Kategori: Politik

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt.

Jag läser denna krönika i ETC om den oäkta vänstern. Den handlar om det här med att vänstermänniskor gärna lyfter fram sig arbetarklassbakgrund för att de ska få ha något att säga till om. Och så är det den där vanliga, uttjatade svadan om att man minsann ska få lov att vara vänster fast man kommer från medelklassen eller överklassen och att man varken ska vara stolt över eller skämmas för sin bakgrund, ty den bara ”är” och säger egentligen inget om människan.

Att även människor som tjänar på alliansens politik röstar rött är givetvis utmärkt, men jag kan bli så förbannat trött på detta snyftande från privilegierade människor när de inte få komma till tals lika mycket när diskrimineringen av andra grupper diskuteras. Ungefär som feministiska män som tycker att det är usch och fy att kvinnor har ett visst tolkningsföreträde när det kommer till kvinnofrågor. Det är skitbra att ni finns, alla feministiska killar, men det är faktiskt så att feminismen handlar om kvinnor som blivit förtryckta och som ska slta vara det, inte om att män ska få ytterligare ett område där de kan vara experter och ha ”rätt”.

Samma sak gäller medel- och överklassmänniskor i arbetarrörelsen. Givetvis behövs de här personerna, men vi (ja, jag räknar faktiskt mig själv som en medelklassperson som i alla fall i viss mån engagerar mig i arbetarrörelsen) kan av naturliga skäl inte ta samma plats som de personer som denna rörelse faktiskt gäller, de personer som faktiskt har en grund till att engagera sig som utgår från deras levnadsvillkor.

Människor från medel- och överklassen är vana vid att ha tolkningsföreträde i olika frågor, därför blir de lätt lite gnälliga när de plötsligt inte har de längre. Då skriver de gärna debattartiklar och krönikor om att man minsann visst kan vara vänster utan att behöva vara arbetarklass. Och ja, det är sant, men lika lite som man ska komma och tro att man kan berätta för kvinnor hur det är att vara kvinnor så ska man som medelklass komma och tro att man kan berätta för arbetarklassen hur det är att vara arbetarklass.

När människor från arbetarklassen skriver blogginlägg om sin klassbakgrund, om de kulturmarkörer som hör till arbetarklassen, om hur de upplevt sina villkor, om vad de har varit med om som människor från medel- och överklassen faktiskt inte kan förstå så börjar dessa människor direkt tala om arbetarklassromantisering. De vill inte acceptera att det finns saker som de faktiskt inte vet lika mycket om som de som har varit med om det själva, att det finns situationer och känslor man inte kan läsa sig till utan som man måste uppleva för att förstå fullt ut.

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt. Det riskerar att utveckla sig till en förlängning av det gamla vanliga förtrycket, där den utsatta gruppen förlorar rätten att själva sätta ord på och tolka sin livssituation. Där en reell kamp för bättre levnadsvillkor förvandlas till någon slags filosofisk ordlek och människorna som det faktiskt handlar om förlorar rätten att själva delta i samtalet. Det kräver ödmjukhet att som medel- eller överklass engagera sig i arbetarrörelsen. Det kräver att man är medveten om att man själv för en gångs skull inte har tolkningsföreträde, utan måste lyssna och försöka förstå berättelser från de som faktiskt är berörda.

Nu menar jag inte att med som medel- eller överklass inte personligen skulle kunna vinna på klasskamp, jag är övertygad om att även mina egna livsvillkor skulle förbättras om vänstern fick sig ett uppsving. Eftersom arbetsmarknaden för unga ser ut som den gör så har jag mycket att vinna på att villkoren förbättras, oavsett min klassbakgrund. I en sådan kontext kan mina personliga berättelser och upplevelser ha ett stort värde. Men det är skillnad på att belysa att alltfler människor än de från arbetarklassen såsom den av tradition definieras kan dra nytta av att samhället går åt vänster och på att hävda lika stor rätt att hävda sig om villkor som faktiskt är specifika för en viss grupp människor.

