Kvinnor som tar plats är inte automatiskt feminister.

Det är inte ovanligt att en stöter på människor som anser att det är feministisk kamp att ”lyfta” andra kvinnor som på olika sätt presterat bra eller ”tagit plats” inom prestigefyllda områden, det vill säga områden där det råder manlig dominans.

Liberalismen älskar ”starka kvinnor”. Kvinnor med vassa armbågar som kämpat sig fram och utmärkt sig. Genom att lyfta upp dessa ”starka kvinnor” så önskar en åstadkomma… ja, vad egentligen? Ska dessa ”starka kvinnor” agera något slags föredöme enbart för att de råkar vara kvinnor som befinner sig på en viss position?

Anledningen till att dessa kvinnor älskas så mycket är att det säger: ”kolla på denna kvinna, hen har lyckats med sitt liv, därför är kvinnoförtrycket inte ett problem”. Istället för att diskutera breda politiska frågor såsom mäns våld mot kvinnor eller kvinnors ekonomiska utsatthet så blir allting till en fråga om enskilda kvinnor som presterat bra.

Det är såklart en feministisk seger att vissa kvinnor kan ta plats i offentligheten, men det gör på inses sätt dessa individuella kvinnor till någon slags feministiska förkämpar. Tvärtom är det inte sällan så att sådana kvinnor till och med arbetar emot feministiska ideal, eftersom de inte tjänar på att uppfattas som ett hot.

Som kvinna i ett patriarkat kan en alltid tjäna på att offra andra kvinnor, speciellt om en är vit och ekonomiskt privilegierad. Till exempel Löwengrip är ett bra exempel på kvinnor som motarbetar feminismen. Visst, det är kul att en kvinna kan ta plats på mäns arena, men det är inte feminism. Det kan vara resultatet av feminism, men det är inte en feministisk handling i sig.

Feministiska framgångar handlar inte om att enskilda kvinnor ska kunna utmärka sig i en patriarkal värld, utan att kvinnor ska ha rätt att delta i alla livets arenor på samma villkor som män. Det spelar ingen roll om det finns ”starka kvinnor” om mäns våld mot kvinnor kvarstår eller om kvinnor fortsätter att straffas ekonomiskt för att de är kvinnor. Det handlar om att förändra ett helt samhälle, inte enskilda individers livssituation.

Om vi hyllar personer som Löwengrip och Thatcher, som inte bara är ickefmeinister utan faktiskt aktivit motarbetat feminismen, så fokuserar vi på identitet istället för politik. Feminism är inte allt som kvinnor gör och säger, utan det är en ideologi som bygger på att bryta kvinnors underordning generellt. Feminism handlar om alla kvinnor, ”svaga” som ”starka”.

Behovet av separatism och Rummet.

Jag måste säga att jag tycker att det är INTRESSANT hur människor är så jävla taggade på att kritisera olika former av separatism men helt ointresserade av att förstå det som fenomen.

Såhär: separatism för mig är inte någon slutgiltig lösning, inte heller är det hela kampen. Däremot är det tyvärr nödvändigt i vissa sammanhang, att utesluta män. Detta beror på att män, även feministiska sådana, utsätter kvinnor för förtryck. När en man kommer ini ett sammanhang så blir det annorlunda. Samtalet blir mindre fritt, han får ett tolkningsföreträde, saker och ting viktas plötsligt om till hans fördel.

När det kommer till Rummet, en plattform för rasifierade feminister som har kritiserats för att de ”delar upp människor i ras” och utesluter vita från den antirasistiska kampen, så kan jag bara säga att jag ser det som ett stort misslyckande och är uppriktigt ledsen att Rummet behövs. Jag ÖNSKAR verkligen att det inte fanns ett sådant behov. Däremot inser jag att det här behovet finns, och jag ser det som att misslyckandet ligger helt och hållet på mig och andra som har samma position som jag, det vill säga är vita. Jag hoppas och tror att Rummet kommer att kunna bidra med mycket viktigt till feminismen som helhet, och därför är jag glad att de finns även om jag är ledsen för att det behöver finnas. Behovet hade dock inte försvunnit bara för att initiativet inte hade tagits, däremot hade nog många vita feminister kunnat gå omkring om varit omedvetna om behovet. Jag hoppas också att fler vita feminister kommer att tänka till kring anledningen till varför det behövs ett separatistiskt rum för rasifierade feminister.

