Kategori: Sex

Konsensuellt sex och tvekan.

När det kommer till samtycke förekommer det ibland resonemang om att mindre sex skulle äga rum om vi applicerade det sättet att tänka. Enligt någon slags allmängiltig regel om att sex är någonting gott, så blir detta på något märkligt sett ett motargument.

Jag tänker såhär; givetvis kommer du få lättare att ha sex, i alla fall till en början, om du inte bryr dig om vad din partner tycker. Samtycke kan ta tid. Men är inte det värt det? Troligen kommer det både att bli roligare för båda parter att ha sex, och chansen för att det upprepas blir större.

Men jag tycker också att det är ganska intressant att somliga verkar tro att de enda två sätten en kan hantera situationen på är att strunta i att ha sex eller ”köra på” och ha sex ändå. Det finns en idé om att kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta. Som om velighet inte var något värt att ta hänsyn till och anpassa sig efter, utan att allting måste skrivas om till tydliga ”ja” och ”nej” trots att de faktiskt inte finns. Som om inte inte kunde sakta ner och kolla läget, få personen att känna sig bekväm och så vidare, och sedan få ett mer definitivt svar så att en slapp gissa.

Det kan vara så att en personer som tvekar vill ha sex, men sex är ingenting binärt utan kan ske på en massa olika sätt. En kan vilja ha sex med en person, fast under vissa omständigheter och inte andra. Det är klart att omständigheterna kan förändras till att jag vill ha sex senare, det betyder inte att jag ”ångrat mig” från ingenstans och att personen lika bra hade kunnat ”köra på” från första början.

Personer som kan respektera nervositet och tvekan i sexuella sammanhang brukar vara mycket trevligare att ha sex med. Med sådana personer känner jag mig oftare trygg med att uttrycka om jag tycker att något är obekvämt, vilket såklart minskar risken för att något som jag inte vill ska inträffa inträffa.

Jag stör mig på den här synen på sex som något binärt, något en har eller inte har. Att en som kvinna ger tillåtelse till sex, och att det i så fall kan se ut lite hur som helst. Tanken på att kvinnor kan ha en egen sexualitet och egna preferenser, att de kan vilja ha sex men under vissa omständigheter, slår liksom inte dessa människor. Att ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång. I denna process ingår att också ta hänsyn till tvekan och inte behandla det som ett problem.

Om en vill ha konsensuellt sex, vilket jag verkligen hoppas att en vill eftersom motsatsen vore att vara okej med att eventuellt våldta någon, så är det viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga. Dessa omständigheter skapas på ett bra vis genom att en visar att en bryr sig om och respekterar den andra personens eventuella tvekan och nervositet och inte bara ”kör på” för att en antar att det är det som egentligen önskas. Ja, kanske kommer detta leda till att du inte får sex just den gången, men motsatsen skulle å andra sidan kunna leda till att du hade sex med någon som egentligen inte vill. För mig är det ganska uppenbart vad en bör prioritera.

Om cissexism, kukskräck och patriarkalt språk.

På senaste tiden har jag försökt att få bort så mycket cissexism som möjligt från mitt språk. Jag har slutat använda kvinna och man som synonymt till livmoder och kuk, till exempel. Jag har också slutat skämta om och konsumera skämt om kukar, kukmätare och så vidare när jag talar om manlighet. Jag har även slutat referera till fitta/kuk som kvinnligt/manligt könsorgan.

Detta fyller två funktioner. Dels den uppenbara: det finns kvinnor som har kuk och det finns män som inte har kuk. Genom att i sitt språk sätta kuk som synonymt med manligt så utesluter en dessa kvinnor. Men jag tycker också att det har ett annat problem, nämligen att det är essensialistiskt. Manlighet och kuk kopplas samman, och det framställs som att det är kuken som liksom är agenten bakom förtrycket, att det inte handlar om den socialt konstruerade maskuliniteten utan om kuken som sådan. Ibland talas det om att klippa av folk kuken som en lösning, som om de skulle bli mindre män för det.

Samtidigt så har många kvinnor blivit utsatta för ett mycket konkret förtryck där kuken stått i förgrunden. Omslutande sex upplevs av många kvinnor som obehagligt, men det är något en förväntas göra för att kukens behov står i fokus i det heteronormativa samlaget, det vill säga där en cisman och en ciskvinna har sex. Våldtäkt är också en upplevelse som troligen ofta, men såklart inte alltid, innebär att kvinnan bli påtvingad en kuk. Kvinnor har också ofta levt ett liv medvetna om hotet från kuken, eftersom kuken framställs som ett vapen på en massa olika vis. Därför är det inte konstigt att många kvinnor förknippar manlighet och manlig makt med just kukar.

