Kategori: Politik

Klassförakt.

Margret Atladottir har skrivit om lite vanligt hederligt klassförakt som hon drabbades av när hon lunchade med en branschkollega på Riche. Hennes tröja gjorde tydligen att hon liknade ”en tredjeklassens Ebba von Sydow”.

Det är vidrigt att det anses okej att leverera den här typen av kommenterar till folk. Liknande saker anspelade på ras eller kön hade aldrig varit okej men om det anspelar på klass är det accepterat, tyvärr. Klassförakt är i stor utsträckning som okej av någon märklig anledning. Det yttrycks fritt och utan att folk motsätter sig det i någon större grad, något som de extrema reaktionerna mot överklassafarin ger en ganska bra bild av.

Hur kommer det sig att det ser ut såhär, att det är så otroligt accepterat att hacka ner på livsstilar och uttryckssätt som förknippas med underklassen? Eller, som i Margrets fall, saker och ting som förknippas med nyrikedom (det är i alla fall så jag tolkar det)?

Skillnaden på att vara diskriminerad och bara ha det allmänmänskligt dåligt.

Det finns en debatt kring så kallat manshat och mansdiskriminering som verkar ha nått någon slags kulmen i och med att Cissi Wallin bjöd in Cimon Lundberg att tala om detta i Radio1. Cimon Lundberg är initiativtagare till #killgruppen som ska funktionera som ett forum för män att tala om saker de tycker är jobbiga i livet. Gott så.

Jag vill förtydliga att jag inte har lyssnat på programmet i sin helhet eftersom jag helt enkelt inte orkat idag, men jag tänkte ägna morgondagen åt det. Detta har alltså inget med vad som diskuterades i programmet att göra utan jag vill ta upp en grej jag generellt tycker är konstig när så kallad mansdiskriminering tas upp. När man talar om diskriminering så talar man inte om enskilda individer som är med om jobbiga saker utan om strukturellt förtryck av samhällsgrupper. Det är alltså inte diskriminering när någon blir t.ex. rånad, däremot är det diskriminering när kvinnor generellt tjänar mindre än vad män gör för samma prestationer/lika viktiga arbeten. Det är inte heller diskriminering när män drabbas lika mycket eller mindre än kvinnor av en viss företeelse.

Om vi tar utseendeideal som exempel. Jag hävdar att vi lever i ett utseendefixerat samhälle vilket drabbar alla, män som kvinnor. Däremot är utseendefixeringen värre för kvinnor. Kvinnor bedöms i högre grad utefter sitt utseende i alla möjliga kontexter, något som män inte drabbas av i samma utsträckning. Detta gör såklart inte att män inte kan tycka att det är jobbigt med utseendehets eller att det skulle vara oviktigt. Däremot är männen inte diskriminerade i det här sammanhanget.

Detta är relevant av många olika skäl. Dels för att olika typer av problem har olika orsaker och därmed också olika lösningar. Om vi har en generell utseendefixering i samhället som drabbar alla så ska vi lösa problemet som helhet, inte genom att tala om manlig respektive kvinnliga utseendefixering som diskriminering gentemot de båda könen. Det är samma problem, det bara tar sig olika uttryck beroende på kön. Om vi däremot kan se att en viss grupp har det värre så är det viktigt att ta reda på varför det är så.

Jag tycker absolut att det är skitbra att män talar med varandra om saker som de känner att de vill tala med varandra om. Jag tycker också att det är bra att det talas om områden där män har det jobbigt just på grund av att det är män, områden som absolut existerar och är viktiga. Däremot tycker jag inte att man ska kalla män diskriminerade när de egentligen är drabbade av ett problem som kvinnor är drabbade av i lika hög eller högre grad. Snacka om utseendehetsen för det är alltid bra att snacka om sina känslor. Jag kan även förstå varför man vill göra det med medlemmar va sitt eget kön eftersom olika ideal gäller för killar och tjejer. Men gå inte omkring och tro att utseendehets är något som drabbar män specifikt som grupp för så är det helt enkelt inte. Det finns ingen ”manlig utseendehets” det finns en allmänmänsklig utseendehets som drabbar kvinnor och män, och den tar sig förvisso olika uttryck och kan kännas skitjobbig, men någon fråga om mansdiskriminering är det då inte.

Sveriges medier borde fan börja ta sitt ansvar.

