Kategori: Människor

Håll tassarna borta från mitt självförtroende tack.

Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.

Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.

Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.

Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?

Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?

Betyg och intelligens.

En grej jag tänkt på när folk svarat på frågan om hur ni ser er själva intellektuellt är att nästan samtliga refererar till hur de klarat sig i skolan. Jag hade det lätt i grundskolan men desto svårare i gymnasiet, gick ut med ganska medelmåttiga betyg som jag inte är särskilt stolt över. Inte så att det var dåligt, men jag kan liksom bättre. Jag fick dessutom gå ett halvår extra för att få dem. En av mina mest intelligenta vänner har inte ens gått ut gymnasiet.

Detta är ingen kritik så, jag blev bara förvånad över hur högt många värderar sina betyg. Att jag ser mig själv som intelligent handlar inte om mina prestationer i skolan utan om min allmänna förmåga att kunna resonera och ta till mig saker.

En absolut majoritet ser sig som intelligenta vilket var ungefär vad jag väntat mig. Är det någon här som har gått omkring och känt sig riktigt korkad stora delar av livet? Vill gärna höra det perspektivet också.

Att vara priviligerad innebär inte att man aldrig någonsin har det jobbigt.

Apropå detta med smalprivilegium så vill jag påpeka att jag inte tycker att man ska behöva stå ut med kommentarer om sin kropp oavsett kroppsbyggnad. Jag tycker även hemskt illa om den normkritik som går ut på att säga att smalhet är äckligt/oattraktivt. Men det som det rörde sig om i det aktuella fallet var en person som reagerade sådär på ett inlägg om att det är negativt att bara smala kroppar får synas. Inlägget var ingen kritik mot smalhet i sig utan en kritik mot ett väldigt ensidigt ideal.

Sen finns det en del som har uttryckt att de inte alls känner sig priviligerade på grund av sin kroppsbyggnad utan att det också medför en massa nackdelar. Om vi säger såhär: män har det också svårt och jobbigt och blir utsatta för saker på grund av sitt kön. Det betyder inte att de inte är priviligerade. Att vara priviligerad innebär inte att man aldrig någonsin har det jobbigt, däremot innebär det att man ingår i en grupp som strukturellt har fördelar gentemot andra. Och här hävdar jag absolut att smala har en strukturell fördel gentemot tjocka.

Ta av offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om hur det bara finns en kvinnokropp som representeras inom mode apropå h&m:s nya animerade ”skyltdockor” i sin webbutik. Helt i sin ordning, en helt vanlig argumentation kring det där med att idealet är så otroligt likriktat. Genast så dyker en sånhär kommentar upp:

Vi som är så smala naturligt känner oss också lite odugliga när bilder av kroppar som liknar våra ständigt blir påhoppade när de visas i reklam.

För det första så har Lady Dahmer inte kritiserat smala människor eller ens att det finns smala människor i reklam och så vidare. Hon har kritiserat att det bara finns smala människor representerade vilket alltid har varit hela problembeskrivningen. Visst finns det även en diskussion kring huruvida människor som är sjukligt smala ens ska få representeras på catwalken och så vidare, men då handlar det ju liksom om sjukdom och inte om naturligt smala kroppar. Om det fanns en reklambild med en väldigt smal tjej hade det varit en sak, men nu rör det sig om tusentals sådana bilder.

Sen kan jag faktiskt känna att smala som ska komma och klaga över att de är så otroligt utsatta för att detta ideal kritiseras är rätt fåniga. Ni lever alltså en en värld där ni i och med er kroppsform har ett otroligt privilegium. Era kroppar blir inte föremål för diskussioner kring fettskatter, kläderna som finns i affären passar er, ni behöver liksom inte känna: ”denna värld är inte för mig” så fort ni ska handla kläder.

