Politik – Sida 71 – Fanny Åström

Att vara ”en av grabbarna”.

Såg denna kommentar i en diskussion om kvinnoförtryck i spelsammanhang på Lady Dahmers facebooksida.

Den här kommentaren fick mig att tänka på fenomenet ”vara en i gänget/en av grabbarna”, Det vill säga kvinnor som liksom bli insläppta i manliga gemenskaper i egenskap av ”sköna tjejer”.

Till exempel: om en kvinna följer med sin pojkvän och ”lanar” så anses hon vara en ”skön tjej”, det vill säga hon kan följa med honom i hans intressen. Men om tjejen anordnar ett eget lan tillsammans med sina tjejkompisar, då är det liksom inte ”skön tjej” längre utan snarare… ingenting? Jag tvivlar starkt på att en snubbe som själv är ointresserad av spel skulle ba: ”min flickvän e så jävla härlig hon är jätteintresserad av spel och ibland följer jag med och spelar lite och skrattar lite kokett för jag uppskattar hennes sällskap så mycket och tycker det är viktigt att vi delar intressen” och att hans manliga vänner skulle ba: ”men gud vad härligt”. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Nej, det ”sköna” infinner sig först när en kvinna FÖLJER MED en man in i hans sfär i hans intressen.

Kvinnor som bygger upp sina egna plattformar däremot brukar knappast bemötas som ”sköna tjejer” utan brukar snarare bli utsatta för en jävla massa skit, se till exempel Antia Sarkeesian som gör videos om sexism inom spelvärlden. Den här kvinnan är uppenbarligen oerhört intresserad av spel och gillar verkligen att spela, men eftersom hon har mage att ta sin egen plats och kräva att få vara med på sina egna villkor och inte som bihang till en man så blir hon utsatt för oerhört mycket skit.

En är okej och en ”skön tjej” så länge en ”hänger” på män in i deras intressesfärer, men om en faktiskt tar plats och försöker påverka något, kräver något slags inflytande eller representation, då är en inte en fullt så ”skön tjej” längre. När en försöker ta plats i mansdominerade rum på sina egna villkor så är en ett hot, inte längre det ”sköna” undantaget från att tjejer inte intresserar sig för manliga grejer.

När jag själv har tagit plats i manliga gemenskaper så har det handlat om att jag är så kallat ”intelligent”. Detta var okej så länge jag typ lyssnade på och förstod vad olika män berättade för mig, men när jag började utforska teori på ett mer självständigt sätt så var jag plötsligt inte lika ”skön” längre. Det handlade inte om någon slags jämlikhet, det handlade om att de ville att jag skulle vara bildad nog att kunna bekräfta deras mansegon.

Ofta får kvinnor skit för att de intresserar sig för fel saker, men faktum är att de kvinnor som intresserar sig för mansdominerade områden ofta blir osynliggjorda, hånade eller rentav hotade. Ändå finns det en massa kvinnor som intresserar sig för till exempel spel, trots att de blir illa behandlade. En idé är ju att det kanske vore lite roligare för kvinnor att engagera sig om de blev sedda som människor och inte som bihanget till någon man.

Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv.

Läste en krönika av Johan Norberg om Fredrik som bestämde sig för att samla in pengar till barncancerfonden när hans son drabbades. Fredrik kontaktade olika företag och personer som skulle donera pengar till barncancerfonden om han besteg olika berg. Fem bergstoppar blir det, och 350 000 kronor som ska gå tilll bland annat leksaker till cancersjuka barn.

Historien om Fredrik är väl onekligen både gullig och rörande, men Norberg drar slutsatser utifrån den som jag tycker är intressanta:

I en tid då vi säger ”solidaritet” när vi talar om anonyma, offentliga system är det rörande att se människor själva ställa upp för varandra. Det gör något med alla inblandade. Alla har inte Fredriks uppfinningsrikedom eller järnvilja, men han visar att man kan ge sin oro och frustration ett konstruktivt utlopp.

