Kategori: Politik

Vad som helst är bättre än detta peppande.

Jag och FumikoFem kritiserade Katerina Janouch på twitter apropå detta varpå hon skrev:

Gillar att ni hetsar upp er. Go girls. Trevlig helg.

Efter detta och lång debatt så nådde vi visserligen fram till någon slags samförstånd så jag vill egentligen inte vara sådan, men jag gillar inte den där ”go girls” attityden. Ska förklara varför.

Herregud. Människan har alltså fått kritik, det besvarar hon med att tycka att det är bra att vi hetsar upp oss och skriver ”go girls” för att vi ska bli ”peppade” (får man anta). För mig var detta ingen argumentationsträning eller någon slags övning i att våga kritisera folk, det var en ärlig menad fråga och kritik som jag tycker förtjänar att bli bemött.

Om hon inte har lust att bemöta mig seriöst så tycker inte jag att det finns någon mening med att skriva sådär. För min blir det som att förneka att mina åsikter har något slags värde eller legitimitet. Hon tycker antagligen att det är ”bra” att jag har åsikter och ”hetsar upp mig” för det är bra att tjejer tar utrymme.

Att någon skulle skriva samma sak till två män som kritiserade en är inte realistiskt. Då skulle man antingen ha ignorerat det hela, blivit skitförbannad, tagit till sig eller försvarat sig mot kritiken sakligt.

Budskapet här är att vad mina åsikter består i inte spelar roll. Hon ville inte heller besvara dem från början, hon tyckte bara att det är bra att jag hade åsikter. Lite såhär kanske: ”gud vad gulligt, en ”ung tjej” som har en åsikt. Visserligen inte tillräckligt smart för att förtjäna ett bemötande men nog ska vi peppa henne lite, boosta hennes ego”. Alltså, tack men nej tack. Jag vill inte att mina åsikter ska reduceras till någon accessoar, jag vill bli bemött. Och om du inte gitter bemöta mig så vill jag hellre bli ignorerad eller utsatt för påhopp, vad som helst är bättre än detta peppande. För det som går att utläsa ur att någon peppar en när man kritiserar dem är följande: din kritik är så oviktig för mig att jag kan ”unna dig” den.

Jag vill kunna känna att det finns plats för mig.

För några dagar sedan så tänkte jag att jag skulle handla kläder. Jag var på h&m, new look, forever21 och alla de där klädaffärerna för unga tjejer, tjejer i min ålder (för 20 är väl ändå ungt). Och så kom den där känslan, känslan av att den här världen inte har någon plats för mig, inte är gjord för mig.

Jag är inte tjock. Jag skulle faktiskt inte ens betrakta mig som mullig, även om det säkert finns andra som skulle placera mig i den kategorin. Jag har en enligt mig själv fullständigt normal kroppsbyggnad. Ändå är det så svårt att hitta kläder som passar, att kunna identifiera sig med det ideal som råder på något plan.

Men det är väl någonstans det som är själv målet också, att vi ska känna oss missnöjda och sedan konsumera oss till någon slags flyktig glädje. Även om vi inte har den perfekta kroppen så kan vi komma lite närmare det ouppnåeliga idealet genom att köpa kläder som är sydda för den. Fan vet jag, men jag kommer nog inte handla på de där affärerna igen på ett bra tag. Inte för att jag bojkottar dem utan helt enkelt för att jag mår dåligt av att vara där. Jag känner att den världen inte har plats för mig.

Är det inte lite så att ouppnåliga ideal och konsumtionssamhället går hand i hand? Om man mår dåligt över sig själv och känner sig misslyckad blir man mer benägen att köpa saker för att fylla ut det.

Jag orkar inte längre pressa in mig själv i det där. Jag orkar inte springa några jävla joggingrundor eller gå på någon diet. Jag orkar inte köpa den nya rakhyveln eller hårborttagningskrämen för att få perfekta släta ben. Jag vill bara kunna vara lite oformlig, blek och orakad utan att det ska sticka i mig så fort jag vistas på stan. Jag vill känna att det finns rum för mig också utan att jag ska behöva pressa in mig i detta.

Idag är det rummet något jag måste kämpa mig till, något jag måste jobba med mig själv för att kunna ta mig. Det är inget som kommer automatiskt. Även om jag är övertygad i mina åsikter, även om jag vet att det där idealet är ouppnåligt, så är det svårt för mig att i falla i groparna av självhat.