Smala människor är priviligerade i det västerländska samhället. Det är era kroppar som ses som eftersträvansvärda, det är era kroppar alla kläder är gjorda för, det är era kroppar som finns representerade överallt; på reklampelare, i filmer, i tidningar och så vidare. Sen kommer ett gäng personer som kritiserar denna enorma likriktning, och vad händer då. Jo, vissa av er blir förbannade för att er kroppsform blir kritiserad. De känner sig ”kränkta” och ickeaccepterade. Jag tycker att det är löjligt, rent ut sagt, att klaga över en sådan sak. Då har man liksom inte insett att man hela livet har gått omkring med ett jävla privilegium, och när någon försöker jämna ut det hela lite så upplever man sig genast som diskriminerad.

Alltså ursäkta mig men ta er samman lite. Ta av er offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Ett ord jag avskyr.

Det finns vissa ord som jag bara inte fixar. Ett sånt ord är ”skön”. Jag tänker på typ en ”skön sida” med en massa tråkiga skämt om tjejer som står i köket och sådana där ”ansiktsburk”-videos. En sån ”sida” som killarna i klassen brukade vara inne på istället för att koncentrera sig och sitta och ”höhöa” åt. ”Skön” kan även användas om en komiker som kanske inte är sådär jätterolig men liksom utmanar gränserna lite och mest står där på scenen och är ”skön”. Dock att uttrycket ”skön polare” är det allra värsta. Bilden i mitt huvud: en person som festar på Thailand och har en blinkande keps med två ölburkar som han kan dricka ur medelst slang på.

”Skön” är liksom alla halvmisogyna, smygrasistiska personers undanflykt från att ta ansvar för vad de säger. För vem vill inte vara ”skön” och avslappnad? Vem vill vara tråkigt politiskt korrekt och bara allmänt oskön? Vem vill vara den där obekväma personen som säger ifrån, som förstör alla sköna polares sköna stämning?

Vissa ord ger helt enkelt vissa associationer. Har ni några ord ni verkligen inte står ut med? Och varför?

Vi har faktiskt förmåga till förändring också.

Att twittra om notoriskt försenade personer väckte visst känslor, mer än jag förväntade mig. En person jämförde det med att vara deprimerad eller beroende. Twitter är ju inte det bästa stället för debatt och många nyanser försvinner såklart. Men ändå. Låt oss reda ut saker här: det kan absolut vara så att en person har ett oöverstigligt problem, att det faktiskt är omöjligt att passa tiden. Jag köper det.

Däremot vågar jag verkligen hävda att det i majoriteten av fall inte rör sig om att det inte går utan om att man inte vill. Om att man prioriterar en kvart extra framför datorn framför att komma i tid till ett möte man har bestämt. Vissa har väl svårare att uppskatta tid än andra, men de flesta borde ju ändå kunna komma i tid om de lägger lite ansträngning på det.

Det stör mig att man inte kan kritisera ett beteende utan att folk ska komma och mena på att man inte tar hänsyn alls till eventuella problem som ligger bakom det. Herregud. Man måste väl ändå kunna ställa krav på människor i ens omgivning.

Om det nu är så att man verkligen inte kan passa tider hur mycket man än försöker, låt gå. Men då kan man faktiskt strunta i att sätta exakta klockslag. Istället kan man säga att man ses på ett café eller höra av sig när man är  på väg eller vad fan som helst.

På samma sätt är det ju med alla handikapp människor har. Antingen försöker man åtgärda med någon metod. Om det inte går att åtgärda så får man väl ta och organisera sitt liv så att man går runt problemet. Det är så de flesta gör för att lösa svårigheter, som ju faktiskt alla stöter på någon gång i livet.

Jag har absolut inget emot människor med problem och jag kan verkligen se att människor kan vara offer, att de kan ha problem som är extremt svåra att göra något åt och att man kan behöva hjälp. Herregud, ni som läser den här bloggen vet ju det. Men jag blir otroligt trött på människor som alltid måste ta upp alla möjliga eventualiteter så fort man uttrycker irritation över ett agerande. Visst kan det vara så att det absolut inte går, men i majoriteten av alla fall har människor delvis makt över sitt eget agerande. Vi är delvis offer för vår biologi, våra hormoner och våra impulser, men vi har också förmågan att förändra oss.