Norberg ställe Fredriks bedrift mot den ”solidaritet” som visas i sociala försäkringssystem, till exempel socialbidrag, försäkringskassa och liknande. Eftersom Norberg är liberal kan en nog också anta att han tycker det vore rimligt att byta ut i alla fall delar av dessa system mot att personer som Fredrik ska visa framåtanda och locka fram människors vilja att stödja. Varför skulle Norberg annars måla upp denna motsättning mellan olika sätt att visa solidaritet? Varför skulle det annars vara nödvändigt att nämna hur mycket mer värt det är att bestiga berg än att ha ett ”anonymt, offentligt system”.

Norberg skriver vidare:

Det säger också något om omgivningen. När man får ett smärtsamt besked känner man sig som ensammast i världen. Vardagsbestyren rullar vidare och ingen förstår vad man går igenom. Men i själva verket finns det så mycket medkänsla och vilja att stödja – bland vänner, bekanta och främlingar.

Vad försöker Norberg komma åt här egentligen? Jo, han försöker visa på att den här ”solidariteten” som en får från vänner och familj är betydligt mycket bättre än den vi får från samhället i stort. Att den är renare och finare, kanske rentav att vi i högre grad borde bygga vårt samhälle på sådan. Det är så himla fint med välgörenhet, med olika människor som springer lopp, simmar, bestiger berg och så vidare för att samla in pengar. Och visst, det kanske är fint, men frågan är om det är ett rimligt sätt att organisera samhället.

För om vi ser på det rent krasst så har vi två alternativ. Antingen så går pengarna direkt till att cancersjuka barn ska få leksaker, alltså genom skatten, eller så måste en pappa ta ett initiativ, göra en massa reklam för saken och bestiga fem bergstoppar. Det är väldigt mycket arbete som ligger bakom en sådan grej, och troligen en del pengar också eftersom utrustning och sådant kostar. Väldigt mycket arbete som faktiskt egentligen inte producerar någonting, utan bara är en del i ett jippo som när det kommer till välgörenhet är nödvändigt för att få den uppmärksamheten.

Detta verkar Norberg inte tycka är ett problem, han understryker till och med Fredriks ansträngning: ”Fredrik har en CP-skada som ger spasticitet i armar och ben, så det kräver en rejäl prestation”. Okej, men en prestation till vilken nytta? Det spelar ju egentligen ingen roll att Fredrik har bestigit bergstoppar, det är ju bara en ursäkt för det verkliga ändamålet, att ge cancersjuka barn leksaker. Varför ger vi dem inte bara leksakerna direkt? Varför måste någon bestiga fem bergstoppar? Och framförallt: varför är det en fin och bra och extra hyllningsvärd grej att någon har bestigit fem bergtoppar istället för omfördelningspolitik? Varför tycker Norberg att det är så jävla mysigt?

I liberalers tankevärld är det inte själva resultatet som är viktigt, utan det är hur stor uppoffring som görs på vägen. ”Solidaritet” visas genom att utsätta sig själv för lidande eller ansträngning för någon annan skull, inte genom att ha ett rätt soft omfördelningssystem som ingen behöver bestiga berg för. Det som räknas är inte det som görs, det som produceras, utan hur personen som utför det känner inför det hela, hur mycket hen anstränger sig. Att Fredrik har en cp-skada gör det hela ännu finare, för det innebär mer ansträngning för honom. Det är så märkligt, för annars tycker en ju att stor ansträngning för att uppnå ett visst resultat är något dåligt, men i det här fallet bli det plötsligt något bra.

Men faktum är att jag tycker det är ganska jävla oviktigt hur stor uppoffring som gjordes, det viktiga är ju resultatet. Jag skiter väl i om någon visar ”solidaritet” med mig om det inte förbättrar min livssituation. Därför tycker jag att det är jävligt mycket fetare med ”anonyma, offentliga system”, för det förbättrar mitt liv avsevärt utan att jag behöver ta i hand och tacka någon ”välgörare”, speciellt inte om denna råkar vara typ min familj eller mina vänner. Jag vill inte att det ska vara ”personligt”, jag vill att det ska vara anonymt och effektivt. Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv, det verkar smidigare att sköta det genom omfördelning istället.

Att känna sig som en fuskare.

Har tänkt lite på det här med så kallat ”bidragsfusk” på sista tiden. Som några av er kanske vet så har jag varit deprimerad under en period och även varit sjukskriven delar av den här perioden.

