är att man antingen måste gömma undan sitt bruk för människor i ens omgivning eller sluta umgås med folk som inte använder droger själva.

”Vanligt folk” har en uppfattning att droger är ett jätteproblem som drabbar få människor väldigt hårt och kretsar bland en liten och tydligt avgränsad skara människor som är lätte att känna igen på grund av vissa knarkarattribut. Man har ingen uppfattning om vad det finns för olika droger, i vilka kretsar de finns och vilka de reella riskerna är. Man har bara fått veta att droger är hemskt och farligt men har ingen egentlig kunskap att ta hjälp av vid sitt första faktiska möte med droger. Då blir det lätt så att man tror att alla droger medför samma risker men lite olika rus. När jag talar med inbitna drogmotståndare om droger vet de sällan särskilt mycket alls. Om de personerna sedan bli introducerade för droger och upptäcker att vissa (t.ex. cannabis) inte är så farliga så är risken stor att de tror att det är fritt fram (fram till heroin då som alla vet är farligt).

Att få ett drogfritt samhälle är över huvud taget inte en realistisk vision och jag vet inte heller om jag ser det som eftersträvansvärt. Visst har droger lett till mycket skit men även till mycket bra saker såsom njutning, intressanta psykiska tillstånd, nya tankar och så vidare. Hur man ska hantera problematiken som uppstår när folk använder droger ser jag framförallt som en empirisk fråga, något forskarvärlden får ta över och försöka lösa så gott de kan. Det har i svensk politik länge funnits en ”vision” om ett drogfritt samhälle som tyvärr inte tagit oss någonstans, det är hög tid att överge den nu.

För att svara på frågan om vad jag personligen tycker (med brasklapp för att jag helt saknar adekvat bildning på området) så kan jag säga att jag är helt för en legalisering av cannabis för personligt bruk och skulle helst se att vi hade någon slags systembolagsliknande lösning. Anledningen till att jag vill ha det skött på det viset är att drogindustrin är jävligt smutsig och jag skulle gärna se att man i samma veva som man legaliserade det såg till att i alla fall Sveriges konsumtion var fri från sådant. När det gäller andra droger som inte är särskilt skadliga eller beroendeframkallande såsom LSD och svamp så tycker jag att man ska avkriminalisera för personligt bruk och innehav men inte sälja, detta eftersom dessa droger ändå inte är efterfrågad av en såpass stor grupp i samhället att det (troligtvis) kommer ske någon exploderande efterfrågansökning. När det gäller droger som är lätt att bli beroende av eller som gör folk skadliga för sin omgivning såsom heroin, tjack, kokain och så vidare så tycker jag att man ska ha en hårdare lagstiftning, däremot tycker jag att den som har beroendeproblem ska kunna få drogen de är beroende av eller något substitut utskrivet som läkemedel (som då ska intas under uppsikt så att de inte sprids ut i samhället).

Detta med att tunga droger skulle ges till missbrukare kan verka konstigt men det finns flera olika skäl. Dels handlar det om att tunga missbrukare ofta begår brott eller säljer droger för att upprätthålla sitt missbruk vilket gör dem farliga för allmänheten eller ökar spridningen av droger. Det handlar också om att få någon slags kontakt med ”samhället” som ju kan vara till nytta om man bestämmer sig för att sluta. Framförallt ser jag det dock som en fråga om att man även som missbrukare förtjänar någon slags värdighet i sin livsföring och värdighet för mig är inte att ständigt jaga efter nästa fix.

Jag tycker att det ska vara tydligare i narkotikapolitiken vilka människor det är man vill hjälpa. Om det handlar om att hjälpa människor med drogproblem har man misslyckats fatalt. Om det däremot handlar om att ge medelklassmänniskor med duktiga barn en falsk känsla av trygghet och att samhället ”gör något” så visst. Känner väl dock inte att det är en så rimlig målsättning.

Att hon är dödligt sjuk spelar ingen roll, bara hon behagar.

