Kategori: Blogg

De rabiata ickerökarna vill bara känna sig förmer än andra.

Mogi har skrivit ett inlägg om rökning. Hon är tydligen EXTREMT emot nikotin och andra droger.

Jag har aldrig testat en cigarett och kommer aldrig göra, tycker det är bland det mest korkade man kan göra. Vem vill aktivt göra det medvetna valet att förstöra sin kropp? Sina organ, man har bara en kropp!

Jag kan störa mig otroligt mycket på den här synen på rökare och människor som tar andra droger. Att man på något sätt skulle vara dum i huvudet för att man röker. Jag håller med om att rökning i sig är dumt och onödigt men det kan finnas en miljon skäl till att man röker, att man gör den prioriteringen.

De flesta rökare jag känner är väl införstådda med de risker som finns med rökning och vet om att det är dumt att röka men gör det i alla fall för att de är beroende. För det mesta har de börjat röka någon gång i 16årsåldern då de har mått väldigt dåligt, gjort uppror mot sina föräldrar och så vidare. Du kan säga vad fan du vill till en människa i den åldern men hen kommer liksom inte lyssna för det igår en tonåringens natur att tänja på gränser.

Skulle aldrig i hela mitt liv testa en drog, att ta in substanser i kroppen som inte ska vara där är vansinnigt i mina ögon. Jag vill hålla min kropp ren. Jag håller mig till några glas bubbel då och då, där går min gräns.

Det här får mig att tänka på vilka droger som anses vara okej i vårt samhälle och inte. Alkohol är tydligen okej även för en som aldrig skulle testa en drog (alkohol är väl ändå en drog) eller ”ta in substanser i kroppen som inte ska vara där”. Hur avgör man egentligen vad som ”ska vara där”? Jag tycker såklart att de tär okej att välja bort rökning men om man motiverar det med ett drogmotstånd överlag så fattar jag faktiskt inte, då ska man väl vara emot alla droger och inte bara de som råkar passa?

En annan sak jag inte förstår är om någon i ett förhållande röker, hur kan man vilja utsätta sin icke rökande partner för passiv rökning?

Detta kort om passiv rökning. För det första är det jävligt omtvistat hur stor skada det egentligen gör och för det andra så inträffar passiv rökning när man sitter bredvid någon som tar en cigg eller i en lokal där andra röker. Som ickerökare kan man faktiskt välja att inte gå ut sin rökande partner när hen går ut för att blossa. Om man nu skulle göra det ändå kan man kanske strunta i att sitta skitnära just då utan sitta på lämpligt avstånd så man inte andas in röken. Det är liksom inte så att man blir utsatt för passiv rökning om man kysser en rökare eller att den farliga rökarmentaliteten skulle ”smitta”.

Det jag tycker är fånigast med detta tjat om rökning är att det är helt uteslutet att man med det kommer få en enda rökare att tänka till. Det enda som sker är att rökare och folk med liberal inställning till rökning blir jävligt trötta på allt tjat och moraliserande kring deras livsval.

Men jag antar att dessa personer har behovet av att ständigt tjata för att stärka sin egen lilla renlevnadsgrupp. Det är nämligen de enda positiva kommentarerna man ser på inlägg som dessa, från människor som redan själva är hängivna ickerökare och som blir så jävla till sig av att läsa om vilka överlägsna människor de är som valt bort denna hemsk drog. Det är ju såklart alltid jävligt skönt att få känna sig förmer än andra, antar jag.

Man måste kunna säga att det som den här personen gjorde, det tycker jag är fel.

När jag skrev inlägget om Quetzala så var det en person som tyckte att det var fel av mig att skriva om henne och BB specifikt och att jag istället skulle skriva om ämnet generellt. För det var tydligen fel att ”peka ut” personer så som jag gjorde. Man ska diskutera strukturer, inte personer.

Jag kan tycka lite både och. Jag blir jävligt matt på alla de som tar tillfället att smutskasta personer som faller utanför ramen för hur en välartad kvinna ska vara i feminismens namn. Jag tycker att det är väldigt vanligt när till exempel Kissie diskuteras, som det moraliseras kring hennes operationer och ätstörningar då. Det tycker jag är fel.

Men samtidigt tycker jag att man ska kunna prata om enskilda personer och deras agerande. För det finns strukturer och så vidare, men det finns också enskilda individer som kan göra jävligt fel. Man kan inte förringa att människor har ansvar över sig själva och sitt agerande.