Samtidigt tror jag att det är problematiskt att tillmäta kuken för stor betydelse i dessa handlingar. I vårt språk så talas det ofta om våldtäkt som att någon ”tränger in”. Jag menar att detta är ett patriarkalt språkbruk som befäster idén om kuken som vapen och aktiv och fittan som passiv mottagare. Det finns också en idé om att en våldtäkt måste innebära omslutande sex, eller kuk-i-fitta-sex, en syn som även den är patriarkal då den utgår ifrån en patriarkal syn på vad sex är. Hela idén om att manlighet handlar om kukar är patriarkal som sådan, och därför väldigt problematisk ur ett feministiskt perspektiv.

En våldtäkt handlar enligt mig inte om att någon tränger in någonstans, utan om att ta sig rätt till en annan människas kropp och använda den som ett objekt för sin egen njutning. Detta kan göras utan att ens visa sitt organ, än mindre är det nödvändigt att tränga in. Däremot finns det en förställning om att män endast njuter av att få penetrera kvinnor, som om de var helt biologiskt drivna och inte kunde tycka om att typ utöva makt för sakens skull. Detta är också en patriarkal föreställning. Tafsande till exempel kan ju omöjligt vara skönt rent fysiskt, speciellt inte om det sker på en fullsmockad buss, ändå sysslar män med det! Varför? Det handlar om att utöva sexuell makt över kvinnor.

När det framställs som att våldtäkt handlar om penetration menar jag att en missat hur stor roll mäns sociala makt spelar, hur stor roll det spelar att reducera någon till ett objekt. Sedan att kuken har en mycket stor symbolisk kraft här är värt att tänka på, men det är inte det som är en våldtäkt allena, det är inte det som utgör mäns makt. Därför tror jag att det är viktigt att vi slutar förknippa manlighet med kukar, inte bara för att inkludera de kvinnor som har kuk, utan också för att vi måste röra oss bort från ett patriarkalt och essensialistiskt språkbruk.

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?

Män ska inte kunna komma undan med ignorans.

Jag tänker på det här med samtycke och sex, och jag tänker på hur vanligt det är att ens gränser blir överträdda i sexuella sammanhang. Jag har varit med om det många många gånger, att män har tagit på mig på sätt jag inte tyckt om, att de liksom ”testat” lite till trots att jag protesterat, att de ”gjort sin grej” utan att riktigt försöka känna in om jag är med på det eller ej.

Ingen av de här situationerna har tippat över till vad jag skulle kalla en våldtäkt, men det har tangerat det otaliga gånger. Situationer då jag kanske inte känt att jag kunna backa ur om jag så vill, situationer där det varit tydligt hur mannen inte bryr sig om vad jag känner och tänker.

Det finns dock två olika typer av män, de som kan hantera att en konfronterar dem med detta och de som inte kan det. Många män jag träffat skulle jag aldrig orka ta upp det här beteendet med, för de har varit alldeles för dåliga på att vara ödmjuka inför att de kan göra fel sexuellt, att de kan överträda någons gränser, att de faktiskt kan bli våldtäktsmän. Andra män har jag kunnat konfrontera med deras gränsöverträdelser, så att de inte gör om dem. Dessa är män som har visat ett aktivt intresse för att ha sex på mina villkor, män som blivit uppriktigt ledsna när jag sagt att de överträtt mina gränser och inte typ… irriterade som många andra väljer att bli.

Jag tror inte att det är deras mening att göra såhär, men jag tror att det finns en rädsla för att erkänna att en kan göra misstag som skapar en likgiltighet, ett slags bekvämt ignorerande av de risker som finns, att bara köra på istället för att stanna upp och reflektera över hur det känns för personen en ”kör på” på. En kanske väljer att tolka ett nej som ett nej till att bli tagen på på ett visst ställe eller som ett rollspel, istället för att kolla läget ordentligt. Ett sådant agerande leder ofta till ickekonsensuellt sex, oavsett om det är vad en vill eller inte.