Katerina Janouch och objektifieringen.

Noterade under dagen att Katerina Janouch har en sexig brud som bakgrundsbild på sin twitter vilket jag måste säga är anmärkningsvärt för en så kallad feminist. Visst att man kanske inte tycker att bilder på nakna tjejer är det värsta som hänt mänskligheten men varför varför har man en brud i korsett som tar sig på röven som bakgrundsbild på twitter? Nu driven hon visserligen en underklädesshop tillsammans med sin man vilket ju kan anses vara relaterat, men detta är ju faktiskt hennes egen twitter och inte affärens.

Jag har alltid uppfattat Janouch som ganska hård på det där med sexualisering och utseendeideal och därför blev jag förvånad. Sen visade det sig i alla fall att hon har gjort ett utvik i en kalender. Såhär försvarar hon det:

20-åriga brudar som visar tuttar o plutar med mun på porrtidningar, ja, man kan fråga sig hur medvetna de är om vad de gör och vad de har för mål med sin posering. Jag som är en 47-årig 5-barnsmorsa är inget aningslöst objekt som utnyttjas av snubbar som vill ha dollars i fickan, tvärom. Jag vet exakt vad jag gör och jag har ett syfte och ett mål och det är att dra in lite cash till forskningen om kvinnors halsa.

Såhär känner jag; antingen tycker man att objektifiering är okej eller så tycker man inte att det är okej. Man kan fan inte tycka att det är okej bara för att personen är 47 åt gammal och har ”ett syfte” med det hela. Jag tror att de flesta som viker ut sig på något vis tjänar något på det, antingen pengar, status eller bekräftelse, annars skulle man väl inte göra det. Frågan som måste diskuteras är ju huruvida det är något positivt att kvinnors kroppar alltid ska objektifieras för att uppnå diverse syften.

Hennes försvar skapar bara en ytterligare stigmatisering av dessa ”20-åriga brudar” och spär på bilden av dem som korkade och aningslösa. Budskapet blir att det är okej att bidra till ett samhällsklimat där kvinnors kroppar ses som allmängods om man är en vuxen ”självständig” kvinna, speciellt om man samtidigt råkar vara mor och gör det i välgörenhetssyfte.

Hittepåargument.

Angående detta med ”neger”. Jag skiter ärligt talat fullständigt i vad folk säger, det är liksom inte min fråga över huvud taget. Jag själv säger inte ”neger” eftersom jag vet att det är laddat för många.

Vad jag däremot stör mig på är alla jävla låtsasargument som folk hittar på i frågan. Nej, neger är ingen färg. Nej, att en person du känner kallar sig neger är inte ett bra argument för att alla borde tycka det är okej. Jo, man kan beskriva någons hudfärg utan att säga ”neger”. Nej, ”negerboll” är inte samma sak som ”vitlök”.

Jag blir irriterad när folk inte argumenterar rimligt utan hittar på saker bara för att stärka sin sak.

Kristet beslagstagande.

Idag läste jag någon som ansåg att detta med Lucia i skolan är ett otyg emedan Lucia är en kristen tradition. Det tyckte jag var tråkigt, för Lucia är faktiskt inte någon kristen tradition från början, det är en hednisk tradition som kristendomen har kommit och kletat sitt helgon på (mer om det finns att läsa här, ett inlägg jag verkligen kan rekommendera).

Det är tråkigt att kristendomen ska komma och lägga beslag på traditioner som vi har haft i vår kultur så mycket längre och som faktiskt kan sägas vara en del av den svenska kulturen allena och inte av den kristna religionen som ju har tryckts på oss med våld.

Samma sak med vår jävla lagbok som ju sägs vara baserad på bibeln. Nu kan det väl mycket väl vara så att den är det i direkt bemärkelse, jag vet inte tillräckligt om saken för att kunna göra ett säkert uttalande. Man får dock fråga sig om man inte hade kommit fram till mycket av det som står i den i vilket fall, måhända till och med snabbare och bättre.