Depression är en sjukdom som ibland har dödlig utgång. En sjukdom som en måste få behandling för. En viktig del i en sådan behandling kan vara att få vila ut, fokusera på att må bra. ÄNDÅ kände jag mig alltid som en bidragsfuskare när jag sjukskrev mig. Det kändes liksom som att jag lurade någon, gjorde något fel. Den här självbilden har säkert en mängd olika förklaringar, men vi lever inte direkt i ett samhälle som motverkar den. Hela tiden misstänkliggörs sjuka människor, speciellt psykiskt sjuka. De framställs som lata. Denna självbild är såklart något en också internaliserar.

Jag kände mig som en fuskare när jag hade bra dagar. Att vara på bra humör ledde till stress eftersom jag då kände att jag borde uträtta något produktivt. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något annat än att kolla på tv-serier och röka cigg. Detta trots att jag andra dagar inte kunde tänka på annat än att ta livet av mig. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något roligt trots att det är oerhört viktigt för att kunna tillfriskna från en depression att en sysslar med lustfyllda aktiviteter. Dessutom så förtjänar väl även den som är deprimerad att ha någon slags meningsfull tillvaro.

När det värsta var över, det vill säga när jag inte bara låg i sängen varje dag, så började jag plugga igen ganska snabbt, vilket ledde till att jag gick in i väggen igen. Allting blev precis lika illa som det hade varit innan, för jag hade inte gett mig själv tid. Jag hade inte känt att jag förtjänade tid. Jag var så fokuserad på att jag skulle vara produktiv att det förhindrade mig från att må bättre.

En deprimerad människa behöver inte ha det pissdåligt hela tiden, hen behöver inte vara fullständigt befriad från ork att göra någonting över huvud taget. Speciellt i slutskedet av en depression så MÅSTE en ju liksom börja aktivera sig, se saker lite ljusare. Att en kan göra det innebär inte att en är frisk, men kanske att en är på väg att tillfriskna. Jag fick för mig att så fort jag inte var självmordsbenägen i några dagar så var jag redo för att börja köra på i ”vanligt” tempo igen.

Detta är föga konstruktivt om vi vill att människor faktiskt ska må bättre. Men det vill vi kanske inte, huvudsyftet är väl som vanligt att vi arbetar.

Ask.fm och vänstermän som skämtar på twitter.

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad tycker du om ”vänstermän som skämtar på twitter”?

Finns en kategori skämt som jag brukar kalla ”mansskämt” som är typ ”lustigheter” angående sexism.
Till exempel: en man skriver en sexistisk grej som är så tillspetsad och överdriven att alla fattar att det är skämt, och det är ”roligt” eftersom alla vet att den mannen är medveten och så och aldrig skulle säga så i verkligheten. Mannen skämtar om förtryck jag blir utsatt för och distanserar sig samtidigt från det. Han är en medveten person som aldrig skulle säga så ”på riktigt” och därför har han frikort på att säga så på skämt. Folk tycker att mannen är rolig och medveten.

Det här sättet att skämta kan provocera mig något oerhört. De skämtar om förtryck jag möts av varje dag och jag har ganska svårt att tycka att det är roligt. Jag kan tycka att det är en bra grej att skämta om förtryck, men jag tycker inte att det är en bra grej att skämta om förtryck andra blir utsatta för, speciellt inte genom att skriva förtryckande grejer som ”alla vet” att en inte står för.

I mina ögon blir det ett sätt att distansera sig från förtrycket. Genom att måla upp bilden av en förtryckare och säga ”sådär är inte jag” så placerar en sig själv i en ganska bekväm position. En förflyttar fokus till någonting som ligger utanför en själv, till den Riktiga Förtryckaren som en målar upp.

Detta tolkas ofta som feministisk aktivism från dessa män, och det är det väl i någon mån. Jag önskar dock att fler män skulle se på sina själva och sitt eget utövande av förtryck istället för att skämta om andra, mer öppet sexistiska, mäns utövande av förtryck.

