Kategori: Blogg

Varför kan man inte få prata om något annat utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

En liten grej vill jag klargöra kring underbaraClaras ovilja att berätta om könet på sin unge. Såhär var det: UnderbaraClara födde barn. Hon skrev inte vilket kön barnet hade under de första typ tre dagarna. Folk började fråga. Clara undrade varför det var så himla viktigt för dem att veta och då bröt helvetet löst. Hur kunde Clara undanhålla människor denna information? Hur kunde Clara göra en så stor grej av vad barnet hade mellan benen?

Clara hade inte gjort någon grej av detta alls, det var alla som frågade som gjorde en grej av det. Faktiskt. Clara skrev absolut inte såhär: ”jag har fött barn men jag kommer inte berätta vilket kön det har”. Däremot så förutsattes det att hon skulle berätta om sitt barns kön så till den milda grad att det var provocerande bara det att hon inte skrev det. Är inte det konstigt?

Varför är man en ”fåntratt”, som Calle så fint uttrycker det, bara för att den första informationen man delger om sitt barn är könet? Varför kan man inte får prata om lyckan med att ha fått ett barn utan att behöva skriva om det är en kille eller tjej? Varför är det så förbannat viktigt för människor att veta barnets kön att de till och med minns denna oförrätt typ ett år efter att det inträffade?

Och så undrar jag vem det är som tvingar någon till något här. De som tycker att det är ett fruktansvärt brott och stöld på sin två dagar gamla bebis identitet att inte skriva vilket kön hen har det absolut första man gör efter födseln, eller vi som tycker att det är helt okej att man kanske inte berättar könet det första man gör utan pratar om andra saker istället. Som hur mycket man älskar när ens barn ler eller att det är friskt eller att det ens lever. Hur glad man är att man har fått sätta ett liv till världen. Varför kan man inte få prata om det utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

Resten av svaren.

För eller emot kvotering?’

Det bästa vore om snedfördelningen kunde lösas genom bättre upplysning i frågan först och främst. Sedan beror det på vilka poster det gäller tycker jag. En smart form av kvotering tycker jag är den som miljöpartiet har genom att de alltid har ett manligt och kvinnligt språkrör, för alla grupperingar inom partiet som jag förstått det. Jag tycker inte att man ska sätta en kvinna på ett jobb bara ”för att”, däremot ska man kanske försöka kolla efter begåvade kvinnor lite extra eftersom de tenderar att bli osynliga.

Vilka frågor/problem tycker du inte diskuteras nog mycket i media och bloggar?

Klasskillnader framförallt. Feminismen upplever jag får ganska stort utrymme, särskilt i bloggvärlden, men de flesta är helt blinda för vad klasstillhörigheten kan betyda. Men det handlar inte så mycket om vad som diskuteras utan hur det diskuteras. Världen mest intressanta ämne kan ju bli skittrist om det inte diskuteras på ett meningsfullt sätt, vilket jag tyvärr ofta tycker är fallet.

1 ditt största irritatonsobjekt i bloggvärlden

Jag stör mig väldigt mycket på Tyra för jag tycker att hon är extremt omogen och elak trots att hon ständigt gör en grej av att vara ”snäll”.

2 din största förolämpning bloggmässigt (mot dig)

Kan inte komma på någon sådär på rak arm. Folk anklagar mig ju för att vara till exempel analfabet och ”helt jävla dum i huvudet”, infantil och så vidare, men jag kan inte säga att jag tar åt mig av det. När någon säger att jag är bitter blir jag ledsen, för det är en kritik jag vet att det kan ligga något bakom.

3 värsta/bästa bloggdiskussionen du deltagit i

Den värsta måste ju ha varit alla diskussioner jag har haft med Patria och andra antifeminister. Fattar inte att jag lägger ner tid på det. De bästa är de jag har med folk som faktiskt vill diskutera och ta till sig på riktigt och som också har något nytt att säga mig. Kan inte peka ut värsta eller bästa sådär dock. Det handlar mer om vilka personer som deltar.

Hej, hur gammal är du? Har inte fattat det, kanske står någonstans och jag har missat det?

Jag är 20 år gammal. Fyllde i juli.

När gick du ut gymnasiet och vart gick du?

Jag gick ut gymnasiet i vintras och jag gick natur-natur.

Vad vill du bli när du blir stor?

Jag vill helst ägna mig åt politik på något sätt. Antingen som politiker, forskare inom statsvetenskap eller opinionsbildare. Politik är ju mitt stora intresse och jag vet att jag dessutom är ganska bra på att diskutera och fundera ut smarta lösningar på problem, så jag hoppas att det inte är en omöjlighet. Jag skulle även kunna tänka mig att jobba som högstadie- eller gymnasielärare.

