Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

Jag får mycket frågor om det här med barnfödarstrejk, sterilisering och så vidare, så jag tänkte att jag skulle ta och reda ut lite grejer.

Min plan är alltså som följer: vid 25 års ålder vill jag sterilisera mig. Det är ungefär 2,5 år kvar tills dess. Möjligheten finns såklart att jag kommer ångra mig, detta är jag helt medveten om så det är ingenting någon behöver påpeka. Detta är hur som helst vad jag känner och tänker nu, och jag anser att dessa tankar bör tas på allvar oavsett framtida beslut jag gör.

Anledningen till att jag använder begreppet strejk är för att understryka hur det rör sig om en produktion som är nödvändig för samhället. Så som jag ser på det hela så utnyttjar samhället den reproduktiva förmågan, och detta är något som kvinnor straffas för. Kvinnor får lägre löner, mindre pension och så vidare för att vi utför en massa gratisarbete. Jag tycker inte att detta är en rimlig situation, och därför tänker jag inte klämma fram någon unge. Det är dock inte en strejk i bemärkelsen att den har ett slut, då en sterilisering är omöjlig att ångra. Jag ser steriliseringen som ett praktiskt beslut för att försäkra mig om att strejken  inte upphör innan kraven är tillgodosedda. Det är såklart också fullt möjligt att strejka utan att sterilisera sig, och detta är något som jag önskar att fler kvinnor gjorde. Jag tror också att det finns många som gör det utan att ha konkretiserat det i dessa termer. Kvinnor som inser att barnafödande skulle innebära en stor förlust för dem, men som kanske inte inser att det inte skulle behöva göra det i ett jämställt samhälle. Kvinnor som tagit ett personligt beslut, men inte formulerat det i politiska termer. Jag önskar att dessa kvinnor politiserade sitt beslut.

Jag vill inte skaffa barn under rådanade samhällsförhållanden. Det rör sig alltså inte om att jag ”offrar” något för en politisk frågas skull, det är ett väl avvägt beslut utifrån de förutsättningar som råder. Idag så är barnafödande en ingång till förtryck och ofrihet, och det är ingenting jag har någon lust att vara med om. Jag kan inte välja att se det hela på något annat vis, för det handlar inte om hur en ser på saken utan om hur det ligger till. Sedan kan människor fatta olika beslut utifrån dessa förutsättningar, men detta är mitt beslut, utifrån de prioriteringar jag vill göra i mitt liv.

Vissa undrar om jag inte tror att jag kan komma att ångra mig. Det kan säkert hända, men faktum är att en kan ångra sig även om en skaffar barn. Och även om en inte ångrar sig rent konkret, så finns det säkert en massa saker som en önskar att en hade kunnat göra men som ett barn omöjliggör. Jag tror genuint att mitt liv kommer att bli sämre om jag skaffar ett barn. Jag tror inte att jag kommer ”ångra” att jag gjort det, men jag tror att jag kommer att vara olycklig på grund av de begränsningar det kommer leda till. Det är inte barnet i sig jag räds, det är det samhälle som straffar kvinnor som skaffar barn. Detta är en sorg hos mig, för jag tycker väldigt mycket om barn, men jag tycker inte om de samhälleliga förhållanden som råder kring barnafödandet.

Det är således inte min feministiska ideologi som tvingar mig till detta beslut, utan det är den patriarkala verkligheten. Den verklighet som gör att en måste offra mycket för barnafödandet. Om denna verklighet förändras är det möjligt att jag fattar ett annat beslut, men så som det ser ut nu tror jag inte att det kommer inträffa under tiden jag är fertil.

Vissa ser det som öndigt att sterilisera sig på grund av risken för att ångra sig. För mig är detta själva poängen. Jag vill inte sitta i en situation där jag tänker att jag kanske ändå borde. Jag är medveten om att pressen på mig kommer att öka med stigande ålder, och att risken därför är stor att jag kommer på andra tankar. Jag vet också att risken för en oförutsedd graviditet är stor, och att jag inte kan lova mig själv att jag skulle kunna förmå mig att göra en abort. En sterilisering är således ett löfte till mig själv. Jag ser inget skäl till att lita mindre på mina känslor och tankar nu än de jag eventuellt kan tänkas känna om 5-15 år.

