Fanny Åström – Sida 107 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Revolution och folkligt stöd.

Det är intressant, när en pratar om kommunismen, hur många som kommer med invändningen att vi ju inte kan inför detta system rakt av eftersom det saknas folkligt stöd, och använder detta som ett argument emot kommunismen som ideologi i sig. Jag undrar om de tror att politisk förändring har nåtts genom att alla plötsligt bestämde sig för att ”nu får det vara nog” samtidigt? Det är såklart alltid en process som går långsamt framåt.

Jag är kommunist, det innebär att jag vill ha ett samhälle utan privat ägande och istället ha egendomsgemenskap. Detta är en idé om var jag tycker att samhället ska sträva, men jag inser såklart att det inte är något som bara kan införas hux flux. Hela samhället bygger på kapitalism, det går inte att bara införa kommunism över en natt utan det är en process som måste ta tid för att det ska gå rätt till. Den intressanta politiska frågan är egentligen hur vi ska göra för att lyckas ta oss dit, vilka val kan en göra och vilka kamper kan en föra för att komma närmare kommunismen. Detta är en fråga som själv saknar svar på, jag noterar att olika människor gör på olika sätt och tänker mig att det är just denna mångfald av kamper som är vår styrka. Att peka ut en rätt väg tror jag är vanskligt, då det riskerar att landa i dogmatism, något som såklart är mycket relevant att undvika.

Ofta när en pratar med folk är de mer kommunistiska än de själva anar. Få använder begreppet kommunism eftersom det har negativa konnotationer, men desto fler uttalar sig mycket kritiskt och kapitalismen som system eller i alla fall dess konsekvenser. Detta får mig att tänka att det finns en potential till ett folkligt stöd för kommunismen. Jag tänker mig att en av de stora utmaningarna ligger i att få människor att förstå hur de problem de erfar i sin vardag hänger ihop med samhällssystemet i stort, att binda ihop de olika kamper som människor för och peka på hur de alla hänger ihop med motstånd mot kapitalismens konsekvenser. Att se att människor har olika positioner och olika förutsättningar för att kämpa och betrakta detta som en styrka snarare än en svaghet.

Ofta dyker frågan om våld upp. Folk tolkar ofta det faktum att jag inte tar kategoriskt avstånd från våld som politisk metod som att jag anser att det skulle vara bra att tvinga folk till att leva kommunistiskt med hjälp av våld. All politisk förändring måste komma underifrån, därför skulle jag inte vilja genomföra någon ”revolution” i dagsläget även om jag hade haft möjlighet till det. Eventuellt våld måste ha bred politisk förankring för att vara relevant, och jag har absolut inga illusioner om att jag eller någon annan människa/mindre grupp ensam skulle sitta inne på någon slags enhetlig lösning kring hur samhället ska se ut. Jag tycker att det är intressant hur samma människor som är så taggade på att prata om hur oerhört hemskt det är med kommunism eftersom en vill ”bestämma hur andra ska leva” samtidigt är så taggade på att avkräva enskilda kommunister på svar kring just denna fråga. Jag tror att det är jätteproblematiskt att skapa sig en massa idéer om hur människor kommer leva i det kommunistiska samhället. Jag har liksom ingen aning om vilka prioriteringar folk kommer att göra, däremot ser jag det som en självklar fördel om prioriteringar görs av människors medvetna val och inte för någon marknads skull.

”Revolution” verkar vara bland det mest skrämmande många kan tänka sig, det brukar dra tankarna till våld och total förstörelse av det som är. När jag talar om ”revolution” menar jag inte nödvändigtvis något blodigt slags, utan jag menar en samhällsomvälvande förändring. Detta förändring behöver inte vara våldsam, och en behöver eller bör knappast förstöra allt i det ”gamla” samhället. Snarare handlar det om att ta över saker och använda dem på ett annat sätt. Jag ser samhället som något som utvecklas, inte som något en byter ut helt när en tröttnat.

Vissa brukar påpeka att det kanske aldrig kommer finnas något brett politisk stöd för egendomsgemenskap. Detta må vara sant, men det finns många idéer som det aldrig kommer finnas brett politiskt stöd för, som folk har ändå. Jag förstår inte varför jag ska tycka något annat bara för att folk eventuellt inte kommer att tycka som jag. Det känns som en jävligt antiintellektuell inställning till politik. Att jag har e utopi betyder inte heller att jag inte kan ta ställning och engagera mig i dagsaktuella politiska frågor, det finns liksom inget motsättning mellan att ha långsiktiga visioner för samhället och att jobba med frågor en tycker är viktiga nu.