Jag tänker att det är den här kulturen av likgiltighet och ignorans inför kvinnors känslor som måste väck, och att det är viktigt att vi anpassar lagstiftningen om våldtäkt efter att detta förekommer. En man ska inte kunna vara likgiltig inför en kvinnas känslor under sex och komma undan med det. Det ska inte vara möjligt att våldta i ”god tro”, alltså för att en inte brytt sig om att ta reda på om den en har sex med verkligen vill, men liksom bara antar att det är okej. Kvinnor ska inte behöva betala priset för mäns bekväma ignorans.

Så länge män kan komma undan med ignorans så kommer de göra det, och kvinnor kommer gång på gång att hamna i kläm på grund av detta.

Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet.

Har konsekvent undvikit att sätta mig in i detaljerna kring det våldtäktsmål som varit på tapeten de senaste dagarna, för jag orkar inte. Jag orkar inte hatt ännu en man har kunnat ta sig rätt till en kvinnas kropp ostraffad. Jag orkar inte tänka på vad hon kände då och vad hon känner nu, när det hon blivit utsatt för inte anses vara något brott.

Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet. Vi kan inte lita på att det tas hänsyn till vår utsatta position, varken när det kommer till våld i hemmet eller våldtäkter.

Det viktiga anser jag är inte att våldtäktsmän som faktiskt döms straffas hårt, det viktiga är att det faktiskt erkänns att det är ett brott att ta sig rätt till en kvinnas kropp utan att försäkra sig om samtycke. Straffantasier leder inte till någonting gott, men att erkänna offrets berättelse, att erkänna att allt inte gått rätt till, gör det.

Jag tror inte att män våldtar av ondska, jag tror att de våldtar för att de växt upp i ett samhälle där de anses ha rätt till kvinnors kroppar. Straffandet av individuella män tror jag inte är särskilt relevant. Det relevanta är att pränta in i alla män att det är fel att ta sig rätt till en annan människas kropp.

Vi måste införa en samtyckeslagstiftning, för det kan inte handla om att säga nej, utan det måste handla om att inte säga ja. Den som ämnar utföra sexuella handlingar tillsammans med en person bör försäkra sig om att det är okej. Det är den enda rimliga lösningen.

Vi måste också ta en titt på hur domstolarna fungerar. Vad är det för människor som dömer dessa ärenden? Rättssystemet dras ju såklart också med sina patriarkala problem, och jag tror att det är viktigt att diskutera dem och inte bara hänvisa till lagstiftningen. Det är klart att lagstiftningen faller olika ut beroende på vilka normer som råder.

Flash: personer med kuk kan också ta ansvar!!!

Jag twittrade lite om det här med hur folk behandlar frågan om risker vid abort:

När folk säger att aborter inte är riskfyllda räknar de uppenbarligen inte med risken för att må dåligt eller få oförutsedda kostnader. Upprörande när folk menar att den enda risken med abort är att fertiliteten försämras. Uppenbart att de ser kvinnor som avelsdjur. Att genomgå en abort gör att många mår mycket dåligt en lång tid efteråt. Detta anser jag vara en risk värd att ta med i beräkningen. Det stämmer förvisso att graviditet är med riskfyllt, men kondom/ickebarnalstrande sex måste nog ändå anses vara det minst problematiska. När folk menar på att riskerna vid graviditet och abort är de som ska mätas emot varandra har de räknat bort mannens ansvar. Jag förespråkar ickebarnalstrande sex, inte graviditet.

Abort är ett ingrepp som leder till en massa onödigt lidande och dessutom inte alltid lyckas. Det stämmer att det är viktigt att vi ha fri abort, men det är fortfarande önskvärt att det äger rum så få aborter som möjligt OCH så få oönskade födslar som möjligt. Hur löser vi detta? Jo, genom att minska antalet oönskade graviditeter ~*geni*~.

Antalet oönskade gravidteter minskar förslagsvis genom att vi har mindra barnalstrande sex och bli bättre på att skydda oss. Då även p-piller och liknande är ett mycket riskfyllt preventivmedel att använda föreslår jag att vi kollar lite på dessa två alternativ som kräver att personer med kuk tar lite (alltså verkligen mycket mycket lite) ansvar:

  1. Kondom. Jättebra preventivmedel som funkar för de flesta och skyddar mot såväl graviditet som könssjukdomar. Fantastiskt va! Jag föreslår att människor med kuk börjar ställa sig lite mer positivt till att använda dessa eftersom det är en ganska dryg grej att prioritera ens egen rätt att ”inte äta kola med papper på” framför deras partners rätt att slippa oroa sig för gravidtet och könssjukdomar eller behöva genomgå en abort. Att använda kondom är för de allra flesta (undtantaget latexallergiker tänker jag) mindre riskfyllt än att genomgå såväl abort som graviditet.
  2. Ickebarnalstrande sex. För den som inte kan använda abort så är alternativet ickebarnalstrande sex jättebra. I detta ingår till exempel säkra perioder, ickeomslutande sex, att inte komma i någons underliv och så vidare. Petting, oralsex och liknande är, hör och häpna, också sex! En behöver inte placera sin sperma i någons underliv för att det ska räknas. GU VA BRA!!!!