Att lyfta fram den andra sidan.

En invändning som inte är helt ovanlig närman talar om klasskamp är att man faktiskt kan ha det jobbigt fast man är överklass, liksom man kan ha det jobbigt fast man är man. Ja, det stämmer såklart eftersom man för det första generellt tillhör fler samhällsgrupper än en, för det andra även har diverse individuella bekymmer. Detta är självklarheter och ingenting som jag varken själv sagt emot eller hört någon annan säga emot.

Däremot är det extremt ointressant att, när man till exempel talar om klass, behöva ägna ett jävla stycke åt att upprepa detta att det minsann kan vara synd om överklasspersoner också. Det är ju uppenbart att man, när man gör en indelning i grupper, talar om dessa grupper generellt och hur de förhåller sig till andra grupper, inte om varje specifik individ. Vissa tycker kanske att detta är t förenkla verkligheter och det är det förvisso, men ibland är en förenkling nödvändigt för att kunna belysa vissa saker. Om man alltid ska ta upp den ”andra sidan” som alltså i det här fallet är att överklassen också lider så kommer vi aldrig att kunna belysa skillnaderna.

Det är inte min sak att avgöra vilka individer som är värda att tycka synd om. Alla personer genomgår saker som är jobbiga och jag tänker inte försöka frånta någon det på grund av deras klasstillhörighet, etnicitet eller kön. Däremot tycker jag inte synd om heterosexuella för att de inte har något eget pride, inte om företagsledare för att de inte har någon anställningstrygghetskritisk teater att gå till, inte om män för att de inte har lika många böcker som ifrågasätter mansförtryck att läsa.

Anledningen till att vissa protestyttringar saknar motsvarighet för vissa intressen är inte för att dessa intressen är förtryckta utan för att det helt enkelt inte finns något behov. Det finns inget behov av konsumtionsvänlig teater för hela vårt samhälle är redan fullt av konsumtionsvänlighet, det finns inget behov av en mansdag för alla dagar på året är mansdagar (nu finns det förvisso en mansdag, som dock inte är så uppmärksammad just pga detta). Dessa grupper och åsikter har redan som det är ett otroligt stort utrymme i det offentliga (eller privatägda) rummet vilket gör att de inte uppfattas när man exponeras för dem, de blir bara en del av den grå massan av intryck som utgör vår vardag. Och sedan blir folk sura för att dessa uttryck inte finns, när sanningen är att de finns i så hög grad att vi helt har slutat tänka på dem.

Det finns idag en massa människor som uttrycker åsikter som att underklassen är lat och att kvinnor inte sitter på chefsposter för att man går efter ”kompetens” (som kvinnor alltså underförstått saknar). När någon för en gångs skull opponerar sig mot dessa åsiktsyttringar så är det minsann diskriminering för att man inte lyfter fram den ”andra sidan”. Men den andra sidan är ju den förhärskande, det som uttrycks så många gånger att få tänker på det.

Jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Hemma i Stockholm bor jag i Enskede, några hundra meter från ett område som kallas Pungpinan som är det område i Stockholm där det bor allra minst personer med utländsk härkomst. Om man går ungefär en kilometer kommer man till Skarpnäck. Skarpnäck är absolut inte en av de ”värsta” förorterna i Stockholm utan har ganska bra rykte, men det var ändå så att man var lite rädd för att gå dit när man var liten, att en kompis till mig som bor där hörde skottlossningar på natten. Jag har även hört att det inträffat en drive by-skjutning i någon slags gänguppgörelse. Jag gick högstadiet i Bagarmossens skola och där blev skillnaden tydlig. Skillnaden mellan de som bodde i Enskede, som har föräldrar som jobbar som arkitekter och jurister och de som kom från Skarpnäck. Inte så att jag hade det lätt hela tiden, men jag hade föräldrar som stöttade, ett rikt ordförråd, ambitioner till något mer än att klara mig med nöd och näppe och ganska lätt i skolan. Jag behövde inte bry mig om något mer än den sedvanliga tonårsångesten, jag hade ingen pappa som var alkoholist eller ensamstående mamma som gick på socialbidrag. Jag minns när min svensklärare berättade att det var några i de andra klasserna som aldrig hade läst en bok i hela sitt liv, något som för mig var chockerande.Jag förstod liksom inte hur det var möjligt.

