Kategori: Politik

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.

Hur man ska kunna reagera på detta med annat än hat?

Många har varit upprörda över det här med klasshat på sista tiden. Dock inte bara över det hat, eller snarare oförståelse och förakt, som tar sig uttryckt i ständiga sanktioner mot arbetarklassen och prekariatet i Sverige. Nejnej, det som upprört känslor är att Allt åt alla hade mage att använda ordet ”hat” för att namnge sin busstur till solsidan. Så fruktansvärt hemskt att säga att man odlar klasshat, istället borde vi ha förståelse och dialog mellan klasserna. Med hat kommer man ingenvart, alla ska istället älska varandra och de förtryckta ska förenas med sina förtryckare i ett enda stort Stockholmssyndrom. Ilska främjar inte dialog, alla ska vara sansade och ”utbyta åsikter”.

Den sansade dialogen och utbytandet av åsikter kan måhända passa i kretsar där man diskuterar andras problem och inte själv sitter i något akut position. Men denna ilska kommer ur insikten att det är bråttom, att vi måste lösa vår situation nu och inte har tid för att vänta på att borgerligheten ska bli sugen på att ge dessa problem uppmärksamhet.

I antihatretoriken döljer sig förväntningen att vi ska sitta och rulla tummarna medan vi blir utförsäkrade, tvingas utföra meningslösa sysslor som inte leder någonstans i fas3, ser våra gemensamma tillgångar säljas ut till reapriser och riskkapitalbolag göra miljonvinster på vanvård. Vi ska sitta och vackert vänta på att den goda borgerligheten ska vända sina blickar mot oss och fråga: ”vad tycker ni? Ska vi prata om saken”. Alternativt skriva stillsamma debattartiklar och forskningsrapporter och hoppas på att de blir lästa av någon som är intresserad av att ompröva sin åsikt eller ens ta upp det till diskussion.

Vi förväntas att på daglig basis höra svador om att man väljer själv, att vår situation är vårt eget ansvar och ingen annans, att vi är lata som inte söker ordentligt med jobb utan att bli det minsta lilla upprörda. Vi förväntas svara i samma sakliga akademiska ton även fast vi har en direkt personlig anknytning till problemet, även fast vår faktiska framtid hänger på de beslut som fattas.

För alla är politik inte en fråga om en argumentationslek och några hundralappar till i plånboken, för vissa är det en fråga om liv och död. En fråga om fem års extra livstid, en fråga om att slippa leva i ständig otrygghet, en fråga om att få mat på bordet eller ha en bostad att ställa sitt bord i, en fråga om att få ha kvar sina äggledare, om att åka tillbaks till ett land där man förföljs eller om att ha lika villkor som andra att bli botad från sjukdomar i den gemensamt finansierade sjukvården. För många människor är detta inga statistiska uppgifter utan faktiska situationer som man lever i.

Politiker kan givetvis ha fel och lösningarna på dessa problem är inte alldeles enkla ens för regeringen, jag förstår det. Jag förstår att även om fråga diskuteras så kommer det inte att ligga en lösning på bordet imorgon, för sådant tar tid. Jag förstår också vikten av eftertanke, att utvärdera och revidera. Men det som väcker ilska är inte att någon har gjort en felbedömning, att man har prövat en dålig lösningsmetod. Ilskan väcks av att det hela tiden förnekas att det ens finns ett problem. Det förnekas att det finns något sådant som klasskillnader, att det finns människor som blir orättvist utförsäkrade, att det finns människor som trots heltidsarbete måste vända på slantarna, att det finns människor som lever i ständig otrygghet och att utförsäljningarna av äldrevården faktiskt har lett till vanvård.

När inte hundratals sansade debattartiklar och forskningsrapporter om försämrad psykisk hälsa och ökade självmordsförsök eller hundratals rapporter om svårt sjuka människor som ansetts arbetsföra nog att bli utförsäkrade rakt i strid med läkares rekommendationer eller företag som systematiskt utnyttjar ”kryphål” för att hålla tusentals ungdomar utanför trygga anställningar kan få regeringen att öppna ögonen för att det finns ett problem med deras politik, att vi kanske borde prova en annan lösning, då finns tyvärr bara ilskan kvar.

Vi blir arga för att vi ser samhället vittra sönder utan att någon av de som sitter på makten är intresserad av att göra något åt det, tvärtom visar de sitt förakt och hat genom att ge oss mer av samma medicin. Även om de inte säger det rakt ut så visar deras agerande med all tydlighet att de känner om inte hat så i alla fall en djup ovilja att förstå våra villkor. En djup ovilja att lyssna på vad vi har att säga även om det sägs i sansad ton. En drift att sakta men säkert ta allt ifrån oss och skylla det på ”brister i systemet” eller prata bort det som ”obetydliga enskilda fall”. Men dessa enskilda fall börjar samla sig på hög nu och rör människor, människor som börjar känna sig riktigt förbannade för saker som har drabbat dem personligen.

Jag vet inte hur man ska kunna reagera på detta annat än med ilska och hat. Visst skulle det vara bättre med dialog, men det kräver ju någonstans också att den part som sitter på makten är intresserad av att delta. Nu när så inte är fallet är det enda vi kan göra att sätta hårt mot hårt, att skrika så högt att de inte kan undgå att höra oss längre.

Prekariat.

Hej alla blogglovers!

Jag vill presentera ett nytt ord för er: prekariat. Att vara prekär betyder att man är i en mycket bekymmersam situation, vilket kan innebär att man saknar bostad eller mat till pengar, trygg anställning eller framtidsutsikter. Prekariat är alltså den grupp människor som befinner sig å sådana situationer, typ arbetslösa, utförsäkrade, bemanningsföretagsslavar och så vidare. Kolla på videon för bättre förklaring eller läs här.

Men för helvete.

Blir så jävla trött av att läsa sånt här. Att en person som sysslar med politik vräker ut sig saker som dessa är fan pinsamt, oavsett vilket jävla block man tillhör. Vad ska vi behöva säga för att du ska fatta? Hur många rapporter om att lågutbildade får sämre vård, lever kortare och har mycket större fysisk och psykisk ohälsa behöver det komma för att personer som dessa ska förstå att klassklyftor är ett jävla samhällsproblem. Att det inte handlar om enskilda individer som var och en för sig kan kämpa och göra fristående val utan att det handlar om stora folkgrupper som lever i helt olika verkligheter, med helt olika förutsättningar, bara beroende på i vilken familj de har fötts. Det spelar nog ingen roll hur mycket bevisning man langar för att klass finns och spelar roll för dessa människor vill helt enkelt inte fatta att det är så.

Bilden är tagen från Sofia som för övrigt skrivit formidabelt om saken.

Klassrelativisering.

Igår fick jag min dos av relativisering när någon på twitter tyckte att man minsann inte ska tala om klass eftersom ”alla kanske inte vill placeras i något fack” eller något i den stilen. Antifackretoriken går hem i många läger för att folk uppfattar den som frisinnad, nytänkande och liberal, vilket jag kan förstå. Vem gillar inte tanken på en verklighet där människor slipper definieras utefter sitt kön, sin etnicitet eller sin bakgrund, liksom?

Faktum är dock att samhället, så som det ser ut idag, i allra högsta grad placerar medborgarna i olika fack helt av sig själv. Det rör sig inte bara om fördomar i samhället utan också om faktiska materiella förutsättningar som blir väldigt tydliga just i fallet ”klass”; den som är född i en familj med lite pengar har det svårare att göra vissa saker. Det har inget att göra med att folk har fördomar mot folk med lite pengar, att folk med lite pengar måste bli mer ”representerade i media” eller något liknande utan om att det faktiskt är svårare att kunna göra vissa saker om man saknar kapital.

Klass är en ytterst relevant indelning av människor eftersom den har täckning i verkligheten. Verkligheten ser ut så att folk har olika materiella tillgångar och det påverkar deras liv. Sedan finns det även andra aspekter, till exempel socialt utrymme som är betydligt mer abstrakt, men just det materiella kan man liksom inte sätta sig emot. Det är så. Ett företag som går i arv om omsätter miljoner kronor om året gör skillnad, att ens föräldrar kan stå som medlåntagare när man köper en lägenhet gör skillnad, att man stått i bostadskö hela livet gör skillnad och så vidare. Det är inget hittepå, något konstigt flum som vänstern kokat ihop utan en krass beskrivning av verkligheten.

Därför kan man liksom inte gå omkring och välja helt efter eget huvud vilken klass man tillhör för det grundar sig delvis i vilka tillgångar man har. Familjen Bonnier blir inte arbetarklass bara för att de säger att de är det eller för att de vill vara det.

Problemet med klassresor.

Ofta när det talas om klass inom mer liberala kretsar så talas det om klassresor. Det sägs att det där med klassklyftor inte riktigt är ett problem så länge klassresorna kan gå relativ smidigt för de som har resurser i form av läshuvud, kämparglöd eller företagsidéer. Jag håller med om att det är bra med en stor rörlighet i samhället, något som underlättas av fri skola, sjukvård och så vidare. Däremot så tycker jag att klassresor är en billig lösning på klassklyfteproblematiken.

För det första så är klassresor generellt sätt enklare i länder där klassklyftorna är mindre. Ni vet ju att det är i Sverige snarare än USA som den amerikanska drömmen gå i uppfyllelse? Men grejen är framförallt denna att alla faktiskt inte vill göra någon klassresa. Många människor vill jobba som till exempel vårdbiträde, butiksbiträde eller barnskötare, de vill inte utbilda sig och bli jurister eller läkare utan vill ah ett vanligt kneg som man kan gå till på morgonen och gå hem från på kvällen med en lön som man kan leva på.

Grejen är att man ska kunna leva ett drägligt liv om man jobbar heltid, oavsett som det är som läkare eller vårdbiträde. Man ska inte behöva leva på marginalen bara för att man inte har tagit sig för att utbilda sig till något högstatusyrke. Därför är klassreseretoriken förrädisk, för den lär oss att det enda sättet att ha en dräglig tillvaro är att förflytta sig upp på samhällsstegen. Varför inte ha som mål att alla ska kunna ha en dräglig tillvaro, oavsett om man är klassresenär eller ej?

Ordna er jävla underklassafari då.

Apropå överklassafarin så har ju flera personer gått ut och tyckt att man från högern ska ordna underklassafari, bland annat denna Kd-politiker. De ansluter sig därmed till en gammal fin tradition som genom året utövats av såväl politiker som kungligheter, om än i ett något mer uppdaterat och ärligt format.

Det finns ju en anledning till att något sådant aldrig skulle kunna arrangeras på samma sätt och det är att till och med den mest hårnackade klassföraktande nyliberal aldrig skulle stå ut med att med egna ögon se dessa områden på det sättet. Skrattat skulle fastna i halsen och de skulle bli avslöjade som de människoföraktande dårar de faktiskt är.

Men visst, anordna er jävla underklassafari då, och sitt där och rök cigarrer samtidigt som ni kastar glåpord efter människor som har det svårt. Frågan är bara vilken analys ni ska dra till med i eran guidning. Kanske att de alla skulle ha kunnat bo på solsidan om de bara hade jobbat lite hårdare?

Kvinnor som säger vad de tycker.

Jag tycker att det Fredrik Virtanen skriver om ”starka kvinnor” är bra. Han menar att problemet med begreppet primärt är att kvinnor förutsätts vara svaga eftersom man alltid måste förtydliga att de är starka. I mina ögon är det största problemet det jag har beskrivit här och i min lite mer ”skönlitterära (vette fan vad jag ska kalla det)” text här, att snacket om ”starka kvinnor” är ett sätt för folk att stå ut med orättvisor utan att göra något åt dem. Här har han en stor poäng som jag förbisett:

Men vinkeln på intervjuerna är inte vad Laleh vill kommunicera med sin musik, vad hon anser om världen, vad hon har att säga om sin konst. Det är alldeles för jobbigt och tidsödande och komplicerat för media att grotta ner sig i.

I stället handlar det om att hon skapar. Att.

För kvinnor ses det ofta som beundransvärt nog att man över huvud taget gör något. I egenskap av person som inte skräder orden har jag fått höra det mången gång, att det är så bra att jag tar för mig, vågar ta plats och så vidare. För det första tvivlar jag på egenvärdet i att folk ”tar plats” då jag tycker att det ska handla mer om vad man gör med denna plats och inte att man tar den. Jag vill inte att folk ska hylla mig för att ”jag säger vad jag tycker” utan för att jag faktiskt har något att komma med. Att hylla personer bara på grunden att de vågar ta plats är att ogiltigförklara det man faktiskt säger, att förflytta fokus från vad man säger till personen som säger det.

Jag ser ofta att feministiska kvinnor själva placerar sig i detta puttigullfack genom att tala om att de ”minsann säger vad de tycker” och därmed lägger fokuset vid att de som personer har en åsikt istället för deras faktiska åsikt. Lägger prestige i att vara högljudda och snacka istället för att faktiskt ha något att tala om. Jag menar inte att de inte har det, för överlag tycker jag att det kommer mycket vettigt från dessa personer, men jag tycker att man skadar sig själv när man får själva åsikten att framstå som ett egenvärde.

Visst är det vettigt att diskutera olikabehandling av kvinnor och män som deltar i den offentliga debatten men när en engagerad kvinnas främsta förtjänst är att hon är just engagerad, inte vad hon är engagerad för eller vad hon åstadkommer så har man bara tagit ett steg tillbaka. Kvinnan är fortfarande främst en representant för sitt kön, ett bevis på att ”kvinnor kan” och inte en kraft i samhället att ta på allvar.