Oj oj oj vilken grej! Nu kan vi plötsligt ha en massa sex utan att någon (eller fler än väldigt få i alla fall) vare sig behöver genomföra en abort eller en oönskad graviditet! VILKEN GREJ! Ja jag säger då det att ingen KOMMIT PÅ DETTA FÖRUT?!?!? Att personer med kuk envisats med att syssla med en massa barnalstrande sex och lägga över ansvaret på personer med livmoder, så de har behövt genomgå otrevliga och riskfyllda aborter och gravidteteter HELT I ONÖDAN!!! Men nu behöver vi ju inte ha det så längre!

Nå, allvarligt talat så tycker jag att det är oerhört upprörande att människor låtsas som om de två alternativ som står emot varandra är ofrivillig födsel och abort. SÅ ÄR DET INTE!!! Personer med kuk kan TA ANSVAR FÖR VAR DE LÄGGER SIN SPERMA! Jag veeeet att det är ovant att tänka att dessa människor skulle ha något slags ansvar för vad de sysslar med men bara försök nu. Upprepa för dig själv: ”även personer med kuk har ansvar”. Skriv det på ett papper, tatuera in det eller vad som helst så att det sjunker in riktigt ordentligt, så vi kan slippa alla dessa kostsamma, smärtsamma och onödiga aborter och ofrivilliga graviditeter.

Alla stackars män som blir lurade av lömska kvinnor.

Jag tänker apropå det inlägg jag skrev tidigare om juridisk/ekonomisk abort. I sammanhanget så talas det ofta om att män blivit ”lurade” av kvinnor.

Jag tänker att att ”lura” någon är att överlagt planera att göra sig gravid mot den andras vilja. Alltså att ljuga om att en använder p-piller, att förstöra kondomen eller liknande. Jag antar att detta händer då och då, men jag tror verkligen inte att det är särskilt vanligt. Det finns ju någon slags utbredd idé om att kvinnor i allmänhet ägnar sig åt en jävla massa bedrägerier som män är intet ont anande offer för, vilket inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Idén om att det skulle vara ett utbrett problem att kvinnor aktivt lurar män att göra dem gravida känns långsökt, snarare handlar det om en kombination av dålig kommunikation och manlig ansvarslöshet.

Jag gissar på att ett betydligt vanligare scenario är att män helt enkelt inte räknar med risken för gravidtet, eftersom de inte har lärt sig att räkna med den risken, eftersom de traditionellt inte anses ha ansvaret för att undvika denna situation. Der räknar med att kvinnan tar ansvar för att det inte blir något barnafödande, alltså tar preventivmedel eller gör en abort, och känner sig lurade om hon väljer att inte göra det. I det samhälleliga könskontraktet ingår att kvinnor ska ta ansvar för att det inte blir barn under så kallat ”fel” omständigheter (det vill säga omständigheter män inte godkänner), och män känner sig bedragna när detta inte upplevs.

Jag kan också tänka mig att det finns någon slags informell överenskommelse om att det blir abort om en gravidtet äger rum, men att kvinnan sedan av olika skäl inte känner för att göra eller kan göra en abort. Då kanske mannen känner sig lurad, för att det trots allt var något som sades. Inte heller här kan jag känna särskilt mycket empati, en person som tycker att det är rimligt att låta sin partner genomgå ett riskfyllt ingrepp för en risk som tas gemensamt och sedan blir arg när partnern inte kan göra detta känns såväl väldigt naiv som omoralisk.

Det känns som att män är ganska inkörda i att tänka att deras handlingar inte har några konsekvenser, och därför blir det ett jävla liv när de får det. När en man upplever att han inte har något att ”säga till om”, trots att det har funnits många tillfällen där han har kunnat sätta stopp och ta mer ansvar för att det inte ska uppstå en situation där han faktiskt inte har något att säga till om.