Ibland förekommer detta även när kvinnor delar med sig av sina berättelser. Män som kommer med diverse ”fyndiga” kommentarer om skit jag blivit utsatt för. Ni får gärna delta i diskussionen, men jag behöver inga fyndigheter. Ni behöver inte visa att ni är bättre än männen jag skriver om.

Innan en skämtar på det här viset tycker jag en ska ta sig en funderar på vem skämtet är till för. Kommer det hjälpa kvinnor? Eller handlar det mest om att stärka det egna egot?

”Barnets rätt till båda sina föräldrar”.

Det finns en grej inom svensk politik som anses viktig, som kallas ”barnets rätt till båda sina föräldrar”. Detta innebär i många fall snarare ”föräldrarnas rätt till sina barn”.

Det anses helt enkelt viktigt att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar. Detta kan ju tyckas rimligt, men det kan också ställa till en hel del problem i många fall. Grejen är nämligen den att föräldrar inte alltid beter sig så jävla bra mot sina barn. Till exempel; pappor som slår sina barns mammor. Hur är det rimligt att ett barn ska ha ”umgänge” men en man hen sett slå dess mamma? Tror ni en känner sig trygg i en sådan miljö? Vidare så är det såklart sällan så att misshandeln isoleras till en enda person, utan det handlar om makt och kontroll som givetvis kan komma att utövas även mot barnet.

Ofta så använder misshandlande män gemensamma barn för att fortsätta kontrollera kvinnan. Till exempel; om en har gemensam vårdnad så måste båda vårdnadshavare underrättas och/eller vara med och fatta vissa beslut, till exempel sådan som rör psykisk vård. En kan alltså hamna i en situation där pappan ska godkänna om barnet får gå i terapi för att bearbeta trauman som han har utsatt barnet för. Vårdnadstvister kan vara extremt utdragna historier vilket blir en slags terror för kvinnan. För att inte tala om att tvingas lämna över sitt barn till en man som en vet är våldsam. En sådan situation kan göra att kvinnan struntar i att lämna en misshandelsrelation eftersom det trots allt är bättre att hon kan vara där och beskydda sina barn.

På kvinnojouren berättade de att det anses såpass viktigt att barnet ska ha umgänge med pappan att en i vissa fall, då pappan anses våldsbenägen, låter en person vara med vid umgänget. Tänk dig att vara ett barn och tvingas umgås med en person som är såpass trolig att skada dig att mötet måste övervakas. Känns det bra och tryggt? Hur kan blodsband anses så viktigt att det blir rimligt att utsätta ett barn för den otrygghet en sådan situation innebär? Vad skulle ett barn få ut av att hänga med en person som har skadat hen? Det finns någon slags idé om att det är sjukt viktigt att ha en ”fadersgestalt” men VARFÖR skulle det vara det? Och varför skulle denna ”fadersgestalt” nödvändigtvis behöva vara den biologiska fadern?

Över huvud taget så tycker jag att föräldrar i allmänhet ska ha betydligt mindre makt över sina barn. Jag tycker inte att en föräldrar ska ha rätt att bestämma om deras barn ska få vård till exempel, jag tycker inte heller att föräldrar ska underrättas så fort ett barn kommit i kontakt med olika myndigheter, som det fungerar nu (förutom i undantagsfall). Barn är på många sätt rättslösa inom sin familj, och det ska väldigt mycket till för att ett barn ska tas bort från familjen.

När det kommer till papparättsrörelsen så är det många som tycker att det är fint med fäder som slåss för sin rätt att vara med sina barn. Internet svämmar över av snyfthistorier som män som blivit fråntagna sina barn av onda hysteriska kvinnor. Men om en kvinna är såpass desperat att hon känner sig tvungen att fly tillsammans med sina barn så är det troligen inte mannen som är det största offret i situationen. Det är viktigt att tänka på att det faktiskt finns män, och många av dem, som utsätter sina partners och barn för våld och hot om våld. Det är inget extremfall, det är något som sker i många många hem. Just den där mannen som du tycker verkar så himla snäll och gullig som bara vill vara med sitt barn kanske har slagit det eller dess mamma. Det vet du inte. Föräldrar är sällan några änglar, och speciellt inte manliga föräldrar. Män utsätter kvinnor och barn för förtryck, våld, hot om våld, makt och kontroll. Det är inga undantagsfall, det är ett strukturellt mönster.