Och vilken är en bästa bok du någonsin läst? :D Blev ju en hel massa frågor.. :D Älskar din blogg btw! :)

Jag läser så himla lite tyvärr. Den bok som satt absolut största avtryck i mig under mitt liv är nog Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman som fick mig att omvärdera min syn inte bara på prostitution utan på samhället i stort.

Jag röstade på MP i riksdagsvalet 2006.
Folkpartiet eller MP är mina förstahandsval, men 2010 röstade jag för Alliansen/FP.
Miljöpartiet riskerar att förlora liberala väljare om man fortsätter samarbete med Vänsterpartiet.
Kvoteringsförslag och ensidig feminism är inte heller en attraktiv och modern politik för en liberalt sinnad väljare.

Fanny; Vad är dina tankar om detta?’

Jag tycker inte att miljöpartiet ska gå mer åt höger men jag tycker inte heller att de ska ha en allians med de rödgröna. Helst skulle jag se att blockpolitiken upphörde och partierna fick stå för sig själva istället för att behöva kompromissa. Det som attraherar mig med miljöpartiet är att de har ett frihetspatos utan att för den sakens skulle förlora förmågan till strukturanalys och kollektiva lösningar. Jag tycker att de ska fortsätta på den inslagna banan och stå som ett nytänkande mittenalternativ som kan tänka sig samarbete med båda blocken.

Vad skulle du plugga på uni om du var tvungen att börja nu i vår?

Jag sökte in till statsvetenskap innan jag visste att jag skulle åka till Bryssel, så det får nog bli det.

Tror du på livslång kärlek?

Jag tror inte att man kan ha brinnande passion för en person hela livet, men jag tror att man kan känna stark kärlek för samma människa hela livet, även om känslorna byter form.

Vad är dina största rädslor?

Att inte våga eller orka göra allt det jag vill göra och som jag vet att jag kan. Att gå omkring hela livet och vara bitter och sur på samhället utan att förändra något.

Varför MP?

Motiverar det lite ovan. Jag gillar mp för att de är liberala men fortfarande kan se strukturella problem. Dessutom är de nytänkande och har ingen jättestark partipiska eller något krav på att man ska ha varit partitrogen sedan 13 för att komma någonstans. GU:s nuvarande kvinnliga språkrör har varit med i två år, vilket är en kort tid i sammanhanget. Jag tycker att det är bra att de släpper in nya personer för då kan man få nya perspektiv och diskussioner istället för att alla blir fostrade i partikulturen hela sitt politiskt aktiva liv.

Hur blev du hängiven feminist?

Har alltid haft ett intresse för feminism. Det stora genombrottet kom dock när jag skrev projektarbete om prostitution, och fick upp ögonen för väldigt mycket feministisk teori.

Dina favoritbloggar samt motivering?

Bloggkommentatorerna för att de är roliga och hjälper mig att hålla koll på alla bloggar jag inte orkar läsa själv. Lady Dahmer för att hon alltid skriver om saker som intresserar mig och rör upp debatt. Marielle för hennes fantastiska unika språk och ständigt intressanta analyser. Det är nog mina tre favoriter just nu, men det där ändras ju alltid.

Hur var du som barn?

Naiv, snäll, socialt klumpig, ganska tjock och fundersam. Hade mycket problem med impulskontroll.

Att visa upp sitt liv.

Satan vad skönt det är att slippa känna den där pressen att visa upp sitt liv som perfekt inför andra som vissa människor gör. Jag har absolut inga problem med att visa mina dåliga sidor och mina misslyckanden för andra personer eller här på bloggen. Jag förstår inte hur man orkar ha den där perfekta ytan upprätthållen hela tiden. Jag tänker att man på något sätt blir urholkad inuti, men jag kan ju ha fel.

Snart ska jag skriva om att konsumera sig till det perfekta livet och hur det kan hänga ihop med det där behovet av att visa upp allt hela tiden. Att det man konsumerar framförallt inte är en sak utan en ide om ett liv där den saken ingår. Jag har skrivit så himla lite om konsumtionssamhället och konceptualisering på sista tiden.

Svar på frågor del 1.

Nu kommer de första svaren på frågorna. Jag delar upp det eftersom jag vill svara så utförligt jag kan på dem. Ställ gärna fler om ni vill.

Varför just Bryssel?