Istället för att klaga på separatism så borde människor fråga sig varifrån detta behov kommer. Det dyker inte upp från ingenstans, utan det är en reaktion på ett förtryck som finns i samhället. Människor som blir uteslutna från separatistiska sammanhang uppfattar det ofta som att hela problemet liksom uppkommer i och med separatismen, troligen för att de inte behövt konfronteras med det tidigare. För den som upplever behovet av separatism är detta såklart löjeväckande, ty de har varit medvetena om behovet en mycket längre tid och troligen sökt andra vägar för att lösa problemet på. För mig var det länge en självklarhet att mäns närvaro skapar problem innanjag beslöt att söka mig till separatistiska sammanhang.

Visst kan en önska att det inte vore så, visst kan en önska att alla bara skulle leva tillsammans i någon jävla harmoni men så är det inte. Om en låtsas att det är så det fungerar så kommer det obönhörligen att resultera i att människor som blir utsatta för förtryck får bita ihop. Det går inte bara att önska en verklighet och sedan leva som om det var så, vi måste hitta strategier för att komma dit som är kopplade till den verklighet vi befinner oss i. Idag är en av dessa strategier separatism, och det beror på att den förtryckande gruppen tenderar att sätta agendan annars. En kan drömma hur mycket som helst om att det inte skulle vara så, men så ÄR det. Detta är upp till den förtryckande gruppen att lösa och inte upp till de som blir förtryckta.

Att du inte får vara med i ett separatistiskt sammanhang innebär såklart inte att du är utesluten från kampen, bara att du är utesluten från det specifika sammanhanget. Resultatet om du ska inkluderas överallt hela tiden kommer nog tyvärr att bli att de människor som upplever behovet av separatism blir uteslutna istället. Därför välkomnar jag separatism, även om den innebär att jag utesluts, ty jag inser att behovet inte kommer bli mindre för att jag kommer med mina illusioner om hur världen borde fungera.

”Varför diskuterar feminister inte det här?”

Ganska ofta stöter jag på människor som undrar varför feminister inte diskuterar någon given sak som de själva tycker är oerhört intressant och viktig. Svaret är ofta något av följande:

  1. Vi har redan diskuterat den saken miljoner och åter miljoner gånger och är jävligt trötta på det. Till exempel frågeställningen om det verkligen finns något kvinnoförtryck. De flesta feminister har nog kommit fram till att det finns ett sådant eftersom de är feminister. Det är inte som att feminister är någon folkgrup en föds in i, det är något en blir genom en process. Jag ”diskuterade” frågan om det verkligen finns kvinnoförtryck skitlänge innan jag blev feminist, och jag kom fram till att det gör det. Detta kan vara ett skäl till att feminister inte diskuterar detta, om en är feminist har en helt enkelt i regel tagit ställning i frågan. Det finns inget syfte med att diskutera samma fråga om och om igen, det tycker troligen inte du heller när det kommer till dina grundläggande ideologiska ståndpunkter.
  2. Vi diskuterar saken men inte på det sätt du vill. Vanligt när det kommer till att diskutera den så kallade mansrollen. Feminister diskuterar mansrollen skitmycket men i regel inte på det vis som män vill att vi ska diskutera den. Alltså vi utgår inte från ett ”gu vad synd det är om män”-perspektiv utan utifrån ett ”hur gör män när de upprätthåller förtryck”-perspektiv. Detta kan en såklart tycka är dåligt, men det innebär inte att vi inte diskuterar frågan, bara att vi inte gör det med samma utgångspunkter eller kommer fram till samma slutsatser. Ofta vill folk inte bara att deras fråga ska diskuteras, utan de vill helt och håller styra diskussionen och slutsaterna. Detta låter sig inte ske.
  3. Vi diskuterar saken men du är för upptagen med att diktera vad feminister borde göra för att märka det. Också vanligt att män tycker att feminismen ska ta tag i den här och den här frågan samtidigt som feminister faktiskt gör just detta. Feminismen är inte en homogen rörelse och olika saker diskuteras i olika grupperingar. Vissa tror att de har sett all feminism som finns för att de har läst typ en feministisk blogg. Sedan kan en såklart arbeta för att vissa frågor ska diskuteras mer, något jag själv ofta gör, men i så fall är det bättre att själv bedriva diskussion och teoribildning kring dessa frågor än att klaga på att andra inte gör det.
  4. Vi tycker det är skittråkigt eller onödigt att diskutera saken. Det finns saker som inte behöver diskuteras, debatter som vi inte behöver ta. Det behöver inte handla om ideologisk blindhet eller något, bara om att vi inte kan diskutera varenda jävla fråga och måste prioritera. För det mesta ger det mig ingenting att diskutera frågor som dessa personer tycker att jag bör lägga tid på att diskutera och därför skiter jag i det.

Om du tycker att något diskuteras för lite inom feminismen kan du själv bli feminist och diskutera för fullt. Ingenting hindrar dig! Att däremot ställa dig i någon slags utifrånposition och tipsa ”feminismen” om vad som bör och inte bör göras är inte särskilt konstruktivt. Som det geni du är kan du väl joina oss istället och göra vad du kan?

Lattemorsor, kulturtanter och kvinnor i offentligheten.

Minns en person jag kände som tyckte att det var en kul grej att klaga på så kallade ”lattemorsor” som bara satt och tog upp plats i offentligheten med sina barn. Exakt vad som var så himla störande med dessa kvinnor var oklart. Det verkade handla om att de gav uppmärksamhet till varandra och inte till barnen, och om att de tog upp plats i offentligheten fast de minsann var lediga och kunde vara hemma istället. Det var irriterande med barnvagnar i rusningstrafik, men jag tvivlar på att kvinnor som är mammalediga är särskilt frekventa i just rusningstrafik.

”Lattemorsor” och ”kulturtanter” är två grupper kvinnor som det finns ett stort förakt mot. Att pappor fikar med sina barn anses i regel bara fint och gulligt, att gubbar går på teater har jag aldrig hört någon uttala sig om över huvud taget, trots att det är ganska vanligt. Hur kommer det sig att det är dessa grupper av kvinnor som hånas?

Jag antar att det som stör är att kvinnor tar plats i offentligheten på sina egna villkor, utan att vara till för män. När kvinnor umgås i grupp och utför aktiviteter som inte kan relateras till tillfredsställandet av män så är det upprörande. Stora tjejjgäng som går på krogen väcker inte samma upprörda käönslor, för där kanske de ska ragga eller i alla fall bli föremål för raggande. Samma sak med kvinnor som shoppar, det är ju något de kan tänkas göra för att attrahera en man.

Det är osannolikt att en kvinna som går med sitt barn och en annan grupp mammor och fikar skulle kunna vara föremål för någon slags romantik. Denna kvinna har ju redan utfört sin uppgift, alltså att skaffa en (antas det) man och skaffat sig ett barn tillsammans med honom. Då ska kvinnan inte längre ta plats offentligheten utan borde endast fokusera på att ta hand om det hon har. Hon ska ägna varje vaken stund, varje ledig minut, åt att överösa barn, man och hem med omsorg och kärlek. Hon ska ständigt offra sig.

