Kategori: Blogg

Vill du ha det som i Sovjet eller vad?

Tycker det är roligt hur vissa personer tycker att alla politiska åsikter som inte accepterar liberal marknadsekonomi som det enda rätta är onda DDR-kommunister och som inte heller förmår begripa att socialismen innehåller en otroligt mängd olika inriktningar, intern kritik och dessutom har reviderat sig själv en hel del sedan de socialistiska experimenten i Östeuropa. Hittade ett mycket lustigt exempel på denna inställning i mitt eget kommentarsfält:

Hederligt arbete är ett gammalt socialistiskt mantra där man har två grupper: vi och dem. Vi som arbetar för samhällets bästa och de andra parasiterna som kan vara de arbetslösa eller kapitalisterna eller oliktänkande. Det är också därför vissa delar av LO har så svårt för Vårdförbundet eftersom de anser att de är de som genomför det hederliga arbetet och försörjer alla andra.

För att sedan uppföljas av ett ”exempel” på hur socialister föraktar arbetslösa.

Som exempel på hur socialister föraktar arbetslösa är att det var ett vanligt straff i de socialistiska staterna i Östeuropa att ge oliktänjande sparken. Eftersom det inte var tillåtet att vara arbetslös kunde därmed bestraffa dem för att vara arbetslös och inte för vad de tyckte. Finurligt…

Nå, det må vara sant att det för 20 år sedan var praxis att få till väga på detta sätt i Östeuropa. Det säger dock absolut ingenting om hela den socialistiska rörelsen historiskt eller något om hur det ser ut idag. Min uppfattning av det politiska läget i Sverige är att de som langar förakt inför arbetslösa framförallt är högern, medan vänsterfolk i regel inser att arbetslösheten inte beror på att samtliga individer i samhället inte anstränger sig mer.

Alltså såhär, Sovjet sög. Okej, vi vet det nu. De florerade säkert en hel massa orimliga idéer om arbete och arbetslösa. Men kan vi snälla snälla lägga vad som händer för 20 år sedan åt sidan och kolla på vad som sker idag, vilka som föraktar arbetslösa idag. Socialismen, och även kommunismen, som ideologi har utvecklats de närmaste 20 åren, precis som alla ideologier alltid gör.

Sedan att många socialister diskuterar vilket arbete som behövs och inte är inte en fråga om förakt utan en fråga om hur vi gemensamt ska använda de resurser som finns i form av arbetskraft för att skapa ett bättre samhälle. Att man konstaterar att till exempel telemarketing är ett  mindre viktigt yrke än till exempel undersköterska är inte en fråga om förakt gentemot telefonförsäljaren, lika lite som det är förakt mot en arbetslös att mena på att det vore nyttigare om hen sattes i arbete. Har nog aldrig stött på en vänstermänniska som lägger skulden för att människor har menlösa yrken på människorna själva.

Det kan också finnas en kritik mot de enorma löneskillnaderna mellan arbetare och beslutsfattare. Om man tycker att det är ett uttryck för förakt att till exempel anse att en person kanske inte förtjänar 50 arbetarlöner för att hen beslutar om viktiga saker i ett företag så kan man väl såklart anse att detta är förakt. Men det kan ju lika gärna anses vara föraktfullt att tycka att en arbetare bara är värd två procent av vad en beslutsfattare är värd.

Nåja, den huvudsakliga poängen är att det är så jävla tröttsamt att man alltid får ”vill du ha det som i Sovjet eller vad” kört i facet när man så mycket som nämner att vi kanske skulle kunna ha ett bättre samhälle med något jämnare fördelning.

Skicka din wtf-historia till Hannah!

Hannah har dragit igång sitt wtf-projekt igen, som handlar om olika personers tillfällen då de insåg att det finns könsroller eller ojämlikheter mellan könen. Projektet är tänkt att handla om både feminister, antifeminister, jämställdister eller människor som bara har åsikter om jämställdhetspolitik. Bredden på åsikterna som presenteras gör det intressant, tycker jag.

I alla fall så tycker jag att alla ska mejla eller kommentera sina historier hos Hannah så hon får något att rita serier av! Kom ihåg att du inte behöver sätta dig i något fack i jämställdhetsfrågan, det räcker med att du har nått en viktigt personlig insikt om jämställdhet, genus eller liknande som du vill dela med dig av.

En av Hannahs wtf-serier.

Om att tvingas till ytlighet.