Detta var en bra debattartikel om att Filippa Reinfeldt systematiskt väljer att inte uppträda i sammanhang där hon kan få frågor som kan bli knepiga att svara på. Hon ställer gärna upp i livsstilsreportage och liknande, men inte i politiska intervjuer. Även hanteringen av utförsäljningen av vårdcentralen Serafen för 700 000, där Torbjörn Roslund fick svara på frågor fast han inte ens hade något politiska ansvar för det inträffade. Även i frågan om Carema, som ju verkligen blev en snackis, har hon konsekvent undvikit att svara på frågor på ett djupgående sätt även om hon har haft ett stort ansvar i det hela.

Att Filippa Reinfeldt agerar såhär är såklart extremt problematiskt. Som politiker så ska du kunna svara på frågor om varför du gör som du gör och att man systematiskt undviker situationer där man behöver stå till svars för sitt agerande är extremt illa. Men att den som har makt och möjlighet försöker sko sig från ansvar är egentligen inget konstigt, något annat kan man väl strängt taget inte förvänta sig. Därför är det så otroligt viktigt att medier berättar om sånt här, förklarar att anledningen till att man inte fått några förklaringar inte är att det inte frågats utan att de ansvariga helt enkelt har vägrat svara.

Det är fan pinsamt att vi har ett hälso- och sjukvårdslandstingsråd som inte är villig att svara på frågor om sin politik. Än mer pinsamt är att ingen av våra ledande dagstidningar har tagit upp denna fråga utan att vänstertidningarna ETC och arena, facktidningen Kommunalarbetaren och nättabloiden Nyheter24 som sällan anses särskilt seriös är dem som först tar upp det här problemet. Det är ett sant tecken på att de stora tidningarna helt har slutat göra sitt jobb, granska makten, på ett seriöst sätt.

Jag menar inte att nedvärdera personerna som skrivit debattartikeln, men jag tycker fan i mig att det är tragiskt att ingen av de stora dagstidningarna tagit upp problemet innan, så lång tid som det har gått. Det faller sig mer och mer uppenbart att den som vill ha seriös bevakning av makten bör röra sig bort från rövslickartidningar som Dn och SvD och vända sig till de få aktörer som fortfarande sysslar med granskning av regeringen och inte bara Håkan Juholts sambo. Sveriges medier borde fan börja ta sitt ansvar, ty det är inte för inte de kallas för ”den tredje statsmakten”.

Helt enkelt företagsdiskriminering.

Detta citat ur en intervju med Carl Bildt är ju fantastiskt. På frågan varför ”jakten på honom”, det vill säga att vissa personer är upprörda på grund av hans eventuella inblandning i folkmord i Etiopien och hans avsaknad av ansvarstagande när några journalister åkte fast då de utforskade hans affärer i området, fortsätter trots att han alltså enligt honom själv står utan skuld så svarar han.

– Svårt att dra allt över en kam. Men bland vissa finns det nästan ett hat mot företagande.

Han har löst gåtan! Anledningen till att folk är arga är alltså inte att Carl Bildt, som alltså är Sveriges utrikesminister, har kontakter i ett företag som har bettet sig som skit i ett annat land och dessutom satt i styrelsen när vissa av dessa saker skedde. Det handlar inte heller om att han tyckte att journalisterna som åkt fast för att de granskat dessa affärer mer eller mindre fick ”skylla sig själva”. Nej, det är en fråga om att det finns ett ”hat mot företag”. Kanske är företagen, och således också Bildt själv som ju har haft samröre med sådana, rentav diskriminerade? I dagens samhälle kan man ju knappt yttra ordet ”egenföretagare” utan att folk ryggar tillbaka! Stackare!

Paus för lite förlöjligande av meningsmotståndare.

Nu tänkte jag ta en paus för lite banal förlöjling av meningsmotståndare. Facebookgruppen för överklassafarin Odla ditt klasshat har blivit ett forum för överklassungdomar på Saltis som odlar sitt klasshat gentemot underklassen. Typ såhär låter det:

utan klasskilnader och orättvisor finns det inget att sträva efter, vad är då anledningen att arbeta i skolan och skapa ett rikt välmående land som Sverige? ingen skulle sträva efter chefsjobb efter som att det inte skulle betala bättre. alla skulle vara skitiga arbetare i fabriker med ännu sämre lön än vad arbetarklassen har nu, open your eyes people!

