Alltså fy. Jag hade en så jävla obehaglig antifeminist på bloggen för ett tag sedan. Han var värre än vanligt, faktiskt.
Kollade igenom kommentarerna nu eftersom Hannah bad mig sammanställa kommentarer med personhot som riktats till mig på bloggen. Noterade då även vilken mejladress han skrivit in: cepefittanfanny@gmail.com.
Seriöst. Jag ryser.
Det här är så otroligt jävla fånigt tycker jag. DennisM postar en bild på Lady Dahmer i samma inlägg som han skriver om hur äckligt det är med hår under armarna på kvinnor. Detta är ju uppenbarligen gjort enbart för att provocera, det fattar ju vem som helst. Nu är han arg för att Lady Dahmer twittrade och kallade honom ”obehagliga lilla anorektiker”. Han tycker att det är dubbelmoral av henne tydligen.
Nej, det var väl inte särskilt fräscht av Lady Dahmer att hoppa på Dennis för hans ätstörningar men för att komma med ett argument som är på samma nivå som Dennis patetiska försök till provokation: ”det var han som började”. För det var det faktiskt. Lady Dahmer hade inte skrivit ett ord om honom innan, det var han som satte igång det hela genom att kalla hennes kroppsbehåring äcklig. Något han dessutom inte har bett om ursäkt för, vilket Lady Dahmer har gjort.
Dennis kräver respekt för en mängd olika saker. Han vill ha respekt för sin sexualitet, sitt utseende och sin orimliga viktfixering men han kan själv inte respektera någon annan. Han går i taket när en hemsida snor en bild från honom men snor själv bilder från andra, dessutom med syfte att ta dem som exempel på något han kallar äckligt.
Det hade säkert inte varit en jävel som brytt sig om Dennis om det inte var för hans provokationer och det vet han om, i och med att han upprepar det precis hela tiden. Ändå gör han anspråk på att vara ett gott föredöme. Han hade kunnat komma undan med detta om han lugnt och sansat hade bett om ursäkt till Lady Dahmer för sitt övertramp, dels mot henne som person men också faktiskt emot upphovsrättslagen. Då hade han också kunnat skriva att hon tyckte det var onödigt av henne att attackera hans ätstörning. Men nu bad han inte om ursäkt för sitt sviniga beteende, utan sparkar istället hej vilt omkring sig för att försöka komma undan med hedern i behåll. Patetiskt!
Jag ska berätta en sak för dig Dennis: det spelar ingen roll att du inte dricker eller röker, att du tränar och äter ”nyttigt”. För om du fortsätter att vara en så elak människa som du är, som blivit stor enbart genom att hoppa på och provocera andra så kommer du fan ruttna bort. Och en sak till: man blir inte en bra förebild bara för att man ”tar hand om sin kropp”. Det krävs även att man inte beter sig som ett jävla arsle mot andra människor helt oprovocerat. Och om man ändå gör det så bör man faktiskt be om ursäkt efteråt.
Det här inlägget av Christina är otroligt bra. Det handlar om angelägenheten kring att göra om kroppskomplex, ett problem som drabbar väldigt många personer och främst kvinnor, till någon slags sjukdom som man måste bli frisk från på egen hand. Tydligen kallas det CBS, Competitive Body Syndrome.
Jag blir också trött på detta ständiga sjukdomsförklarande och individualiserande av fenomen som uppstår till mångt och mycket på grund av vårat samhälle. Det blir liksom bara ytterligare en del av förtrycket när man ständigt uppmanas till att bryta sig bort från detta för att bli en bättre, lyckligare och roligare människa. Ibland känns det som att man inte försöker bryta sig ur sina kroppskomplex för sin egen skulle, utan för någon annans. För att uppnå ett annat ideal, idealet av den starka, friska entreprenörsstjejen som behöver äta ordentligt för att orka starta företag.
Detta är vad jag tycker är problemet med folk som snackar om att de inte tycker om kroppshår på kvinnor. DennisM har fått frågan vad han tycker och han svarar såhär:
Personligen så tycker jag inte att det är ok, det ser bara äckligt och ovårdat ut. Jag förstår faktiskt inte varför man väljer att inte raka armhålorna/benen som tjej. Vill man vara rebellisk och gå emot idealet finns det andra sätt att göra än att förstöra sitt yttre.
Jag hade varit helt okej med att han tyckte att det var fult och hade svarat enligt det på frågan. Om jag hade fått frågor om vad jag tycker om vissa utseenden så hade jag också svarat enligt mina preferenser. Man får ha en personlig smak.
Vad som däremot stör mig är att han skriver att det ”inte är ok”. Okej för vem, undrar jag då? När jag säger att något inte är okej så brukar det röra sig om saker som våld, stöld och så vidare som faktiskt inte är okej att ägna sig åt. Inte typ kläder, smink eller hår under armarna. Då skulle jag kanske skrivit ”jag tycker inte att det är snyggt”. Inte att det inte är okej.
Visare fortsätter han med att skriva att det är äckligt och ovårdat. Snälla Dennis, du fick en enkel fråga om kroppsbehåring på tjejer, du behöver inte dra upp hela jävla registret av förolämpningar för att visa hur illa du tycker om det.