Varför är det så viktigt för vissa att fetma inte ska vara en sjukdom?

När det talas om fetman så är det alltid människor som ska komma och berätta att ”fetman är ingen sjukdom” trots att fetman faktiskt definieras som precis en sådan. Nej, inte ”resultatet av en sjukdom” eller ”ett symptom” utan som en sjukdom i sig. En kan ju såklart tycka både det ena och det andra om feta människor men faktum kvarstår att det definieras som en sjukdom.

Ibland jämförs det med alkoholism och säga att ”det är resultatet av aktiva val”. Nå, de flesta sjukdomar är nog resultat av ”aktiva” val. Till exempel lungcancer är ofta resultatet av bland annat rökning, är det inte en sjukdom då? Många tillstånd kan nog härledas tillbaka till vilken arbetsmiljö en har, vilken mat en ätit, hur mycket stress en har i livet och så vidare vilket en ju också kan ”välja” i samma drömvärld där var och en kan välja om en ska drabbas av fetma eller inte.

Vissa verkar tycka att vad som är en ”sjukdom” eller inte har att göra med individens moraliska lastbarhet. Om en har ”valt” att bli sjuk så är det ingen sjukdom. Men det är ju en jättekonstig idé! Varför skulle våra medicinska bedömningar bero på huruvida personen ”valt” det eller inte. En person kanske jobbat skithårt för att få cancer, är cancern mindre en sjukdom för den sakens skull? Det är ju fullkomligt godtyckligt och kräver dessutom insikt i varje individs tankevärld. Skulle verkligen vilja se någon försöka sälja in en sådan definition medicinskt, tror inte det skulle gå särskilt bra.

Vissa drar detta till att feta människor inte ska få behandling eftersom de ”valt” att bli sjuka. Jag har så svårt att förstå den här inställningen. Även om en människa ”valt” att bli fet så är det väl inte desto mindre ett problem om hen är i ett tillstånd hen lider av? Varför skulle det inte behandlas bara för att det förekommit val tidigare?

Varför skulle någon till exempel göra en gastric bypass om det var lätt att gå ner i vikt på andra sätt? Herregud, de går ju typ in och tar bort en del av magsäcken??? Varför skulle en vilja utsätta sig för detta om inget annat fungerar? En kan till exempel drabbas av läckage, vissa har problem hela livet. Tycker detta verkar vara en svinjobbig grej och hoppas verkligen att jag aldrig behöver genomgå den.

Uppenbarligen handlar detta om att det är viktigt för vissa att upprätthålla omständigheter där de fritt kan snacka skit om feta människor eftersom det är ett ”val”, och detta är viktigare än vad läkevetenskapen faktiskt har att säga i frågan. Det spelar ingen roll att fetma definieras som en sjukdom för för dessa människor är det viktigare att upprätthålla sin världsbild.

Vad sägs om att män börjar ta ansvar för att inte ligga med någon som inte vill?

Idag har jag en debattartikel om samtycke på Nyheter24 som jag tycker ni ska läsa. Den går bland annat såhär:

Att inte vara medveten om den andra personens vilja är också ett val. En kan välja att vara medveten, en kan välja att helt enkelt inte bry sig så mycket. Män hävdar i rättegångar att de ”inte förstod” att kvinnan inte ville, trots att hon kanske sa nej. Till exempel den man som valde att tolka kvinnans nej som att hon initierade dominanssex. Kanske trodde han verkligen det, men om han hade prioriterat att inte tvinga sig på henne sexuellt skulle han såklart ha stannat upp, kollat av med henne om hans tolkning var korrekt. Men det gjorde han inte, han utgick från att han hade rätt och körde på, trots att hon inte ville. Han prioriterade inte hennes vilja tillräckligt högt för att bry sig om att fråga.
I ett samhälle där kvinnor generellt ses som objekt för mäns njutning så är det inte så konstigt att män inte har särskilt stort intresse av att faktiskt bry sig om vad kvinnor vill. En kvinnas vilja spelar helt enkelt inte särskilt stor roll, varken i sexuella sammanhang eller i största allmänhet. Detta är någonting vi lär oss i hur vi förhåller oss till varandra från tidig ålder.

