Liberal hegemoni, demokrati och den politiska tävlingen.

Det här är någon slags text jag har haft liggande länge om det här med liberal hegemoni, demokrati och politisk tävling.

Det finns ett behov hos många människor att sätta gränser för saker och ting. Det ska sättas gränser för invandring, för främlingsfientlighet, för religion, för kapitalismen, för jämställdheten, för ojämlikheten, för hur illa en kan behandla sina arbetare och så vidare. Ofta kan en höra människor mena att de är ”okej” med ett givet fenomen men till en viss gräns. Alltså: det är inte fenomenet i sig självt som är fel utan det viktiga är att det finns en balans, att det inte går för långt åt det ena eller andra hållet, att det är lagom helt enkelt.

Detta kan då och då höras när människor ska förhålla sig till feminism. En kan höra utsagor som att ”feminismen har gått för långt” när någon feminist har sagt eller gjort något som personen ifråga upplever som absurt. Ungefär som om all feminism byggde på en också samma grundläggande princip eller ideologi som bara hade dragits olika långt. Som om inte feminismens grundtankar kunde perverteras och misstolkas. Men när feminismen inte längre handlar om att nå jämställdhet utifrån förutsättningen att kvinnor är förtryckta så är det inte längre feminism, då är det något annat. Det handlar inte om att det dragits för långt utan om att det ändrat innehåll, fast gömmer sig under samma retoriska fasad.

Den ideologi som kan dras för långt borde inte heller tillämpas i något slags inledande stadium. En ideologi måste kunna fungera även då den står i sin fulla blom, även om den dras till sin absoluta spets. Om de grundläggande principerna i en ideologi visar sig leda till orimliga resultat om en prövar dem borde det vara ett skäl till att förkasta ideologin som sådan, inte till att hävda att en bara kan tillämpas till en viss gräns, efter vilken dess principer plötsligt inte äger giltighet längre.

Hela den här idén om ideologisk måttfullhet är den liberala demokratins signum. Tanken är att skapa ett skal, ett ramverk, ett samhälle inom vilket alla andra ideologier kan rymmas i en lagom dos. Tanken om extremism, idéer som ligger långt ifrån den politiska mittfåran, som något i sig självt skadligt eller problematiskt härstammar utifrån detta. Kritiken av extremismen är inte en kritik mot de grundläggande idéerna som de extremistiska rörelserna grundar sig i, utan enbart en kritik av denna brist på måttfullhet. Med denna utgångspunkt blir det plötsligt rimligt att likställa nazism och kommunism, två helt olika ideologier, för att de båda uppfattas ligga lika långt ifrån den politiska mittfåran.

Idéer ska existera sida vid sida, tävla med varandra och mätas mot varandra inom ramarna för den liberala demokratin. Utifrån detta ska en sedan kunna vaska fram det bästa av allt, ett guldkorn här och ett där, men inte gå för långt åt något håll. Fortfarande hålla sig i mitten. Slutresultatet förväntas vara ett samhälle där alla får det lite bättre, där alla får igenom delar av sina intressen.

Alla ska samsas kring en given form för att sköta sina politiska förhandlingar, som leder till att alla får delar av sina intressen tillgodosedda. Denna form är den liberala demokratin. På detta sätt har den liberala demokratin gjort sig själv till grunden för all politik, det axiom som alla politiska rörelser måste förhålla sig till för att tillåtas existera, för att tolereras.

Idén om den goda konkurrensen mellan olika idéer sorterar ut alla former av djupare systemkritik. Den liberala demokratin har lyckats med konststycket att göra sitt eget idealsamhälle till den antagna förutsättningen för alla andra möjliga idealsamhällen och politiska rörelser. ”Visst, kämpa för din sak, men gör det inom våra ramar, på våra villkor. Tyck vad du vill, när vilka drömmar du vill, men våga inte ifrågasätta ramen inom vilken dessa drömma får röra sig eller uttryckas”. Alltså: vi tolererar alla ideologier, alla olika typer av människosyner och principer, så länge de inte går för långt, alltså rör sig utanför den liberala demokratins ramar. Alla tankar får existera, men inom ramen för den liberala demokratin. Den liberala demokratin tolererar alla idéer, alla utopier, så länge de inte på allvar utmanar ramverket.