Att jag ens har åkt iväg är en slump. Jag hade inte ställt in mig på att åka som au pair, men letade barnvaktsjobb över sommaren på en hemsida. Då stötte jag på annonsen till det här jobbet och sökte det och så fick jag det. Detta var det enda jag sökte, helt enkelt, och det råkade ligga i Bryssel. Väl här så känner jag att det var ett bra val. Stämningen här är trevlig, staden är otroligt vacker och lagom stor.

Oj jag har en massa frågor! (men du behöver ju inte ta med alla såklart)

Klart jag tar med alla!

Blev du klar med gymnasiet (har för mig att du nämdne något om att det hade trasslat här om dagen) Vilken linje, och var det givande?

Jag gick ut gymnasiet ett halvår senare än vanligt. Anledningen till det var att jag var väldigt deprimerad och inte orkade med tempot, så då senarelades några av mina kurser. Nu har jag gått ut och det syns inte i mitt betyg att jag gick senare, det är helt enkelt ett vanligt gymnasiebetyg.

Jag gick natur-natur. Jag är nöjd med valet även om jag såhär i efterhand fått ett större intresse för samhällsfrågor. Jag tror fortfarande att det var bra att gå natur eftersom jag troligen inte fördjupat mig i de ämnena på egen hand, vilket jag har kunnat göra med samhällsämnen.

Min skola var väl lite sådär halvbra. Jag gick på en skola där man göra mycket av sitt arbete på egen hand, vilket var jätteskönt för mig eftersom jag var otroligt bitter i början av gymnasiet och därför var helt omöjlig att komma överens med, då var det skönt att slippa ägna så mycket tid med sina klasskompisar, å andra sidan hade det kanske varit bra för mig att träffa lite nya människor. Men vad fan, det kan jag göra nu istället.

Vissa kurser har jag fått ut otroligt mycket av, som till exempel psykologin, historian och projektarbetet. Under mitt sista halvår i gymnasiet blev jag otroligt mycket mer ödmjuk för jag insåg hur mycket det finns här i världen som jag faktiskt inte kan, och att man kan lära sig saker. Om jag tänker på mig själv när jag började gymnasiet är jag otroligt glad över den stora utveckling jag faktiskt har gått igenom, sedan kan man alltid fråga sig vad som beror på gymnasiet och vad som beror på andra saker som skedde under den perioden.

Vad tycker du om skolsystemet i Sverige, och skoldebatten senaste åren?

Detta är en sjukt stor och svår fråga. Rent spontant så kan jag känna att ett av de största problemen är att det finns många elever som inte får det stöd man behöver från skolan när man har psykisk ohälsa. På min skola hjälpte de mig otroligt mycket när jag skulle läsa ett halvår extra, vi fixade det redan på vintern året innan så jag slapp få ig i en massa kurser och sedan läsa om dem. Däremot finns det många som inte får det stödet, jag har bland annat en vän vars mamma dog som inte fick någon hjälp alls med att lägga om sin kursplan, utan var tvungen att ta det i samma tempo som alla andra eller få ig och gå om/läsa på komvux. Jag tycker att det ska krävas mycket mer av skolan när det gäller att hantera elever som blir sjuka eller får andra förhinder.

Sedan finns det också ett stort resursproblem i skolan, vilket jag har märkt av väldigt mycket när jag har jobbat som lärarvikarie. Det är ju ett sånt problem som man bara kan lösa på ett sätt; genom höjda anslag. När man jobbar i olika skolor ser man tydligt hur stor skillnad det är på olika skolor och i olika kommuner, och därför tycker jag att man ska förstatliga skolan så att skolorna får lika mycket resurser istället för att som nu vara väldigt beroende av vilken kommun de ligger i.

När det gäller friskolor så har jag inget emot det ideologiskt, men jag anser att kontrollen måste vara högre både på friskolor och i kommunala skolor. Om man har ett fungerande kontrollsystem så ska friskolor inte vara något problem.

Jag har typ tusen andra tankar om detta men det här får räcka för nu. Kan skriva mer om det i framtiden, för det är ett sjukt intressant område som jag har mycket tankar kring men som har kommit i skymundan eftersom jag har haft så stor fokus på feminism på sista tiden.

Alltid varit politiskt/ -samhällsintresserad eller var det någon spec tid i ditt liv som fick det att utvecklas?

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor men på olika sätt. Däremot började jag väl utveckla mina direkt politiska åsikter när jag var en sådär 15-16. Innan dess var det bara lösryckt tyckande men det var då jag började sätta in det i ett sammanhang och formulera en övergripande ideologi. Sedan dess har mina åsikter förändrats mycket, men jag har alltid haft en liberal syn på människan på det sättet att jag tycker att människor ska få forma sina egna liv.