Det talas alltid om allting bra kristendomen har gjort men inget om det dåliga, som till exempel att den satt käppar i hjulen för vetenskapen under otroligt lång tid och diskriminerat såväl kvinnor som homosexuella. Att man nu har ändrat sig på vissa av dessa frågor betyder inte att man kan ta åt sig äran för det. Kyrkan har knappast varit någon fanbärare i fråga om lika rättigheter oavsett kön och sexualitet utan snarare tvingats in i det för att kunna behålla något förtroende alls.

Lägg både äran och skulden där den hör hemma oavsett om det gäller traditioner, lagar eller moral. Kristendomen har säkert gjort någon god sak men det är inte den allena som har stått för formandet av Sverige så kan ni snälla sluta låtsas det.

Hur svårt kan det vara?

Detta gör mig såklart upprörd, men tyvärr inte det minsta lilla förvånad. Till en börjad sade man att FRA-lagen endast skulle ha som syfte att bevaka trafik som gick över sveriges gränser, nu har syftet tydligen ändrats till att polisen ska kunna kräva avlyssning. Det kan man tycka inte är en så big deal, men jag tycker att det illustrerar ganska bra att det kan vara jävligt vettigt att räkna med det värsta.

När människor som kritiserade FRA-lagen påpekade att det är ganska enkelt att i efterhand ta tillbaks det man lovade dyrt och heligt för att få igenom det hela. Då avvisades det som fjanterier och konspirationsteorier. Nu är det plötsligt verklighet och jag kan tänka mig att de flesta inte tycker att det är en så stor grej eftersom det bara är en liten förändring.

Det vi övervakningskritiker vänder oss emot är inte de syften som lagar likt denna har från första början utan det faktum att man bygger upp ett regelverk och en teknik som i orätta händer kan komma att bli väldigt, väldigt destruktiv om den hamnar i orätta händer. Och de orätta händerna kommer förr eller senare, ty det är en naiv dröm att staten kommer vara god för alltid. Lösningen är att aldrig ens bygga upp dessa institutioner, att aldrig skapa maktmedel över huvud taget. Hur jävla svårt kan det vara att fatta det?

Instinkter.

Det här med instinkter. Människor som demonstrerar emot nazisterna styrs av sin instinkt att stå upp för alla människors lika värde. Människor som kämpar för att våldtäktsmål inte ska dömas annorlunda på grund av offrets klädsel styrs av sin instinkt att värna om sin personliga integritet. Människor som demonstrerar emot snedfördelningen av resurser i världen drivs av instinkten att vilja ha ett rättvist samhälle.

Att vi styrs av våra instinkter ser jag som en självklarhet. Vad som däremot går att diskutera är vilket uttryck det tar sig. Jag tror inte att vi bara har instinkt för förtryck och fortplantning, vi har även instinkter för omhändertagande, accepterande och rättvisa. Om vi inte hade haft det, hur skulle vi annars ha kunnat bygga samhällen som värderar dessa saker högt?

Jag skulle aldrig anföra människans instinkt till något som ett argument, men nu när vissa andra är inne på det spåret så tycker jag att vi ska fundera på vad dessa instinkter kan bestå i. Jag känner i alla fall mer instinkt till att känna empati för människor som har det svårt, för acceptans och förståelse än vad jag känner för att sätta mig i maktposition. Det kanske inte är dessa sidor inom mig som är de mest djuriska, men det är dessa sidor som jag drivs av. Det är min instinkt.

Varför är det bara det djuriska, sexistiska och brutala som får exemplifiera våra instinkter?

Bra tips.

Alla kvinnors vän i skönhetsnöde, chic, tipsar här om hur man ska göra med högklackat. Några konkreta tips om vilka skor man ska välja presenteras. Hur klacken och tån ska se ut för att det ska vara bekvämt och så vidare. Följande tips presenteras också:

Ett gott humör är jättebra för att moverka smärtan i fötterna. Bär bara skorna om det känns kul helt enkelt.

Man ska bara ha skorna när det känns tillräckligt kul för att man ska palla med smärtan. Bra tips.

Man kan inte möta en rörelse med tystnad.

Alltid när det är nazistdemos och vänstern i vanlig ordning ordnar motdemos så får man alltid höra att det är fel för att 1. man ska inte inskränka demonstrationsrätten och 2. det ger en dålig bild av antinazister eftersom de bara ”bråkar och förstör”. Det första argumentet faller ju på sig själv då demonstrationsrätten även ger rätten att ordna motdemos. Det andra bygger ju på uppfattningen att människor går till dessa demos bara för att bråka, vilket säkert stämmer när det gäller några personer men vilket knappast kan sägas vara representativt för merparten av demonstranterna.