Från er som känner er manade att tala om för mig att jag skulle vara en bra mor eller liknande ber jag om tystnad. Detta handlar inte om att jag misstror min förmåga att ta hand om ett barn mer än jag misstror någon annans förmåga, det handlar om att jag önskar göra andra saker med mitt liv. Jag önskar jobba för att förändra samhället, och jag tror att jag gör detta effektivast genom att lägga min energi på annat än att ta hand om barn. De som hävdar att antifeminister glädjs över mitt beslut kan trösta er med att de som eventuellt gör det har fel; jag kommer kunna uträtta mer för den feministiska kampen som barnfri än som mor. Det är min fasta övertygelse.

Ni som predikar barnafödandets frälsning, ni som menar att en bara ångrar de barn en inte fött, ber jag också om tystnad. Även om ni säger er respektera mitt beslut så reproducerar ni barnafödarideologin. Ideologin som säger att ett barn är något så vackert att det omkullkastar alla tankar en kan ha om hur en vill leva sitt liv, ideologin som säger att det är något så magiskt att en aldrig kan önska annorlunda, ideologin som säger att den som inte har det aldrig kan nå tillräcklig insikt i hur det är att ha det. Jag förkastar denna ideologi. Jag är en människa som inte definieras efter mina reproduktiva förmågor, och jag anser inte att det finns något magiskt i barnafödandet som upphäver livet omkring eller det samhälle vi lever i. Hur stark min krälek till ett barn än skulle kunna vara så gör inte det förtrycket jag skulle utsätas för mindre sant. Det finns inga känslor som kan upphäva patriarkatet, även om jag kanske för en stund skulle kunna glömma det.

Om juridisk abort och rättvisa.

Lemoine har skrivit om det här med juridisk abort, en fråga som varit ganska omdiskuterad på senaste tiden:

1. Ett argument som används av exempelvis Charlotte Dyremose, Jämställdhetsordförande för Konservative, men även många fler: Mannen är i sin fulla rätt att skydda sig medelst kondom alternativt hålla kuken i byxorna, och annars får han stå sitt kast.

Det här argumentet kan enligt mig ALDRIG användas om män om man samtidigt vill värna rätten till fri abort för kvinnor. För kvinnor är likaledes i sin fulla rätt att använda exempelvis p-piller och annars kan hon hålla byxorna på. Ett argument som dessutom ofta används av abortmotståndare, vill jag tillägga. (Innan ni börjar ropa om våldtäkt vill jag påpeka att jag skrev ”fri abort”).

Argumentet som bemöts här är ett jag själv brukar framföra:

wpid-IMG_20140103_173904.jpgJag tänker såhär; personer med livmoder och personer med kuk har olika förutsättningar vid ett samlag och graviditet. Personen med kuk har bara något att säga till om fram till dess att personen med livmoder eventuellt blir befruktad, sedan är det hens beslut vad som ska göras av barnet. Detta handlar om rätten till den egna kroppen, eftersom barnet bärs i livmodern. I en situation där barn inte bars i livmödrar hade en absolut kunnat tänka sig att rätten skulle vara lika (hint hint automatiserat barnafödande), men den situationen har vi inte idag hur mycket jag än önskar att det vore så.

Att en person med livmoder kan göra en medicinsk abort innebär inte nödvändigtvis att en person med kuk ska kunna göra en juridisk eller ”ekonomisk” sådan. Jag tänker att en få fatta sina beslut så långt som biologin tillåter det, men att tillåta juridisk abort bara för att det ska vara ”rättvist” tycker jag är ett ganska konstigt skäl. ”Rättvist” enligt vilka premisser då? I mina ögon låter det inte särskitl rättvist att en person får ta hela ansvaret för en situation som förhoppningsvis skapats gemensamt för att hen har den sista chansen att välja bort barnet.

Problemet med medicinsk abort är att det är en riskfyllt ingrepp, det är något som kan skada en människas psykiska hälsa och reproduktiva förmåga. Att säga åt människor att de ”bara” kan välja att göra en abort tyder på en ganska dålig kunskap om hur situationen ser ut. Det är inte alltid möjligt att göra en abort, och det är alltid förenat med risker. Om personen med kuk bara kan lämna sitt juridiska ansvar så dumpas hela situationen i knät på den med livmoder.

