Förtydligande av frågan(trodde första det som efterfrågades var mina tankar kring mitt personliga varumärke): Mer hur du arbetar med självporträttet i ditt fotointresse. (Fast med självrepresentation skulle jag kunna tänka mig personligt varumärke, men också lite mer luddigt hur en använder porträttbilder i sociala medier. Användarbilder etc)
Om man ska omformulera det är jag intresserad av hur du tänker när du arbetar med bilder i ditt bloggande (Vid sidan om textinformationen) Och då självporträttet eftersom det finns en feministisk tradition där.
Jag höll på rätt mycket med egobilder och liknande innan, gjorde till och med dagens outfit. Detta sysslar jag betydligt mycket mindre med idag, inte på grund av ett aktivt beslut men på grund av tappat intresse.
Ganska ofta figurerar jag ändå på bild här i bloggen, detta är för att jag tror att det är bra för ”bloggkarriären” att folk skapar en mer personlig relation, och där tror jag att bilder är en viktig del, men såklart även för att jag tycker om att ta bilder på mig själv. Jag ser inget ”problem” i att figurera mycket på bild ur ett feministiskt perspektiv. Problemet ligger i objektifieringen av kvinnor, och jag tycker att det går att figurera på bild utan att för den sakens skull uppmana till objektifiering. Jag upplever inte heller att jag blir objektifierad i någon högra grad, utan tycker att folk brukar ta mig för mina åsikter och inte mitt utseende. Om jag upplevt det som ett problem att jag blivit objektifierad hade jag troligen figurerat mindre på bild.
Jag har ingen genomgående tanke i mina bilder på mig själv. Jag har ett intresse av att se bra ut på bild, och lägger sällan upp bilder där jag är ”ful”, samtidigt är det inte jättefarligt om jag skulle råka vara det. Jag lägger även upp en del bilder på mina ben, mina armhålor och min raggarsträng, alltså ställen på kroppen där jag inte ser ut som en kvinna ”ska” se ut.
När det gäller ”seriösa” självporträtt är det viktigare för mig att en bild är intressant/snygg än att personen på den är snygg. Till exempel självporträttet nedan:
Detta är liksom inte en behagfull bild. Jag tycker om hur jag ser ut på bilden, men det är inte det som är grejen.
Vissa bloggare har ju som grej att ta väldigt ”fula” bilder på sig själva och sedan skämta om det. Jag kan tycka att detta nästan reproducerar mer idéer om hur kvinnor ska vara än det krossar. Att kvinnor liksom inte bara kan ”vara” på bild utan antingen måste vara skitsnygga eller göra en massa grimaser och vara ”fula ”på ett konstlat sätt. Det blir ju också väldigt mycket att dessa kvinnor såklart inte är ”fula” på riktigt, och därför kan kosta på sig att skämta om sitt utseende.
Är det viktigt för dig att dina vänner har samma el. iallafall liknande politiska åsikter som dig?
Båda ja och nej. Det är viktigt att mina vänner har en rimlig människosyn, och eftersom människosyn är en grund för formandet av politiska åsikter så leder ofta liknande människosyn till liknande åsikter. Det finns dock människor som lyckas kombinera rimlig människosyn med helt andra åsikter, och sådana hänger jag gärna med, även om jag såklart tycker att de har fel i sina slutsatser. Det är dock viktigt för mig att jag kan diskutera politik med mina vänner på ett rimligt sätt, och för att kunna göra detta krävs väldigt mycket att en har samma syn på vad politik är. Jag orkar till exempel inte med typer som ser politik som endast partipolitik, eller människor som är oförmögna att se sina egna ideologiska antaganden.