Samma sak med kulturtanter. Dessa kvinnor är inte heller aktuella för att dras in i reproduktionen, eftersom de inte längre antas vara fertila. Dessa kvinnor borde helst inte synas i offentligheten alls, och extra provocerande blir det när de dyker upp i grupp. Gamla kvinnor som har mage att synas och till coh med verka ganska nöjda med sin tillvaro!

Män däremot får i regel ta plats i offentligheten lite som de vill, oavsett ålder eller aktivitet. De ifrågasätts inte, de hånas inte, de bara är och har självklar tillgång till det offentliga.

Barnafödarpolitik.

Läser denna artikel som handlar om att kvinnor får hjälp att styra upp sin reproduktion genom att göra någon slags plan över när en måste börja med barnafödandet för att hinna skaffa sig så många barn som en vill äga. Det kan säkert vara så att många kvinnor saknar kunskap om hur fertiliteten försämras med åldern, men den grundläggande förklaringen till att vi väljer att skjuta upp barnafödandet är nog snarare hur det idag ställs höga krav på kvinnor att båda göra karriär och skaffa barn, och att det tar mycket längre tid att skaffa sig ett tryggt jobb, en stabil inkomst, ett fast hem och så vidare idag, om en nu ens lyckas göra det.

En sak som jag tycker är intressant i debatten om barnafödande är att en som kvinna ska åstadkomma så himla mycket i livet. En ska skaffa sig tid för både karriär och familj. Kvinnor som skaffar barn innan de har en så kallat ”stabil ekonomi” bli skämmade för det, och kvinnor som väntar ”för länge” blir också skämmade. Att det ibland är strikt omöjligt att få ihop det tas det ingen hänsyn till, kvinnor ska bara se till att fixa ihop skiten.

Visst finns det kvinnor som kan fixa både en stabil karriär och flera barn, men det är ett fåtal priviligierade. Merparten får nog förlita sig på sin partner i någon mån.

En annan intressant grej appropå när en väljer att skaffa barn är vilka vägar en som kvinna har in i det så kallade ”etablerade (läs: patriarkala) samhället”. För att kvinnor ska ses som människor likvärdiga män måste de antingen göra sitt i reproduktionen eller delta i produktionen på ett framgångsrikt sätt, alltså göra en ”karriär” som anses ha status i patriarkatet. Kvinnor som lyckas med detta kan i regel skjuta upp barnafödandet eller skippa det helt och ändå få en plats i samhället, om än ifrågasatt. Problemet är att de allra flesta kvinnor inte har någon möjlighet till detta.

Därför blir det en klassfråga om en kan strunta i att föda barn eller inte, ty det är inte alla kvinnor som kan göra det och samtigit få en plats i samhället. Att varken skaffa barn eller leva något slags spännande meningsfullt liv är helt enkelt inte okej för en kvinna, då är en ingenting.

Det är uppenbarligen en politisk målsättning i samhället att kvinnor ska föda barn. Barnafödandet stimuleras på en massa olika vid, genom att olika former av hjälp med befruktning erbjuds, genom att vi får ekonomiskt bidrag vid barnafödande och uppenbarligen också genom att kvinnor får hjälp att skapa någon slags plan för sin reproduktion.

Ett bra sätt att få kvinnor att föda mer barn är att sluta straffa kvinnor ekonomiskt och socialt för att de föder barn, att skapa bättre förutsättningar även för människor utan någon så kallas ”karriär” att kunna försörja ett barn, höja lönerna i kvinnodominerade yrken och göra dem mindre otrygga. Jag tror att det skulle göra att många kvinnor mer beägna att skaffa barn. Det skulle kanske också göra att fler kvinnor vågade skaffa barn på egen hand, vilket vore bra eftersom en inte nödvändigtvis vill ha med någon partner att göra bara för att en vill ha barn.

Makten över den reproduktiva förmågan är inte vunnen.

Som vissa säkert har snappat upp så blåser det antiabort-vindar i europa och även i Sverige. Denna rättighet som tas för självklar har plötsligt börjat ”diskuteras” på ett obehagligt sätt, anses vara föremål för någon slags debatt.