Om Quetzala skriver att Cissi Wallin ljuger när hon säger att hon blivit våldtagen ja då vill jag kunna säga att detta är fel, att hon agerar fel. Sedan kan det finnas tusentals orsaker till att hon har agerat fel men det gör inte hennes handlingar okej. Jag kan bli så trött på att allt ständigt måste sättas i perspektiv och diskuteras som ”koncept”, kan man inte bara få förkasta ett visst beteende som en person ägnar sig åt?

För personer kan göra fel helt på egen hand och personer borde konfronteras när de gör det. Oavsett om det är kvinnor eller män och oavsett vad som har fått dem att göra som de gör.

Det är helt okej att du mår dåligt, men missunna inte mig att må bra.

Efter en diskussion på twitter med Cissi Wallin och Orchidpussy så fick jag klarhet i min tankar kring Quetzala Blancos bloggande. Problemet med Quetzala är inte att hon själv mår dåligt och skriver om det, det är såklart helt okej att göra det. Jag tycker även att det kan vara okej att vara romantiserande.

Problemet däremot är hur Quetzala inte ger andra rätten att vara glada, att komma ur sitt mörker. Minns ni #prataomdet? Kampanjen som uppstod i och med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange där en massa personer skrev texter och spelade in videos om sex och sexuella övergrepp. I samband med det skrev även Cissi Wallin en krönika om att hon blivit våldtagen. Hon nämnde inte av vem.

Quetzala, som är en vän till mannen som Wallin åsyftar som jag förstått det, reagerar genom att skriva på sin blogg om äckliga feministbrudar och undrar varför inga ”mäktiga mediemän” våldtagit henne. Sen, när folk blir arga, skriver hon ett inlägg om det hela där hon insinuerar att hon själv blivit våldtagen och att hon vet hur jobbigt det är och att det gör ont men att hon fortfarande tycker att det är fel att anklaga någon (fortfarande inte namngiven) på det sätt som Wallin har gjort.

Det är otroligt modigt att gå ut och prata om det. Det är inte modigt att gå ut och prata om det och sedan känna sig hånad. Vakna upp för fan. Vad är nästa steg– känna sig kränkt? Men det är väl inte rättvist att bli hånad och kränkt? Nej det är sjukt orättvist. Men så är det.

Och det är det här som jag tycker är så fel. Jag fattar att Quetzala har blivit utsatt och att hon har valt att hantera det genom att skriva om det på det sättet hon gör. Att hon ännu inte har kommit ut ur mörkret efter övergreppet. Det är okej med mig, hon får hantera det hur hon vill och hon får må dåligt om hon vill. Men när man kommer och tycker att andra ska hantera liknande situationer på samma sätt som hon gör; bara genomlida det hela och gå omkring med skulden och skammen utan att någonsin prata om det, då går det för långt.

Och på samma sätt så tycker jag att hennes kritik mot Blondinbella är så fel. För det är inte så att Blondinbella försöker dölja det jobbiga i livet bakom någon slags fasad. Blondinbella skriver om det jobbiga i livet men hon skriver också om vägen ut och om att vilja må bra.

Quetzala tycker att det måste finnas förebilder för tjejer som kanske inte orkar, som kanske inte vill göra karriär eller som inte mår bra. Jag håller med om att det måste finnas utrymme för personer som inte är genomglada och perfekta. Det är klart att Quetzala ska få skriva om hur jobbigt livet är när man är på botten och det är klart att det finns många som kan bli hjälpta av det. Men om hon ska få göra det så måste andra också få skriva om hur man klättrat ut ur kaninhålet utan att hon ska komma och missunna dem det.

Det är en jävla skillnad på att själv må dåligt och skriva om det och att vilja att andra ska göra det. Bara för att Quetzala inte själv förmår hantera det som hänt henne eller komma över sina ätstörningar så betyder inte det att hon ska dra ner alla andra i sitt kaninhål. Jag är helt säker på att både Cissi och Blondinbella tycker att det är helt okej att hon sitter där. Däremot vill de helt enkelt inte sitta där själva. Det måste respekteras på samma sätt som det måste respekteras att Quetzala inte har kommit upp ur kaninhålet än och att hon inte ljuger om det.

Våld är alltid våld, oavsett vem som slår.