Åh, DennisM. Denna ständiga källa till frustration. Nu har han skrivit om den här stackars kvinnan som vid 20 års ålder endast väger 20 kilo. Hon är såklart extremt anorektisk för man väger liksom inte så lite om man är 20 år.

Tycker ni att det är upp till var och en att se ut hur man vill? Eller kan det gå för långt och när får man i så fall ingripa?

Men DennisM väljer att lägga fokus på huruvida man får se ut hur man vill? För det är ju det som är det relevanta i det här fallet, att hon ser ut sådär, inte att hon lider av en extremt allvarlig sjukdom som mycket väl kan leda till döden. Nejnej, det viktiga här är att hon inte ser fin ut. Att hon är för smal för att passa in i DennisMs uppfattning om hur man ska se ut.

Så undrar han  är man få ingripa. Tja, man kan väl ingripa när någon uppvisar tendenser till ätstörningar hur mycket de än råkar väga för tillfället. Ätstörningar är nämligen inte bara en fråga om hur mycket man väger utan om hur man förhåller sig till mat. För den här kvinnan har det nog tyvärr gått för långt redan, det bästa hade varit om någon stoppat henne redan när hon började banta eller att försöka motverka de extrema viktideal som finns i samhället redan innan hon blev sjuk.

Men att hon lider av en sjukdom spelar ingen roll, det viktiga är att hon ska behaga.

Planeringsivern kring barnskaffande.

Läste detta inlägg om ålder och barnaskaffande hos Brunheten och kom att tänka på en sak som stör mig, nämligen att det anses vara så jävla egoistiskt att inte skaffa barn eller att skaffa barn vid ”fel” tillfälle i livet. Det är ju som så att barn skaffar man för sin egen (och sin eventuella partners) skull och ingen annans. Eller ja, det bör i alla fall vara så.

Jag förstår inte varför det ska vara så förknippat med skuld när, hur och varför man skaffar barn. Man måste göra det i precis rätt ålder, men precis rätt inkomst, med rät civilstånd och så vidare för annars är man egoistisk. Om man är för gammal så är det synd om barnet som får gamla föräldrar, är man för ung är det synd om barnet eftersom föräldrarna inte ha optimala ekonomiska förutsättningar.

Det bästa för barnet måste ju rimligtvis vara att föräldrarna skaffar barn när de känner för det. Sedan kan man alltid fundera på om förutsättningarna inte hade kunnat vara bättre men det är så tröttsamt denna uppfattning om att barnen behöver ha det helt perfekt hemma såväl socialt som ekonomiskt för att växa upp till vettiga människor och att detta dessutom är något samhället ska avgöra.

Jag ser det som ytterligare en konsekvens av individualiseringen av precis allt, att man nu måste planera in sitt barnskaffande precis i en noga uträknad kalkyl av när man kommer ha som mest ork, tid och pengar. I ett samhälle med fungerande välfärd så behöver inte barnaskaffandet passas in så noggrant i denna kalkyl utan kan få tas lite som den kommer. Men så är det inte idag, idag ska du fan inte ens fundera på att skaffa barn om du inte haft en möta med din personliga livsrådgivare först.

Samhällsbärarna.

Jag tänker på detta med att ”alla jobb behövs” och att man ofta är pigg på att byta ut arbetsvillkor och liknande med bedyringar om att arbetarna betyder något. Som detta att Reinfeldt kallar dessa personer ”samhällsbärare”.

I helgen lanserade statsministern också ett nytt begrepp – ”samhällsbärarna”. Bland dem räknar han in många nattarbetare.

– Det här är ett sätt att visa stor respekt för människor som inte alltid har de högsta lönerna men som gör oerhört viktiga insatser för att samhället ska fungera, säger han.

Vad kan man egentligen säga om detta? Reinfeldt erkänner alltså rakt ut att dessa personers lön inte står i proportion till vilken nytta de gör i samhället. Istället för påökt, längre semester, kortare arbetsdag eller något liknande reellt får de en välmenande klapp på axeln i och med sitt nya tilltalsnamn. De får en komplimang av den stora Reinfeldt tryckt i Aftonbladet, så mycket mer värt än alla löneökningar och semesterdagar i världen. De får höra att de bär upp samhället.

