Kategori: Människor

Uppmärksamhetskåtmans sista utpost.

Det här med spamkommentarer på bloggar där man gör reklam för sin egen blogg är ju ett vida känt fenomen, men jag hittade nyligen något mycket märkligt i kategorin uppmärksamhetskåtma.

Vad kan det finnas för tillfredsställelse i att ha många vänner på facebook om man fått dem såhär?

Jag antar att jag aldrig kommer begripa vad som driver dessa människor så det är väl lönlöst att ens försöka. Men vad fan, ärligt talat.

Strukturerade Mogi.

Bloggkommentatorerna skrev om att Mogi (som jag för övrigt har ett ”ohälsosamt intresse för”) och hennes pojkvän färgmatchar (hans scarf matchar hennes tunika). Min teori är som följer: Mogi köper helt enkelt två exemplar av varje plagg, har dme hängfandes hemma ett atg för att känna på feelingen hos de olika plaggen. När hon hittat den perfekta så tar hon den andra och gör en scarf av den, som hennes pojkvän kan bära när hon bestämt sig för att bära just den tunikan. Hon har säkert specialtillverkat en speciell hylal där alla scarves ligger uppradade i nummerordning så att det aldrig blir något fel. Hon ringer och ba; nummer 8145 ikväll älskling.

Skulle, helt seriöst, inte förvåna mig om det förhöll sig såhär.

Ett jobb för mig.

Jag har undrat när det börjar annonseras efter jobbcoacher på platsbanken och nu hittade jag den första.

Emperator söker dig som är driven, erfaren, smågalen och som älskar att motivera människor. Emperator arbetar med människor, för människor. Det innebär att vi söker personer med rätt inställning som dragit lärdomar i livet. För att arbeta med Emperator skall du ha en stark inre glöd och gilla att ta ansvar utan att tappa humor och värme på vägen. Vi utbildar våra Coacher i vår process för att säkerställa kvalitet och varaktighet.

Herregud. Vem använder ordet ”smågalen” i en jävla platsannons. Det är verkligen bara galenskap och visar hur otroligt sinnessjukt det är att vi lägger arbetsmarknaden i händerna på dessa företag.

Jag hade verkligen verkligen sökt det om det inte var för att de kräver tio års arbetslivserfarenhet av ”olika branscher” vilket jag ju inte är i närheten av. Jag är ju både driven och smågalen.

Men jag kom att tänka på en sak: om man använde det uppstartsbidrag man kan få från arbetsförmedling för att starta ett jobbcoachföretag, hade inte det varit den ultimata ironin. Snacka om att skapa kortslutning i systemet.

”Förlåt för att jag finns”-leendet.

Bloggkommentatorerna skriver om bloggares olika fotominer. De har med den där som alla gör med öppen mun, det där tillfixade jävla leendet och plutminen. Min egen får väl betraktas som emominen, eftersom jag alltid får kommentarer över att jag ser sur ut (kan meddela om att jag är lite surmulen även irl, jag frågade min pojkvän).

Men jag tycker att de missar en skitviktig min, nämligen ”förlåt för att jag finns”-leendet. Det där nervösa leendet som verkligen utstrålar att man gör allt för att tillfredsställa alla i sin omgivning och aldrig någonsin vill trampa en enda person på tårna. Bland annat Elin Kling är expert på detta (även om hon mer gått över till den öppna munnen).

Att vara ”lite galen”.

En typ av människa jag har sådär brutalt låg respekt för är dem som tycker att jag är ”lite galen”. Som tycker att jag med mina utspel på olika sätt är ”too much”, så att säga. Som skruvar på sig lite när jag går igång men ändå skrattar lite för jag är ju så lustig. Hoho.

Orkar inte tanken på hur extremt tråkiga människor i allmänhet måste vara för att jag ska uppfattas som crazy. Det är bara för mycket. Tanken på tråkiga människor gör att jag tappar livslusten totalt.

Den största (befogade) rädslan jag har är för övrigt att bli tråkig. Blir inte alla utom Hunter S. Thompson det egentligen?

Det finns annat i livet än förakt.

Satan vad jag stör mig på människorna bakom dessa bloggar: white trash of the day och cry of the day.

Jag har innan skrivit om föraktet mot white trash. White trash of the day är ju såklart en blogg som handlar om allt som klassas som WT. Enligt mig är det mesta helt vanligt svensonbeteende, typ att ha foppatofflor. Inte alls tillräckligt för att kvala in som WT. Den andra handlar också om att förakta saker, på vilka premisser är för mig oklart.

Jag blir helt förundrad över dessa människor som pallar sitta hela dagarna och bara förakta folk och deras engagemang i största allmänhet. Jag menar, vad fan gör dessa människor utöver att hata?

Kasta inte sten i glashus, tycker kanske någon nu, men det gör jag fan i mig inte. Jag föraktar inte, jag är förbannad. Och jag är inte förbannad för att folk bär foppatofflor och äter pizza på pizzerian utan på grund av, enligt mig, betydligt viktigare saker. Som äckliga övervakningslagar, bland annat.

Det som slår mig mest med detta är att jag själv säkert hade tyckt att det var himla festligt, det där, för inte mer än knappt ett år sedan. Jag har alltid varit svag för förakt nämligen.

Men sedan dess har jag tänkt lite och kommit fram till att allt detta WT-hat egentligen inte är något annat är hederligt klassförakt, omstöpt i en annan för närvarande mer accepterad form.

Jag hoppas att människorna/människan bakom dessa bloggar lägger ner nån gång och inser att det finns annat i livet än att se ner på underklassen och folk som bryr sig om något, så att de kan göra lite nytta med sina fantastiska hjärnor (som jag antar att de tycker sig inneha med tanke på att avsaknad av utbildning/bildning är ett ständigt återkommande exempel på vad som är WT).

Det finns ju inget värre än självuppoffrande föräldrar.

Jag tycker så synd om alla nyblivna mammor just nu. De blir ständigt matade med att man aldrig någonsin får göra något annat med sitt barn än att låta den ligga på ens mage och amma.

Jag undrar hur det blir när de där barnen växer upp. Såhär tror jag:

”Mamma, varför är du så olycklig?”

”Jo, för att jag ägnade större delen av mitt liv åt att uppoffra mig för att vara en god mor, och lät därför mitt jobb, mitt förhållande, mina intressen och mina vänner försvinna.”

Gu vad kul för alla ungar som blivit curlade till döds på sin mors bekostnad!

Det finns ju, helt ärligt talat, inget jobbigare än självuppoffrande föräldrar.

Dagens äckliga entreprenörstidning.

Dagens missöde var detta. Jag stod och chillade vid tidningshyllan när jag upptäcker att den omåttligt tråkiga tidningen Lifestyle har släppt en undertidning som handlar om golf.

Jag visualiserar personen som köper denna tidning och känner bara hat och äckel. Vilken självgod framgångsrik entreprenörsmänniska det måste vara, som är intresserad av ämnet golf ur ett jävla livsstilsperspektiv.