Fick en ”rolig” kommentar på artikeln som förutom lite kränkt mansrättsbabbel innehåll denna godbit:

En nödlösning om man misstänker att den andre helt enkelt inte fattar, kan vara att bita sig i tungan så att det blöder, för den som inte avbryter när den andre är skadad kan inte hävda att denne trodde att det var ok.

Jag tycker mig rent spontant känna igen detta. Till exempel alla de gånger det sagts att om en säger nej klart och tydligt, ja då kommer personen att fatta att en inte vill. Eller om en puttar bort den. Eller om en säger ”nej” lite högre, med ett annat tonläge eller lite fler gånger och så vidare och så vidare. Jag har hört en massa olika förslag på exakt hur en ska gå till väga för att visa att en inte vill, det ena mer absurt än det andra. Det kan låta som att kvinnor borde stå framför spegeln och träna på olika korrekta sätt att säga ”nej” på så att de ska vara riktigt riktigt säkra på att de går fram. En tycker ju att det borde räcka med att inte visa samtycke för att någon ska strunta i att göra något med en.

Det här resonemanget bygger på premissen att mannen faktiskt har ett intresse av vad kvinnan vill och inte vill, och att det bara är upp till henne att tydliggöra detta så att det går in i hans manshjärna, som ju som känt kan vara lite trög ibland. Det är upp till henne att förmedla information, och om den inte går fram är det hennes fel. Men om mannen nu faktiskt hade haft ett intresse i att veta detta då hade det ju liksom inte gått så långt. Om en känner in sin partner så behöver en i regel liksom inte ens komma till stadiet där någon säger ”nej”, för en märker om det finns lust där eller inte. Att en ska skada sig själv för att få någon att sluta göra saker med en mot ens vilja är fullkomligt absurt och i sig ett övergrepp.

Sedan tycker jag också att det är intressant att det finns en syn som bygger på att det viktigaste i en sådan här situation är att undvika att ”sex” äger rum. Ungefär som om det inte var en kränkning i sig att någon gör ovälkomna närmanden. Det är ju inte som att själva ”sexet” (vilket brukar likställas med penetration) är det centrala, det handlar ju om kränkningen av ens integritet. Även om till exempel tjat inte leder till sex för att en ”sätter gränser” så är tjatet i sig en kränkning, ett övergrepp och ett problem på sina egna meriter. Detsamma gäller om en person försöker flera gånger trots att en tydligt visat att en inte vill och så vidare.

Om jag hade varit i en sexuell situation där jag var tvungen att skada mig själv för att den skulle upphöra så hade jag känt mig utsatt för ett övergrepp. Samma sak gäller för de sexuella situationer där jag flertalet gånger behövt säga nej till olika saker. Även om personen i fråga till slut lagt ner så har han överträtt mina gränser. Att uppehålla sig vid idén om ”sex” som det centrala i det hela är ett mystifiera situationen. Det är samma gränsöverskridande beteende som leder till tafsande, som leder till tjat, som leder till att någon penetreras mot sin vilja. Det är olika resultat och det är olika grova handlingar MEN det är ingen skillnad på den grundläggande principen. Någon tar sig friheter, någon annan får ta ansvar för att den personen ska förstå att denne inte vill.

Min radikala lösning på detta problem är att män helt enkelt börjar ta lite ansvar för att inte ha sex med någon som inte vill istället. Vilken grej va!

Varför män har relationer med kvinnor de föraktar.

Ganska ofta spyr ju män ut sitt hat och förakt över Kvinnligheten, och då kan jag tänka att det vore rätt skönt om alla dessa män som föraktar kvinnor faktiskt helt enkelt sket i att ha relationer med kvinnor. Men lustigt nog verkar det nästan vara tvärtom, att de män som uttrycker mest kvinnohat också är de som är mest angelägna om att ha många relationer med kvinnor, till exempel ligga med många kvinnor eller ha en flickvän eller liknande. Detta till skillnad från kvinnor som hatar män som generellt faktiskt också drar sig undan från manligt sällskap.

