Det här inlägget hos niotillfem-sandra är ju bara för mycket. Det handlar om att det ska komma en orkan, Irene, till New York där hon bor. Såhär skriver hon om det:
Jag har skrivit ut bilder på orkaner och satt upp i mitt och Ninas kök för att komma i stämning. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det här ska bli så HIMLA spännande. Självklart vill jag inte att något hemskt ska hända, men jag kan ändå inte vänta på att elen försvinner och vattnet stängs av i några kittlande ovetande timmar. Jag vill tända ljus och berätta spökhistorier, spela Monopol och oroa mig samtidigt som trädgrenar kastas runt utanför fönstret och vattennivån stiger. Jag vill packa en väska med nödvändigheter och jag vill krama rädda personer och säga att det ordnar sig. Korka upp rödvin och hoppa till varje gång fönsterna skallrar.
Okej känner jag. Hon skriver alltså en sjukt romantiserande text om ett fenomen som dödar många människor, förstör deras hus och prylar. Människor som kanske inte har någon annanstans att bo och inte kan få hjälp, människor som inte bara kan åka hem till sitt ordnade liv i Sverige. Människor som lever i den verkligheten, inte bara är där på någon liten tripp från ens vanliga trygga medelklassliv.
Det känns lite som när man var liten och lekte fattig. Hur exotiskt man tyckte att det var att inte ha något att äta. Hur man inte kunde greppa att de människor som faktiskt lever i fattigdom är människor precis som vi, och att det inte är någon fantasi utan något fullt reellt som människor lever i.
Igår hade jag och Nina kanske-sista-fredagen-i-våra-liv-hemmafest. Ni får se bilder imorrn. Hoppas jag.
De hade alltså en fest för att ”fira” detta spännande som ska hända. Det känns så absurt.
Visserligen braskar hon lite med att hon ”inte vill att något hemskt ska hända”. Det vill hon säkert inte, men jag förstår verkligen inte varför man romantiserar ett scenario där risken för att hemska saker händer alldeles uppenbart är ganska hög.
Niotillfem-Sandra vill säkert ingen något ont. Men genom att romantisera ett fenomen som skadar så många så bidrar hon till att få det att framstå som en lek. Något som drabbar andra inte riktigt lika mänskliga människor. Något som är fint på film eller i en bok. Att inte vilja någon något ont är en klen ursäkt i sammanhanget.
För det spelar liksom ingen roll om man egentligen vet att det här är hemskt och egentligen inte vill att någon ska skadas. Det som spelar roll är att vissa människor betraktar världen som ett vackert konstverk, ser alla hemskheter som sker i den som ett gulligt litet skådespel. Nu kanske någon undrar om man inte ska få bygga upp låtsasvärldar om man vill. Och nej, jag tycker fan inte det. Jag tycker inte att man ska reducera människors liv till en romantisk saga.
Vissa har romantiserat sönder världen så till den grad att även när man befinner sig mitt i eländet så kan man inte fatta att det är människors liv det handlar om. Det handlar om människor som dör, som får sina liv raserade. Och bara för att man själv sitter säkert och hoppas att ”inget hemskt händer” betyder inte det att det är en lek.