Graviditeter sker, ofta för att preventivmedel inte fungerar eller för att det tagits ett mer eller mindre gemensamt beslut om att inte använda sådana. Jag skulle också säga att det ofta finns en press på kvinnor att inte kräva skydd eftersom det anses vara otrevligt för män. Eller så handlar det om vårdslöshet, något som båda parter också kan anses vara skyldiga för. Om en sådan situation uppstår och personen med livmorder väljer att inte genomgå en abort, för att hen har rätt att bestämma över sin egen kropp, så anser jag att ansvaret ska delas. Visst att sista valet ligger hos den som bär på barnet, men det finns en mängd val och risker innan som leder fram till den situationen, och om dessa är en två. Det är inte rimligt att hela ansvaret plötsligt ska ligga hos personen med livmoder bara för att det är hen som teoretiskt skulle ha kunnat välja bort situationen sista gången.

I mina ögon är det som kommer ske om juridisk abort tillåts att den sneda fördelningen i makt över reproduktionen till mäns fördel kommer att bli ännu skevare. Män kommer att kunna avsäga sig sitt juridiska ansvar över en situation de själv har varit ytterst delaktiga, kanske rentav pådrivande, i att skapa, bara för att kvinnor teoretiskt sätt har möjligheten att göra abort. Återigen vänds kvinnors reproduktiva förmågor emot oss.

Radikalfeminismen lever och frodas.

När vissa pratar så låter det som att radikalfeminismen är passé, död och begraven och så vidare. Detta är inte sant. Snarare är radikalfeminismen såpass inpräntad i det feministiska medvetenandet och den feministiska analysen att folk inte längre kallar sig radikalfeminister.

Radikalfeminismen var en motreaktion på feminismen som förklarade kvinnors underordning med kapitalistisk exploatering. Radikalfeministerna menade att patriarkatet inte enbart är ett resultat av kapitalismen, utan att det är en fristående struktur. Detta är i princip accepterat som en av grundpelarna i feministiskt tänkande.

Radikalfeminismen har utsatts för en massa kritik från en mängd olika håll. Viss kritik har varit liberal och gått ut på att radikalfeminismen är konservativ, sexnegativ och liknande trams. Detta ska dock inte blandas ihop med den kritik som går ut på att radikalfeminister utgår från en väldigt normativ idé om vad en kvinna är, kan vara biologisktisk och så vidare. Detta är mycket relevant kritik som radikalfeminister måste ta till sig, men som jag skrivit om här så är det inte på något vis oförenligt med en radikalfeministisk analys.

Det har alltså dykt upp en del kritik mot radikalfeminismen, där väldigt mycket är rimlig. Detta gör dock inte att radikalfeminismen försvunnit, snarare leder kritiken till en utveckling i feministiska perspektiv över huvud taget. Det är så internkritik fungerar. Det handlar inte om ett förkastande rakt av, det handlar om en utveckling av perspektiv där en tar det som är bra och arbetar vidare med det, men skalar bort det som lett till problem.

Det blir problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång. För många kan kritiken se förvillande lika ut, och antifeminister har också en tendens att ta till sig av internkritikens språk för att göra sig mer hörda (ungefär som när borgare lyfter fram vänstertexter som berör vänsterns rasism, klassförakt eller liknande, som om de var bättre själva). Det är viktigt att tänka på avsändaren. Om avsändaren är någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang, då är det värt att ta på allvar, men om det är någon person som aldrig gjort något för feminismen så kanske det är mindre seriöst. Det finns många människor jag respekterar djupt som kritiserar radikalfeminism, som jag har lärt mig väldigt mycket av, men det finns också de som bara slänger sig med ordet utan att ha någon jävla aning om vad det betyder.