Man kan inte förvänta sig att folk ska stå ut med allt bara för att man har problem med det.

Uttryckte min irritation över människor som kommer sent precis hela tiden på twitter. Skrev att det är respektlöst och att det ju inte kan vara så svårt att helt enkelt börja lämna hemmet tidigare. Fick som svar att det inte är så ”bara” att lämna hemmet tidigare om det är just i det som problemet ligger. Samma person skrev också att hen håller med om att det kan vara irriterande, men att hen förstår.

Jag kan greppa det här med att människor har problem med vissa saker och att vissa människor helt enkelt har svårt att planera sin tid. Jag har alltid haft skitlätt för att planera tid och kommer nästan aldrig sent. Men även om man har ett handikapp så måste man kunna hantera det och utveckla metoder för att gå runt det. Om man notoriskt kommer sent så anser jag verkligen att man ska ta och fixa till det, oavsett vad orsakerna är. Om det nu är så att det inte går att ordna, hur nu det skulle vara möjligt, så få man väl helt enkelt organisera sina möten på ett annat sätt än att bestämma en tid, typ istället låta personen komma hem till en.

Nu är ju det här med förseningar inte en skitstor grej i sig, min poäng i inlägget var mer det här med att göra en avgränsning mellan vad som kan vara ursäktbart med att man har ett handikapp (diagnostiserat eller inte). Jag kan bli sjukt irriterad på människor som inte tycker att sjukdom eller handikapp kan vara ett förmildrande drag utan alltid säger att människor ska ”ta sig i kragen” eller liknande.

Samtidigt kan jag tycka att det är illa att ha såndär oändlig respekt för alla handikapp en person kan tänkas ha. Vi lever i en värld med människor som inte är helt likriktade och det som känns enkelt för en person kan såklart vara svårt för en annan men vissa saker tycker jag helt enkelt att man ska kunna kräva av sina medmänniskor, som att de dyker upp på bestämd plats på bestämd tid om inget exceptionellt har inträffat.

Om man har problem med detta så tycker jag att man ska åtgärda det, inte kräva av andra människor att de ska ha ständigt överseende. Det finns en massa saker man kan göra, som att alltid planera en kvart i förväg, ställa klockan tidigare eller helt enkelt klocka vad olika sträckor kan tänkas ta. Det är inget fel på att ha problem, men det är fel att inte försöka göra något för att åtgärda dem. Det är helt enkelt väldigt respektlöst att låta andra människor vänta på en jämt och ständigt.

Så jag tycker helt enkelt att man ibland får ta och lyfta på rumpan och lämna huset en kvart tidigare oavsett vilka metoder man måste ta till för att komma dit. Och om det verkligen är så att det absolut inte går att göra det, då får man väl hitta ett annat sätt att leva på. På samma sätt som man inte kan förvänta sig att andra människor ska tolerera att man är elak, socialt inkompetent eller inte kan hålla hemligheter bara för att det råkar vara en del av ens personlighet som är svår att förändra, då får man helt enkelt bita ihop och göra något åt det eller acceptera att man inte kan leva samma liv som andra som saknar de svagheterna. Och det är faktiskt inte sådär jättekonstigt egentligen.

Skildringar jag inte pallar med.

Ibland stöter man på den där typen av skildringar som liksom bara blir för tunga för att man ska orka lyssna eller läsa. Jag kommer ihåg när jag läste American Psycho och var tvungen att ta med boken till skolan för att jag inte orkade läsa den ensam. Ändå läste jag, jag vet inte varför egentligen.

För några dagar sedan stötte jag på en radiodokumentär om en kvinna som blev utsatt för extremt grova sexuella övergrepp som liten och som jag liksom verkligen inte kan med att lyssna på. Det är så fruktansvärt. Gjorde misstaget att lyssna lite nu och blev liksom tvungen att göra ljud för mig själv och vifta med armarna för att fokusera på något annat, bara vad som helst utom det där hemska.