Att en har en idé om hur ett samhälle borde se ut innebär inte att en vill tvinga människor dit mot deras vilja, det handlar snarare om en idé om vilken typ av samhälle människor skulle må bäst i. Kommunismen för mig är inget egenvärde som jag vill uppnå bara för att, utan det är en idé jag har om hur vi skulle kunna leva. Om det finns andra lösningar på problemen i dagens samhälle så kommer jag att ta emot dem med öppna armar, jag kan vara inte se dem själv i dagsläget.

Vilken internkritik är värd att ta till sig?

Den här frågan om ”kritik” inom feminismen tycks ju aldrig bli inaktuell, så tänkte skriva lite om interkritik.

Internkritik i mina ögon är kritik som grundar sig på att en delar eller i alla fall har överlappande politiska mål och politisk analys men har olika idéer om framförallt strategier. Det är dock svårt att göra en skarp uppdelning i strategier, mål och analys eftersom dessa saker i hög grad följer av varandra, men tonvikten ligger ofta på strategi.

Så vem får framföra internkritik? Vem som helst kan ju såklart framföra kritik och säga sig tillhöra rörelsen hen kritiserar, och därmed kalla kritiken för internkritik. Jag brukar dock mer tänka i termer av vilken internkritik som är relevant för mig att lyssna på och ta till mig. Därför har jag lite modeller för hur jag avgör detta.

Jag tänker mycket på avsändaren. Den första frågan jag ställer mig är: kan avsändaren antas vara genuin i sin feminism? Detta är såklart svårt att avgöra. Jag brukar kolla på avsändarens övriga produktion. Brukar avsändaren skriva om patriarkatet? Om kvinnoförtryck? Om avsändaren är mer ivrig i att kritisera feminismen än att kritisera patriarkatet kanske hen inte är särskilt genuin, utan snarare antar en feministidentitet för att hens kritik ska anses legitim som ”internkritik”. Många kallar sig feminister i betydelsen att de är för jämställdhet mellan män och kvinnor i teorin, men är inte feminister i den betydelsen att de tycker att rådande förhållanden bör ändras på något slags politiskt plan.

Har avsändaren någon som helst erfarenhet av feministisk praktik? Jag menar inte att en måste göra feminism för att vara feminist, men jag tänker att det är konstigt att lyssna på råd om hur jag ska praktisera feminism från någon som själv inte praktiserar feminism. Jag borde ju onekligen ha mer att säga till om i frågan, och även om jag inte nödvändigtvis tror att personen vill illa så känner jag mig inte manad att de över min feministiska praktik för att någon som själv inte praktiserar feminism säger åt mig.

Sedan brukar jag ta mig en titt på innehållet. Saker som jag tycker är bra att se upp för är följande:

Kritik av retorik snarare än idéer. Denna kritik kan läggas upp lite såhär: ”de här idéerna är jätteviktiga men varför använder ni den här retoriken”. Typiskt exempel på ett fokusskifte som såklart handlar om att missgynna feminismen. Det är lätt att klaga på retorik, desto svårare att vifta bort förkrossande sanningar som att kvinnor utsätts för våld av män eller får lägre inkomst.
Att anta en utifrånposition, där en liksom agerar någon slags företrädare för dessa stackars personer som inte ”kan ta till sig”, och använder detta som ett argument för att själv inte göra det. Vilka är egentligen dessa som inte förstår? Det känns mest som ett påhitt som vissa använder för att legitimera sin egen ignorans. Det vore kanske lämpligare att försöka förklara för de som inte förstår än att klaga på att feminister gör fel.
Idén om något slags tänkt ”gott” feministiskt förflutet som har fördärvats. Mycket vanlig idé som antifeminister sprider. Typ ”en gång i tiden fanns det en god feminism som alla var med på men nu är det dåligt”. Det har aldrig funnits någon feminism alla gillar, feminismen har alltid kämpat i motvind, det är först efter att framgångar blivit nådda som folk skriver om historien till att alla egentligen samarbetade emot patriarkatet.

Dessa tre saker är ofta, men inte alltid, tecken på att personen ifråga inte är så himla intresserad av att göra feminism. Det är mindre relevant vilka ”värderingar” en anser sig ha, mer relevant vad en i praktiken uträttar.

Sedan kan väl folk kritisera hur mycket de vill i vilket fall, frågan är ju vad jag väljer att ta till mig. Problemet i mina ögon är hur folk ofta tycker att jag har någon slags skyldighet att till mig av det de säger för att de förpackar det som internkritik, och det anser jag helt enkelt inte att jag har.

