Hur vi bör hantera manshat.

Nu tänkte jag att vi skulle diskutera manshat lite, och hur vi inom feminismen kan hantera detta.

I mina ögon är manshat ett negativt fenomen. Det är negativt eftersom hat är en känsla som är väldigt smärtsam att bära, som konsumerar de människor som bär dem. När jag upplever hat mot män som grupp är det jobbigt för mig och något som hindrar feministisk kamp. Manshat för mig innebär känslor av ilska och frustration inför män som grupp som kan ta sig uttryck i generella negativa omdömen om mäns personer. Manshat är inte att prata om män överordning eller vissa maskulina beteenden, det är bara en beskrivning av verkligheten och något som måste göras inom feminsimen. Allting som kan få män att känna sig ledsna eller obekväma är inte nödvändigtvis manshat.

Samtidigt är manshat ett vitkigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva, inklusiva för mig själva. I patriarkatet har kvinnor internaliserat skuld och skam över sig själva och att de är förtryckta. Kvinnor känner ofta hat mot sig själva. Att istället vända det hatet mot män som grupp tror jag är någonting bra.

Jag har lärt mig att istället för att känna hat känna sorg. I vissa situationer, när män är fångade i patriarkala mönster och vi inte kan nå varandra på grund av detta, då känner jag sorg. Sorg för att vi båda är fångade i en struktur som är för stor för oss att styra över. Detta är en sorg som jag ofta känner, som jag hela tiden bär inom mig. Sorgen över att vi hade kunnat vara så mycket mer, så mycket mänskligare. Sorg är lättare att bära, för det äter inte upp en på samma sätt.Det som har fått mig att kunna känna sorg istället för hat är feministisk analys. Istället för att se mäns agerande som något de gör av frivillig ondska så ser jag det som något de gör av omedvetenhet eller tvång. Det är givetvis förkastligt i vilket fall, men det får mig inte att hata.

När män aktivt förtrycker mig och vägrar förstå mig så känner jag ilska. Detta tycker jag är en rimlig reaktion och något jag tillåter mig själv att känna. Jag behöver känna den ilskan då och då, ty jag har inte alltid orken att vara förstående och förlåtande.

Ibland talas det om förståelse och förlåtelse och hur bra det är. Förståelse och förlåtelse är fina saker, men det är ingenting en kan tvinga fram hur som helst. En kvinna som blivit förtryckt av män hela sitt liv kan inte helt plötsligt göra sig av med de känslor som finns inne i henne. Hon behöver få hjälp med att hantera dem, och det kan en få i feministiska sammanhang. När en tar all den ilska och frustration en känner och gör något konstruktivt av så är det lättare att låta den rinna av sig. När en använder alla dessa känslor till något konstruktivt.

Att tvinga fram förståelse och förlåtelse i situationer där en egentligen inte kan är att göra våld på sig själv. Att tränga bort de känslor av ilska som finns innuti en gör inte att de försvinner, utan att de riktas mot en själv. Istället för att hata män hatar du dig själv för att du känner hat. Detta tror jag är ett dåligt sätt att komma till bukt med sitt hat.

Istället tänker jag mig att vi i feministiska sammanhang ska kunna ge människor verktyg till att förstå sitt manshat. Förstå varför det finns hos dem. Genom att förstå sina känslor så tror jag att det blir lättare att komma underfund med vilka känslor en vill känna, och vilka en vill göra något åt. För min del känns det dåligt att känna manshat för ofta, men då och då släpper jag fram ilskan för att jag behöver det. Jag låter inte alla dessa känslor gro i mig för att jag är för rädd för att uttrycka dem, för det tror jag skulle bli destruktivt.

Jag tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat. Utan den förståelsen tror jag inte heller att det kan göras något konstruktivt av dessa känslor. Vi måste förstå och stötta de som känner såhär, det är ett sätt att visa systraskap och ett sätt att få in människor i den feministiska rörelsen.

Att bara försöka trycka undan tycker jag är ovärdigt feminismen. Vi om några borde ju begripa vad det är som kan få någon att känna manshat. Därför tycker jag att det är viktigt att vi tar dessa känslor på allvar istället för att försöka sopa dem under mattan. Det måste få ta tid att sortera ut de känslor en känner, att bearbeta det förtryck en blivit utsatt för. Vi måste låte det ta den tiden, för kvinnor som blivit utsatta för förtryck är alltid alltid viktigare än män som känner sig kränkta.