Jag brukar annars ha ganska hög smärttröskel när det gäller vad jag kan tala om, jag är liksom inte en sån person som blundar för saker och ting som går fel till i världen för att jag inte pallar tänka på det. Det kan kännas fel ibland. Jag vill kunna lyssna på den typen av berättelser utan att trycka det ifrån mig. Samtidigt så ser jag det som en bra egenskap att inte vara avtrubbad utan att verkligen känna något inför dessa beskrivningar. Inte bara säga att det där var ju hemskt, utan faktiskt känna det med hela kroppen. Så länge det inte leder till förnekelse.

Sexuella övergrepp mot barn brukar ju vara känsligt för många. Annars tänker jag mig att skildringar av tänder, genitalier och händer som torteras är känsligt för de flesta. Det är liksom så utsatta delar av kroppen. Vad har ni för grejer som ni verkligen inte pallar med skildringar av?

Att inte behöva bry sig längre.

Det här med falskhet. Man tänker att människor växer ifrån falskheten när de blir äldre, vilket för det mesta stämmer, men ibland stämmer det inte. Vad som däremot är så annorlunda, det är jag själv. Jag bryr mig inte längre, blir inte upprörd eller sur, känner inte att jag behöver delta eller ta avstånd från personer som är falska. De bara finns, och det är synd för dem.

Jag kommer ihåg hur otroligt upprörd man blev över falskhet när man var liten. Jag tyckte verkligen att det var en synd att snacka skit. Men nu känner jag bara att ja, sådär är folk och det är inget konstigt med det. Lite tråkigt kanske, men inget jag tycker är jobbigt eller upplever som ett hot.

Det är så skönt när man slipper vara på sin vakt hela tiden. Inte för att alla omkring en vill en väl, utan för att det helt enkelt inte känns så jävla jobbigt om någon skulle snacka skit eller tycka att min tröja är ful fast de sa att den var snygg. Det är liksom okej.

Kärlek.

Precis när jag höll på att göra slut med min pojkvän, vilket vare en process som varade någon månad, så läste jag Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Det är ett fantastiskt seriealbum som handlar om kärlek, kärnfamiljen och relationer. I den boken tar Liv upp ett perspektiv på kärlek som jag aldrig har haft förut, nämligen kärlek som en religion. Hon menar att en kärleksrealtion är en en liten minireligion, där man åtrår och ”tillber” den andra parten.

I samhället så lovordas kärlek dag ut och dag in. Tusentals låtar skrivs om kärlek, tusentals filmer handlar bara om kärlek, tusentals böcker också. Det som lovordas väldigt ofta är den blinda förälskelsen, när hjärtat börjar slå snabbare och man snubblar på orden. Eller de där relationerna när man är allt, precis allt, för varandra. Eller kanske den där kärleken som är jobbig och slitsam men ack så underbar då den fungerar, då men försonas efter ett gräl eller lovar varandra att aldrig aldrig gör slut. Den där kärleken som är smärtsam och passionerad. Eller så handlar det om sökandet och längtandet med kärlek som det hägrande målet.

Och det är ju inte så konstigt, för vem vill skriva sånger om de där förhållandena som är välfungerande och balanserade. Där man tar hand om varandra, myser framför tv:n på helgerna, har ganska bra sex men kanske inte precis hela tiden och smågrälar lite om vem som ska diska. Det finns ingen spänning eller dramatik, bara en ganska mysig vardagslunk. Ett förhållande som ger en tid att vara med vänner, jobba och vara för sig själv.

Många, inklusive jag själv, skapar dramatik kring förhållanden just för att inte trilla in i den där vardagslunken. För den där kärleken, den känner man för det mesta extra starkt när den har utmanats. När man har haft ett gräl, när man har återförenats efter att ha varit ifrån varandra länge eller när man har varit i valet och kvalet kring om man ska fortsätta vara tillsammans. När man får säga att man älskar den andra och känna att det verkligen betyder något. När man lovar varandra att det inte ska hända igen. Det är i själva återförenandet, återgången till det normala, som kärleken känns som starkast. Troligen för att man verkligen förstår hur mycket man uppskattar det man har när det håller på att glida ifrån en.