Män kommer aldrig stå i framkant i den feministiska kampen, utan försiktigt lomma efter när de tvingas till det.

Jag får ofta kommentarer om vad jag tror att män tycker och tänker om saker jag skriver. Svaret är nog att jag inte brukar fundera särskilt mycket på det. För mig är det inte särskilt relevant feministiskt att tänka på mäns känslor och perspektiv, detta är något jag har försökt sluta tänka på eftersom jag som kvinna har fostrats in i att ständigt ta hänsyn till män.

Sedan tror jag verkligen inte på den politiska strategin ”vädja till män”. Jag tror att det vi måste göra för att nå förändring är att skaffa oss politisk makt som kollektiv, inte för att alla kvinnor är lika men för att vi delar förtryck och måste resa oss mot det gemensamt. Jag tror inte att vi kan bedriva feministisk kamp om vi alltid ska bry oss om vad män tycker och tänker om den.

När jag skriver om män och maskulinitetsutövande är det inte för att vädja till män och få dem att ändra sig. Vissa gör detta med mina texter som bas och det är mycket bra, men jag tror att den viktigaste förändringspotentialen ligger i att få kvinnor att kunna identifiera dessa beteenden i sina relationer med män och kanske i lägre grad stå ut med dessa beteenden och istället omge sig mindre med män. Att som kvinna ha samröre med män innebär att en måste acceptera en mängd förtryck, och jag tror att om kvinnor i högre grad insåg detta så skulle de inte ha lika mycket samröre med män. Därför är det relevant för mig att ge kvinnor verktyg för att kunna se det förtryck de utsätts för.

Jag tror inte att män som grupp kommer att förändra sig om de inte måste. Vissa män, absolut, men inte det stora flertalet. Därför tror jag att det är viktigt att kvinnor drar sig bort från relationer med män och bygger alternativa gemenskaper. Jag tror att vi först och främst måste klara oss utan män, och sedan ställa krav. Det blir nämligen väldigt svårt att ställa krav från en position där en saknar makt. Visst, vissa framgångar kan nås men jag tror inte att det kommer leda oss in i det postpatriarkala samhället så att säga.

Men det är såklart inte bara en strategi för samhället som helhet, utan också en fråga om att förbättra enskilda kvinnors liv. Jag känner själv att mitt liv ha förbättrats avsevärt av att jag har kunnat förstå hur patriarkalt förtryck fungerar, både för att jag har kunnat släppa en massa förtryckande relationer men också för att jag numera slipper tänka att det är mitt fel så fort något inte fungerar i en relation med en man. Jag har delvis kunnat släppa den eviga skuld som följt mig innan, och detta är en enorm befrielse.

Vi måste sluta tro att män är allting mittpunkt, sluta tro att social förändring är beroende av deras välvilja. Detta är något som män ständigt försöker pränta in i oss genom att få det till att problemet för feminismen är att vi skrämmer bot män. Snarare är problemet en alltför stor vilja att spela på männens villkor, i någon slags desperat längtan att få med dem på tåget. Vi måste inse: män som kollektiv kommer aldrig någonsin att stå i framkant i den feministiska kampen, de kommer alltid att försiktigt lomma efter när de tvingas till det. Och det är detta tvång vi måste stå för. Frågan är hur.

Kan vi tvinga vårdpersonal att ge vård till män?

Det har ju gått lite diskussion angående vårdpersonals eventuella rätt att säga nej till att utföra aborter.

Jag tänkte i denna veva lyfta en annan fråga, nämligen huruvida vårdpersonal ska kunna vägra att utföra operationer på män. Vi vet ju alla att det inte är någon självklarhet att det är bra att hålla män vid liv, och många människor inom vården tvingas idag gå emot sina värderingar när de tvingas bidra till att hålla män vid liv. Jag vill påminna om att män står för en majoritet av våldet i samhället, därför kan det rentav anses kontraproduktivt ur en vårdsynpunkt att hålla män vid liv.

Jag säger alltså inte att jag tycker det är fel att ge vård till män, men jag tycker att det är viktigt att individen själv får bestämma. Jag tycker inte att vi ska kunna tvinga människor att gå emot sin moral. Det är viktigt att alla har rätt till sina värderingar även på jobbet. Jag värnar om alla dessa som tvingas gå emot sina värderingar bara för att de utbildat sig till ett visst yrke. De gjorde det kanske med förutsättningen om att de skulle rädda liv, istället tvingas de rädda den kategori människor som utövar mest våld i samhället. Jag säger bara att det kan vara problematiskt för många och jag tycker att det är viktigt att vi respekterar detta.