Blondinbella har skrivit ett inlägg om att hon förväntas posera med läppglans och spegel efter att hon har gjort en intervju om sin karriär och sitt mående. Hon är såklart irriterad, med all rätta. Jag skulle också bli gruvligt irriterad över ett så oprofessionellt agerande från fotografens sida, att helt sonika utgå från att man pratat om ”skönhet” när man i själva verket inte har en aning. Man kan ju tycka att en professionell fotograf bör ha någon slags koll på i alla fall temat för artikeln hen ska fota, men uppenbarligen ansåg fotografen inte dig behöva kolla upp sådant innan eftersom det bara är att slänga in lite läppglans när man ska fota en bloggbrud.

Blondinbella är knappast en person som ofta figurerar i den typen av sammanhang, men många antar att hon gör det eftersom hon har fått det ryktet kring sig. Jag kan verkligen begripa att det är frustrerande att alltid bli tagen för att vara en ytlig tjej när man gör så otroligt mycket annat i livet.

Men i kommentarsfältet låter man henne veta att det har hon ingen rätt att vara, frustrerad alltså:

Det var väl inte så konstigt att han tyckte att en sådan billig bild passade dig, med tanke på ditt porriga utvik tidigare i år.

Enda dagen vill du visa dig helnaken, andra dagen vill du bli tagen på allvar? Det funkar inte så gumman, som man bäddar får man ligga.

Eller denna:

Antar att fotografen sett dina sexbilder från “Size Me”, inte så konstigt om han trodde att du var “en sån tjej” precis… Du är ju mest känd för den bilden, och dina otaliga “oj, jag råkade putta upp brösten i kameran” bilder du har på bloggen.

Karriärkvinna är inte det första man tänker på tyvärr… vet många killar som kollar din blogg ENBART för att få se dina bröst på dina utmanande bilder. Läppglans och “ta mig i håret” bilder känns väl rätt passande då.

Tja, min uppfattning är att just ”karriärkvinna” är ungefär vad man tänker när man tänker på Blondinbella.

Detta är tyvärr en ganska vanlig inställning. Om man en gång har gjort ett utvik har man kasserat sina chanser att kunna bli tagen på allvar i framtiden. Det spelar ingen roll i vilket syfte man gjorde utviket, om man ägnar sig åt en miljon andra saker i livet eller om det helt enkelt bara inte har ett piss med saken att göra. Jag tänker på att jag själv brukade outfitblogga en gång i tiden, och ibland lägger upp egobilder, skulle det göra att jag inte kan förvänta mig att bli bedömd efter vad jag gör i andra sammanhang?

En kvinna kan ägna sig åt en massa olika saker, om bara en av dem inkluderar ytlighet så anses detta stort nog för att vara talande för hela hennes person. Jag blir så trött, men ändå glad att Blondinbella har vett att ryta ifrån och skriva om det. Jag tror det betyder mycket.

Menssektens första möte.

Jag är ju usel på att skriva om min vardag och så, men i helgen så sov i alla fall Owc-Hannah hos mig och vi träffade Lady Dahmer och Apan för att dricka öl. Det hela var mycket trevligt och vi har bestämt oss för att gå på Blog Awards tillsammans.

Lady Dahmer klippte ihop en liten film av vårt möte, jag pratar om min menssekt i slutet för den som är sugen på att hata mig för att jag är feminist helt utan tanke på att jag kanske kanske inte var helt allvarlig.

Om att bestämma över andra.

Ofta stöter man på ett argument som lyder ungefär såhär: ”vänster/socialister tycker att de är bättre på att bestämma över andra än vad folk är på att fatta egna beslut över sina egna liv”. Detta argument placerar jag in i facket vulgoargumentation, för det är en typ av påstående som upprepas av en viss grupp nästan mer som ett mantra än att innehålla någon slags substans.

Detta påstående helt enkelt ofta osant. Väldigt många på vänsterkanten är antiauktoritära eller frihetliga, alltså vill att människor ska ha mer makt över sina egna liv. Jag sällar mig själv till denna skara. För mig är det väldigt viktigt att personer själva har makt att utforma sina liv, men jag har en annan syn på frihet och ofrihet än vad andra har. För mig spelar formella friheter ingen roll om de inte kan komma i bruk för alla grupper i samhället. Om vissa, såsom kvinnor, invandrare, underklass och så vidare är uteslutna från detta så tycker inte jag att man kan tala om någon verklig frihet i samhället.