Till er som tycker att det är viktigt att rensa ut manshatarna.

Till alla er som tycker att vi ska ha en feminism som inkluderar män mer, vad är det ni tänker er ska hända när vi är ”färdiga” med projektet, när vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister? När tänker ni er att vi är färdiga?

Tror ni att män kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig? Tror ni att de män som klagar på att feminismen är för extrema plötsligt kommer bli jämlikhetskämpar? Ifrågasätta sina priviliegier och sitt beteende?

Tror ni att det finns någon ”lagom” nivå av självkritik för dessa personer? Tror ni att de någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem?

Tror ni på allvar att det är ”manshatarna” som är det stora hindret för feminismen? Jag tänker att en kan tycka olika om retorik, kampemetoder och så vidare, men jag måste ändå fråga mig om ni tycker att det är ”manshatarna”, extremfeministerna och så vidare som är problemet här? Känns det inte som en mer rimlig förklaring att vi lever i ett patriarkat där feministiska idéer givetvis motarbetas?

Tror ni att män var med acceptanta inför feminism tidigare, när feminister kämpade för frågor som anses självklara idag, som till exempel lika rösträtt? Tror ni inte att feminister har motarbetats i alla tider? Tror ni inte att motståndet vi möter nu är samma motstånd som för 20 år sedan, 50 år sedan? Tror ni att det plötsligt har blivit en annan grej, att män plötsligt inget hellre vill än att släppa sin makt, bara en ber dem snällt nog?

Tror ni verkligen att det här snacket om att män inte känner sig inkluderade i feminismen handlar om en genuin strävan att vilja göra gott inom den feministiska rörelsen, kämpa emot sin egen överordning? Tror ni att de kommer stå där, beredda att bedriva feministiskt arbete, bara alla manshatare försvinner?

Tror ni verkligen att en effektiv kamp för kvinnors rättigheter, emot mäns överordning, kan bedrivas på ett sätt som män upplever som tillfredsställande? Tror ni verkligen att de kommer släppa ifrån sig sin makt bara vi är välartade nog?

Det finns män som deltar i den feministiska kampen, de flesta blir väl bemötta, rentav hyllade. ”Manshatarna” utgör inte något hinder för dessa. Däremot finns det en mycket sund skepsis bland feminister mot män som säger sig vilja hjälpa till, men först efter att en lång kravlist är uppfylld. Varför skulle vi lita på att dessa, som inte bidrar med något utöver sitt gnäll, plötsligt skulle kavla upp ärmarna och hugga i? Och varför skulle de göra ett bättre jobb än de kvinnor vi i så fall blir tvugna att utesluta?

Livet.

wpid-IMG_20140106_102717.jpgEn grej som är ganska fantastisk är att jag nuförtiden känner mig typ funktionsduglig.Snart ska jag börja skolan igen och det känns liksom bra och jag är peppad på hela grejen.

Har dock inte slutat vara feminist för det!!! Oj oj oj vilken grej! Kanske inte var min depression trots allt dårå.

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra mest?

wpid-IMG_20140107_141520.jpgDen här inkluderingsdebatten som pågår lite då och då, den som handlar om att feminismen ska vara ”inkluderande” mot män, den lämnar en så himla dålig eftersmak.

För att vara ”inkluderande” mot män krävs inte sällan att män ska behandlas med silkesvantar. Ingen får uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare och så vidare.

Grejen är den, att månag kvinnor känner ett starkt hat och/eller rädsla för män, vilket beror på att de blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Dessa känslor går inte bara att sudda bort, de finns där och de är lika legitima som mäns känslor av att bli ”utpekade” när en talar om manlighet och mäns förtryck av kvinnor. För mig är det oerhört viktigt att dessa kvinnor har en plats inom feminismen, att de kan komma och prata om dessa upplevelser och känslor utan att bli dömda.

Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.

Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män. Kvinnor blir nedtryckta, trakasserade, tafsade på, våldtagna och slaga av män. Detta beror i sin tur på att vi lever i ett patriarkat.

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest?

Vi pratar om det som finns i våra liv.