När en man väl hamnar i en liknande situation så anses det vara oerhört synd om honom. Diskrepansen mellan hur dessa män, som troligen haft många chanser att minimera risken för det inträffade, blir behandlade och hur kvinnor som till exempel utsätts för våldtäkt blir behandlade är hisnande. Det är uppenbart vem det är som anses ha ansvar för sina handlingar och vem som inte har det.

Det är ett privilegium att känna välja att inte vara så beräknande och ansvarstagande, att kunna göra vad som känns bäst för stunden. Men sanningen är att livet kommer med risker, och detta gäller även för män. De ska inte kunna förhandla sig bort från dessa risker med misogyna myter om hur kvinnor ”är” eller självömkan.

En man utan Kuk kan också våldta.

Det finns vissa som hyser olika slags hämndfantasier som våldtäktsmän. Typ att de ska kastreras och så vidare.

Förutom att det såklart är vidrigt med kroppsstraff, så tycker jag det är en så märklig och, vill jag hävda, patriarkal syn på vad en våldtäkt är som menifesteras här. Allting handlar väldigt mycket om Kukar. Det handlar om att en Kuk otillåtet tränger sig in i en kroppsöppning, och då blir det såklart rationellt att vilja klippa av Kuken eftersom det är den som är ”vapnet”. Kuken får stå symbol för maskuliniteten.

Men våldtäkt handlar inte om penetration, det handlar om makt. Det handlar om att ta en annans kropps och göra den till sin, använda den på det sätt som behagar. Det handlar om att göra det på ett sexuellt sätt, där människan utnyttjas som en könsvarelse, reduceras till denna.

Att sätta ett så stort fokus på Kuken är ett biologistiskt och cissexistiskt sätt att se på mäns makt. Det sitter inte i deras könsorgan, det sitter i hur manlighet konstrueras i det här samhället. Hur maskulinitet handlar om makt, och i hög grad om sexuell makt över kvinnor.

Kuken har fått stå som symbol för maskuliniteten, och den är en viktig symbol i patriarkatet som vi måste diskutera, men maskuliniteten utgörs fortfarande inte av Kuken. Kuken är i sig inte ett bättre vapen än någon annan kroppsdel, det är bara den symbolik vi utrustat den med som utgör faran.

Även en kastrerad man kan utöva maskulinitet, ta sig makt över kvinnor och använda dem som sexobjekt. Att tro att det handlar om Kuken som sådan är i sig en patriarkal konstruktion. Vi måste istället se på det samhälle som ger Kuken så stor makt, som gör att det är just penetrationen som anses vara det stora hotet mot kvinnor.

Klarar du inte av pinsamheter kanske inte sex är din grej.

Det är mycket här i världen som kan leda till så kallad pinsam stämning, speciellt om en sysslar med kärlek och sånt. Det kan kännas pinsamt att kolla läget innan sex, det kan kännas pinsamt att ta på sig kondom, det kan kännas pinsamt att prata om relationer och så vidare.

Hur pinsamt en än tycker att allt detta är så är det situationer som uppkommer om en envisas med att ha relationer eller att ligga med folk. På ett eller annat sätt måste en lära sig hantera dessa situationer, annars kommer en att skada de människor en utför dessa aktiviteter med. Om en vägrar prata om relationsproblem för att det är pinsamt eller jobbigt kommer människan som en har en relation med att få mer ansvar för att få det att funka, eller så kommer relationen inte att fungera. Samma sak gäller samtycke vid sex: antingen tar du ansvar för att inte ligga med någon som inte vill eller så hamnar allt ansvar på denne, och då är risken stor att du har sex med någon mot dennes vilja, och det vill du väl inte?

När män vägrar göra saker på grund av att det kan bli pinsamt så sätter de sina egna behov av att slippa bli känslomässigt besvärade framför kvinnan behov av att slippa göra saker mot sin vilja eller slippa utföra arbete för två. Kvinnan får ansvaret för att ta hand om alla pinsamheter i relationen, inleda alla relationssnack och så vidare. Mannen har privilegiet att låtsas som om det inte vore nödvändigt.

Om en inte kan hantera pinsamheter borde en hålla sig borta från situationer där det är nödvändigt att göra det för att inte skada andra, till exempel sex och relationer. Det är faktiskt ingen katastrof att inte få ligga, och om en inte förmår prioritera kvinnors rätt att inte bli utsatta för sex mot sin vilja framför sitt eget behov av ickepinsamhet så borde en kanske inte göra det helt enkelt. Jag tycker inte att det är så konstigt alls.

Det är klart att en kan ställa krav på människor som är sexuellt aktiva att de ska kunna ta ansvar för sånt här.