Jag trodde först du var äldre än mig, dvs 20 år (för att du skriver så intelligent och påläst), men det var du ju inte! Jag undrar var och hur du (främst) förkovrar dig? Te x blir intresserad av något du stöter på och googlar fram mer info, eller läser mkt tidningar, bloggar, böcker, pratar med vänner?

Tack tack! Jag har alltid haft väldigt lätt för att skapa åsikter om saker och ting och resonera. Jag vänder nästan automatiskt alla samtalsämnen så att de kommer att handla om politik eller samhällsfrågor, vilket kan vara väldigt störigt ibland men för det mesta är en trevlig egenskap. Jag läser tyvärr väldigt lite böcker. Den mesta av min input kommer från människor jag samtalar med och från bloggar jag läser och så självklart från er som kommenterar här som ger mig väldigt mycket intellektuellt. Men det är ju så att mitt absolut största intresse är politik och samhällsfrågor, och så blir det ju naturligt så att man lägger märke till det i sin vardag.

Vad vill du göra i framtiden? Plugga ngt speciellt?

När jag kommer hem från Bryssel så tänker jag nog plugga statsvetenskap och nationalekonomi och försöka engagera mig politiskt.

hur uttalas arsinoe?

Det finns inget särskilt med uttalet, det låter helt ”vanligt”.

Haha, kan ju passa på att fråga; Känner igen dig jättemycket, gick du på Kunskapsgymnasiet Globen? :o

Stämmer! Slutade där i vintras.

Vilket är ditt livs hittils största misstag?

Att jag ägnat så mycket tid och energi åt att oroa mig över saker och ting, såsom min vikt, mitt utseende eller bara livet sådär i största allmänhet. Att jag inte bara har kunnat släppa det, göra vad jag gillar och tänka att ”det löser sig”. Men jag kan inte säga att något enskilt val var ett stort misstag.

Man måste kunna ta upp ett problem utan att behöva ta upp alla andra samtidigt.

Fumikofem skrev för ett tag sedan ett inlägg om hur sexturism skämtas bort apropå en låt som generaldirektören för försäkringskassan författat. Den första kommentar hon får är denna:

Aldrig hört talas om ”dansresor” till Västafrika eller Västindien som svenska kvinnor gör?

Eller är dessa resor mer Politiskt Korrekta och omskrivs så som att kvinnor måste ”ta för sig”, ”ha rätt att bejaka sin sexualitet” etc.?

Fumiko frågar vad det har med saken att göra, så hon inte skrivit om denna sexturism i positiva ordalag. Som svar får hon:

Tycker att du borde nämna detta! Om så bara i en bisats för det är väl händelsevis inte så att du innerst inne tycker det ”är helt okej” att kvinnor åker till fattiga länder och köper sexuella kontakter medan detsamma inte gäller för män?

Man måste kunna ta upp ett problem som drabbar kvinnor utan att på samma gång behöva ta upp motsvarande problem som drabbar män.

Sexturism är vidrigt vilken form det än förekommer i för det handlar nästan uteslutande om att utnyttja människor i stark beroendeställning. Varför kan man inte får säga detta om ett fall av sexturism utan att genast behöva ta upp en massa andra exempel?

Man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om att behöva försvara och förklara sin utsaga att man lider av psykiska besvär. Jag håller med om att det är otroligt jobbigt när folk ska hålla på och ifrågasätta folk som berättar att de lider av olika psykiska besvär.

Samtidigt kan jag tycka att det är otroligt störande med personer som diagnostiserar sig själva hela tiden. Problemet för mig är inte att de anser att de mår dåligt eller har psykiska besvär, utan att man genom att kalla det för en vissa sjukdom riskerar att urlaka diagnosen. Typ som att man säger att man är ”deprimerad” när man snarare är lite deppig eller ledsen, eller kanske försöker komma över en sorg. Eller att man säger att man har en ”fobi” när det egentligen bara handlar om att man är rädd eller ovan vid något. En diagnos ska definiera något abnormalt, inte bara lite allmän psykisk skröplighet som vi nog alla lider av på något plan. Det är inte som att jag skulle gå omkring och säga att jag har ADHD på grund av att jag ibland har koncentrationssvårigheter.

Jag tror att anledningen till detta är den generellt diagnosiver vi har i samhället. Så fort man har ett besvär ska det sättas namn på det, det ska placeras in i ett fack. Man kan inte längre bara ha lite allmän och odefinierad problematik utan det måste vara klart definierat för att det ska bli taget på allvar.