Ibland tror människor att feminister ”gör en grej” av att prata om ”vulgära” grejer såsom typ mens, sex, onani och så vidare inför män. De vill att vi ska prata om dessa grejer på våra små syjuntor och inte plåga deras stackars ögon/öron med det hela.

Jag tänker att det finns en stor funktion med att prata om sådant öppet. När jag skriver om sådant så är det ofta för att jag vill dela med mig av kunskap eller få kunskap. Denna kunskap finns ofta inte tillgänglig för mig i andra kanaler än feministiska.

För mig att till exempel tala om menskoppar handlar inte om att göra en poäng av att jag minsann pratar om vad jag vill, utan det handlar om att menskoppen är en pryl som lett till avsevärda förbättringar i mitt liv och därför något jag önskar tala om för att ge andra möjligheten att göra samma. Eftersom det finns så få sammanhang där vi kan tala om dessa frågor och få rimlig information så måste vi skapa våra egna.

För mig, och jag tänker mig för många andra, är det viktigt att kunna prata om mens utan att det ska kännas pinsamt, inte för att bryta något tabu för sakens skull utan för att det är en viktig del av mitt liv. Det är något som händer mig ungefär en gång i månaden och som kan ge upphov till en massa olika obehag. Jag vill inte begränsa de gånger jag kan tala om detta till när män inte är närvarande.

Män inbillar sig ofta att allting handlar om dem. Om någon driver ett samtal kopplar det det till sig egen närvaro. Om de inte uppskattar samtalet antar de att det förs för att ”provocera” dem. Tanken att kvinnor talar om saker som berör dem och intresserar dem slår dem liksom inte. Visst att det kan finnas ett behov av att hävda att ett samtal är okej, att det har rätt att äga rum, men det är klart att saker och ting inte diskuteras om ingen har något intresse i det.

Jag tycker gott att män kan lyssna lite på dessa samtal. Ciskvinnors kroppsliga funktioner har länge varit höjda i dunkel, och det tycker jag är dåligt. Jag tänker mig att många som själva inte har dessa funktioner mår bra av att lyssna på oss tala om saker som är relevanta i våra liv, det kan ju alltid vara bra att veta eftersom det faktiskt är något som rör ganska många. Jag tycker att det är lämpligt att ibland ta ett steg tillbaks och lyssna lite, ta in kunskap som är av intresse för någon annan.

Flash: personer med kuk kan också ta ansvar!!!

Jag twittrade lite om det här med hur folk behandlar frågan om risker vid abort:

När folk säger att aborter inte är riskfyllda räknar de uppenbarligen inte med risken för att må dåligt eller få oförutsedda kostnader. Upprörande när folk menar att den enda risken med abort är att fertiliteten försämras. Uppenbart att de ser kvinnor som avelsdjur. Att genomgå en abort gör att många mår mycket dåligt en lång tid efteråt. Detta anser jag vara en risk värd att ta med i beräkningen. Det stämmer förvisso att graviditet är med riskfyllt, men kondom/ickebarnalstrande sex måste nog ändå anses vara det minst problematiska. När folk menar på att riskerna vid graviditet och abort är de som ska mätas emot varandra har de räknat bort mannens ansvar. Jag förespråkar ickebarnalstrande sex, inte graviditet.

Abort är ett ingrepp som leder till en massa onödigt lidande och dessutom inte alltid lyckas. Det stämmer att det är viktigt att vi ha fri abort, men det är fortfarande önskvärt att det äger rum så få aborter som möjligt OCH så få oönskade födslar som möjligt. Hur löser vi detta? Jo, genom att minska antalet oönskade graviditeter ~*geni*~.

Antalet oönskade gravidteter minskar förslagsvis genom att vi har mindra barnalstrande sex och bli bättre på att skydda oss. Då även p-piller och liknande är ett mycket riskfyllt preventivmedel att använda föreslår jag att vi kollar lite på dessa två alternativ som kräver att personer med kuk tar lite (alltså verkligen mycket mycket lite) ansvar:

  1. Kondom. Jättebra preventivmedel som funkar för de flesta och skyddar mot såväl graviditet som könssjukdomar. Fantastiskt va! Jag föreslår att människor med kuk börjar ställa sig lite mer positivt till att använda dessa eftersom det är en ganska dryg grej att prioritera ens egen rätt att ”inte äta kola med papper på” framför deras partners rätt att slippa oroa sig för gravidtet och könssjukdomar eller behöva genomgå en abort. Att använda kondom är för de allra flesta (undtantaget latexallergiker tänker jag) mindre riskfyllt än att genomgå såväl abort som graviditet.
  2. Ickebarnalstrande sex. För den som inte kan använda abort så är alternativet ickebarnalstrande sex jättebra. I detta ingår till exempel säkra perioder, ickeomslutande sex, att inte komma i någons underliv och så vidare. Petting, oralsex och liknande är, hör och häpna, också sex! En behöver inte placera sin sperma i någons underliv för att det ska räknas. GU VA BRA!!!!