Normkritik handlar om att njuta mer, inte att välja bort njutning.

En såndär grej som ofta återkommer i feministiska sammanhang är ett visst tal om sexuella preferenser. Många gör sig till exempel lustiga över att de eller andra minsann tänder på att bli dominerade i sängen fast de är feminister och så vidare.

Jag tänker att sexualiteten precis som det mesta är en social konstruktion. Det finns såklart en anledning till att många kvinnor uppskattar att bli dominerade i sängen, och jag tror inte heller att det är något som är ”fast”, utan helt möjligt att lära om. Jag ser inte varför sexualiteten skulle vara mer fast i sten än något annat här i livet.

Att ge uttryck för den typen av tankar kan vara upprörande. Jag tror att det är så att människor uppfattar det som att en möjlighet att göra annorlunda också innebär en plikt att göra annorlunda, om något är patriarkalt betingat. Att det likasom handlar om att tvinga in sig själv i ett annat beteendemönster, inte av lust utan av plikt. Det är klart att många upplever detta som olustigt, vi har ju redan levt våra liv för att tillfredsställa andra, ska vi nu även tillfredsställa de feministiska ideal som ju var menade att frigöra oss?

Jag tänker att de flesta har en mängd olika skäl för att göra olika saker, och att ett av dessa skäl väldigt ofta är att det är något vi blivit lärda på grund av patriarkala strukturer. Det betyder inte att det är det enda skälet (uppenbarligen eftersom alla inte är precis likadana), men som feminist så tycker jag att det är det mest intressanta. Människor är mångfacetterade och vi styrs inte helt och fullt av en enda struktur, däremot är det orimligt att förvänta sig att en ska diskutera alla möjliga olika skäl till att vissa gör saker varje gång en diskuterar ett fenomen.

När jag funderar på hur könsmaktsordningen påverkar mitt agerande så tänker jag snarare i termer av för- och nackdelar. För mig är den en självklarhet att könsmaktsordningen är ständigt närvarande i mitt liv, det är ingenting jag kan fly ifrån. Däremot kan jag lära mig att hantera den på ett sätt som fungerar för mig. Vissa saker VET jag är patriarkalt betingade men sysslar med ändå eftersom jag upplever att det är värt det.

Om en nu tycker om att ha sex på ett visst sätt så tycker jag att en ska ha det. Jag brukar till exempel ha omslutande sex fast jag vet att penetrationsnormen är patriarkal. Däremot kan en vara medveten om att det kanske finns andra sätt att ha sex på som kan vara intressanta att utforska. Det handlar inte om att stänga dörrar, det handlar om att snegla bort från ett invant mönster och kanske hitta andra.

För mig är feminism och normkritik inte en fråga om att sätta upp begränsningar utan om att hitta nya möjligheter, nya sätt att förhålla sig till sig själv, sin sexualitet och så vidare. Att ifrågasätta olika normer handlar inte om att förbjuda vissa normativa beteenden utan om att försöka se att det finns andra skäl till att vi gör som vi gör än att det bara råkar vara det allra bästa. Detta kan i sin tur leda till att vi kan utforska och komma fram till saker som är ännu bättre! Att komma ifrån den normativa slentrian en lever i, helt enkelt.

För mig har normkritik inte framförallt lett till att jag slutat helt med vissa saker (typ heterorelationer), däremot har det gett mig verktyg för att förstå vad det är som sker i dem. Att förstå att mitt behov av att få kärlek från en man inte bara handlar om att det är soft att vara älskad utan också om att jag lever i ett samhälle där heterokärlek anses vara något av det viktigaste som finns har gett mig ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till fenomenet. Jag ingår fortfarande i heterorelationer, men jag har lärt mig förstå att det inte är det vackraste eller för den delen det enda i mitt liv. Detta har varit viktigt för att jag ska kunna få mer njutning i mitt liv, för att jag ska kunna välja de delar som jag uppskattar tillräckligt mycket för att stå ut med vissa problem, och förkasta de delar som inte är värda besväret.

På samma sätt kan du se på ditt sexliv: du behöver inte sluta med något bara för att det finns patriarkala orsaker till att du sysslar med det, men att se dessa kanske kan hjälpa dig att värdera saker och ting annorlunda. det kan hjälpa dig att dra skiljelinjen mellan vad du vill och behöver och mellan vad patriarkatet tvingat in dig i. Och det kommer troligen att leda till betydligt mycket mer njutning i slutänden.