Kategori: Politik

Actainlägg.

Jag vill rekommendera Hanna Fridéns inlägg om Acta-lobbyns påhitt att det skulle vara en fråga om mänskliga rättigheter samt hennes krönika om att vi borde ha ett bättre grundlagsskydd i Sverige, just för att stoppa lagar som dessa. Hanna Fridén skriver överlag bra om frågor som dess och eftersom jag inte orkar skriva om det själv så vill jag i alla fall sprida det vidare. Det är så himla viktigt det här, det tycker jag verkligen, men det tar tid att sätta sig in i. Eftersom Hanna är en sån jävel på att läsa på och kolla upp saker så gör hon det bra åt en. Om ni har några egna tips på bra inlägg, debattartiklar och krönikor om Acta så posta dem gärna i kommentarsfältet!

Maria Svelands jävla artikel.

Alltså ursäkta mig, men Maria Svelands jävla artikel. Jag tyckte verkligen inte att den var bra. Jag har svårt att fatta hur det kan vara motiverat att upplåta så mycket utrymme åt sådant svammel, ännu mindre hur den kan ha blivit så fantastiskt hypad som den har. Ja, jag begriper hennes frustration över hur saker och ting ser ut men hon sitter liksom bara på sin högs häst och spyr galla över en otroligt stor massa människor. Nej, jag tycker inte heller att det är kul att Sd kommit in i riksdagen, att det finns så många antifeminister eller att Breivik dödade de socialistiska ungdomarna men det tjänar ju fan inget till att bara domdera på det där viset.

Jag tycker att det är viktigt att feminister, antirasister och kulturmarxister i största allmänhet står upp för de politiskt korrekta idealen, men inte på det här sättet. Det gör mig bara ännu tröttare, ty jag vet att det finns en vettig kritik att leverera men att texter som dessa går före. Och här blir det relevant att fundera på det här indignationsprivilegiet, för det är det som gör att sådan här svada blir accepterad som en debattartikel och dessutom hyllad.

Sålänge man är en politiskt korrekt kulturvänsterfeminist så behöver inte komma med någon djupare analys, bra argument eller ens något nytt. Det är bara att köra på med att jämföra Pär Ström med Breivik, då kommer alla att hylla texten till skyarna. Kanske för att det som står är det alla tänker, men ingen vågar säga?

Nej tyvärr, jag köper inte detta. Bara för att jag håller med Sveland i sak så betyder inte det att jag tycker att hennes text är bra. Om man ska uppta så mycket plats med en debattartikel om den politiska inkorrektheten så tycker jag att man ska kunna leverera mer än detta. Texten skulle kunna platsa i en blogg, kanske under rubriken ”lösryckt frustration” men inte som det den utger sig för att vara.

För övrigt tycker jag Hannah har skrivit bra om saken. Läs hennes inlägg!

Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.

Indignationsprivilegiet.

Detta måste vara bland det vettigaste jag läst i hela denna debatt om hat och den arga vänstern som dykt upp på sista tiden. Den handlar om indignationsprivilegiet, vilka grupper i samhället som äger den moraliska rätten att vara upprörda. Lena Andersson menar att det upprörande med feministerna, kulturvänstern och den politiskt korrekta sfären i största allmänhet är att det skaver i samvetet för att folk helt enkelt vet att de har ”rätt”, att de ”äger” den moraliska agendan. Därför blir deras moraliserande extra provocerande, helt enkelt för att det redan skaver i samvetet på människorna som blir ”utsatta” för det. Jag tror det ligger mycket i detta, om jag relaterar till mig själv så kan jag säga att jag sällan blir provocerad när någon som inte alls delas min moralsyn kommer och håller en föreläsning, desto värre är det när någon langar en moralpredikan som jag i grund och botten sympatiserar med men har svårt att leva efter. Sedan är det klart att alla inte innerst inne tycker att dessa personer har rätt, men vissa känner nog att de svikit sina gamla ideal.

Hur som helst så är poängen att detta privilegium är berättigat, men att det måste användas väl. Problemet idag, menar Andersson, är att vissa personer blir såpass bekväma med att vara politiskt korrekta att de helt enkelt slutar anstränga sig utan bara surfar lugnt på vetskapen om att de tycker och tänker ”rätt”. Här håller jag verkligen med, ty hur mycket jag än sympatiserar med dessa människors åsikter så kan jag också bli jävligt trött på att man ibland helt enkelt skiter i att argumentera för sin sak eftersom man kan anspela på människors dåliga samvete. Eftersom folk inte argumenterar emot utan bara skamset säger att ”jo, ja, du har väl rätt”. Och detta är ett stort problem, det är det verkligen, för det urholkar hela rörelsen. Istället för att sprida åsikterna vidare så sitter folk och är nöjda över att de är moraliskt överlägsna, och ger samtidigt fri lejd för personer som vill slå hål på idealen.

Actademo.

Idag sprang jag in i en anti-ACTAdemonstration och pratade lite med en Belgisk piratpartist. Han berättade att piratpartiet i Belgien ökar väldigt mycket just nu, bara de senaste månaderna. Det är såklart inget förvånande i det för dessa frågor har ju verkligen aktualiserats.