1. Tycker du att stader ska vara helt bilfria?
Det finns såklart behov av att använda bil ibland, såsom förtjänst, utryckningsfordon och vid flyttar. Jag tänker mig att en skulle kunna ha ett system där personer, myndigheter företag kan söka tillstånd, dels permanent för någon given verksamhet och dels tillfälligt om en till exempel ska flytta. Det viktigaste är att få bort de som åker bil till och från jobbet eftersom det är miljöskadligt och tar upp enormt mycket plats. Det ska såklart påpekas att bilfri innerstad kräver en välfungerande kollektivtrafik för alla.
2. Vilken fraga tycker du ar allra viktigast for feminismen?
Det är så svårt att dela upp i ”frågor” sådär, krossandet av patriarkatet är ju egentligen den ”enda” frågan. Men om jag ska säga något så är det att uppdelningen av privat och offentligt (läs mer om detta under rubriken Privatsfären här) måste upphöra, då det är en nyckel för att kvinnor ska kunna kollektivisera sina erfarenheter av förtryck.
3. Beskriv dig sjalv med tre ord!
Feminist, kommunist och extremist.
4. Om du fick andra en sak i det svenska samhallet, vad skulle du andra da?
Samma sak här som med frågan om feminism, svårt att dra gränsen för vad som är en sak/fråga. Tycker såklart att kapitalismen ska avskaffas och att vi ska införa planekonomi istället. Men om jag ska ta en sakfråga så är det att införa medborgarlön.
5. Har du nagon ovana?
Kanske att diskutera politik i tid och otid.
6. Vad ar du beroende av?!
Typ ingenting faktiskt. Gjort mig av med såväl mitt nikotin- som mitt kaffeberoende. Men äter ganska mycket choklad. Och så är skrivandet en otroligt stor del av min vardag och min identitet så är nog beroende av det också.
Vad anser du är en realistisk framtidsvision rörande feminism och generell samhällspolitik?
Jag instämmer mycket med slagordet ”var realist, kräv det omöjliga”. Jag tror att en radikal samhällsomvandling i slutänden är det enda ”realistiska” alternativet om vi vill ha ett hållbart samhälle där människor behandlas väl. Alltså tror jag att det som i slutänden kommer krävas är ett avskaffande av såväl kapitalismen som patriarkatet, även om jag tror att kapitalismen är mer ”akut”.
Partipolitiskt så tänker jag mig att reformer som skulle kunna komma på fråga inom det parlamentariska är medborgarlön, exproprierande (att saker tas/återtas i offentlig ägo) av naturresurser och företag, delad föräldraförsäkring, radikal utbyggnad av den offentliga sektorn, aktivt genusarbete i skolan och fri invandring. Mycket av detta är inte ”realistiskt” på det viset att jag tror det kommer att införas, men jag ser det som genomförbara reformer utan att ändra själva grunden för hur vi fattar och genomdriver beslut.
Hur kom det sig att du började dumpstra? Skulle du kunna berätta mer om hur du går tillväga?
Det kommer sig dels av ekonomiska skäl, en har ju inte direkt fet budget som student, men också av politiska såklart. Tycker att det är djupt orimligt att fullt ätbar mat slängs. Hade ett par vänner som dumpstrade så hakade på dem, och sedan började jag själv. Har tänkt att jag ska göra det länge men blev inte av på riktigt fören för typ två månader sedan.
Jag går till väga som så att jag gå till butiken efter stängning och gräver runt i deras soptunnor. Jag brukar ha med mig platspåsar att ha på händerna och något att torka upp med om det skulle bli äckligt på någon yta, typ en halsduk. Det en hittar mest av är grönsaker, och då är det ganska lätt att se vad som är okej att äta och inte. Brukar också finnas en del mejeriprodukter, juicer och liknande som en ibland behöver lukta på, men det är inte heller några problem att avgöra vad som funkar.
Rörande vad som går att äta brukar jag mest köra på att lukta och kolla, så kan en avgöra ganska mycket. Jag brukar skölja av allting efter att jag kommit hem, och så tillagar jag det som går att tillaga innan jag äter det.