En av Sveriges största folkrörelser, kvinnojoursrörelsen, vilar delvis på en radikalfeministisk ideologisk grund (framförallt ROKS brukar väl sägas stå för detta). Det innebär inte att alla som engagerar sig där är radikalfeminister, men det innebär att radikalfeminismen fortfarande har en stark ställning inom feminismen i Sverige, även om det ofta kan verka annorlunda eftersom folk använder ordet radikalfeminism lite hur som helst och klagar så det står härliga till, utan att ha en aning om vad fan de kritiserar för något.

Jag förväntar mig förvisso inget mer av antifeminister, men jag förväntar mig att uttalade feminister ska förstå vad det är för strömningar det talar om innan de sätter igång med kritiken. Troligen bär de själva runt på en och annan radikalfeministisk idé. Sedna tycker jag att det är viktigt att kritisera, men då ska en veta vad det är en kritiserar också. Utan den insikten är internkritik inte bara meningslös utan rentav skadlig.

En man utan Kuk kan också våldta.

Det finns vissa som hyser olika slags hämndfantasier som våldtäktsmän. Typ att de ska kastreras och så vidare.

Förutom att det såklart är vidrigt med kroppsstraff, så tycker jag det är en så märklig och, vill jag hävda, patriarkal syn på vad en våldtäkt är som menifesteras här. Allting handlar väldigt mycket om Kukar. Det handlar om att en Kuk otillåtet tränger sig in i en kroppsöppning, och då blir det såklart rationellt att vilja klippa av Kuken eftersom det är den som är ”vapnet”. Kuken får stå symbol för maskuliniteten.

Men våldtäkt handlar inte om penetration, det handlar om makt. Det handlar om att ta en annans kropps och göra den till sin, använda den på det sätt som behagar. Det handlar om att göra det på ett sexuellt sätt, där människan utnyttjas som en könsvarelse, reduceras till denna.

Att sätta ett så stort fokus på Kuken är ett biologistiskt och cissexistiskt sätt att se på mäns makt. Det sitter inte i deras könsorgan, det sitter i hur manlighet konstrueras i det här samhället. Hur maskulinitet handlar om makt, och i hög grad om sexuell makt över kvinnor.

Kuken har fått stå som symbol för maskuliniteten, och den är en viktig symbol i patriarkatet som vi måste diskutera, men maskuliniteten utgörs fortfarande inte av Kuken. Kuken är i sig inte ett bättre vapen än någon annan kroppsdel, det är bara den symbolik vi utrustat den med som utgör faran.

Även en kastrerad man kan utöva maskulinitet, ta sig makt över kvinnor och använda dem som sexobjekt. Att tro att det handlar om Kuken som sådan är i sig en patriarkal konstruktion. Vi måste istället se på det samhälle som ger Kuken så stor makt, som gör att det är just penetrationen som anses vara det stora hotet mot kvinnor.

Min psykiska hälsa.

En sån där grej som tydligen anses vara OERHÖRT INTRESSANT är min psykiska hälsa. Folk som annars anser att det här med vetenskaplighet, bevis och sånt är det viktigaste som finns tycker helt plötsligt att de är förmögna att ge mig en diagnos utan att ens har träffat mig. Vissa bara utgår från att jag har borderline, antagligen för att det stämmer bra ihop med deras världsbild att kvinnor som inte är tillfreds med att bli förtryckta i patriarkatet är personlighetsstörda.

Det känns som att folk helt plötsligt tycker sig ha en förklaring till allt jag gör, vartende ord jag skriver, bara för att jag lider av psykisk ohälsa. De vill mena på att jag minsann är galen, lider av en personligshetsstörning eller whatever och att det är DET som är den bakomliggande orsaken till mina åsikter. Då kan de, bekvämt nog, avskriva mig som en ”galen kvinna”. Som om en person inte kan se något klart för att hen lider av psykisk ohälsa, som om hjärnan helt plötsligt slutade fungera. Det är klart att det påverkar mina perspektiv, men det är inte som att jag började vara feminist eller kommunist när jag gick in i väggen, det är värderingar som jag har haft under flera år alldeles oavsett hur jag har mått.

En kan ju också fråga sig varför psykisk ohälsa/personlighetsstörning ses som en uttömmande förklaring. Människor lider ju i regel av sådant av en anledning, inte för att de bara råkade vara skapta på ett visst vis. Hur kommer det sig att vissa ser det som att frågan är ”klar” när en har konstaterat att en människa är psykiskt sjuk? Ungefär som om det började och slutade i personen själv, och inte hade något med omgivningen att göra.