I det fascistiska projektet är kontrollen över reproduktionen relevant. Alla ska ingå i kärnfamiljer och kvinnor ska föda barn för att göra nationen starkare och så vidare och så vidare. Det finns idéer om att andra folkgrupper för en lågintensiv ockupation genom att föda en massa barn.

Att vara kvinna är att definieras utifrån sina reproduktiva förmågor. Som kvinna är du först och främst barnaföderska, föremål för romantik (som antas utmynna i kärnfamilj och barnafödande), omhändertagare av män och så vidare. Du säkrar en plats i patriarkatet genom att uppfylla dessa roller. Om du inte gör det så blri du istället ingenting. Kvinnor utan reproduktiv förmåga anses inte vara kvinnor, men de är inte heller män. De är ingenting. De är ”fria”, men endast i bemärkelsen att ingen ställer några krav på dem. Det är en negativ frihet som sällan kan användas till något konstruktivt.

När kvinnor blir gravida så ökar fallen av mäns våld mot kvinnor. Det blir plötsligt viktigare att kontrollera henne när hon bär ett barn i magen. När kvinnor är gravida och har barn så är de mer utlämnade åt sin man. Det är svårare att klara sig själv ekonomiskt när en har ett barn att ta hand om, och en misshandlande make kan fortsätta ha makt över kvinnan genom barnet även efter en separation. Genom historien har kvinnor blivit straffade för sina reproduktiva förmågor, idag syns det bland annat i att vi har mycket sämre villkor på arbetsmarknaden, får lägre löner och pensioner. Detta stärker kvinnors underordning.

Jag tror inte att abort kommer att förbjudas i Sverige, men jag tror mycket väl att det kommer att bli svårare att genomföra en, till exempel genom att ge läkare rätt att vägra utföra ingreppet, något som till exempel kan komma att drabba personer i mindre samhällen hårt. Redan idag så kan abort vara svårt att få till, det kan vara kostsamt och smärtsamt och kräva en jävla massa turer fram och tillbaka. Idén om att abort skulle vara något en gör i en handvänding stämmer helt enkelt inte riktigt.

Vissa pratar till exempel om vikten att det görs ett ”informerat” beslut, vilket i sammanhanget innebär att personen som ska göra abort får ”insikten” om att det faktiskt är ”ett liv” uppkört i fejset, ungefär som om denna medvetenhet inte fanns. Detta är också något som inskränker rätten till abort. Även om en fortfarande har rätt att utföra ingreppet så kan en bli utsatt för påtryckningar i en viss riktning beroende på vad som anses politiskt önskvärt.

Det är mycket viktigt att vi värnar om rätten till abort och att vi inte tar den för given. Makten över den reproduktiva förmågan är knappast ett slags vi vunnit, vi har bara uppnått vissa segrar som vi måste hålla ett mycket mycket hårt grepp om så att de inte glider oss ur händerna. Vi måste se de hot aborträtten utsätts för nu, och vilka inskränkningar som redan finns i den, och föra ett konstruktivt arbete för att utöka våra rättigheter, istället för att i en eventuell framtid reagera då inskräningarna gått ”för långt”.

Heteropropagandan.

wpid-IMG_20140102_101249.jpgStrosade runt lite på H&M och hittade denna tröja på deras ungdomstjejavdelning. Ja, den är gjord för kvinnor att bära så alla som ska komma med kommentarer om att jag är heteronormativ kan tagga ner.

Det finns, som ni kanske vet, en heteronorm i det här samhället. Den här tröjan är en uppenbar anspelning på denna norm. Det ”boys” som åsyftas är män som män, alltså som könsvarelser, alltså som föremål för en romantisk relation. Genom att bära en tröja likt den så säger en: ”titta, jag gillar pojkar, jag är heterosexuell”.