Det denna personer säger är alltså att man måste ha det dåligt för annars kommer inte folk vilja ha det bättre. Det absolut bästa samhället borde alltså vara ett där folk har det riktigt riktigt dåligt, så de blir motiverade att kämpa mer. Alltså herregud, jag avlider.

Kåtsug i blick.

Alltså herregud, att denna recensent har skrivit att Liv Strömquist har ”kåtsug i blick” på sin författarbild i sin bok Ja till Liv är ju bara för mycket. Speciellt när bilden ser ut såhär:

Alltså herregud. Om det där är ett ”kåtsug” då borde ju fan hälften av alla kvinnor spärras in för våldtäktsprovokation! Är det kanske den blygsamma mängden smink som skapar intrycket?

Läs för övrigt Hannahs roliga inlägg om saken.

Men nån jävla gräns får det väl för fan ta och vara!

Vissa bemanningsföretag har tydligen satt i system att erbjuda anställda uppdrag de troligen inte kommer tacka ja till för att slippa betala ut garantilön för dagen. Jag är verkligen absolut inte förvånad. Inte alls. Kompensationen för detta för de anställda som drabbats är att de fått ut sin garantilön för den perioden som gällde.

I morse kunde vi berätta att flera anställda på Uniflex har tackat nej till uppdrag som egentligen inte fanns. Uniflex har nu erkänt att de gjort så här. Men enligt deras vd, Jan Bengtsson, ska alla de som drabbats nu ha fått sin garantilön för den tiden.

Detta är inget annat än ett hån. Det rör sig om företag som systematiskt svindlat sina anställda och utsatt dem för mental press för att tjäna pengar och det dem ska göra för att kompensera detta är alltså att betala ut den lön de enligt avtal är tvungna till. Detta är inte en rimligt kompensation, fallet bör tas upp i domstol, företaget bör betala ut skadestånd och eventuellt få tillståndet att bedriva verksamhet indraget.

Om företag som beter sig illa på arbetsmarknaden kommer undan med att bara ”ta tillbaks” genom att be om ursäkt och fullfölja sina plikter så kommer den här typen av svindlande bli vanligare, ty det har inget att förlora på att bete sig som svin. Det värsta som kan ske är att det måste fullfölja sina åtaganden i efterhand. Jag tycker absolut att de personer som är inblandade i detta ska ta fallet vidare till arbetsrättsdomstol.

I kommentarsfältet under en av artiklarna så läste jag även detta:

Han berättade då vidare att han tidigare varit anställd där, och efter ett tag märkt att bemanningsföretaget ALLTID, alltså genom att sätta det i system, betalat ut för lite i lön! – varje månad! Min cykelåkande kollega åkte då hem och kollade upp siffrorna, och mycket riktigt så hade han fått för lite utbetald. Han berättade alltså detta för mig och bad mig kontrollera mina löneutbetalningar. Jag gjorde detta och fann att det saknades ca 3-400 kr, på varje månadslön, som jag borde ha fått…! Efter en del samtal med löneavdelningen på Uniflex så fick jag till slut de pengar som ”missats” att betala ut till mig. Men hade inte personen på cykel blivit stoppad, av den tidigare anställde på Uniflex, så hade vi kanske inte märkt ”fusket”(?). Det måste ju ha varit medvetet gjort?

Åh, du sköna nya Sverige. Landet där man kan ha så innovativa affärsidéer som att systematiskt svindla anställda på sin lön, lura dem att det finns uppdrag de måste tacka nej till för att slippa betala ut garantilön och sälja tillstånd att bedriva skolor på blocket.

Annie Lööf snackar helt enkelt otroligt mycket skit.

Fan vad provocerad jag blev av Annie Lööfs anförande vid partiledardebatten. Jonas Sjöstedt ifrågasatta det faktum att Lööf snackade om ”trygga jobb” när  tryggheten (alltså de fasta anställningarna) på arbetsmarknaden har minskat. Lööf replikerar med att börja snacka om ”alla dom” som nu har fått ett arbete, en lön och en arbetsgemenskap, som nu kan betala sin hyra och så vidare. Detta innebär enligt Lööf både Frihet™ och Trygghet™ för dessa människor.

Det är klart att folk har fått fast jobb även under den borgerliga regeringen men både arbetslösheten och de otrygga anställningarna har ökat rent statistiskt. Arbetspolitiken har inte lett till någon ökning av dessa värden som Lööf talar sig varm för. Det är klart som fan att regeringen inte lyckats hindra varenda människa från att skaffa ett fast jobb med den generella trenden är ju att det under deras styre har skett en minskning.