Men grejen är att män hatar inte kvinnor av samma skäl som kvinnor hatar män, män hatar kvinnor för att de ska kunna upprätthålla det exploateringsförhållande som finns mellan könen och som de tjänar på.

Om en till exempel är kvinna och varje dag går omkring i ett samhälle där män sitter på den sociala och ekonomiska makten och får höra från dessa män att en är värdelös, då är det väldigt lätt att tänka att en också är värdelös! Allting pekar ju liksom på det. Att en dessutom har fått höra att män, de vet fan vad som gäller här i världen, vad som är sant och falskt och så vidare, gör ju såklart inte saken bättre.

Kvinnan går alltså omkring och tror att hon är värdelös. Hon tror också att män är mer värdefulla än henne, det märks eftersom de har med social och ekonomisk makt och eftersom hon hela livet har fått lära sig att det är precis så.

Plötsligt kommer det en man som säger till denna kvinna: ”jag vill göra heterosexuell praktik med dig, jag vill ha dig som min flickvän/fru (det vill säga egendom)”. Då känner kvinnan såhär: ”oj, den här varelsen som är mycket mer värdefull än vad jag är vill ändå spendera tid med mig/äga mig, detta gör att även jag blir lite mer värdefull än vad jag var innan, för jag har i alla fall värde som denna oerhört värdefulla varelses egendom”.

Sedan spelar det inte så stor roll om kvinnan är lycklig med den här mannen, för det är inte det som är ”grejen” för henne. ”Grejen” är att mannen ger henne ett värde i patriarkatet, även om det bara är i egenskap av hans egendom hon har det.

Det är också möjligt för den enskilda mannen att förstärka denna tendens genom att inför kvinnan nedvärdera andra kvinnor eller typiskt kvinnliga saker. Då känner kvinnan extra mycket att hon är värdefull, eftersom hon inte bara har fått en man att vilja ha henne utan dessutom märker ut sig som lite extra bra i förhållande till andra kvinnor. Eftersom hon till och med har lyckats attrahera en man som hatar kvinnor måste det betyda att hon är mer värdefull än sina systrar.

Därför tjänar män på att förakta kvinnor, eftersom det gör att det kan binda kvinnor till sig. Det gör att kvinnorna blir beroende av att män ska bekräfta dem. Misogynin i samhället är alltså inget slumpmässigt hat utan fyller en väldigt viktig funktion i att upprätthålla mäns makt över kvinnor. Det är därför den till synes ologiska situationen att män har relationer med kvinnor trots att de föraktar dem ständigt uppstår.

Myten om kvinnor som ångrar att de haft sex.

Ibland hör en ju de här historierna om kvinnor som vill ha sex men ”ångrar” sig efteråt och anmäler någon för våldtäkt. Jag tänker att den här myten kommer sig av att män hemskt gärna inbillar sig att kvinnor vill ha sex med dem när de egentligen inte vill. Ofta när en man håller på med diverse påtryckningar är det väldigt svårt att säga nej till honom, en ”ger med sig” och då får han för sig att en vill ha sex, när det i själva verket rör sig om en våldtäkt.

Ofta är det också svårt att i en sådan situation veta vad en själv vill. Allting går så snabbt och den andra personen är så bestämd, kanske tänker en att det är lika bra att ”få det överstökat” för att slippa jobbig stämning. En ”går med på” att ha sex fast en inte vill. Detta är en våldtäkt. Det är att utnyttja den sårbara position kvinnan är i i denna situation för att få sin vilja igenom.

Jag har aldrig ”ångrat mig” efter sex, däremot har det ofta varit så att jag i efterhand insett det jag inte insåg i stunden, nämligen att jag blev utsatt för olika former av press för att ha sex. Därför har det hänt att jag i efterhand börjat se saker som våldtäkter som jag då ”bara” såg som osoft sex. Jag har i efterhand insett att detta att ”ge med sig” för att undvika en jobbig situation är en slags tvång.