Illusionen av en rättvis konkurrens mellan ideologier skapas genom att alla formellt får uttrycka sina åsikter, starta sitt eget parti, men allt detta sker inom den liberala demokratins ramar, på dess villkor. Den liberala demokratin tillåter att människor i ord står för andra åsikter, men om en går utanför den liberala demokratin process så blir en straffad. På detta sätt görs den liberala demokratin till det självklara ramverket, till scenen på vilken det politiska skådespelet, ty det är endast ett skådespel, äger rum. Massorna får sitt skådespel, de får de vad de tror är en kamp mellan ideologier, men som egentligen bara är en kamp mellan olika versioner av liberal demokrati. Kanske en med lite mer välfärd, eller en med lite strängare abortlagar. Den liberala demokratin bli i sin grund aldrig hotad, eftersom det är den som utgör själv fundamentet för all denna debatt. Försöker du debattera emot själva ramverket, stiga nedför scenen och försöka förstöra den, är du inte längre med på den liberala demokratins villkor. Straffet blir högt, antingen socialt eller juridiskt beroende på om du använder ord eller tillhyggen.

Eftersom alla tävlar på formellt lika villkor, alltså med samma rättigheter och skyldigheter, så förutsätts förloraren kunna ta sitt nederlag rakryggat. Den som förlorar ett val ska tålmodigt se på när saker i samhället går åt ett helt annat håll än vad som hade önskats, till om med när det drabbar denne personligen ska hen se på och tänka ”sådana är lekens regler, och den som ger sig in i leken får leken tåla”. Som om leken var en frivillig sådan, som om en kunde välja att stå utanför. Den formella jämlikhet som råder i spelats utgångspunkter, alltså den likhet inför lagen som den liberala demokratin så gärna stoltserar med, gör inte att spelet inte är vridet till någons fördel. Men eftersom vi måste acceptera reglerna för att ens få vara med så förbinds vi också till att acceptera vårt nederlag. Frågor om innehåll görs till frågor om form, när någon förlorar och bli upprörd är det spelets regler som diskuteras och inte resultatet av det.

Privilegiet att tolerera ligger hos den som har makten. Den som är stark kan tolerera den svagares agerande endast i egenskap av att faktiskt kunna ta till maktmedel i de fall hen inte längre skulle vilja visa tolerans. Tolerans åt det motsatta hållet är menlös, vad spelar det för roll om den som ändå inte kan göra mig något ont tolererar mig. Barnet tolererar inte sina föräldrars agerande, för barnets tolerans spelar ingen roll. Barnet har bara att lyda, föräldrarna kan välja att tolerera eller förkasta, och då visa sin makt. Föräldern kan välja att tillåta små överträdelser, medveten om att hen kan sätta hårt mot hårt om så krävs. Barnet lär sig att röra sig inom dessa gränser, trotsa på ett sätt som inte ger repressalier. Utmana makten genom små ordningsförseelser, sätta sig med mössan på vid matbordet men lydigt ta av den vid tillsägning.

Den liberala demokratin styr, och därför tolererar den. Den tolererar den uppsjö av metoder för den som är missnöjd att uttrycka sitt missnöje. Men genom sin tolerans för visat missnöje, för påverkan, så kväver den även det spontana, formar allting efter sitt eget tycke, efter sina egna regler. Genom att ständigt hänvisa till de kanaler som finns för inflytande när någon vill ha förändring döljs de alternativa vägarna, det subversiva, det spontana, det som går utanför de av den liberala demokratin uppsatta ramarna. Toleransen blir ett fängelse, för går du utanför det tolererade blir du dubbelt straffad: straffet för att göra något otillåtet, men också straffet av att inte kunna hålla dig innanför de generösa ramar som makten satt. Då är en okonstruktiv, otacksam, gapar efter alldeles för mycket.

Den som tolererar är också den som har makten att sätta gränserna, och genom att odla idén om att makten är tolerant blir överträdandet av gränserna så mycket mer tabubelagt. ”Du har ju redan allt detta, ska du verkligen ha mer, kan du verkligen kräva mer?”. Och i bakgrunden finns hotet, hotet om att om vi inte kan ”hantera” friheten så måste den tyvärr inskränkas. Det läggs fram med ledsna röster, det krassa konstaterandet om att det är ”såhär det fungerar” i en demokrati. Kan ni inte hantera demokratin tar vi den ifrån er.