Jag blir så arg när man använder det där pseudohumanistiska snacket om Människor™ och Individer™ för att lägga dimridåer över statistiska faktum och orsakssamband. ”Det spelar ingen roll att arbetslösheten har ökat för den här Rullstolsburen Invandrare-Individen™ fick minsann jobb genom fas3”, ”det spelar ingen roll att höjd restaurangmoms kostar skitmycket och ger relativt lite jobb för den här gulliga egenföretagaren har kunnat anställa en Ung Tjej-Individ™”. Skit i att fler tar livet av sig, fler är osäkert anställda, fler går från dag till dag utan att veta om de kommer kunna få lön eller inte så länge vi har några få personer som lyckats ta sig från en hopplös situation till något bra eller i alla fall helt okej med alla odds emot sig. Att oddsen kanske borde vara lite bättre från första början är det ingen som talar om. Lööf snackar fan otroligt mycket skit är min anspråkslösa konklusion av allt detta.

Detta är inte martyrskap.

Denna hyllningstext till Juholt, om hur han visade sig vara ”större än partiet” när han tillslut avgick är så konstig. Det är ju inte som att han hade kunnat göra på något annat sätt? Jag undrar om det är någon som på allvar tror att det var han allena som tog beslutet att avgå, om det var han som mitt ur ingenting tog upp det på krismötet till allas stora förvåning och som trots protester insisterade på att det skulle vara det bästa för partiet. Så var det nog inte.

Det finns faktiskt inget hedervärt med Juholt. Han har klamrat sig fast trots att det länge varit uppenbart att det inte kommer hålla, han har ljugit och betett sig allmän ovärdigt för en partiledare.

Man blir inte martyr för att man tar chansen att få ett av de mest prestigefyllda politiska uppdragen och sedan blir tvungen att avgå för att man inte fixar det. Tyvärr. Man blir inte martyr för att man som partiledare gör det som är oundvikligt bäst för partiet. Det är att sköta sitt uppdrag korrekt, inte att göra något fint och godhjärtat.

Vi lever uppenbarligen i en värld där det förväntas av politiker att de ska sätta sig själv i första rummet, framför partiet och sitt uppdrag, så till den grad att det hyllas att de under påtryckningar gör slut på en situation som uppenbarligen är ohållbar. Att de förväntas klamra sig fast vid makten så till den milda grad att de struntar i att deras avgång krävs från en mängd olika håll och att situationen är uppenbart ohållbar.

Det beteende som Juholt har uppvisat är inte hedervärt. Det är på sin höjd helt okej.

Jag blir bara så jävla trött.

Visst kan man vara en skicklig politiker fast man inte har någon egen erfarenhet av de problem man ska lösa men det kräver betydligt mycket mer ödmjukhet inför människor som faktiskt sitter där än vad Lööf uppvisar. Hur som helst så säger denna situation en hel del om det politiska läget i stort: en massa människor som inte har någon praktisk erfarenhet av arbetsmarknaden, speciellt inte för lågutbildade personer, sitter och har en massa idéer om just detta. Om att de ska jobba hårdare, anstränga sig mer, bita ihop och sluta vara så förbannat lata. Det säger något att ingen som faktiskt sitter och få som suttit i sådana situationer själv tycker att det är så problemet ska lösas. Som människor som aldrig i hela sitt liv träffat en missbrukare som tycker att de ska ”sluta”, som människor som tycker att fattiga personer ska ”prioritera bättre” utan att någonsin ha saknat pengar själv, som folk som tycker att invandrare bara ska ”lära sig svenska” utan att någonsin ha kommit till ett nytt land med ingenting och personer som tycker att deprimerade ska ”ta sig i kragen” utan att ha haft några psykiska problem själva. Man ska kunna syssla med ett område utan att ha varit där själv, men det kräver för helvete ödmjukhet. Allt detta är så jävla uppenbart för varje tänkande individ och det gör mig så irriterad att dessa personer som aldrig själva varit med om eller ens träffat någon som har varit med om detta på en djupare nivå än som något jävla djur i bur gång på gång tillskrivs tolkningsföreträde. Varifrån kommer denna självsäkerhet, denna tro att man kan och bör uttrycka sig helt på eget bevåg om dessa människor? Den odlas väl hos folk som är vana vid att aldrig någonsin bli ifrågasatta eller motarbetade, kan jag tänka mig.