Min psykiska ohälsa kommer sig av en mängd olika faktorer, där den utlösande faktorn var stress. Jag läste på 150 %, läste en jävligt tung kvinnojoursutbildning, kom in på en av kurserna för sent och var tvungen att ta igen en massa och jobbade dessutom väldigt mycket på tjejjouren med en ganska tung grej. Detta var en situation som blev alldeles för tung och ledde till att jag gick in i väggen. Efter att detta skedde så har jag sjukskrivit mig från skolan och avsagt mig alla ideella uppdrag, för jag fixar inte något av dem. Det enda jag orkar med är att driva denna blogg, vilket jag väljer att göra för att det får mig att må bra.

Givetvis har jag sökt hjälp för detta, men det är ingenting jag skriver om eftersom jag inte anser det vara särskilt relevant hur det går med min personliga pyskiska hälsa. Ni som vill ”tipsa” mig om vad jag borde göra kan med andra ord tagga ner, för jag fixar detta så bra så bra på egen hand. Jag får hjälp av så kallade professionella, alltså människor som vet hur det här med psykisk ohälsa fungerar, och inte någon person som sitter och har ”teorier” på flashback.

Vissa har fått för sig att eftersom jag anser att samhällsstrukturer har något att göra med hur folk mår så tycker jag dels att jag själv inte har något ansvar för att lösa mig situation eller att jag inte heller vill lösa min situation. Detta är såklart inte sant, jag vill inte må som jag gör och jag inser också att jag kommer kunna må bättre under förutsättningarna med rätt hjälp. Däremot anser jag inte att hela förklaringen ligger i vem jag är, utan att förklaringen till stor del ligger i vilka situationer jag befinner mig i. Jag menar att det känsla av otrygghet över samhället och min framtid jag går omkring med, det förtryck jag blir utsatt för och den stress jag lever under är viktiga faktorer till varför jag mår som jag mår. Givetvis går det att hitta vis att hantera detta, och det är något jag jobbar på att göra, men det mest relevanta för mig är att lösa situationen som sådan genom politiskt arbete.

Det går att jobba på två fronter samtidigt. Det går att skapa strategier för att överleva i samhället samtidigt som en kämpar emot det. För mig hänge dessa tu ihop, genom att analysera min situation så kan jag lägga ansvaret där det hör hemma och förstå hur jag ska kunna må bättre själv. Genom att inte skuldbelägga mig själv för att jag reagerar ”fel” på saker och ting så kan jag inse hur jag är en människa som reagerar ganska normalt på en jävligt jobbig situation. Det betyder inte att alla skulle reagera som jag, men det betyder att allting inte sitter inne i mig. Detta gör emellertid inte att jag inte försöker lösa problemet på en individuell nivå, jag tycker mest inte att det är så jävla kul att skriva om då jag intresserar mig för politik och inte typ… självhjälp. Saker och ting som sker är mångfacetterade, och jag väljer att fokusera på den samhälleliga sidan av saker och ting, då det är den jag uppfattar som politiskt relevant.

Det är inte vår lön som avgör vad vi är värda.

Det finns en grej som vissa göra som går ut på att räkna ut vad ”vi” ”tjänar” på olika folkgrupper, framförallt ”invandrarna”. Detta är såklart främst en fråga om rasism, eftersom ”invandrare” i dagens så kallade debatt är ett kodord för rasifierad.

Detta är problematiskt av väldigt många olika skäl, framförallt för att det är jävligt vidrigt att gå omkring och räkna ut vad olika människor är ”värda” ekonomiskt. Det är att ta debatten på rasisters villkor, där allting handlar om att ”bevisa” att ”invandrare” minsann visst är vära något för att de bidrar och så vidare.

Men vad jag tänkte ta upp nu var inte detta, utan själva mätmetoden.

Det brukar nämligen gå till som så, att det som räknas ut är hur mycket som betalas in i skatt och hur mycket som ”tas ut” i form av sociala förmåner och så vidare.