Jag har mestadels i mitt liv definierat mig som hetero och är i ett heterosexuellt förhållande, men jag har börjat fundera lite på sista tiden. Det här med att folk går omkring och manifesterar sig heterosexualitet hela tiden, är det så jävla bra egentligen? Vad gör det med oss?

Ofta när en diskuterar heteronomern så görs det ur ett homo- eller bisexuellt perspektiv. Alltså att det är viktigt att diskutera eftersom inte alla är heterosexuella. Jag instämmer med att denna diskussion är viktig, men jag tycker inte att det är det enda som gör det relevant att diskutera heteronormen. I mina ögon är heteronormen problematisk även för de som föredrar att ha heterosexuella romantiska relationer, då heteronormen stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade.

Heterosexualitet är så mycket mer än att en kvinna och en man har en romantisk relation, heterosexualitet är något som görs i relationen. Det finns en massa normer kring hur heterosexuell kärlek ska se ut, bland annat att den ska vara exklusiv, att de som ingår i den ska bete sig i enlighet med sina könsroller och så vidare. Jag menar att dessa normen spelar en stor roll i upprätthållandet av patriarkatet. Idéer om romantik, om hur en ska förhålla sig till varandra, är för det mesta könsbundna. Heterosexualitet handlar om att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra. Detta upprätthåller en massa idéer om hur män och kvinnor är och bör vara, som i sin tur bidrar till kvinnors underordning.

Jag tänker att när det säljs en tröja för kvinnor som det står ”boys” på, då handlar det om att manifestera heterosexualitet. Det handlar om att sätta igång en rad associationer som kvinnor bara antas vara införstådda i. Det antas att vi ska förstå vad som menas, varför en vill ha en sådan tröja på sig, varför pojkar är något så speciellt att en vill gå omkring med det tryckt på bröstet. Det handlar inte bara om att säga att en föredrar romantiska relationer med män, det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med. ”Titta på mig, jag utövar heterosexualitet”.

Jag tänker att det vore positivt om fler funderade på vad de sysslar med när de manifesterar sin heterosexualitet offentligt. Visst, det är helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra? Kan det liksom inte bara få vara?

Det är vi som måste komma fram till vad som är förtryck.

Ibland hävdar män(niskor) att om en använder vissa begrepp, såsom förtryck, sexism eller kvinnohat ”för ofta” så devalveras begreppet och blir ”mindre värt”. Resonemanget är att en ska ”spara” dessa ord till när det verkligen gäller. Förtryck ska vara sådant som anses ”allvarligt”, typ våldtäkt, misshandel och så vidare, och inte könsroller, ojämlik fördelning av arbete eller liknande. Ofta drar de nog gränsen så att de själva hamnar på den ”säkra sidan”, så att förtryckaren är någon annan och de själva inte alls upprätthåller några patriarkala strukturer (obs ren gissning från min sida).

Dessa ord är för mig inga förstärkningsord, utan ord som beskriver olika fenomen. Min defnition av förtryck, sexism och så vidare är inte att det ska vara ”grovt” på något vis, utan att det är just förtryck eller sexism. Dessa fenomen kan vara mycket mycket ”lätta” utan att det blir mindre förtryck eller sexism för det. Också minsta lilla förtryck är just förtryck.

Vad som är ”grovt” mäts alltid utifrån de normer som råder i samhället. Innan så ansågs det säkert inte vara särskilt grovt att bli våldtagen inom sitt äktenskap, med tanke på att det inte var olagligt. Det var inte mindre förtryckande för det. Det finns saker som pågår idag som kommer ses som absurda i framtiden. När en skapar en samhällskritisk begreppsapparat, som feminismen gör, så fungerar det inte att utgå från hur folk i allmänhet uppfattar olika ord och företeelser.