Samtidigt som Reinfeldt tycker att dessa människor är mycket snälla som offrar sig för samhällets bästa så är han noga med att poängtera att de har valt detta för att de tycker att det är ”ett bra sätt att arbeta på”:

Personalen jag träffar här som jobbar nätter har ju tagit ställning för att tycka att det är ett bra sätt att arbeta.

Jag kan förstå att man beundrar altruismen i att välja att jobba med något som är väldigt slitsamt (som nattarbete är) utan att få en särskilt hög lön för det. Det är dock lustigt att betrakta hur man försöker få ihop hyllandet av altruism med uppfattningen att personer väljer detta att jobba natt på dagis för att de på något sätt tjänar på det personligen. Hela altruistkonceptet kräver ju någonstans att man gör en uppoffring men att arbetare skulle göra uppoffringar ingår inte i den moderata världsbilden där alla har varit helt fria att välja. Jobbigt läge när man både vill hylla personer som uträttar slitsamma arbeten och tjänar dåligt för att de är altruistiska och samtidigt vill hålla fast vid iden att det är deras fullkomligt fria val.

Det borde ju ligga i Reinfeldts intresse att dessa ”samhällsbärare” finns kvar även i framtiden och då föreslår jag att han vidtar andra åtgärder än en välmenande verbal klapp på axeln. Är det allt som står att finna så finns det en stor risk att folk börjar söka sig bort från dessa samhällsbäraryrken, något som till stor del redan har skett. Man kan inte lita på att vissa grupper jag fortsätta vara altruistiska för att väga upp för att andra bara tjänar sitt egenintresse.

Lärarkrisen.

Detta med lärarkrisen sägs bero framförallt på att läraryrket har för låg status och statusen ska höjas med hjälp av en lönehöjning. Jag ser det inte som en omöjlighet att jag själv slutar som lärare, lite beroende på hur möjligheterna att läsa till pedagogik till de ämnen jag ska läsa in ser ut. Jag har även jobbat som lärarvikarie och jag kan säga att det som gjorde mig absolut mest avtänd på yrket var den otroligt stressiga situation lärare har idag. Lönen är låg och den behöver höjas, men jag tror inte att den behöver höjas med så mycket som 10 000 om man bara såg till att arbetsmiljön för lärare var bättre.

De flesta som utbildar sig till något vill jobba med det yrkets kärnsyssla. En lärare vill undervisa, en sjuksköterska vill ge vård och så vidare. Men om en massa tid och energi går till att göra helt andra saker, som till exempel att få eleverna att vara tysta, sitta i krismöten eller fylla i en massa papper för att hålla ”ryggen fri” så får man inte så mycket tid över till undervisning. Det tycker man såklart är himla tråkigt när man utbildat sig i förhoppningen om att få göra något helt annat.

Jag skulle älska att jobba som lärare och skulle kunna göra det för en relativt låg lön så länge jag faktiskt fick hålla på med lärande de mesta delen av tiden och inte en massa annat strunt men så ser det tyvärr inte ut idag. Detta kräver såklart att det finns bättre elevvård på skolan, bättre ledning, bättre rutiner och mer folk i klassrummen vilket också kostar pengar. Jag kan känna att det ensidiga fokuset på att höja lärarnas löner gör att skolmiljön hamnar mycket i skymundan. Jag tror inte att höjda lärarlöner spelar så stor roll så länge man inte också gör något åt skolan som arbetsmiljö.

Att det behöver plöjas ner mer resurser i skolan och skapas tätare samarbeten mellan skolan och socialen, ungdomspsykiatrin så att skolan slipper axla de social problem som många elever har ensam är ett faktum. Jag tycker också att det är viktigt att man på allvar diskuterar större omorganiseringar av skolans struktur, till exempel det förstatligande man har diskuterat lågintensivt under en längre tid. Oavsett så hoppas jag att debatten kan mogna till sig lite och börja handla om skolan och den övriga personalen lite och inte bara om lärarna.