Oj oj oj vilken grej! Nu kan vi plötsligt ha en massa sex utan att någon (eller fler än väldigt få i alla fall) vare sig behöver genomföra en abort eller en oönskad graviditet! VILKEN GREJ! Ja jag säger då det att ingen KOMMIT PÅ DETTA FÖRUT?!?!? Att personer med kuk envisats med att syssla med en massa barnalstrande sex och lägga över ansvaret på personer med livmoder, så de har behövt genomgå otrevliga och riskfyllda aborter och gravidteteter HELT I ONÖDAN!!! Men nu behöver vi ju inte ha det så längre!

Nå, allvarligt talat så tycker jag att det är oerhört upprörande att människor låtsas som om de två alternativ som står emot varandra är ofrivillig födsel och abort. SÅ ÄR DET INTE!!! Personer med kuk kan TA ANSVAR FÖR VAR DE LÄGGER SIN SPERMA! Jag veeeet att det är ovant att tänka att dessa människor skulle ha något slags ansvar för vad de sysslar med men bara försök nu. Upprepa för dig själv: ”även personer med kuk har ansvar”. Skriv det på ett papper, tatuera in det eller vad som helst så att det sjunker in riktigt ordentligt, så vi kan slippa alla dessa kostsamma, smärtsamma och onödiga aborter och ofrivilliga graviditeter.

Om diagnoser på individ- och samhällsnivå.

Tycker det är fascinerande hur vissa människor inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt när en diskuterar psykisk ohälsa, nämligen dessa:

  1. Det finns individuella variationer som gör att olika individer är olika rustade för saker och ting mentalt. Dessa variationer har säkert en massa olika förklaringar, vissa kanske är biologiska, andra kan spåras till uppväxt eller övrig livssituation. Hur som helst är det en del av det mänskliga villkoret och något vi måste leva med och anpassa samhället efter. Det kan vara en delförklaring, men aldrig en ursäkt till att vissa mår dåligt.
  2. Det finns samhälleliga förhållanden som sätter människor i situationer som är svåra att hantera. När samhället hårdnar så kommer fler människor att nå sin gräns.

Människor som lyfter fram det senare anklagas då och då för att förneka diagnoser. Jag förstår syftet med detta, för idag är diagnoser ett väldigt viktigt verktyg både inom vården men framförallt för den enskilda i kontakt med olika myndigheter, för att få extra stöd i skolan och så vidare. Att bara tala om problemet med diagnoser utan att diskutera vilken positiv funktion de fyller eller vad vi ska ersätta dem med är oerhört problematiskt och oansvarigt. Det är problematiskt när vissa bara vill se samhällsnivån, och på vägen offrar de individer som drabbas hårdare än de själva. Det är viktigt att vi har verktyg för att hantera människor som far illa NU, och inte bara efter en samhällsomvälvning. Precis som jag tycker att det är angeläget att få vård för mitt tillstånd nu så inser jag att den stora lösningen är ett annat samhälle, det gör det dock inte mindre angeläget för mig att lösa mina problem på de sätt som står till buds idag. Dessa två ståndpunkter är på intet sätt motsägande. Det är jävligt privilegierat att tycka att vi bara ska skåda in i framtiden, se ”den stora bilden”, ty det handlar om att ha möjligheter att göra just detta.

Jag tänker att en majoritet av de diagnoser som ställs har att göra med hur samhället ser ut. Ett beteende som kanske inte var problematiskt alls i förhållande till levnadsförhållandena för 100 år sedan kanske är problematiska idag, men detta handlar ju om att samhället förändras. Vad som är ”sjukt” och ”friskt” är ingenting statiskt, utan en flytande skala. Vad som utgör ett funktionshinder handlar uppenbarligen om vilken funktion som är relevant. Det är egentligen uppenbart, men glöms ofta bort.