Men problemet med den här mätmetoden är att skatten baseras på lönen, vilket innebär att den som har en lägre lön ”bidrar” mindre till samhället. Men att göra något för en låg löne innebär ju egentligen inte att det en bidrar med är mindre värt, bara att omständigheterna gör att någon kan betala mindre för det.

Rasifierade personer tjänar i regel mindre. Det har troligen ganska lite att göra med deras kompetens, och desto mer att göra att vi lever i ett samhälle med strukturell rasism. Detsamma gäller kvinnor, som ju inte bara utför en massa underbetalt arbete utan även en massa gratisarbete, typ hushållsarbete, känslomässigt arbete och reproduktivt arbete. Tänk om dessa grupper skulle kräva lika lön! Det skulle bli ekonomiskt kaos.

Är rasifierade personer och kvinnor mindre värda för samhället på grund av detta? Är det kanske inte rentav tvärt om, att dessa grupper utför mer saker för mindre pengar, alltså att de är mer värda för samhället?

Det är dessa människors lågbetalda arbete som gör att vita män kan sitta och ta ut jävligt höga löner och framstå som om de är mer värdefulla. Dessa människor exploaterar i själva verket andra människors arbete, men i dessa beräkningar framstår det ändå som att de betalar in mer till ”samhället”.

Jag tycker inte att vi ska räkna ut vad någon människa är ”värd”, men om vi ska göra det så kan vi inte utgå från vad den människan tjänar. Vi måste istället utgå från vad människor faktiskt producerar, vad hen tillför samhället, om vi ska ha någon måttstock över huvud taget.

Bekräftelsespiralen.

Jag tänker lite på mitt förra förhållande och på det här med att må dåligt.

Ungefär ett halvår in i mitt förra förhållande hamnade jag i en djup depression. Det finns såklart många olika skäl därtill, men jag tror att det faktum att jag var i det förhållandet var ett stort skäl till att depressionen höll i sig så länge som den gjorde.

När jag gick in i förhållandet så började jag basera min känsla av egenvärde på vårt förhållande, på hans åsikter om min person. Och han hade mycket åsikter, framförallt kring hur jag betedde mig. Eftersom jag inte hade någon självkänsla att tala om så sög jag åt mig dessa åsikter som en svamp, jag ville ha mer! Jag ville veta hur jag skulle bli en Bra Person. Istället för att försöka fundera ut hur jag ville vara själv, för min egen skull, så lät jag honom definiera mig.

Till en början kom omdömena från honom, men efter ett tag började jag aktivt efterfråga dem. Jag hade blivit så van vid att ständigt bli rescenserad och tvivla på min egen förmåga till att avgöra vem jag var och vem jag borde vara att jag hade svårt att hitta ett värde i mig själv.

Hans bekräftelse blev nyckeln till allt, och det gjorde att jag fick väldigt svårt att må bra på egen hand. Eftersom ingen människa ensam kan fylla en annan med värde så blev det ett sisyfosarbete som både han och jag drogs in i. Ett ständigt sökande av bekräftelse från min sida, som han inte kunde tillgodose. Detta gjorde att jag kände mig så mycket mer värdelös; inte bara hade jag dålig självkänsla, jag hade också skuldkänslor över att jag krävde så mycket bekräftelse från honom.

Sedan åkte jag utomlands ett år, och då blev jag så illa tvungen att ta tag i alla dessa frågor på egen hand. Och det gick ganska bra. Jag hamnade i alla fall inte i den här negativa spiralen av att söka bekräftelse en aldrig får, utan lärde mig att bära de jobbiga känslorna på egen hand.

Nu är jag återigen deprimerad i ett förhållande, och jag märker hur historien upprepar sig. Jag har så svårt att hitta mitt eget värde, utan jag vill få det från honom. Men bekräftelsen jag får är liksom aldrig nog. Den är bekväm att söka, för den finns så nära, men den fyller mig samtidigt med tomhet, för den räcker inte. Och detta utarmar både mig och min partner känslomässigt.

Och jag tänker att det här är en svår grej som ofta uppstår i förhållanden. Eftersom många inte har någon egen känsla av egenvärde, och eftersom det ingår i den romantiska idén om vad ett förhållande är att vi ska hitta vårt värde där, så blir det ofta ett evigt sökande efter något en inte kan få.