På den tiden hatade jag de i min klass som hade det som värst. Jag minns en kille som var riktigt riktigt svinig och korkad, som knappt klarade g i alla ämnen. Jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och jag hade absolut inga problem med att hålla långa tal om hur dum i huvudet han var. Visserligen berättigat i dåläget, ty han var verkligen elak inte bara mot mig utan mot många andra i klassen också. Senare fick jag höra att hans pappa var en av de lokala alkisarna och att han tydligen hade misshandlat hans mamma. Jag minns också när jag blev misshandlad av ett gäng från skolan varav jag sedan såg den ena i jobbjakten på kanal5, hans ensamstående mamma hade varit arbetslös otroligt länge och ha hade mått så dåligt hemma att han hamnat på glid. Sådant ger perspektiv, perspektiv på att jag kanske inte var så jävla utsatt som jag kände mig då.

Jag är knappast någon överklassperson, snarare tillhör jag surdegsmedelklassen med släktsommarställe i skärgården, föräldrar som haft tillräckligt mycket framförhållning för att ställa mig i bostadskö när jag föddes men som inte skulle köpa en lägenhet åt mig. Men det är stor skillnad på levnadsvillkoren där jag bor och dem en kilometer bort. Inte så att alla som bor i Skarpnäck är underklass, det finns en del fina bostadsrätter där, men det handlar om ett snitt.

Om alla mina gamla plågoandar skulle bestämma sig för att hyra en buss och åka från Skarpnäck till Pungpinan så skulle jag inte protestera. Även om dessa personer slagit mig, mobbat mig och betett sig som skit under hela min uppväxt så känner jag ärligt talat inget behov av hämnd. För jag vet att när jag satt hemma och åt mysiga familjemiddagar och spelade alfapet så bråkade dem med sina föräldrar, medan jag kunde ha mina vänner på besök i flera timmar, baka kakor och dricka te så var de tvungna att sitta och frysa i Kärrtorps centrum för att de inte hade några välkomnande hem att gå till, medan jag var ledsen över att jag för första gången på ett år ”bara” fått vg på ett skolarbete så kämpade dem med extraengelskan.

Det var inte mitt fel att de hade det som de hade, det tycker jag inte idag heller. Men jag tycker att det är viktigt att man pekar på skillnaderna som finns i samhället, mellan de som har mer och de som har mindre. Och i det syftet så känner jag mig gärna som ett djur i bur i några timmar, för jag vet att resten av tiden är det de som är föremål för polisens knarksatsningar, de som är föremål för reportage om stökiga ungdomar, de som är föremål för tv-program där man göra om samhällsproblem till individuella sådana och de som Jan Björklund vill ta bort högskolekomptenskravet för. Och jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Odla ditt klasshat.

Det finns ju en helt del som tycker att reaktionerna mot Allt åt alla är berättigade eftersom safarin trots allt hette ”odla ditt klasshat”. För det första så åsyftar klasshat generellt inte ett hat mot överklassen som sådan (alltså personerna i den) utan ett hat mot det system som skapat klasskillnaderna i vårt samhälle. Detta kan förvisso ta sig uttryck i hat mot specifika individer som nyttjat sitt klassprivilegium på ett särdeles dåligt vis eller på olika sätt förstärkt klasskillnaderna (kanske genom skattefusk, mutor, regelvidrigt behandlande av anställda och så vidare) däremot finns det inget större förakt mot människor bara för att de råkar vara födda i en rik familj, allt handlar om vad man gör med detta.