Ganska ofta slängs saker för att förpackningen brustit lite, vilket jag brukar tycka är okej. Det är klart att det finns en risk för att en får i sig något dåligt, men jag tror att det är ganska liten så länge en inte äter något som smakar konstigt. Jag har inte blivit dålig någon gång.
Det finns en del grejer jag inte tar hem, bland annat kött, vilket mest beror på att jag tycker det känns äckligt. Skulle även vara försiktig med mjöler, eftersom risken för mjölbaggar finns, men har aldrig stött på torrvaror så har inte behövt välja. Dessutom är sådant ganska billigt i vilket fall.
Vad tycker du om vänsterpartiet?
Det är väl bra att de är vänster, men tycker inte att de driver en särskilt radikal politik. Det beror nog mer på det politiska läget än dem dock. Kommer rösta V i nästa val, men känner inte att jag vill engagera mig i V personligen.
Tillhör du något parti just nu?
Nej.
Vilket parti tror du att du kommer att rösta på i nästa val?
Vänsterpartiet, som sagt.
För en tid sedan skrev du om ett hårt debattklimat mellan feminister, jag undrar hur du nu ser på saken? Måste alla feminister hålla ihop bara för sakens skull osv.
Tycker att det kan uppstå onödiga konflikter ibland, som till exempel hackandet på Niotillfem och UnderbaraClara. Tycker inte att det är särskilt relevant att hålla på och hacka på dem. Även om de inte är några stora feministiska tänkare så tror jag att de gör något viktigt för att sprida feminism.
Det är mycket en balansgång mellan att ha ideologisk skärpa och att kunna arbeta brett. I vissa sakfrågor tror jag att samarbete över andra ideologiska gränser är viktigt och relevant, som till exempel abortfrågan. Det är även relevant att alla jobbar för att föra upp feministiska perspektiv på agendan. Däremot ser jag det som ganska svårt att samarbeta på något djupare plan utan att överge vissa väsentliga aspekter som jag ser som oerhört relevanta. Jag kan till exempel inte stötta en feminism som går ut på att över- och medelklasskvinnor ska kunna driva vårdföretag samtidigt som privatiseringarna av vården drabbar otroligt många arbetarklasskvinnor. Om du vill läsa mer om mina tanka kring detta kan du kolla här, här och här.
Sen undrar jag ifall du vill ha barn och hur du ser på, som jag upplever det, ett revival av fokuserandet på mammarollen inom sociala medier.
Jag ser detta mycket som ett resultat av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, vilket leder till en återgång till konservativa värden. Dels för att det helt enkelt bli enklare att ta hand om barnen själv när en inte kan få jobb och den offentliga sektorn blir mindre, men också för att jag tror att det skänker människor ett stort mått av trygghet i vardagen att gå tillbaks till den här typen av värderingar.
Sedan tror jag också att det kan vara en form av motstånd mot kapitalismen, att inte inordna sitt liv efter lönearbete utan istället ägna sig åt sina nära och kära, även om det såklart bygger på att någon annan, ofta mannen i familjen, gör det i högre grad. Jag tycker dock ändå att det är värt att ta längtan efter den formen av liv som finns på allvar, jag ser det som ett tecken på att många kvinnor hellre väljer en mindre ”självständig” position i förhållande till sin familj istället för att utsättas för kapitalistisk exploatering, vilket i mina ögon främst säger något om arbetslivet för många kvinnor (och människor i allmänhet) och inte något om att det är så jävla fett att vara hemmafru.
Jag tycker både att särartsfeministernas hyllande av mammarollen och andra feministers hyllande av lönearbetet som vägen till frigörelse är ganska snäva perspektiv. Jag ser frigörelse från såväl lönearbetet som hemmet som det enda alternativet.