Det är tråkigt att folk måste säga att de har en speciell sjukdom för att få legitimitet till sina besvär, för så fort man börjar prata om sjukdom är det något som kan definieras. Då kan man mäta symptomen och jämföra dem mot en mall och sedan säga jag eller nej. Och om man då inte är sjuk, då tas man inte på allvar. Det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få samma legitimitet till sina besvär även om det inte gick att sätta en klinisk diagnos på dem. Om det hade kunnat räcka med att vara ”ledsen” eller ”rädd” för att folk skulle vilja lyssna och ta hänsyn.

För diagnoser är klart definierade och det kan faktiskt vara så att du är sjuk eller inte är sjuk. Det handlar inte bara om hur du upplever det, det handlar om hur väl du uppfyller kraven också. Men man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Det skulle bli så otroligt mycket enklare om man kunde få vara lite deppig, lite socialt inkompetent eller lite rädd utan att det nödvändigtvis ska diagnostiseras. Om man kunde få respekt och gehör för det också. För människor är olika och har problem med olika saker i livet, det betyder inte att man är sjuk. Lika lite som man är sjuk om man har svårare att springa snabbt än andra. Och även det som är är en sjukdom kan vara en belastning, något man måste prata om eller få respekt för.

Jag vill förtydliga att jag inte misstror Lady Dahmer när hon säger att hon lider av panikångest, detta är mer mina tankar generellt kring ämnet diagnoser och psykisk besvär.

Hur man skulle kunna förändra blogawards.

Det har varit lite snack om det här med att vissa bloggare inte har velat gå på Blogawards trots att de har varit nominerade och sedan dessutom vunnit. Kenza, Blondinbella Katrin och Gynning dök inte upp för att ta emot sina priser. Jag tycker att det säger något att så många har valt att inte närvara på vad som ändå ska vara bloggvärldens viktigaste händelse.

Jag tänker såhär: alla dessa personer har liksom gått vidare från bloggandet. I mina ögon var till exempel Gynning aldrig en ”riktig” bloggerska, bara en kändis som dessutom hade en blogg. Kenza och Blondinbella har blivit kända på sina bloggar men ägnar nu huvuddelen av sitt yrkesliv åt andra saker. De har dessutom redan väldigt stora bloggar, vilket gör att utmärkelserna inte betyder så mycket. Det är klart att en bloggala blir mindre viktig när man primärt jobbar med andra saker och dessutom redan har en stor blogg, vars storhetstid kanske till och med är över (som för t.ex. Katrin och Blondinbella).

Det är därför jag tyckte det var så trist att Katrin vann priset som provokatör. Dels för att hon inte provocerar mer än genom att säga dumma saker, dels för att jag inte ser henne som en bloggare. Visst, hon har en blogg, men hon lägger inte ner möda på den. Hon definierar inte sig själv som bloggare och man för mycket intrycket av att hon har den där bloggen av bara farten. Lady Dahmer vill däremot verkligen något med sin blogg. Man märker hur mycket hon kämpar med den och hur glad hon blev när hon blev nominerad.

Det är skillnad på att vara en bloggare och att ha en blogg. Inte så att man måste tjäna pengar på bloggen, men den måste liksom betyda något för en.

Så jag har lite förslag på åtgärder. Jag tycker att man ska införa färre kategorier som är mer snäva. ”Guldpennan” tycker jag till exempel är en himla bra kategori, medan ”årets elitblogg” tycker jag känns ganska lam, ”årets bloggprovokatör” borde bytas ut mot ”årets opinionsbildare” för att få bort fokuset från skrikiga bloggare som provocerar genom att typ säga att de ska slå sina barn. Varför ha ett pris där det ändå alltid är samma fyra nominerade varje år? Utöver det tycker jag inte att man ska nominera förra årets vinnare till samma kategori igen, och helst inte nominera samma person två år i rad om det inte är väldigt motiverat.

Sedan anser jag inte att röstningen som den ser ut idag är bra. Helst skulle jag se att man hade en jury som tog lite hänsyn till vilket läsarantal bloggen har och hur länge den har funnits, för det är klart att den bloggare som folk känner igen får fler röster.

Och alltså, om någon ber om att få sin nominering borttagen kan man väl få det? Även om det kanske är ett spel för gallerierna så tycker jag inte att en person som är så ointresserad ska tävla om ett pris som andra mer hängivna personer vill ha. Jag tycker inte heller att man ska vara nominerad om man lagt ner sin blogg. För det ger uppmärksamhet till personer som egentligen inte bryr sig och jag tycker att Sveriges största bloggala ska lyfta fram personer som verkligen vill något med sin blogg, inte bara någon kändis som även råkar blogga.