Och så kan jag väl också känna såhär: men böla då! Dessa personer är inte en utsatt grupp i samhället, tvärtom. Det är en grupp som kommer undan med det mesta. Nu har de alltså en gång fått vara med om att folk som är kritiska till deras sätt att leva kommer dit och håller en guidad tur och berättar om klasstrukturer, deras liv och deras jobb. Resten av alla jävla dagar kommer de att ligga i total medieskugga, gå till sina högavlönade jobb och äta sin oxfilé i fred. Gud vad jobbigt att ordningen för en gång skull blev rubbad, att de för en gång skull i sitt liv får känna på hur det är att bli betraktad med kritisk blick, bedömd och utvärderad.

Starka kvinnor.

Se på henne. Den starka kvinnan. Hon som föser tvillingvagnen framför sig till förskoleverksamheten innan hon går med raska steg till jobbet. Hon som går en timme till och från jobbet varje dag för att kunna köpa nyttigare mat till sin barn för tunnelbanekortspengarna och säger att ”det är ju ändå så bra motion”, för tid till annan får hon ju inte. Hon som varje dag går upp till sin osäkra anställning sammanbitet trots förkylningar, infektioner och ledvärk och som aldrig någonsin klagar.

Att vara stark är att reda sig själv. Att aldrig klaga utan att göra det som man vet att man behöver. Att aldrig skylla sin livssituation på någon annan utan sammanbitet göra allt det där som man vet i hela sin kropp att man måste. Dag ut och dag.

”Du är så stark och tålig och du har det så hemskt så hemskt men du klagar aldrig”, säger människor i välmening till sen starka kvinnan och hon tackar och tar emot och fortsätter släpa sig upp ur sängen varje morgon trots värkande leder och ögonen ihopklistrade av tröttheten. Trots detta ringer hon tusen samtal  till tusen jobbiga presumtiva kunder eller skrubbar tusen golvplattor eller serverar överkokt potatis till tusen sjuka pensionärer.  Ett helgonskimmer sänker sig över den starka kvinnan. Hon visar att det är möjligt att lida utan att kräva förändring, att dem som gör det kräver något mer än vad som egentligen är nödvändigt. För hon klarar sig ju och hon klagar inte, hon är ju så stark. Klagan är bara ett uttryck för ens egen svaghet.

En livssituation genomgår en metamorfos och blir magiskt till en karaktärsegenskap. Att lida är något beundransvärt, men bara om du sväljer det. Om du ger uttryck för missnöje och revoltlusta är du svag, oförmögen att acceptera det samhällsordningen som kanske eventuellt är instiftad av gud har gett dig.

Den starka kvinnan är vår tids Jesus. Vi offrar henne på korset för att hon ska dö för våra synder och när någon klagar så pekar vi på henne och säger: ”sedär, inte klagar hon, det är för att hon står över oss, är så mycket starkare och ädlare än vad vi någonsin kommer att bli”. Så stark och ädel blir man bara genom att år ut och år in svälja sitt lidande.

”Hur gör hon för att orka” kanske någon undrar. Men det handlar inte om att orka utan om att inte ha något val. Ty finns det ingen annan möjlighet så orkar man, man orkar tills kroppen säger ifrån och faller ihop. Man orkar för att man är så illa tvungen, för att man inte ens har tid att stanna upp och reflektera kring om man orkar eller inte. Om du flyr från döden så orkar du ständigt lite till, om livet är i fara orkar du lyfta så mycket mer, springa så mycket längre och så mycket snabbare.

Alla beundrar den starka kvinnan för det är hon som villigt offrar sig, villigt bär upp alla vi andra normalsvaga människor på sin krumma rygg. Klarar av att bära, släpa och fösa allt det där som vi aldrig skulle orka, ty våra ryggar är för svaga av hukandet över ipads och huden på våra händer är för tunn, våra naglar är för långa och våra scheman för pressade av frisörbesök och och träningstider. Vi är tacksamma att vi har den starka kvinnan som är skapad för att bära detta ok istället för oss.