Du brukar ju skriva (nåja) att det självklart är okej att ha preferenser typ ”jag gillar när folk har rakade ben” men inte okej att skriva ohh fyfan vad äckligt när någon lägger upp en bild på orakade ben, bara därför. Jag funderar på om du tycker alla preferenser är okej, t ex hos dig själv? Skulle du acceptera att du typ bara drogs till vältränade män eller liknande, eller skulle du motarbeta de ideerna då? Har du några preferenser förresten?
Jag har givetvis preferenser, men en stor del av de bygger på att jag vill bli behandlad med respekt och leva jämlikt med den jag älskar. Detta är i mina ögon extremt mycket viktigare än att någon är utseendemässigt attraktiv. Jag har förändrat många idéer om vad jag finner attraktivt i takt med mitt feministiska uppvaknande i allmänhet, jag attraheras till exempel av olika manligt kodade beteenden i mycket lägre grad nu än tidigare. Jag försöker att dekonstruera mina preferenser på samma sätt som jag dekonstruerar andra föreställningar om hur världen är beskaffad som jag bär omkring på. Jag har vissa preferenser som jag förstår är tydligt kopplade till patriarkala strukturer som jag har funnit väldigt svåra att förändra, och det känner jag är okej. Jag är ju såklart inte immun mot patriarkatet och skulle se det som mer problematiskt att gå omkring och skämmas för olika preferenser jag har. Däremot är jag noggrann med att inte förklara mina preferenser som ”naturliga” eller liknande, utan se dem som ett resultat av könsmaktsordningen som jag helt enkelt inte är kapabel att ändra just nu.
Jag vill veta mer om dumpstring! När började du med det? Hur funkar det?
Har typ svarat på denna fråga ovan. Började för drygt två månader sedan.
Tror du att det går att krossa pariakatet utan att röra kapitalismen? Och tvärtom?
Inte utan att röra. Jag ser till exempel kvinnors obetalda och lågbetalda omsorgsarbete som en viktig del i att få kapitalismen att fungera. På samma sätt tror jag att kapitalismen bidrar till kvinnor underordning i hög grad, mycket genom att ständigt reproducera könsroller och objektifiera kvinnor. Däremot tror jag att kapitalismen är möjlig utan patriarkatet och vice versa, men inte alls i samma tappning som idag. Tror dock att all rimlig kamp mot det ena också måste innefatta kamp mot det andra, eftersom systemen idag är såpass sammanlänkande och beroende av varandra.
Tror du på någon högre makt eller liv efter döden?
Nej. Sätter dock mina politiska ideal väldigt högt.
Du har också skrivit lite om det här med att du inte är någon övermänniska och att du liksom jag och alla andra lever i (Sverige) ett kapitalisiskt, patriarkalt samhälle. Finns det något beteende hos dig som du är självmedveten om bidrar till att upprätthålla patriarkatat men som du så att säga inte orkar med att kämpa emot?
Frågan om preferenser ovan tangerar väl detta. Generellt finns det dock inget specifikt beteende jag känner upprätthåller patriarkatet, däremot så finns det ju hos mig liksom hos alla andra en ovilja till att nå ”jobbiga” insikter som skulle tvinga en att förändra sitt beteende alltför mycket. Om jag väl kommer underfund med att något jag gör bidrar till patriarkala strukturer brukar jag sätta igång ett förändringsarbete, men troligen så undviker jag i viss mån att ställa mig själv frågor som jag misstänker kommer leda till obekväma svar.
Kan du inte berätta hur du förhåller dig till att bli bjuden på saker av män. (Ur en feministisk synvinkel såklart) Jag har så svårt att dra några vettiga slutsatser i den frågan.