Jag jobbar på att bryta den här spiralen nu, och det är verkligen inte lätt. Hur ska en kunna bekräfta och stötta varandra utan att försöka vara allt för varandra? Hur ska en kunna sätta gränser mot varandra på ett kärleksfullt sätt? Denna belansgång har jag inga problem att klara med mina vänner, men med en partner blir det plötsligt så oerhört mycket svårare. Och jag tänker att det har att göra med vad den heteromonogama relationen lovar; allt.

Ask.fm om Feministiskt Initiativ.

När du menar att du kan tänka dig rösta på F!; jag tror inte ett patriarkat kan utrotas i ett kapitalistiskt samhälle e det inte bättre att först arbeta med å få bort kapitalismen?

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två strukturer som är ömsesidigt beroende av varandra. Jag menar att kapitalismen är beroende av den utsugning av kvinnor som sker i hemmet, alltså utsugningen av den reproduktiva förmågan, omsorg och kärlekskraft. Kvinnor utför också en stor mängd arbete som är nödvändigt för en förhållandevis låg lön (vårdarbeten, förskola etc).

Jag tror att en kamp emot patriarkatet i sin nuvarande form är central i kampen mot kapitalismen, både eftersom kapitalismen är beroende av patriarkatet men också för att vi ska kunna nå en större enighet i klasskampen. Jag tror helt enkelt att kvinnor måste känna att de inkluderas i projektet och inte blir borträknade ur analysen av de män som ska vara deras ”kamrater”. Dessutom anser jag att ”kvinnofrågor” är vitkiga i sig, och förtjänar att prioriteras lika högt som kampen emot kapitalismen.

Rörande F! så ser jag det som en strategisk fråga. Jag tror att parlamentarism kan vara en framgångsrik strategi i den feministiska kampen, men inte den typen av vänsterpolitik som vänsterpartiet för. Jag tror att F! kommer kunna uträtta mycket, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte. Jag tror bland annat att de kan skapa en välbehövd bred feministisk rörelse som inte bygger på stödarbete som i kvinno- och tjejjoursrörelsen. Jag tror också att de sätter mycket press på andra partier, framförallt vänsterpartier, att ta feminism mer på allvar.

Antikapitalistisk kamp anser jag är bättre att föra utomparlamentariskt, varför jag inte engagerar mig i något vänsterparti.

Supervalåret.

I år är det inte bara valår utan SUPERVALÅR då valet till Eu-parlamentet och rikdagen äger rum samma år. Alla vi som lever i denna liberala demokrati vet att det är vid val som Demokrati Äger Rum. Det är vid val som folket får något att säga till om hur politiken ska se ut nästkommande fyra (eller fem) år, och det är ju bra!!!

Bc90VXrCcAAQvOpValårsbild gjord av @klasskramp.

Jag känner mig lite äcklad av hela konceptet val just nu. Det är så uppenbart att det typ inte spelar någon roll eftersom de två största partierna i princip har samma politik och eftersom allt av relevans ändå bestäms av Eu, där parlamentet i princip saknar makt.

Jag förutspår att Moderaterna kommer att vinna regeringsmakten och styra med bland andra Sverigedemokraterna som inofficiellt stödparti.

Min förhoppning inför supervalåret är att demokratin ska resa sig som en fågel fenix ur askorna genom något slags återtagande av ”debatten” och makten, något slags underliggande hot som gör att partierna känner sig tvugna att skärpa till sig. Det hade varit roligt.

Själv tänkte jag nog faktiskt engagera mig i F!. Jag tror nog ändå att parlamentarsim kan vara en väg framåt när det kommer till feminism, och jag tror om inte annat att det hjälper till att skapa en fet rörelse knuten till partiet, oavsett om de kommer inte eller inte. Jag ser det som angeläget att det finns någon slags bredare feministisk organisation som inte bygger på stödarbete, som kvinno- och tjejjourer gör, och detta hoppas jag kunna finna i F!. Jag tror också att F! gör ett bra jobb med att få vänstern att ta feminism mer på allvar, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte.