Kategori: Politik

Lite mer konstruktivitet tack.

När pensionsålder diskuteras så kommer verkligen dumvänstern fram. Folk som argumenterar emot en höjning genom att säga typ ”men jag vill inte jobba mer, räcker det inte med 65?” eller ”bara för att medellivslängden har ökat betyder inte det att jag vill jobba mer”. Dessvärre är det så att pensionspengarna inte trollas fram ur intet, hur trevligt det än hade varit. Pensionssystemet var från början för att människor skulle kunna ta det lugnt på sin ålders höst men när folk dör allt senare och är friska allt längre så måste pensionsåldern såklart uppdateras, i alla fall om man utgår från samma system som man en gång gjorde.

Jag håller med om att man borde se över möjligheterna att skapa ett samhälle där människor jobbar mindre, det borde vara möjligt med tanke på att produktionseffektiviteten har ökat en massa, vinster som vi tagit ut mycket i ökad konsumtion istället för minskad arbetstid. Detta rör sig dock om en prioritering, inte om att man från ingenstans trollar fram pengar. Man kan liksom inte både konsumera mer och producera mindre. Jag personligen tycker att man, på en samhällsbasis, ska prioritera minskad arbetstid framför minskad konsumtion helt enkelt för att jag tror att det gör folk lyckligare, men jag begriper att man inte kan ha båda delarna.

Jag blir så trött på den extremt okonstruktiva diskussion som förs kring dessa ämnen. Hur mycket jag än önskar att det var så enkelt som vissa vill få det att framstå så är det liksom inte så, tyvärr. Detta är svåra frågor som kräver lite mer är gastande om hur man ”vill” ha det, till exempel någon slags ide om hur man ska komma dit. Faktiskt.

Att be om ursäkt för att i nästa stund släta över.

Det har utbrutit stort rabalder på grund av att Thorsten Flinck tog Gina Dirawis rumpa. Jag tyckte Dirawi hanterade det hela mycket bra när hon uppmärksammade vad han gjorde på scenen, något jag tror att många andra inte hade gjort av rädsla för att inte passa in. Jag menar, hon är ju blott 20 och har gjort en kometkarriär, hon är säkert väldigt mån om att inte äventyra den. Jag vette fan om jag själv hade vågat påpeka en sådan sak i en sån situation, ärligt talat. Starkt gjort!

Hanna Fridén har skrivit en krönika om hur Svt agerat i situationen och tagit upp detta med att man har nolltolerans mot såväl bärande av skor som man fått från företag som droganvändning även om dessa handlingar knappast heller syftar till att skada någon, men när det gäller att tafsa är det okej med endast en ursäkt, trots att alla vet att det är ett brott. Hur kommer det sig att folk är så pigga på att se mellan fingrarna när det kommer till sådant?

Jag kan säga att jag personligen inte hade haft något emot att Flinck hade fått vara kvar, man kan göra övertramp och ändå få en chans till (vilket jag för övrigt tycker borde gälla även den som knarkar). Det jag ogillar är att ursäkterna direkt följs upp av en massa personer som säger att det trots allt ”inte var så farligt” och att reaktionerna är ”överdrivna”. Jag hade accepterat att man lät honom vara kvar om man var jävligt tydlig med att det var på nåder. Som det ser ut nu så avkräver man en ursäkt för att i nästa stund släta över det hela. Det är tyvärr så det ofta ser ut när man agerar kring sexuella trakasserier: man lägger det inträffade till handlingarna snabbt som attan, så snabbt det bara går. Om Flinck gör samma övertramp igen är risken större att det ses som en isolerad företeelse än om t.ex. Ola Lindholm blivit påkommen med att knarka två gånger.

Flincks beteende försvaras också med att Dirawi säkert inte tyckte att det var så farligt för hon är ju trots att en Stark kvinna™. Såhär sa till exempel Helena Bergström:

Jag tror Gina är så pass strong att det kan hon ta det. Jag kan också ta en klapp av någon på rumpan. Det var nog inte menat som sexistiskt från hans sida, säger hon.

För det första spelar det väl ingen roll vad hon tyckte om det eftersom det fortfarande är ett övertramp att ta någon på rumpan utan den personens tillåtelse. Tafs är fortfarande ett brott, oavsett vad offret tycker om det. Dessutom handlar detta inte bara om hennes upplevelse av det hela utan om ett brott som har begåtts i direktsändning i ett av de populäraste programmen i Sverige. Det säger ju sig självt att det inte är en sak enbart mellan Dirawi och Flinck när det sker på det sättet.

Oavsett var Dirawi tycker om Flincks tafs så borde saker som dessa inte ursäktas med att det säkert inte var illa menat. Majoriteten av alla människor menar liksom inte illa med sina handlingar, det gör inte att det är okej. Om man har gjort fel så är det fult att först be om ursäkt för att i nästa stund anklaga de som avkrävt en ursäkten för att överreagera. På det viset så markerar man ju verkligen att man bara bad om ursäkt för att den galna feministmaffian tvingade en till det, inte för att man faktiskt ångrar sitt beteende. Tänk er att Ola Lindholm i ena stunden bett om ursäkt för att i nästa säga att ”lite kokain är ju inte så farligt, folk som tycker det överreagerar”. Det hade blivit ramaskri!

Den här tendensen att framställa folk som tafsar som personer som helt enkelt inte vet vad de gör eller kan styra sina impulser, som bara vill väl med så blir det fel, den är så osmaklig. Det är detta eviga skuldavskrivande och ansvarsbefriande som tydligast visar att vi har ett stort problem med hur man ser på kvinnors kroppsliga integritet och männen som vägrar respektera den.

Om tiggarligor.

Har hört från flera olika håll nu om detta med att vissa av tiggarna ingår i tiggarligor som bara vill ”tjäna pengar” (vilket väl såklart är syftet bakom allt tiggeri, har svårt att tänka mig något annat nämligen). Ser två olika scenarion framför mig:

  1. Tiggarna är utsatta för människohandel och har blivit inforslade till Sverige med löften om jobb och blir sedan tvingade att tigga och ge pengarna till människosmugglarna. Detta är n teori det finns viss bäring för som jag förstått det. Detta är förvisso ett legitimt argument till att inte ge dem pengar eftersom pengarna troligen bara går till människosmugglarna och dessutom understödjer verksamheten. Däremot rör det sig väl knappast om att tiggarna själva är ohederliga eller försöker luras, de gör ju fortfarande bara vad de kan för att klara uppehället. Så visst, strunta i att ge dem pengar om ni misstänker människohandel men det är inget argument för att misstro tiggarna.
  2. Scenario två är att några tiggare helt enkelt kommit överens om att dela på inkomsterna. Jag ser detta som extremt osannolikt då jag tvivlar på att personer i den situationen kan ha sådan samordning, men om det skulle vara så så ser jag inget problem i det. Bara för att delar på inkomsterna så är de väl inte mindre tiggare för det?

Jag står i alla fall fast vid min ståndpunkt att det är ytterst ovanligt att folk tigger om de har andra valmöjligheter. Den som inte är övertygad rekommenderar jag att göra det någon dag på ”skoj” och känna efter om du skulle vilja tjäna pengar på det viset om du hade andra valmöjligheter. Har fan svårt att tänka mig det.

Tre tankar om könsskillnader.

Jag har tre tankar kring denna artikel om könsskillnader i mäns och kvinnors hjärnor.

  1. Är det inte symptomatiskt att man mäter hur kvinnans hjärna ”avviker” från mannens och inte hur mycket de båda avviker från genomsnittet? Mannen är norm även i sammanhang som dessa, där man ju tycker att det borde finnas lite mer eftertanke med i bilden. Tråkigt tycker jag, och säger något om hur djupt könsrollerna sitter rotade.
  2. Problemet med forskning som denna är att många ofta drar i väldigt höga växlar när de läser den och ba: ”där fick ni alla feminister som trodde att det inte fanns några skillnader mellan män och kvinnor”. För det första brukar feminister sällan rakt av förneka att det skulle finnas medfödda skillnader utan mest bara inte vara så där skitintresserad av att diskutera dem till förmån för att diskutera de inlärda skillnaderna som man ju kan göra något åt. Det säger väl sig själv att det är högst ointressant för en politisk rörelse som kämpar för likabehandling av könen att lägga fokus vid varenda liten medfödd könsskillnad som kommer i ens väg. Men framförallt så är det ju som så att även om skillnaderna finns där så är de små, och även om de hade varit större så hade det inte varit ett argument emot att behandla män och kvinnor lika (alltså utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån kön) eftersom de eventuella olikheter som finns kommer att bestå oavsett om man från början antar dem eller inte. Med detta inte sagt att sådan forskning inte ska genomföras, bara att den alltid övertolkas å de grövsta.
  3. Ingen av de skillnader man mätt upp har något att göra med de vanligaste myterna som florerar kring kön, till exempel den om att kvinnor är mer ”känslosamma” eller att de har sämre sexdrift, att de är mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare. Det är ju primärt dessa könsroller feminister kämpar mot, inte att kvinnor antas ha bättre förmåga att känna igen ansikten.

Det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

En gång diskuterade jag detta att vårdpersonal har så ruskigt lite betalt i förhållande till andra personer med motsvarande utbildning med en person som förklarade det hela med att sjuksköterskor framförallt drivs av ett kall och inte av utsikterna om att få en bra lön. Detta argumenterade personen för genom att säga att om det inte varit så hade de ju inte valt ett yrke de visste var lågbetalt. Åh vad jag älskar cirkelargumentation! Det ligger ju säkert något i detta, jag tror att de flesta som väljer att jobba med lågstatusyrken inom vården är ganska medvetna om vad de väljer och därmed väljer efter en vilja att ta hand om personer snarare än en vilja till en bra lön.

Jag tycker mig ofta se denna inställning att det är okej att pressa ner löner och försämra arbetsvillkor för personer som anses drivas av passion och övertygelse snarare än pengar. Däremot undrar jag om inte de allra flesta faktiskt väljer yrke utefter intresse, även om ekonomiska faktorer såklart tas med i beräkningen. Man kan ju även tänka sig att om de ekonomiska faktorerna jämnades ut så skulle folk välja yrke efter intresse i mycket högre grad och vi skulle således få mer kompetenta och engagerade personer inom alla yrken. Men framförallt kan man ju faktiskt se att det faktiskt råder brist på sjuksköterskor, utbildningen blir mindre och mindre populär helt enkelt för att folk inte har lust att jobba under hur pissiga förhållanden som helst bara för att man råkar ha en passion för att ta hand om människor.

Vårdpersonal är en av de yrkesgrupper som är absolut viktigast i samhället. Om de gick ut i strejk skulle allt braka samman, för alla samhällsklasser. Men att de är så otroligt viktiga har ironiskt nog kommit att bli deras största förhandlingsnackdel, för om de så mycket som knystar om strejk så bli folk som galna, skuld- och skambelägger och pratar om ansvar. Deras personliga ansvar att få välfärden att gå ihop när den monteras ner. Politikernas ansvar och skattebetalarnas ansvar pratas det inte om. Och de böjer sig allt för ofta, för det är klart att man inte gärna lämnar sjuka stick i stäv när resten av samhället redan har gjort det. Någon måste ju finnas kvar för att ta hand om dem. Som Torun skriver.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.

Vi kan inte bygga vår välfärd på att Starka kvinnor™ offrar sig för att det ska gå ihop. Det är ett bygga av skuld och skam, av orimliga förväntningar och av självuppoffring.  Och det är ju så typiskt att det även är dessa kvinnor som får stå med skulden över sin egen situation, för om de hade höjt sina röster och ställt lite krav hade de ju haft högre löner, om de hade gått ut i strejk och protesterat. Ett sådant skolboksexempel av dubbelt skuldbeläggande. Man är sin egen lyckas smed, men nåde dig om du försöker omsätta de orden i praktiken genom att kräva din rätt!

Det går väldigt väldigt långt innan vårdpersonal genomför omfattade strejker helt enkelt eftersom det arbete dem utför är en av de viktigaste grundstenarna i vårt samhälle. Det vet de och det vet också de personer som är pigga på att skuldbelägga dem så fort det viskas om det. Man kan ju tycka att det borde vara en signal på att vi kanske borde värdera detta yrke lite högre innan det faktiskt går för långt, innan de faktiskt sätter ner foten och slutar gå till jobbet. För det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

Tiggarnas lurendrejeri.

En till grej som fascinerar mig angående folks inställning till hemlösa är det här snacket om att de kanske inte är så fattiga som de utger sig för att vara. För det första tror jag absolut inte att en person som hade valmöjligheter skulle gå omkring och tigga. Visst kan det nog finnas någon som tigger som äger några hundralappar, men jag tror knappast att de har kapital nog att skapa sig ett annat liv, ty då hade de nog redan gjort det. Livet som tiggare är väl knappast något party, bara den extrema skamfylldheten i det hela måste ju vara nog.

Men om det nu rent hypotetiskt sätt var så att tiggarna egentligen bara låtsades vara fattiga: vad är problemet? Det är ju sällan så att fem spänn, eller vad man nu ger till en tiggare, spelar sådär fasligt stor roll i ens egen plånbok. Nej, tonvikten ligger snarare vid själva rädslan för att bli lurad. Folk har en sån extrem rädsla för att bli bedragna, även om de absolut inte lider av det eller någonsin kommer få veta det. Det finns något extremt obehagligt med tanken på att andra människor har utnyttjat ens naivitet.

Jag tycker det är så sorgligt den här extrema misstänksamheten mot sin omgivning som syns i hur folk hanterar allt från att shoppa i utlandet till att ta upp väskor åt flickor som sitter i rullstolar. Kan folk inte bara tänka såhär: ”jag kanske blir lurad, men det spelar ingen roll för jag gjorde det fortfarande i ett gott syfte”. Kan man inte bara göra saker som man tror gör gott utan att alltid vara 100 % säker på att utfallet blir det man hoppades.

Problemet med välgörenhet.

Här i Bryssel finns det många många hemlösa. Nu har det gått en ganska rejäl köldvåg vilket är ganska ovanligt för Bryssel, temperaturen har legat på kanske 9-12 minus. Detta har föranlett en våg av omtänksamhet inför de hemlösa som har lett till att socialarbetare har gått omkring och försökt samla in dem och få in dem i värmen på härbärgen och liknande. Det som är så otroligt sorgligt är att många av de hemlösa tackar nej, inte för att de inte vill ha det varmt eller för att de måste kunna knarka utan av den enkla anledningen att det blir så mycket hemskare när de ska ut i klan igen. För de vet att denna våg av omtänksamhet bara kommer att hålla så länge folk som har hem tycker att det är förjävligt att gå utanför dörren, men när temperaturen hamnar på nollgradigt eller bara några minus under dagarna så kommer omtanken vara slut och de blir utskickade på gatorna igen. Lika bra då att sitta därute hela tiden så att man åtminstone slipper chocken.

Det finns en sån jävla tragik i denna medvetenhet om att människors omtanke bara sträcker sig så långt som dit de själv kan förstå att det suger att bo under en filt på shoppinggatan. Jag tänker på att jag själv alltid tänker mycket mer på de hemlösa under kalla vintrar medan jag inte brukar vara så brydd under sommarhalvåret. Det är lite som det där med att allas omtanke plötsligt skjuter i höjden när det är jul, för ”alla ska få fira en riktig jul”. Jag säger inte att det inte skänker glädje att få komma in i värmen och äta julmat på julafton, men jag tror att det handlar mer om att folk som inte befinner sig i den situationen sätter ett väldigt stor symbolvärde vid julen, medan de som är hemlösa nog mest vill ha ett hem att gå till och pengar till mat, och det året om.

Det är lite det här som är problemet med välgörenhet: den är väldigt situationsberoende och syftar ofta inte till att långsiktigt förbättra dessa personers situation. Att leva sig in i hur det är att sakna ett hem att komma till kan vara svårt, desto lättare är det att förstå hur det känns att sova ute i 12 minus en natt eller att ligga på gatan när andra firar jul. Visst finns det välgörenhet som sträcker sig längre, men generellt är den kortsiktig. Folk vill se den direkta glädjen i barnhemsbarns ansikten när de får godis, inte den långsiktiga förbättringen av levnadsvillkor när de får gå i skola. Man vill ha något att ta på, en omedelbar reaktion som är lätt att ta in. Därför kan välgörenhet aldrig ersätta politik som metod för att långsiktigt förbättra människors levnadsvillkor.

Mänskliga rättigheter.

Ett argument jag hatar innerligt är att något inte är en mänsklig rättighet. Till exempel: ”att dricka brännvin är ingen mänsklig rättighet” som någon politiker enligt ryktet sagt angående stängningstider på krogen. Ja, det finns en himla massa saker som inte är mänskliga rättigheter men som vi har i samhället ändå, vore väl tråkigt om det enda folk fick göra var det som stod på FN:s lista. Jag tror inte de mänskliga rättigheterna skrevs ner för att folk skulle kunna neka en precis allt som inte står på den listan.

Tycker fan att alla som langar det argumentet ska bannlysas från politiken. Det är fan ingen mänsklig rättighet att sprida dumheter omkring sig och ändå ha inflytande.

Sov som en hemlös.

När vi är inne på klassafaris av olika slag så kan vi ju ta upp NK:s lakan med mönster av wellpappkartonger som säljs under parollen ”sov som en hemlös”. Överskottet på försäljningen går till hemlösa vilket förvisso är bra, men jag tycker verkligen att det är osmakligt att göra om ett samhällsproblem till en konsumtionsprodukt. Utsatta grupper i samhället inspirerar designers och får ofrivilligt låna ut sin livssituation, tillbaka får de några kronor från försäljningen. Rika människor köper dessa lakan och känner sig goda och öppensinnade när de sover i dem efter att de gjort lite skatteavdrag på kvällen.

En sån här produkt behöver inte vara problematisk, det är givetvis bättre att man köper en produkt där en del av försäljningen går till ett gott ändamål. Problemet är att samhällsproblem har mer och mer kommit att kommersialiseras på det här sättet istället för att tas upp till verklig debatt om hur samhället bör ordnas. Istället för att rösta på en politik som faktiskt hjälper hemlösa så köper man den här typen av statementprodukter, så att man kan visa att man faktiskt bryr sig med hela sin livsstil. Att vara god ska vara valfritt, inte bara för att det ska vara möjligt att välja bort utan också för att den som väljer det ska kunna sola sig i glansen.

Den som verkligen är intresserad av att medelst konsumtion förbättra situationen för människor borde se till att köpa sina produkter från företag som lägger så stor del som möjligt av sin tillverkning nära, betalar anständiga löner, låter arbetarna organisera sig i fackföreningar, vars produkter är ekologiska och hållbara, inte på ett företag som skänker allmosor. Men egentligen är det väl ingen som är intresserad av att människor ska få det bättre, de flesta bryr sig nog mest om att känna sig goda och framförallt att se goda ut för andra. Att pryda sitt kavajslag med rosa band, att ha kläder från h&m:s hypade ”medvetna” kollektion och att sova i lakan som alla vet gett några kronor till de hemlösa.

Men jag tycker fan att det blir etter värre när man inte bara ägnar sig åt denna välgörenhetskonsumtion som lösning på samhällsproblem utan dessutom banaliserar något så fruktansvärt som hemlöshet genom att trycka kartongmönster på lakan och kallar det att ”sova som en hemlös”.

Rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Jag vill illustrera min poäng som jag gjorde här med detta exempel från Reinfeldts frågestund i riksdagen. Jonas Sjöstedt frågade om detta med personalen på de privata vårdgivarna ofta tvingas göra mer eftersom de helt enkelt är färre per patient. På detta svarar Reinfeldt:

Jag skulle vilja säga följande om det moderna arbetslivet. Jag tror att vi allt oftare får ställa in oss på att försöka röra oss vidare i arbetslivet. I faser av livet kanske tyngre arbetsuppgifter passar som sedan lite senare inte alls passar.

För den som vill läsa hela frågan och svaret så är det anförande 34 och 35 här.

Det man kan läsa in i detta svar är alltså att personer som inte pallar med arbetstempot ska söka sig till andra jobb. Detta kan rimligtvis duga som svar inom vissa yrken som är ”extrema” men att applicera detta på en så stor, viktig och lågavlönad yrkesgrupp som vårdgivare känns bara skevt.

Det handlar ju om en slags slit- och slängkultur med människor, där man tar den unga och pigga arbetskraften, sliter ut den och sedan lämnar den åt sitt öde. Jag tycker att det är en självklarhet att en arbetsplats ska ställa krav som funkar för människor i alla åldrar, inte bara för unga.Det är också viktigt att kraven som ställs inte leder till att folk blir utslitna och utbrända utan att arbetsvillkoren är hållbara. Visst kan man jobba i ett väldigt högt tempo ett tag, men det funkar inte hur länge som helst utan att man får skador och blir utmattad såväl fysiskt som psykiskt.

Många vill nog ändå byta yrke eller i alla fall arbetsplats några gånger under sitt liv, men att man ska tvingas till det för att yrket bara är anpassat för de tio mest produktiva åren av ens liv är bara skevt. Det är att anpassa arbetsmarknaden helt efter arbetsköparnas villkor. Människor har mer i sina liv än bara jobb och man måste kunna ägna sin fritid åt annat än att återhämta sig från arbetet, speciellt om man har familj.

Jag vill inte ha ett samhälle där människor arbetar hårt, slits ut och sedan kasseras när de inte längre kan prestera på den höga nivå som krävs. Det ska inte vara förunnat människor med högre utbildning att kunna ha ett liv vid sidan om jobbet utan det ska vara något som tillfaller alla, även om man jobbar som undersköterska hela livet. Och det är precis det som klasskamp (delvis) handlar om: rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.