När jag bodde i Bryssel så blev jag ofta bjuden på drinkar etc av främmande män, och tackade alltid nej eftersom jag inte var intresserad. Skulle dock inte tacka nej om det var någon jag ändå hade ett intresse i, men jag vill inte känna mig tvungen att prata med någon jag inte vill prata med för att hen bjudit mig på något. I mina förhållanden har nog bjudbalansen varit ganska jämn. Brukar också bjuda vänner och bli bjuden av vänner i ganska hög utsträckning. Ser bjudandet som en trevlig gest som kan komma från vem som helst och uppskattar därmed att bli bjuden då jag ser det som ett tecken på uppskattning. Däremot vill jag inte att någon ska förvänta sig någon slags ”belöning” för att de bjudit mig, och tackar därför genomgående nej om jag upplever att det är fallet. Till saken hör såklart att jag aldrig i mitt liv befunnit mig i en ekonomisk situation där jag behövt tacka nej till något jag faktiskt vill göra för att jag inte har råd, och det underlättare såklart i sådana situationer. Tänker mig att personer som i stor uträckning hänger på dyrare uteställen kanske i högre grad är beroende av att bli bjudna på saker och ting.
Jag undrar om du bemöter sexism/antifeminism olika beroende på om det kommer från män eller andra kvinnor? Tycker själv nämligen det är svårare att kritisera kvinnor när de uttrycker sig klumpigt, eftersom de på sätt och vis nedvärderar sig själva samtidigt. Vill ju inte sparka på den som sparkar på sig själv, typ. Och på något sätt har andra kvinnor större makt att avfärda feminismen, speciellt i sällskap med blandad könstillhörighet har jag känt att mina åsikter garanterat kommer förkastas om en annan kvinna i sällskapet inte håller med mig. Svårt att förklara, men känner du igen fenomenet?
Det är onekligen skillnad, och jag brukar inte alls vara lika hård mot kvinnor. Det finns något som kallas internaliserat kvinnohat, alltså när kvinnor själv antar olika sexistiska attityder, och det är väldigt vanligt. Jag ser detta som ett led i kvinnoförtrycket, alltså att kvinnorna själva upprätthåller sin egen underordning. Ofta kan enskilda kvinnor vinna på att ge uttryck för sexism i ett patriarkalt samhälle, eftersom de då tar avstånd från vissa typer av ”kvinnlighet” samtidigt som de inte uppfattas som ett hot av män, eftersom de inte är intresserade av att ändra ordningen. Det blir lätt så att individer i underordnade grupper börjar hacka på varandra, för att höja sin status i den överordnade gruppens ögon.
Detta att kvinnor i mångas ögon ses som mer ”berättigade” att hacka på feminism ser jag som ett uttryck för den olyckliga missuppfattningen att feminism är någon slags allmän sammanfattning för vad kvinnor tycker. Det är det inte, det är en ideologi vars syfte är att krossa patriarkatet, och det spelar ganska liten roll om någon kvinna är emot detta. Sedan är det såklart så att kvinnor har erfarenheter av hur det är att vara underordnad i ett patriarkat, oavsett om de vet om det eller inte, vilket män inte har, så därför har de väl lite mer att säga till om en den genomsnittliga mannen. Att en är kvinna betyder dock inte att en har någon slags förståelse för feminism eller liknande per automatik. I den situationen som du beskriver så skulle jag nog ha påpekat att det handlar om åsikter och inte om kön, men det är sant att det kan bli knepigt eftersom många tar det som en ursäkt för att misskreditera feminism. Se det som en del av kvinnoförtrycket och tänk att det är sådant du kämpar emot.
Din första feministiska förebild?
Det var nog Fridén, som hade en av Sveriges största bloggar ett tag. Tror att hen introducerade mig för feminism ganska mycket. Det var även hen som inspirerade mig till att börja blogga själv.
hur fungerade det att vara aupair (typiskt tjejyrke) samtidigt som du har din politiska åskådning? hur tyckte du att genusfrågor rent allmänt togs upp av både dig och aupairgruppen?