Och om hon klagar så falnar helgonglorian och den starka kvinnan förvandlas från Jesus till att vara ett fattigt misslyckat offer. Hon borde ta av sig offerkoftan och skärpa sig, ty det finns så många starka kvinnor därute som gör det hon gör varje dag, om inte värre, och inte klagar dem, minsann. Därför ska inte hon heller göra det.

Detta är ett försök att skriva lite annorlunda från min sida. Berätta gärna vad ni tycker!

Att vara kritisk.

Men kolla. Fredrik Reinfeldt, vår envisa försvarare av de svaga grupperna i samhället, vår fyr i kampen mot korruption, är minsann kritisk till utförsäljningen av vårdcentralen Serafen för under en femtedel av marknadspriset. Som den handlingens man han är så har han nu ändrat reglerna kring utförsäljningar. Kanske måste landstinget i framtiden göra en rättvis bedömning?

Men inga pudlar, inga avgångar, inte ens ett erkännande på att man betett sig riktigt illa med skattebetalarnas pengar. Bara ett enkelt: jag är kritisk. Men så bra då, att du är kritisk inför att man praktiskt taget skänker bort allmän egendom.

Vill fan inte leva i den här världen längre.

”Visst, gör abort men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få dig att må riktigt pissigt för det”.

Blir väldigt ledsen när jag läser att man i Texas har inför en lag som säger att kvinnor som ska genomgå en abort måste både titta på ultraljudsbilder av fostret och lyssna på dess hjärtslag. Anledning är ju uppenbar, dessa kvinnor ska helt enkelt ”inse” att det är ett potentiellt liv (eller liv, som jag antar att de som försökt få igenom lagen kallar det) som de släcker när de genomgår en abort.

Jag hade ärligt talat haft större respekt om man helt villa förbjuda abort, men jag finner det enbart osmakligt att spela upp de jävla hjärtjuden. Herregud, personer som gör abort är medvetna om att det är ett potentiellt liv de släcker. Att detta extrema skuldbeläggande ska bli lagstadgat är ju bara jävligt äckligt. ”Visst, gör abort men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få dig att må riktigt pissigt för det”. Varför inte bara skicka hem bilder på aborterade foster till personen och skicka en födelsedagskort till en gång om året på ”barnets” beräknade födelsedag så hon inte glömmer sitt hemska brott mot gud.

Ungefär som att lagstada att läkare vid lungcanceroperationer ska ba: ”du vet väl att det är ditt fel att du är sjuk eftersom du har rökt” eller säga ”du vet väl att det är ditt fel att du är överviktig” när de sysslar med överviktsrelaterade sjukdomar. Sjukvården ska väl finnas till för att göra folk friska och lyckliga, inte för att agera ännu en statlig pekpinne.

Jag undrar om även privata abortkliniker åläggs det här kravet, och i så fall blir ju saken etter värre ty där är det en klassfråga huruvida du blir påtvingad skuldkänslor när du tar dig rätten att bestämma över din egen kropp.

Men öppna ögonen.

Vad menar jag egentligen när jag säger att utseendehetsen är värre för kvinnor?

Givetvis finns det individuella skillnader (hur ofta ska man behöva påpeka det egentligen) och jag är säkert mindre utseendefixerad än många män. Däremot är utseendefixeringen i samhället som riktas på kvinnor större än den som riktas mot män.

Typ om man går på stan en helt vanlig dag så ser men flera gånger mer bilder på lättklädda, snygga tjejer än på motsvarande killar. Det är betydligt vanligare att kvinnliga politiker, forskare, journalister och så vidare bedöms efter hur de ser ut än att man gör det. Det är betydligt vanligare att kvinnor stöter på att de är fula som något slags argument för att de ska bli mindre tagna på allvar. Att som kvinna inte raka vissa delar av kroppen är en provokation, att som män göra detsamma ses kanske som osnyggt men knappast som ett statement.

Jag vet inte hur mycket jag ska behöver rada upp på frågan för att övertyga antifeministiska relativister. Det kan dock vara svårt att diskutera med någon som vägrar öppna sina ögon och betrakta sin omgivning på ett seriöst sätt.