Många blir utsatta för detta av någon de är känslomässigt, socialt eller materiellt beroende av, till exempel en partner eller någon kille som de hänger i samma kretsar som. Givetvis är det i en sådan situation svårt att erkänna att det var just en våldtäkt en blev utsatt för. Dessutom är det från första början stigmatiserat att vara offer för en våldtäkt, vilket gör att tröskeln att se saken klart är ganska hög. Därför kan de krävas en del tid och distans för att kunna sätta rätt ord på det som inträffat. Jag har träffat många kvinnor som beskriver solklara övergrepp men inte tar ordet våldtäkt eller övergrepp i sin mun, helt enkelt för att det är sjukt svårt att erkänna att en blivit utsatt för detta.

Så om någon ”ångrat sig” efter att ni haft sex så handlar det troligen om att hon inte tyckte att det var särskilt soft från första början, att du inte lyssnade in henne och hennes gränser ordentligt utan utnyttjade hennes utsatthet och tog dig friheter med henne. Detta är ett övergrepp.

Feminismen är inte en rörelse för privilegierade.

Det finns en tendens bland borgare att lyfta fram feminismen som en rörelse för privilegierade kvinnor. För det första är detta helt enkelt inte sant, liberalfeminism är en rörelse för privilegierade (borgerliga) kvinnor, men som tur är finns det gott om annan feminism.

Ofta görs det en poäng av att ställa ”kvinnor i innerstaden” mot ”arbetslösa på landet”, och dessa ”arbetslösa på landet” antas alltid vara… män. Det kanske kommer som en överraskning, men det bor faktiskt kvinnor på landet också och även kvinnor är arbetslösa. Dessa kvinnor blir, precis som kvinnorna i innerstan, utsatta för patriarkalt förtryck och mäns våld. Dessa kvinnor tjänar också på feminismen.

Sen är det givetvis så inom feminismen som i alla andra politiska rörelser att de som lyckas slå sig fram och bli talespersoner ofta är privilegierade. På samma sätt så hamnar ofta fokus på de mest privilegierade inom gruppen en vill representera. Detta är emellertid inte ett specifikt feministisk problem, utan finns inom alla politiska kamper. Det är såklart ett problem som ska lyftas fram och tas tag i, men det är inte någon borgerlig ledarskribents sak att sköta denna uppgift utan det är någonting som måste göras internt.

Att feminismen tampas med samma problem som alla andra rörelser och samhället i stort är inte ett skäl för att förkasta feminismen som sådan, det är ett skäl att utveckla den feministiska analysen så att den i högre grad fokuserar på de mest utsatta kvinnorna.

Det finns en idé inom borgerligheten om att den som är vänster eller feminist bara får fokusera på de absolut mest utsatta grupperna. Detta bygger på ett gigantiskt missförstånd om vad politisk kamp handlar om. Politiskt kamp är inte ett välgörenhetsprojekt som privilegierade ägnar sig åt för att ”hjälpa” utsatta, utan det handlar om att förbättra sin egen situation genom att kämpa solidariskt för det kollektiv en ingår i. Borgerligheten försöker omdefiniera feminismen till en välgörenhetsinstitution, där vi ska ”hjälpa” de mest utsatta kvinnorna. Detta är förvisso en viktig del i det feministiska projektet, men det är inte allt. Jag fokuserar både på min egen frigörelse och på frigörelsen av kvinnor som grupp. Det handlar inte om att ”förbättra” situationen för enskilda utsatta utan om att krossa den struktur som gör att såväl jag som mer utsatta kvinnor är just utsatta.

Dessutom är det oerhört arrogant att låtsas som att ”feminismen” skulle vara den lilla klick ”mediepersonligheter” och politiker som gjort sig ett namn inom rörelsen. Feminismen är et bred och diversifierad rörelse, bland annat kvinnojoursrörelsen är en av landets största folkrörelser och finns representerad såväl inne i stan som i mindre städer. Att snacka om att feminismen är en ”privilegierad” rörelse är att helt osynliggöra dessa kvinnor som jobbar med dessa frågor på andra platser. Bara för att de inte syns på samma sätt så betyder inte det att de inte finns. Den som på riktigt har ett intresse i att göra feminismen mindre privilegierad borde istället fokusera på att lyfta fram dessa kvinnors kamp.