Jag tänker att i ett samhälle likt detta där människor utsätts för oerhört mycket stress och press på en mängd olika områden så kommer fler och fler människor att nå sin gräns för hur mycket en pallar. Det är viktigt att det finns bra vård för att ta hand om de som drabbas, men vi måste också börja fråga oss vad fan vi sysslar med och vilken typ av samhälle vi önskar ha. Är det rimligt med den här typen av krishantering på längre sikt? Visst, kriser uppstår, men om kriser uppstår gång på gång och i ökad mängd så måste själva källan angripas.

Problemet i mina ögon är när diagnoser används som en förklaring på något och inte som ett verktyg för att behandla något, och detta anser jag ofta sker på ett samhälleligt plan. Människor får veta att en person som gjort på det ena eller andra sättet ”hade” det och det och då anses saken vara löst. ”Skönt, det är inte oss det är fel på, det är hen som är avvikande”. Men det finns en massa personlighetsdrag och svagheter som kan ligga latent ett helt liv och aldrig någonsin behöva vara ett problem under rätt omständigheter.

Jag ser det som problematiskt när människor inte bara diagnostiseras inom psykiatrin utan sätter diagnoser i form av ”personlighetstyper” på sig själva och varandra. Jag förstår verkligen behovet av förklaringsmodeller, men jag tror att det är problematiskt att i den utsträckningen söka förklaringen innuti sig själv. Det är en slags individualism som jag anser upprätthåller ett samhällssystem som tvingar in människor i ohållbara situationer.

Jag tänker att i ett mer rimligt samhälle så skulle människor kunna leva på ett sätt som passar deras individuella behov utan att diagnosticeras. I ett samhälle som detta blir diagnoserna en nödvändighet för individen, och det förstår jag, men jag tror fortfarande att lösningen måste sökas på en annan nivå. Jag tror inte att det är nyttigt för människor att ständigt skärskåda sig själva för att hitta förklaringar på saker och ting. Det går att tala om och ta hänsyn till individuella avvikelser utan att göra det till debattens kärna, som jag upplever att det är idag.

Jag tänker mig såklart inte att detta gäller alla diagnoser, och jag tänker mig inte heller att diagnoser inte fyller någon slags funktion. Däremot så tror jag att vi idag, som samhälle, sätter en på tok för stor tilltro till detta som en lösning och förklaring på saker och ting. Introspektionen och självrannsakan som någon slags allmängiltig formel för att lösa alla möjliga problem människor upplever. Jag menar att ett samhälle som gång på gång tvingar in människor i detta är sjukt.

Feminism och kärlek.

Zettermark har skrivit bra om det här med feminism och kärlek. Feminismen som ett sätt att skapa förutsättningar för kärlek, genom att sopa undan förtryck:

Tänk att få bli sedd, inte genom ett filter av förväntningar på hur ditt kön ska bete sig, utan för den du är. Tänk att kunna samtala med någon som accepterar att dina referensramar, på grund av en radikalt annorlunda uppväxt och andra erfarenheter, är just annorlunda men inte fel för det, utan värdefulla perspektiv på världen – särskilt för den som växt upp med att hans perspektiv alltid gäller. Tänk att våga lita på att de känslor du uttrycker respekteras och bemöts. Tänk att få det utrymme för reflektion, umgänge med andra och ensamhet du behöver, när svartsjuka och ägandeskap slutar vara en drivkraft. Tänk att våga njuta utan skuld över att ta för mycket plats, utan prestationskrav kopplade till ditt kön. Tänk att få älska, utan att utöva eller utsättas för, orättvis och osynlig makt.

Detta är onekligen en idé jag delar. Jag ser feminism som ett sätt för mig att komma förbi en massa invanda föreställningar, förväntningar och förtryck och istället mötas som människor. Kasta av sig den patriarkala masken, träda utanför konsrollerna och så vidare. Jag säger inte att detta är något jag lyckats med, men det är ett mål jag strävar efter i mina relationer.

Jag vill dock tillägga en sak, inte för att jag tror att Zettermark inte håller med utan för att jag tycker att det är viktigt att understryka,, då det lätt glöms bort (även av mig själv); detta handlar om all slags kärlek. Det handlar om kärleken till vänner lika mycket som kärleken till en partner.