En grej jag tyckte var jävligt upprörande i efter tio är hur psykologen viftade bort det där med hur milt man ser på kvinnor som slår män. Först sa hon typ att det alltid är fel med våld men sen kom hon ändå fram till att det är mer ”okej” när en kvinna slår en man eftersom ”män är starkare”.

För det första är mannen inte alltid starkare och för det andra är inte våld mer okej för att den som blir utsatt kan försvara sig. Det är såklart ändå jättehemskt med folk som blir slagna i relationer.

Jag kan ju erkänna att jag också associerar annorlunda när jag hör att en tjej har slagit en kille. Jag tänker genast på förklaringar till beteendet medan jag är mycket mer fördömande när det kommer till en man. Men bara för att jag och många med mig känner så betyder ju inte det att det är rätt.

Även om mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som måste lösas så måste vi se varje enskild våldsincident som lika illa. För hur mycket strukturer det än ligger bakom vårt agerande så är våld fortfarande våld och det kan aldrig någonsin accepteras.

Det är skillnad på att beskriva och romantisera.

Jag kollar på efter tio med Quetzala Blanco och Blondinbella med anledning av den debatt som utbrutit rörande meningsskiljaktigheterna de två emellan. Jag ser det som en självklarhet att man ska kunna skriva om de dåliga sidorna i livet, men det är en stor skillnad på att beskriva och på att romantisera det.

Både Blondinbella och Quetzala skriver om när livet är jobbigt men de skriver om det på helt olika sätt. Quetzala skriver ibland romantiserande och för det mesta bara krasst konstaterande utan problematisering. Hon skriver att hon mår kasst och att hon vill mår bättre men hennes inlägg känns sällan konstruktiva. Blondinbella skriver till exempel om stressen, om rädslan för de som hotar henne, om hennes tidigare osunda förhållande till mat. Jag kan förstå Blondinbellas kritik mot Quetzala, för Quetzala försöker inte i sina skildringar peppa människor till att komma ifrån destruktiviteten.

Samtidigt tror jag egentligen inte att folk i allmänhet blir inspirerade till självdestruktivitet av Quetzalas blogg. Personer som redan har självskadebeteenden får säkert ”inspiration” till nya sätt att skada sig själv, men jag tror inte att beteendet föds på grund av bloggen. Samma sak inträffar ofta när ätstörda läser böcker om ätstörningar, det betyder väl inte att de ska sluta skrivas sådana? Något som för en person är en inspiration blir för en annan en tröst eller något som ger kraft till förändring. Folk reagerar olika på olika saker, helt enkelt. Quetzala säger ju att det hör av sig folk till henne som berättar att hennes inlägg gett dem kraft och det stämmer säkert.

Folk måste lära sig att se skillnad på när man bara beskriver något och när man romantiserar det. För romantiserande kan vara inspiration för många, men något beskrivande upplevs nog bara som inspiration för den som redan är fast i skiten. Och jag tror inte att Blondinbella tycker att man inte ska få skriva om hemskheter, det är sättet de skrivs om det som hon ogillar.

Även om ”alla kan” så är det jävligt mycket svårare för vissa.

Jättekul att Lady Dahmer har skrivit om klass tycker jag. Det skrivs väldigt mycket om feminism i bloggvärlden men himla lite om klass, och det tycker jag är synd. Klass är en maktstruktur som människor gärna bortser från eller viftar bort med argument som att ”i Sverige finns inga klasser”. Det är sorgligt att den inställningen har fått ett sådant uppsving, men förståeligt med tanke på hur otroligt enkelt det är att se världen på det sättet istället för att analysera och se problemen.

Jag ser skolan som det absolut viktigaste verktyget när det gäller att minska klassklyftorna. Utbildning är verkligen en möjlighet att ta sig till en situation man vill vara i. Människor som är utbildade har ofta lättare att ställa krav på de instanser de har samröre med, som till exempel vården eller socialen, vilket gör att klasskillnader är viktiga även när man är helt pank. Den som har språket och kunskapen om sina rättigheter kommer alltid att kunna ställa högre krav och bli bättre behandlad.