Det glädjer mig att protesterna kring detta börjar komma igång lite nu. Även människor som generellt inte är engagerade börjar bry sig, börjar veta vad det handlar om. Även om jag titt som tätt kan tycka att de mest dedikerade i rörelsen är ena jävla pajasar så känns det så jävla bra att folk faktiskt demonstrerar och visar sitt missnöje. Jag har svårt för personer med Guy Fawkes-masker eftersom det känns så jävla självgott men tycker samtidigt att det är positivt att revolt har börjat ses på med nya ögon. Det har skapats en ny symbol för uppror som tillhör den här kampen, som alla kan enas kring och som skapar utrymme för omdefiniering.

Det ironiseras ju mycket över att ungdomsgeneration accepterar det ena och det andra, men så fort det kommer till nätcensur så blir folk skitsura. För det första är det inte sant, många ur min generation har till exempel varit engagerade i wallstreetprosterna. Sedan får man också komma ihåg att internet faktiskt är en jävligt stor del av våra liv, hur löjligt det än är. Det är liksom ingen liten småsak, ett bihang, det är den plattform jag använder för i princip allt mitt intellektuella utbyte.

Oavsett vilken politisk falang man tillhör så har man nytta av detta, och det är ju därför som protesterna har vuxit sig så stora. Det handlar inte om en specifik hemsida eller tjänst, det handlar om hela vår plattform för att föra annan politisk diskussion. Och det säger ju sig självt att alla som över huvud taget bryr sig om sin omvärld måste slå vakt om den, oavsett vad man vill uppnå i slutändan.

Men skärp er.

Okej. Jag håller med om att det Breivik gjorde inte var en isolerad företeelse, sprungen ur endast hans eget labila psyke. Okej, jag håller med om att den ”politiskt inkorrekta”-retoriken är skadlig och ett tecken på att rasism, misogyni och liknande blir mer och mer accepterat i samhället. Men alltså, att indirekt anklaga alla som snackar om ”politisk korrekthet” för att vara av samma skrot och korn som Breivik (nåja, typ samma skrot och korn), det är fan bara att gå alldeles för långt. Det skapar absolut inte en konstruktiv debatt, inte på något vis. Det förstärker bara bilden av det politiskt korrekta etablissemanget som inget begriper om ”vanligt folk” och som inte vågar argumentera på riktigt helt enkelt för att de inte kan. Ni kan fan bättre än såhär, så bara skärp till er.

Arbetsreligionen.

Jag tycker att ni alla ska läsa denna debattartikel om att det är oviktigt att jobba mot arbetslösheten. Jag vet för lite om nationalekonomi för att kunna uttala mig i frågan men jag håller med om att man i dagens politiska samtal ser arbete som ett egenvärde, istället för att tala om vilken typ av arbete som utförs och vilka villkor arbetet har. Arbetet har kommit att bli en närmast religiös symbol som alla samlas kring oavsett politisk färg. Att kämpa mot arbetslösheten antas vara den viktigaste politiska uppgiften snarare än att skapa mervärde för samhället.

Nu är det emellertid så att arbetslösheten bara har ökat och ökat, inte bara på kort sikt utan även i det längre loppet. Många menar ju att den fulla sysselsättningens tid är förbi och jag tror faktiskt att det ligger något i det. Vi måste börja prata mer om arbete: vad är arbete, vilket arbete behöver utföras och så vidare. Vi måste på allvar vädra frågor om mer fritid och komma ifrån den förhärskande iden om arbete som den enda vägen till frihet. Det kan väl hända att det stämmer att arbete är det viktigaste och vackraste som finns, men vi lär ju aldrig veta om vi inte ens ställer fråga.

Men gör vad ni lovat till att börja med.

I Lagen om anställningsskydd står det att en anställd har rätt att stanna i tjänst till 67 år ålder, även om normal pensionsålder är 65. Detta är något som många äldre utnyttjar eftersom de vill jobba även efter 65. Däremot blir många tvingade att gå efter 67. Regeringen lovade att höja denna ålder till 69 vilket man ännu inte gjort. Jag undrar bara: om ni vill att folk ska jobba längre varför inte börja med att uppfylla detta löfte så att de som faktiskt vill jobba längre också får rätten att göra det, för ni förväntar er väl inte på allvar att folk ska börja söka nytt jobb vid 67? Det måste ju även alliansen inse orimligheten i.

Om detta också kompletterades med en rätt att gå ner i deltid från 61, vilket är första året man kan gå i pension, så tror jag absolut att fler äldre skulle jobba längre. Men detta handlar inte om att skapa faktiska incitament för folk att jobba, att faktiskt göra det till en bra alternativ, detta handlar bara om rent tvång.

Svt debatt.

Så fort Svt debatt gå på tv brakar helvetet löst på twitter, vilket inte är så konstigt eftersom det alltid sägs helt omöjlig smörja i det programmet. Jag kollar själv inte på det sedan en tid tillbaka vilket jag är glad över, för det är fan bara skit. Ingen får tala tillräckligt länge för att något vettigt ska bli sagt och programupplägget är som gjort för att folk ska börja gräla. Personer som inte har någon kompetens alls i frågan eller ens något vettigt att säga kastas in i buren där de får slåss som vilddjur. Har det, allvarligt talat, någonsin kommit en enda vettiga slutsats ur Svt debatt?

Frågan är när Svt ska ta sitt förnuft till fånga och sluta upp med att producera den jävla skiten. Det finns inget behov av programmet, det fyller inte upp någon lucka i utbudet och det är inte efterfrågat. Andra kanaler kan gott göra likvärdig skit (och gör det redan) så kan statstelevisionen syssla med att leverera kvalitetstv som inte görs av andra aktörer. Det är orimligt att en del av Svt:s budget går till att producera den där förbannade jävla skiten.