Tyck gärna att kroppsbehåring är fult. Du kan välja en partner som har samma åsikter om kroppsbehåring som du har. Men man behöver faktiskt inte ge uttryck för precis alla åsikter man har om folks utseenden och livsval, inte ens när man blir tillfrågad. Det är detta som är mitt problem med folk som ”ogillar hår under armarna”, det är att de aldrig kan dra gränsen mellan att ge uttryck för sin personliga preferens i en fråga och att fullkomligt förgöra personer som gjort ett annat val gällande sin kroppsbehåring.
Vissa har tagit illa upp över mitt inlägg om ”saker jag avskyr” och påpekar att ”alla” minsann inte är på det sättet jag beskriver. Jag förstår ju varför inlägget är provocerande i sig men jag vill bara förtydliga att det jag stör mig på är personer som är just som jag beskriver varken mer eller mindre.
Det finns gott om människor som tycker att arbetslinjen är bra med goda skäl och dem kan jag absolut respektera även om jag personligen inte håller med dem. Det finns också gott om människor som ser att det finns till exempel klasskillnader men som helt enkelt inte ser det som politikens uppgift att jämna ut dem. Jag håller inte med dem heller, men jag tycker inte illa om dem.
Vad jag tycker är provocerande är inte personer som har andra åsikter än jag själv. Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund. Man behöver inte tycka att det är ett problem att det är så eller vilja lösa det på politisk väg, däremot så är det bara idioti att förneka förekomsten av det. Jag tycker helt enkelt inte att man ska syssla med politik om man inte kan se att det finns andra saker som styr människors livsöden än deras ”fria val”.
Mogi har skrivit ett inlägg om hennes syn på lyxkonsumtion. Att köpa dyra produkter är det i sig inget fel på enligt mig, och jag ser hellre att folk som har råd köper svindyra väskor än att köpa flera billiga för samma summa.
Problemet med att försvara sin konsumtion med att man bara köper kvalitet är att det inte riktigt funkar så länge man inte har en begränsad budget för kläder, som man antingen väljer att köpa många billiga plagg för eller få dyra plagg för. Så är det inte riktigt i Mogis fall, utan hon konsumerar både dyrt och mycket.
När jag kritiserar Mogi för hennes överkonsumtion så är det jag bryr mig om inte hur dyra grejer hon köper utan att hon köper så förbannat många grejer. Att hon sedan försvarar det med att grejerna hon köper har kvalitet gör mig mer provocerad. Kvalitetsargumentet funkar inte om man ändå bara använder majoriteten av sina plagg en enda gång.
Om det var så att Mogi struntade i att köpa småsaker/onödiga saker och väntade på något riktigt fint, hur kommer det sig då att hon inte ens använder så otroligt många av de plagg hon köper? Hur kommer det sig då att hon på en månad handlar typ lika många klädesplagg som jag gör på ett år? Det handlar inte bara om att hon köper dyra saker, hon köper även jävligt många saker. Mer än de flesta.
Sen är det klart att hon får köpa en väska för 100 000. Det ställer jag mig inte emot alls. Vad jag däremot ogillar är att hon försvara en uppenbar överkonsumtion med att grejerna håller hög kvalitet och att hon föredrar få fina saker framför många mediokra. Mogi konsumerar många saker och de sakerna är dessutom dyra. Överkonsumtion blir inte mer okej eller sunt bara för att grejerna man överkonsumerar råkar vara dyra och kvalitativa.
Jag har ju varit världens lamaste bloggare i några dagar nu. Men nu är det ny vecka och nya tag, och jag ska fan skärpa till mig. Har ni något spännande tips att delge?
Hannah har målat av mig! Sjukt likt och smickrande må jag säga. Tack så mycket.
Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om mat. Vissa blir provocerade av att hon och hennes man lägger mycket pengar, ungefär tio lax i månaden, på mat. I stort håller jag med henne, jag har lite svårt att greppa hur man kan klaga över att någon köper dyr mat istället för att t.ex. resa eller handla kläder. Detta resonemang känns däremot lite enkelspårigt:
Billig mat = billiga kostnader = billig arbetskraft = sämre förhållanden för boskap och människor. Ju mindre du är beredd att betala för maten du äter desto mindre är du beredd att betala för de som tillverkar den.
Detta stämmer ju till exempel om man äter mycket ägg, då är det i regel så att de billigaste äggen har en sämre historia. Däremot stämmer det inte om man ser till mat i stort. En kategori matvaror som både är sjukt billig, miljövänlig och som produceras i Sverige (=finns en gräns för hur keffa arbetsvillkoren kan vara) är rotfrukter. Jag inbillar mig även att linser och bönor som man köper torkade och förväller själv är ganska miljövänligt samtidigt som det är sjukt billigt.
Alla pengar man betalar för mat går såklart inte oavkortat till att göra det bättre för arbetarna eller eventuella djur inblandade i produktionen. Det finns troligen ett sånt samband till viss del, men med så många andra variabler att kostnaden i slutänden blir ganska ointressant. Mer intressant är då från vilket land maten kommer, vad det är för mat, hur många mellanhänder den har passerat och så vidare.
Anledningen till att jag hakar upp mig på det här är att jag ogillar den här inställningen att det kostar att vara god. Det går alldeles utmärkt att äta ”schysst” utan att behöva lägga 10 000 i månaden på mat. Inget ont mot den som gör det, men det är ingen nödvändighet.
Sorry för kass uppdatering men Hilda är ju på besök, så jag har väl kanske inte haft bloggen som högsta prio. Istället för feministiska analyser så får ni en bild på en schysst sparbössa.