Jag undrar ofta varför jag inte bara vågade lita på att jag var älskad, varför jag hela tiden ville ha det bekräftat. Gång på gång startade jag gräl över skitsaker, utmanade vår relation för att jag ville bli bekräftad. Men detta skapade i längden bara ännu mer osäkerhet, för jag visste ju ändå någonstans att jag gjorde fel. Det var först när jag visste säkert att det var över som jag kunde luta mig tillbaka och njuta av den tid vi hade kvar. Jag hoppas att jag i min nästa eventuella relation kommer att vara säker nog för att inte behöva att min partner ständigt bekräftar mig. Att jag ska kunna luta mig tillbaka och veta att jag är älskad, eller i alla fall tänka att det inte spelar sådär jättestor roll om jag inte är det.

Rent dramaturgiskt finns det såklart något väldigt lockande i extremerna, men jag skulle önska att man kunde prata lite mer om de där förhållandena som mest bara är helt okej. Eller de där förhållandena där man tycker jävligt mycket om varandra men kanske inte är sådär upp över öronen förälskade hela tiden. Eller de där förhållandena där man skulle göra jävligt mycket för varandra, men kanske inte dö. Helt enkelt alla dessa förhållanden som är en trygghet i vardagen, en varm famn att vila i, men inte hela ens värld.

Idag finns det en stor polarisering i hur människor ser på kärlek. Det finns de som ”inte tror på kärlek” och de som tycker att kärlek är det bästa som finns. Ingen annan känsla är så mytomspunnen, även om det kan kännas minst lika starkt och vara minst lika livsomvälvande. Det finns en stor mytbildning till kärlek, många idéer om hur det ska kännas och vara. Mycket idéer om vad som är rätt och fel.

Det finns en enorm osäkerhet kring kärlek; är jag verkligen kär/älskar hen verkligen mig/är hen fortfarande kär i mig/är jag fortfarande kär?” frågar sig många istället för att bara vara med personer de gillar på ett sätt de uppskattar utan att hela tiden analysera umgänget utan och innan. Det tror jag beror på att vi har så många idéer om kärlek i vår kultur att vi ständigt jämför med dem istället för att lyssna på oss själva. Vi försöker ständigt analysera våra känslor och våra relationer efter hur det ska vara, och om det inte känns så där omstörtande underbart som man har hört att det ska göra då vill man genast bryta upp och gå vidare eller skapa nya känslor genom att skapa ny dramatik.

Om vi slutade måla upp bilden av kärlek som något av nödvändighet smärtsamt men samtidigt det underbaraste i hela världen. Om vi kunde säga såhär: ”kärlek är trevligt när det funkar, men man kan leva utan det också”. Om vi kunde tänka att en kärleksrelation är som vilken relation som helst; trevlig när den fungerar för närhet till andra människor är trevligt, men inte något som har en magisk förmåga att fylla annars meningslösa liv med mening för mer än ett litet tag. Då skulle vi kanske kunna vara mer avslappnade när det kommer till kärlek. Då skulle man kanske kunna säga: ”nej, du är inte mitt allt, jag skulle inte dö för dig och jag är inte säker på att jag vill vara hela mitt liv med dig. Men du är en person jag tycker om, som jag vill vara med och som jag vill vara nära”. För egentligen så borde det räcka som skäl för att vara med en annan människa.

Jag och Emanuel, min första pojkvän som jag var tillsammans med under 2,5 år. Vi gjorde slut för tre månader sedan.

Detta var alltså första av tio rubriker om kärlek, sex och relationer. Skriv gärna ditt eget inlägg på ämnet om länka till blogginlägget i en kommentar.