Det är i mina ögon mer pinsamt för en politiska falang att det inte finns någon uppslutning från dem vid demonstrationer som dessa. I mina ögon handlar det om en ovilja att ta ansvar och stå för vad man säger; man gömmer sig bakom någon slags liberal dimridå av att ”alla ska få uttrycka sina åsikter” men glömmer liksom helt vilka dessa åsikter är och att det faktiskt är relevant att demonstrera emot rörelser som drivs av antidemokratiska värden. Det är liksom ingen demonstration för fler katthem vi snackar om. Man är mer intresserad av att teoretisera än att faktiskt gå till aktiv handling och visa sitt missnöje, något som är ganska generellt bland borgerliga.

En av anledningarna till att Salemmarschen samlar färre och färre är att det finns ett aktivt motstånd. Det är inte kul för någon att år efter år stå där och ha många gånger fler arga motdemonstranter framför sig. Visst blir det bråkigt, visst får det uppmärksamhet, men utan dem skulle nazisterna få härja i fred. Det är något bra att folk tvingas fundera, att folk tvingas välja sida, att folk blir presenterade för alternativ. Man kan inte bemöta en folkrörelse med tystnad hur bekvämt det än hade varit.

Ofta när folk diskuterar detta så utgår man ifrån att nazister generellt är en väldigt dedikerad grupp rent åsiktsmässigt. Att de verkligen tycker som de gör. Visst finns det dem som gör det, men jag vågar ändå hävda att en stor del av de engagerade nazisterna inte har något ordentligt ideologiskt tankebygge bakom sina ståndpunkter utan mest bara söker efter en gemenskap. Och om samhället då visar att det inte är något uppskattat så kommer man troligen lyckas få många av gemenskapssökarna att ändra sig och även få eventuella nya medlemmar att ändra sig. Och det är ju dem man vill komma åt; de som får nazismen att komma ut i de breda folklagren och inte bara i en liten klubb. Nazister kommer alltid att finnas, men vi kan medelst aktivt motstånd hindra att de blir fler. Det kommer ni tyvärr aldrig lyckas göra på debattsidan i Dn.

Något jag önskar alla.

Det finns mycket jag tycker om med att vara kvinna. Jag tycker till exempel om att ha den sociala friheten att ägna mig åt självsmyckning; köpa vackra kläder, sminkar mig och sätta upp håret i spännande frisyrer. Det är inget jag gör dagligen men jag tycker om det när jag väl gör det. Jag tycker om att jag kan bli mycket längre och slankare om jag tar på mig ett par klackskor.

Det är inte så att jag har något emot självsmyckning, vad jag har något emot är kravet på det och könssegregeringen i det. Att det är så mycket mer okej för kvinnor att ägna sig åt det, att det är något man nästan måste ägna sig åt som kvinna, eller i alla fall något man borde ägna sig åt. Något som antas falla sig naturligt för oss.

När jag sminkar mig eller rakar benen idag så gör jag det av lust. Även om denna lust kanske kommer från vissa värderingar så är det en process jag på det stora hela finner njutbar. Och jag minns att jag innan, när jag gjorde det dagligen, drevs till en mycket större del av tvång. Något som kom sig av att jag kände mig så förbannat jävla ful när jag inte gjorde det, och att jag upplevde denna fulhet som något väldigt begränsande.

Så känner jag inte längre, och det är skönt. Idag kan jag sminka mig om jag vill, men jag kan också avstå. Detta oavsett om jag ska ut på krogen eller bara sitta hemma. Jag känner mig inte längre begränsad av min vilja att vara snygg och len.

Jag önskar att alla, såväl kvinnor som män, fick uppleva det lustfyllda i att experimentera med sitt utseende och vara någon annan för ett litet tag. Men jag önskar också att alla fick uppleva befrielsen i att gå ut på stan osminkad, med tovor i håret och sunkiga kläder och helt enkelt inte bry sig så fasligt mycket. Kanske inte gå omkring och känna sig snyggast i världen, men känna att man inte har sin absolut bästa och snyggaste dag och att det är helt okej.