En typiskt patriarkal idé är att den romantiska kärleken står över andra former av kärlek. Att den är viktigare att jobba på, att hålla ihop, än till exempel en vänskapsrelation. För mig är det relevant att omkullkasta denna värdering och se kärleken till mina vänner som minst lika betydelsefull.

När en talar om jämställda relationer är det lätt att en återigen hamnar i den här patriarkala föreställningen om den romantiska relationens företräde. Det handlar plötsligt om att kasta masken i just den givna relationen, vars ramar ju är definierade av patriarkatet. Det handlar om att uppnå genuin kommunikation och jämställdhet inom ramen för en konstruktion som är baserad på spel och ojämställdhet. Det hela är såklart dömt att misslyckas.

Jämställda kärleksrelationer är relevant att tala om, då det är ett område där många kvinnor utsätts för ett mycket konkret förtryck och utsugning, men det är viktigt att inte glömma hur vi konstruerar relationer överlag också. Vad vi gör för gränsdragningar, inom vilka områden vi arbetar med vilka frågor.

Alla stackars män som blir lurade av lömska kvinnor.

Jag tänker apropå det inlägg jag skrev tidigare om juridisk/ekonomisk abort. I sammanhanget så talas det ofta om att män blivit ”lurade” av kvinnor.

Jag tänker att att ”lura” någon är att överlagt planera att göra sig gravid mot den andras vilja. Alltså att ljuga om att en använder p-piller, att förstöra kondomen eller liknande. Jag antar att detta händer då och då, men jag tror verkligen inte att det är särskilt vanligt. Det finns ju någon slags utbredd idé om att kvinnor i allmänhet ägnar sig åt en jävla massa bedrägerier som män är intet ont anande offer för, vilket inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Idén om att det skulle vara ett utbrett problem att kvinnor aktivt lurar män att göra dem gravida känns långsökt, snarare handlar det om en kombination av dålig kommunikation och manlig ansvarslöshet.

Jag gissar på att ett betydligt vanligare scenario är att män helt enkelt inte räknar med risken för gravidtet, eftersom de inte har lärt sig att räkna med den risken, eftersom de traditionellt inte anses ha ansvaret för att undvika denna situation. Der räknar med att kvinnan tar ansvar för att det inte blir något barnafödande, alltså tar preventivmedel eller gör en abort, och känner sig lurade om hon väljer att inte göra det. I det samhälleliga könskontraktet ingår att kvinnor ska ta ansvar för att det inte blir barn under så kallat ”fel” omständigheter (det vill säga omständigheter män inte godkänner), och män känner sig bedragna när detta inte upplevs.

Jag kan också tänka mig att det finns någon slags informell överenskommelse om att det blir abort om en gravidtet äger rum, men att kvinnan sedan av olika skäl inte känner för att göra eller kan göra en abort. Då kanske mannen känner sig lurad, för att det trots allt var något som sades. Inte heller här kan jag känna särskilt mycket empati, en person som tycker att det är rimligt att låta sin partner genomgå ett riskfyllt ingrepp för en risk som tas gemensamt och sedan blir arg när partnern inte kan göra detta känns såväl väldigt naiv som omoralisk.

Det känns som att män är ganska inkörda i att tänka att deras handlingar inte har några konsekvenser, och därför blir det ett jävla liv när de får det. När en man upplever att han inte har något att ”säga till om”, trots att det har funnits många tillfällen där han har kunnat sätta stopp och ta mer ansvar för att det inte ska uppstå en situation där han faktiskt inte har något att säga till om.

När en man väl hamnar i en liknande situation så anses det vara oerhört synd om honom. Diskrepansen mellan hur dessa män, som troligen haft många chanser att minimera risken för det inträffade, blir behandlade och hur kvinnor som till exempel utsätts för våldtäkt blir behandlade är hisnande. Det är uppenbart vem det är som anses ha ansvar för sina handlingar och vem som inte har det.

Det är ett privilegium att känna välja att inte vara så beräknande och ansvarstagande, att kunna göra vad som känns bäst för stunden. Men sanningen är att livet kommer med risker, och detta gäller även för män. De ska inte kunna förhandla sig bort från dessa risker med misogyna myter om hur kvinnor ”är” eller självömkan.