Jag tycker att det är en ganska oseriös begreppsdiskussion att utgå ifrån vad en personligen känner borde kallas för förtryck eller sexism, med utgångspunkt i hur ”grovt” ordet och företeelsen uppfattas. Jag anser det inte vara devalverande att kalla saker vid dess rätta namn, däremot är det devalverande att utgå från sina känslor inför olika fenomen när en definierar olika begrepp.

Förtryck är enligt min definition att ideologiskt och/eller materiellt bearbeta en person eller en grupp personer för att sätta dem i ett ihållande underläge, som det sedan troligen dras fördel av på något vis. Detta är vad kvinnor utsätts för i patriarkatet, med mer eller mindre ”grova” metoder. Det går dock inte att säga att bara det fysiska våldet eller tvånget utgör förtryck, utan det finns ett omfattande förtryckande system där en mängd olika tekniker ingår. Detta system kallas patriarkatet. Vissa metoder accepteras inte formellt i samhället, såsom till exempel våld, andra metoder accepteras eftersom de inte anses ”grova”, alla metoder är emellertid en del i samma förtryckande system. Som feminist är det viktigt att en inte bara fokuserar på det ”grövsta” förtrycket, utan allting som upprätthåller detta förtryckande system, hur marginellt det än må verka.

Vi kan inte låta män avgöra vad vi ska räkna som förtryck, utan det är något vi måste komma fram till själva. Att män inte identifierar sig med att de är ”förtryckare” eller ”sexister” är inget argument över huvud taget. Givetvis gör de flesta män inte det, men lyckligtvis så är det inte deras definitioner och uppfattningar som feministisk teori står och faller med. Det är och bör fortsätta vara teori av kvinnor och för kvinnor. Det är vi som måste komma fram till vad vi uppfattar som förtryckande, för det är vi som utsätts för förtrycket.

Mansrättsaktivisterna vill ha allt.

Jag har funderat lite mer på det här med juridisk abort, och hur mansrättsaktivister tenderar att se på frågan om föräldraskap.

Det finns två frågor som mansrättsaktivister är jävligt måna om att driva. Dels frågan om juridisk abort, men också frågan om mäns rätt till barnet (ofta förklätt som barnets rätt till ”båda sina föräldrar). Dessa två frågor driver mansrättsaktivister hårt, och det är uppenbart att det i båda fallen handlar om att stärka mäns makt över de reproduktiva förmågorna. Om en nu tycker att det är rättfärdigt eller inte är en sak, men faktum kvarstår oavsett.

Resonemanget bakom juridisk abort är att personen med kuk på något vis inte är lika delaktig i barnskaparprocessen. Detta kan jag på sätt och vis hålla med om, det är ju inte de som måste bära omkring på ungen i nio månader. Men jag tänker mig ändå att de har lika ansvar för och lika rätt till barnet. Jag tänker mig att om en ser kukbärarens roll som sekundär så kan en inte samtidigt komma och mena att hen ska ha lika rätt till barnet.

Mänsrättsaktvisterna vill ha allt. De vill att pappan ska ha lika rätt till barnet om så önskas, men också full rätt att avsäga sig barnet om de så vill. Personer med livmoder ska determinseras av sin biologi, men personer med kuk ska kunna välja fritt vad som passar dem. Om du vill ha rätt till barnet ska de få det, om de vill avsäga sig ansvaret för barnet ska de får göra det.

Antingen erkänner en kukbärarens lika roll i processen eller så gör en inte det. Med lika rättigheter kommer lika ansvar. Jag skulle inte nödvändigtvis ha något emot om personen som burit barnet anses ha mer rätt till barnet, det kan leda till fördelar i fall av mäns våld mot kvinnor, däremot har jag väldigt mycket emot en situation där allting är upp till kukbäraren att bestämma. Där hen har full rätt till barnet om hen vill, men också full rätt till ansvarsfrihet, och att personen som burit barnet inte har något att säga till om.

Vill ni ses som lika goda föräldrar eller inte? Vill ni anses vara delaktiga i processen eller inte? Jag tycker nog att det är läge att bestämma sig.