Hela mitt politiska perspektiv bygger på analys av makt. Jag anser att man, för att skapa ett verkligt fritt samhälle, måste bryta ner olika former av makt som människor har över varandra och återföra så mycket som möjligt av makten till individen. Jag tror inte att detta kan göras genom typiskt liberala lösningar såsom mindre skatt, mindre trygghetssystem och så vidare, utan tror att vi måste skapa ett samhälle där gemene man har ett högre personligt inflytande i sin faktiska vardag. Detta tror jag kräver en omfattande omfördelningspolitik, trygghetssystem i form av medborgarlön, möjligheter för alla att studera, få sjukvård, jämlikhet och jämställdhet.

För att ta ett exempel så spelar det ganska liten roll om man har yttrandefrihet om man inte har tiden att sätta sig in i saker och uttala sig, det spelar ingen roll om  man har en formell frihet för att organisera sig om arbetsköparen har rätt att säga upp den som organiserar sig fackligt och så vidare. Då blir friheterna bara något teoretiskt i individens förhållande till staten, inte något som faktiskt finns och verkar för flertalet.

Det är enkelt att begränsa sig till vad staten får och inte får göra mot medborgare,men för att garantera verklig frihet så räcker det inte med att staten inte går in och aktivt förstör, utan möjligheten att utnyttja ens rättigheter måste också kunna garanteras. Dels direkt, genom att förbjuda företag att avskeda folk för att de skapar en fackförening, men också indirekt, genom att ha ett trygghetssystem och en lagstiftning som gör att folk har tid, möjlighet och ork att utnyttja dessa rättigheter.

Vidare så tycker jag att samhället ska ta ansvar för vissa saker gemensamt,som till exempelmiljön. Ja, detta innebär såklart att vissa inte kan köpa vilka saker som helst eller att vissa företag fråntas möjligheten att göra vissa miljöfarliga saker. Detta kan man se som ett förmynderi, men faktum är att resultaten annars är att alla kommer att få ta smällen från att vissa  har valt att förstöra jorden, och vad är det om inte att begränsa människors frihet?

Man kan såklart tycka att jag har fel, men den där typen av vulgoargumentation om att alla socialister tycker att staten ska styra individens livsval i detalj betackar jag mig för. På många områden är styrning nödvändig för att hindra en annan ofrihet eller förtryck eller för att hantera gemensamma utmaningar. Det betyder inte att man vill styra saker för sakens skull, jag är såklart helt emot onödig lagstiftning och förmynderi som givetvis förekommer, men jag tycker också att viss styrning är nödvändig för att skapa ett samhället där människor är och förblir så fria som möjligt i praktiken.

Varför får folk för sig att jag skulle vara tolerant?

Ibland får jag en högst oklar kommentar som lyder något i stil med ”du som ska förställa vara så jävla tolerant, hur kan du uttrycka dig så intolerant/fördomsfullt ang sak X”. Jag tycker att det är intressant, för jag har mig veterligen aldrig utgett mig för att vara sådär överdrivet tolerant och har heller inte hyllat den egenskapen till skyarna (i alla fall inte på ett ganska bra tag). Jag tycker att tolerans är både överskattat och urvattnat som koncept.

Jag är oerhört intolerant mot en mängd personer, grupper och företeelser, vilket jag också tycker är ett rimligt förhållningssätt. Jag ser absolut inget värde i att ”släppa fram” olika åsikter eller ta med dem i beaktning. Jag blir galen när folk uttrycker att det är fel att demonstrerar mot rasister eftersom alla måste få säga sin åsikt och så vidare.

Vissa tycker att det är fel att ha denna inställning, utan att man måste lyssna på alla möjliga individers åsikter och föra någon slags dialog. Jag kunde inte hålla med mindre. Jag är helt ointresserad av att föra en dialog med antifeminister, rasister, fascister och så vidare, jag är även helt ointresserad av att diskutera med människor som okritiskt accepterar rådande samhällsordning. Jag ser dessa personer som mina politiska fiender, inte som diskussionspartners som jag ska ha ett samtal med.

Jag gör inte anspråk på att vara en tolerant person, inte heller gör jag anspråk på att vara en person som diskuterar med alla. Det ingår inte i min självbild och jag tycker inte heller att det är den bild jag förmedlar. Därför blir jag förvånad när människor om och om igen lackar ur för att jag inte är så öppen eller diskussionsvänlig som jag utger mig för att vara. Vad är det som skapar detta intryck egentligen? Min hårfärg?