Eller så ba… prioriterar vi att alla människor kan få den vård de behöver och har rätt till på alla ställen i landet, istället för att villkora viss vård för att vissa kanske har något emot att utföra den. En behöver ju faktiskt inte utbilda sig till ett yrke där det ingår att utföra aborter eller söka jobb på ett ställe där sådana utförs. En kan ha en massa olika personliga moraluppfattningar, men det är nödvändigt att en kan lägga dessa åt sidan när det kommer till att utföra vård. Annars bör en kanske söka sig till ett annat yrke.

Jag vill inte välja mellan kärnfamilj och ensamhet.

När en pratar om det här med att leva utan partner eller barn så pratar folk ofta om att vara ”ensam”. Jag vill absolut inte vara ensam, och det är något jag tänker försöka undvika.

Ett problem i detta samhälle är att i princip den enda formen för trygghet gemenskap som erbjuds är kärnfamiljen. Vi har ett samhälle som är anpassat efter kärnfamiljer, och därför blir alternativet för den som känner att hen inte passar in att leva ensam. Visst bor folk tillsammans på andra grunder, men det ses sällan som lika stabila lösningar som kärnfamiljer. Det är helt enkelt inte så en förväntas leva sitt liv.

Jag tänker att en behöver andra människor omkring sig av flera skäl. Dels för att det är jävligt jobbigt att sköta ett hushåll själv (jag hatar verkligen att äta själv, gjorde det hela tiden i Bryssel och mådde jättedåligt av det), men också för att tillfredsställa sociala behov på ett smidigt sätt. Jag behöver människor omkring mig och jag behöver dela mitt liv med andra, men jag vill inte leva i det beroende och den isolation som en kärnfamilj innebär.

Jag tänker att kärnfamiljen eller samboskapet ofta skapar ensamhet snarare än gemenskap, eller det är i alla fall vad jag har upplevt. Det finns en idé om att en måste ”ta hand” om den typen av relationer på ett annat sätt, troligen för att en förväntas leva så oerhört symbiotiskt. En förväntas radera ut hela sin individualitet och egna vilja och uppgå i ett gemensamt livsprojekt tillsammans där relationen sätts före allt. Jag upplever inte att samma dynamik uppstår om en bor tillsammans med en vän. Samtidigt finns det sällan samma uttalade vilja av att leva tillsammans, utan föresatsen är kanske att det är en tillfällig lösning i väntan på partner och familj.

Hur ska en kunna hitta trygghet och gemenskap utanför kärnfamiljen eller sambon? Jag ser detta som ett mycket viktigt feministiskt projekt, både för mig personligen men också på en samhällsnivå. Att skapa alternativa gemenskaper och levnadsformer, så att kvinnor slipper välja mellan ensamhet och att ingå i den kvinnoförtryckande konstruktion som den heterosexuella kärnfamiljen eller samboskapet ofta är. Det måste finnas andra grunder för gemenskap.

Twitter 10/2. Att bemötas som om en var hysterisk.

När män bemöter en som om en var hysterisk och behovde typ ”lugnas ner”, fy fan. Så trött på detta: män gör en förbannad på goda jävla grunder, sedan när en är det så ska det användas emot en. De lyssnar inte över huvud taget förrän en är arg som fan, och när en är det så måste en ”lugna ner sig”.

Men förlåt då för att jag sårar dina ömtåliga manskänslor genom att bli förbannad när du beter dig illa. När jag får höra att jag ”överreagerar” bara för att jag ALDRIG blir lyssnad på när jag är ”sansad”. Det är inte som att jag VILL vara arg och bråka, det är något en tvingas till när folk inte lyssnar annars.

Ett tips till alla män är ju att försöka ta till sig vad folk säger INNAN de tvingas bli arga. Jag tänker fan inte stå och vädja till ditt förnuft i all jävla evighet, jag har gränser för vad jag pallar med. Blir ALDRIG arg på personer som förmår att lyssna ordentligt, för då behövs det inte. Det är inte jag som behöver lugna ner mig, det är du som behöver börja lyssna på folk innan de tvingas vara arga på dig.

Att hitta nån ny.

En sån där grej som folk ofta slänger i ens fejs när en gjort slut är att en säkert kommer ”hitta nån ny” som ”passar bättre”. Folk pratar om att hitta den rätta och så vidare och så vidare, som om det skulle göra mig gladare.

När jag tänker på att bli kär igen tänker jag bara på att gå igenom detta helvete en gång till, och det har jag ingen lust med. Kärlek för mig är inte någon positiv upplevelse utan förenat med en massa smärta och ofrihet. Visst, en får kickar och så vidare, men en förlorar också kontroll över sig själv och situationerna en befinner sig i. Jag upplever ofta att min självrespekt brister när det kommer till kärlek.