När jag jobbade som lärarvikarie så blev det så otroligt tydligt det där med att klass spelar roll. Även om man i Sverige har kostnadsfri utbildning så ser den så otroligt olika ut beroende på vart man lever. Skillnaderna är stora dels inom Stockholms kommun, där man generellt kan säga att skolor längre från centrum är stökigare. Men det var när man kom utanför kommungränserna som det blev smärtsamt uppenbart hur stor roll det spelar. Jag har varit i bildsalar där det inte finns blyertspennor för alla elever, på svensklektioner där en hel timme förväntades fyllas av diskussioner om tio sidor i en bok (lycka till med att få åttor att hålla sig till ämnet ens en kvart) och klasser där barnen inte kunde sitta stilla ens en minut. Gemensamt för alla dessa skolor var att de låg utanför Stockholms kommun i fattigare kommuner där det finns mindre pengar att satsa på skolan.

Sen spelar det såklart också roll vilka elever som går i skolan. Om det är mycket stökiga elever så tas såklart mer tid upp med att ta hand om bråket, och det blir mindre tid över för undervisning. Nivån i klassen blir dessutom lägre och en massa tid går åt till att repetera vad många redan kan, vilket gör att även de som kan koncentrera sig hamnar på efterkälken eftersom de inte får lära sig något nytt. En annan faktor är att föräldrarna ofta är mindre engagerade i sina barns utbildning och därför inte ställer krav på samma sätt som andra gör. Ofta för att de själva är lågutbildad och inte känner till sina barns rättigheter.

Visst så kan man ofta byta skola men det innebär kanske långa resvägar och jobbiga omställningar. Man måste dessutom ha kunskapen om vilka skolor som är bra och orken och tiden till att ta tag i ett byte. Skolan är dessutom kommunal och det är inte säkert att man blir emottagen på en skola i en annan kommun. För de flesta skolor är det såklart inte högprioriterat att ta emot en elev som redan ligger efter i en massa ämnen. Vilken skola man går på i ettan kan avgöra om man läser på högskolan och i så fall vad man läser, eller om man ens klarar ut gymnasiet.

Hur man kan tänka att detta skulle vara helt upp till individen att bestämma? Att det är individens eget fel om hen misslyckas. För ”hen kunde ju ha valt en annan skola” eller ”hen kunde ju ha pluggat mer hemma”. Ja, det stämmer att det är så, men det kräver jävligt mycket mer energi att behöva jobba aktivt för alla de där sakerna än att bara glida in på en räkmacka med sina föräldrars stöd i ryggen.

Krönika.

Obs att jag har skrivit en krönika om feminism i bloggvärlden här. Läs den! Avslutningen kan tyckas lite konstig, men anledningen är att jag ska skriva en feministskola som relaterar till bloggvärlden på samma sida på regelbunden basis, troligen med start nästa veckan. Det presenteras inte ordentligt i krönikan vilket är en miss.

Men skriv nu ärligt vad ni tycker. Jag vet inte vad jag tycker själv alls faktiskt. Jag vill att det jag skriver ska vara lättillgängligt och jag vet inte om jag lyckats med det alls. Jag var himla nöjd när jag skickade in den men nu känner jag mig kluven.

Könsmaktsordningen är inte den enda maktstrukturen.

På en inlägg jag skrev för ett tag sedan apropå folks positiva fördomar rörande bögar fick jag följande kommentar:

Även om bögar möts av olika fördomar, både positiva och negativa, så är de ändå män = överordnade i samhället.

Jag måste säga att det tycker att det är jättetråkigt att detta påpekas när jag skriver om något negativt som bögar utsätts för. På samma sätt som jag tycker illa om att folk måste påpeka alla sätt män far illa på så fort man skriver om hur kvinnor far illa så tycker jag inte heller att man ska ta upp kvinnor problem så fort man tar upp problem specifika för män.

Jag vill även påpeka att det finns en massa olika maktstrukturer i samhället och att man inte automatiskt är priviligerad bara för att man tillhör en priviligerad grupp. Till exempel en mörkhyad homosexuell man från underklassen står nog för det mesta lägre i kurs än en vit heterosexuell kvinna och överklassen. Det finns en massa män som är mindre priviligerade än vad jag är på grund av att jag tillhör en massa andra samhällsgrupper förutom just ”kvinnor”.

Även om man har ett fokus på könsmaktsordningen så måste man inse att det inte är den enda maktstrukturen som finns, utan att vi styrs av en massa andra strukturer också. Även om man själv inte resonerar kring just dem så borde man vara medveten om det och inte förringa en grupps problem bara för att de samtidigt råkar tillhöra en annan priviligerad grupp.