Det är därför jag aldrig beskriver min blogg som ”provocerande” eller ”en härlig blandning av åsikter om allt mellan himmel och jord” eller mig själv som ”en kaxig tjej” eller ”en tjej som står för vad jag tycker”. Det vore att helt underminera det jag faktiskt har att säga om saker och ting som ett personlighetsdrag, en egenskap jag innehar och inte något med faktiskt tyngd. Och det vore tråkigt, för jag vill inte att mina åsikter ska ses som komplement till min personlighet eller livsstil utan som argument, som något att läsa och fundera över och kanske ändra sin världsbild utifrån.

Vardagsidioti.

Jaha. Anita och Calle Schulman ironiserar i vanlig ordning över ordet ”hen” som uppenbarligen ligger väldigt högt på agendan hos dem. Ingen får använda det hemska ordet ty det leder till förvirring, chock och fruktan. Galningarna dras som vanligt till lägerelden och skriver saker som dessa:

så jävla bra, skrattar ihjäl mig.
ocn de där nyuppfinnande HEN är så töntigt att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

de finns väl 2 kön av en anledning för helvete.
ypiskt folk att komma op sjuka nya grejer för att krångla till att mera.

Alltså, slutklämmen i denna kommentar om att det minsann finns ”två kön av en anledning” är ju bara för rolig. Det är väl fan ingen hen-förespråkare som har ställt sig emot att det finns män och kvinnor? Däremot finns det folk som har påpekat detta med att det liksom inte är så enkelt som att det bara finns män och kvinnor, utan att det finns folk som ser ut som ett kön men känner sig som ett annat, eller kanske har en fysisk könstillhörighet som är oklar i sig. De finns väl också av en anledning?

Fånigt att bli arg över en så uppenbar idiot kanske, men orkar inte med denna extrema inskränkthet som finns i att vägra acceptera att alla andra i hela världen kanske inte vill eller kan dela in sig i grupper av kvinnor och män.

Genus och feminism är inte samma sak.

Jag har funderat lite på det här med att människor som talar om genus antas vara feminister automatiskt. Det är väl visserligen inte så konstigt med tanke på att de flesta som talar om genus faktiskt är det, men genus och feminism är ju faktiskt inte samma sak, i alla fall inte som jag uppfattat det.

Det väckte ju visst motstånd när jag definierade feminism såhär:

Hannah kom med en annan definition av feminism, som löd såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Detta kan ju absolut ingå i en feministisk världsbild men jag tycker inte att det kan sägas utgöra grundstenen i den. Snarare är det där en definition av vad genus är. Även om genus och feminism ofta är nära sammanlänkat så är det inte av nödvändighet samma sak, för genus har inget automatiskt perspektiv på könsmaktsordningen utan egentligen bara på normer och normbrytande. Bara för att man har ett genusperspektiv betyder inte det att man anser att kvinnor är strukturellt förtryckta, vilket jag anser är en absolut nödvändighet för att kalla sig feminist.

Du kan ha ett genusperspektiv på kön och tycka att det är män som är strukturellt förtryckta och kvinnorna som är vinnarna i samhället. Du kan även vara feminist utan att tro på genus, inte för att jag tycker att det är särskilt vettigt men ändå.

Jag tycker att det är tråkigt att genus och feminism ses som en enhet istället för att feminism ses som en ideologi och genus som en analysmetod och verklighetsbeskrivning som kan användas för att uppnå ett jämställd samhälle. Det är så jag skulle välja att beskriva de båda fenomenen.

Det finns en stor risk för att använda feminism och genus som synonymer eftersom man kan komma att urlaka feministbegreppet och ta ifrån det den grundläggande betydelsen: en politisk ideologi som säger att kvinnor är förtryckta. Om man börjar prata enbart om könsroller i feminismens namn och slutar prata om att kvinnor faktiskt generellt har det sämre i samhället så suddar man ut en otroligt viktig del från den feministiska agendan.

Jag tänker inte sitta och säga att jag tror att män och kvinnor har lika mycket att tjäna på feminismen för det tror jag verkligen inte. Visst har män och något att tjäna på ett ifrågasättande av könsroller men framförallt så är det kvinnorna som har att vinna på att bli jämställda med männen. Jag har extremt svårt att se en person som förnekar att kvinnor generellt är underordnade män och bara ser till könsroller som något som skadar alla lika mycket som feminist, då är man snarare jämställdist eller humanist. Och det behöver inte vara något dåligt med det, men man ska inte urlaka en ideologi genom att i dess namn förneka dess grundpelare.