Men framförallt: jag vill inte basera min glädje i livet på att jag kan komma att ingå i en heteromonogam relation igen. Det är något som kan inträffa och vara trevligt (ett tag), absolut, men det är ingenting jag vill hänga upp min existens på. Jag vill vänja mig vid tanken på att jag kanske kommer att stå utan partner för resten av livet, för jag tänker mig att det skulle göra mig mycket friare.

Även om jag träffar nya personer så vill jag inte bygga upp mitt liv kring dem igen. Jag vill inte att den viktigaste relationen i mitt liv ska vara en kärleksrelation, för sådana är till sin natur instabila.

Jag har också svårt för idén om att ”passa” tillsammans. De problem som uppstår för mig i relationer har inte att göra med typ ”personkemi” utan relationsdynamik. Jag VET att det uppstår en viss dynamik för mig i kärleksrelationer och denna blir oerhört destruktiv. Det handlar inte om att hitta en annan person utan om att göra relationer på ett annat vis.

Jag är så trött på iden om ”den rätta” som en alltid får uppkörd i ansiktet, som om det skulle vara något hoppfullt eller konstruktivt. Egentligen är det bara ett sätt att binda kvinnor hårdare till patriarkatet, genom att inbilla dem att allting skulle varit annorlunda om en bara hade hittat ”rätt” person, och således få dem att fortsätta leta och fortsätta göra relationer på samma destruktiva vis i hopp om att allt ska bli annorlunda nu med den här personen som är mycket bättre än den förra.

Givetvis finns det skillnader mellan personer som är relevanta, men jag tror en lurar sig själv om en söker alla svar där. Viss relationsdynamik drar fram det värsta ur folk.

Jag skiter i ert jävla jobb, det är pengarna jag vill åt.

Jag läste Platsjournalen och funderade lite på termen utanförskap. Så som folk pratar om utanförskap idag verkar det som att bara en har ett jobb så slipper en undan utanförskapet. Om det sedan är ett jobb på deltid som ge för dåligt betalt, vilket många deltidsjobb gör, spelar ingen roll.

Jag har något att bekänna: jag skiter i ert jävla jobb, det är pengarna jag vill åt. Jag skulle jättegärna skita i att jobba om jag skulle överleva ändå. Det finns gott om sätt att skapa sig en meningsfull tillvaro utan lönearbete, problemet är att vi inte lär oss hur vi gör i det här samhället där allt kretsar kring just lönearbete. Jag har inga problem med att underhålla mig själv, det jag har problem med är den ständiga stress jag känner över att kanske inte klara livhanken eller vara tvungen att underkasta mig förnedring.

Hur minskas utanförskapet av att en massa människor har deltidsanställningar fast de egentligen inte vill (frågan rörde rät till heltid)? Troligen kommer lönen de får inte att vara tillräckligt stor, för att inte tala om den pension det senare kommer att resultera i. Fler kanske får jobb, men en anställning i sig gör en inte integrerad i samhället.

Att göra som många ungdomar tvingas göra nu, och jobba via arbetsförmedlingen till en lön på bara några tusen, är snarare förnedrande än integrerande. En får alla baksidor av arbetet, det vill säga att en behöver utföra skiten, men inga fördelar i form av bättre livschanser (det är ju inte som att det erbjuds några karriärmöjligheter på dessa arbetsplatser), meningsfullt arbete (haha!) eller pengar att leva på.

Något som på riktigt skulle minska utanförskapet är om vi började dela på de jobb som behöver utföras och gick ner i arbetstid samt införde medborgarlön, så att folk slapp känna en ständig stress över att göra sig anställningsbara och istället kunde fokusera på att skapa sig ett meningsfullt liv utanför arbetet, i form av relationer med vänner och familj och fritidsaktiviteter. Skapandet av fler osäkra och dåligt betalda visstidsanställningar kommer inte att minska något utanförskap.

Veckan.

Pysslade.Gjorde slut. Det var jobbigt men jag orkar och vill inte skriva om det nu. Vill ändå att ni ska veta, om ni inte redan snappat upp det på twitter/instagram. Bokade tatueringstid och tröstshoppade för att känna mig värdefull igen, men det gick inte särskilt bra.Såg ut såhär.Upprepade mig konstnärligt.Hängde med Lady Dahmer och Hannah.

Våldspotential, kontroll och manlighet.

Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.

Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.

Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.

Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.

Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.

Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.

När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.

För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.