Det fungerade ganska bra i familjen, vilket jag tror mycket berodde på att det var en ensamstående mamma jag var aupair hos, så det blev inget jobbigt med en man som skulle komma och domdera och få mig att göra hens hushållsarbete. I aupairgänget som jag hängde i var det både och. Det var ju typ kvinnoseparatistiskt, det fanns några män men de var inte med hela tiden och så vidare, och detta var väldigt skönt. Däremot så observerade jag hur otroligt påtaglig upprätthållandet av patriarkala strukturer mellan kvinnor kan bli om det sätts igång, mot slutet var det nämligen ett gäng som började ragga väldigt mycket och i ganska hög utsträckning ”tog” killar andra tjejer hade kollat in. De gjorde också en otroligt stor grej av detta, vilket liksom satte någon slags standard för hur en skulle vara och vad en skulle värdera. Samma sak uppstod kring kost och träning, där ett litet gäng hetsade som fan och liksom styrda om hela umgänget till att handla om sådant.
Vilken linje gick du på gymnasiet?
Natur-natur.
Är du för fri invandring?
Ja.
Och såklart- när får man se dig på något debattprogram på TV, eller när blir du partiledare eller något?
Partiledare blir det nog aldrig, tror inte att partipolitik är min grej. Men en tycker ju att folk borde höra av sig och be mig uttrycka mina fantastiska åsikter lite oftare.
vart ser du dig själv om 10-20 år karriärmässigt?
Jag hoppas att jag kommer att ha doktorerat i statskunskap och jobbar antingen med forskning eller skrivande.
Jag minns att du skrivit hur du efter Bryssel kommit att successivt sluta med köttätande. Vad äter nu för sorts kost? Minns att dina kollektivkamrater var uteslutande veganer/vegetarianer, följer du samma spår? Är själv vegetarian men äter mer och mer veganskt, dock vet jag hur knepigt det kan vara.
Jag har ganska nyligen slutat äta kött helt, vilket känns bra, men definierar mig inte riktigt som vegetarian. Äter ganska mycket veganskt eftersom Isak gör det, och vi lagar den mesta maten tillsammans. Äter mejeriprodukter i viss utsträckning, men mycket av dessa är dumpstrade. Har inte riktigt orkat ta något principbeslut kring det hela tyvärr.
du kanske har skrivit om det här tidigare, men: vilken plats tycker du män bör ha inom den feministiska kampen? läste ett blogginlägg häromdagen som menade att cis-män överhuvudtaget inte hör hemma inom feminismen och liksom inte ska ta plats alls eller ens kalla sig feminister, vilket för mig kändes ganska främmande, antar jag. hur tänker du kring det hela?
Jag tycker såklart att män har en plats inom feminismen, men jag tycker att det kräver ödmjukhet. Det vore konstigt av mig att tycka anat då jag själv tar plats inom den antirasistiska rörelsen. Däremot är det alltid så att en måste lämna sitt tolkningsföreträde när en tar plats som privilegierad i kampen mot sitt eget privilegium. Ibland händer det att männen inom feministiska grupper talar som om de hade samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, vilket jag tycker är jävligt fel. Män som tar plats inom feminismen måste inse att de fortfarande är privilegierade, trots att de är feminister, och män som förnekar detta har jag ytterst lite till övers för. En annan grej som kan förekomma är att män håller på och ”sätter gränser” för vad som är att ”gå för långt”. Detta har jag extremt svårt för, eftersom det är ett tydligt sätt att visa att en liksom ”går med” på feminismen med att det fortfarande är upp till dem att sätta gränser för feminismen. Ett annat problem med män inom feminismen är att många kvinnliga feminister anpassar sig till vad män tycker och försöker göra feminismen mer ”öppen” för män genom att förändra själva innehållet, något jag tycker är ett skitstort problem. Ja, män får vara med i den feministiska kampen men inte på sina egna villkor, då kan det lika gärna vara. Detta och detta inlägg tangerar detta ämne. Det är viktigt att som man begripa att en inte har någon slags rätt att bli inkluderad i feministisk sammanhang, utan att en får bidra på kvinnornas premisser.