För makten är obönhörligen suverän, och den kommer alltid alltid att skydda sig själv, alltid alltid att begränsa oss om den är hotad. Friheten är alltid på nåder, på villkoret att vi inte använder den fel, för att störta makten. Den är effektivt begränsad till att aldrig kunna användas på ett sätt som utgör ett hot för makten. Demokratin är en chimär. Det finns inget verkligt folkstyre, det finns bara utövande av makt som vi ibland tillåts ha något att säga till om, allting på maktens premisser.

Ekologiskt kött och etiska vanor.

En spännande grej som händer när en skriver om ekologiska produkter är att folk börjar orera om vilket bra och ekologiskt kött det äter, hur fint det är för djuren på dessa ekologiska jordbruk och så vidare. Ibland skriver någon att de minsann föder upp sina egna djur, eller att de jagar eller kanske bara köper djur som de sett springa runt och beta på någon jävla äng och vara lyckliga och alltså jag FATTAR verkligen inte den här grejen? Det är väl ändå ganska uppenbart att det inte är soft att bli uppfödd för att någon ska kunna äta upp en sedan?

Jag är inte direkt en person som gör en big deal av om folk äter kött eller inte men det verkar vara oerhört viktigt för dessa personer att hävda hur oerhört etiska köttvanor de har. Det är klart att en person som äter kött inte bryr sig särskilt mycket om djurs välmående, oavsett om det är ekologiskt eller whatever. Hade de gjort det hade de ju inte ätit kött alls, uppenbarligen (visst, det kanske finns sällsynta fall där kött är den enda möjligheten och ekologiskt kött är möjligt att välja, men jag tvivlar på att det gäller för de flesta av dessa personer).

Vad jag egentligen har mest emot med detta är hur en gör god etik till en klassfråga. Det är såklart sjukt mycket dyrare att jaga själv, äta ekologiskt eller vad en nu väljer att göra. Det är människor som har råd med detta som kan kokettera med hur otroligt etiska vanor de har. Kul för dem kan jag känna, verkligen jättekul. Offra såväl djur som människor för att höja upp sig själv.

Jag tänker inte ta till mig något jävla koketteri om goda och etiska vanor från någon som äter kött. Att äta kött är, oavsett om det är ekologiskt eller ej, plågsamt för såväl de djur som ingår i produktionen som ett väldigt dåligt miljöval. Det spelar ingen roll om du sett djuret leka lyckligt på en äng (fan vad äckligt dessutom, att ba gulla med ett djur väl medveten om att en ska äta det några månader senare) eller flått det med dina bara händer.  Det är fortfarande ett liv, ett liv du offrat för ditt eget välmåendes skull. Och visst, gör det du, men kom inte här och förvänta dig att jag ska bekräfta dig i det.

Ett moln på himlen.

020Jag var ju i Eskilstuna och höll tal för typ en vecka sedan. Det var överlag mycket trevligt, men en grej sabbade stämningen lite. Det var nämligen en person där som skrivit i min flashbacktråd att jag är ”obehaglig” (eller liknande, kommer inte gå in i den och läsa för att kunna citera korrekt) som kom dit i, vad det verkar som, syftet att filma mitt tal specifikt. Hen tog alltså upp kameran just när jag skulle prata och gick sedan kvickt efter att jag avslutat mitt tal.

Det är obehagligt det där. Den här personen är högerextremist, närmare bestämt objektivist. Jag känner mig väldigt obekväm med tanken på att hen tar sig till ett ställa enkom för att filma mig när jag pratar. Inte för att jag gjorde något jag inte kan stå för, men det är en jävligt oskön känsla.

Intersektionalitet är inte liberalt.

Ibland så tycker vissa vänsterpersoner (ofta män och/eller vita) att personer som sysslar med intersektionalitet (ofta rasifierade kvinnor) är ”liberala” eftersom de inte bara fokuserar på maktstrukturen klass utan även på ras, kön och så vidare. Detta är ”liberalt” eftersom en fokuserar på ”identitet” istället för på KAPITALISMEN (!!!) som en måste fokusera på precis hela tiden.

Min erfarenhet är att det finns få som är så skarpa i sin kritik av kapitalismen som just feminister som sysslar med intersektionalitet. Min erfarenhet är att dessa personer brukar vara väldigt skarpa på att analysera hur kapitalismen hänger ihop med andra maktstrukturer och hur den sabbar våra liv på en massa olika sätt. Allt det som dessa personer talar om är ju saker som pågår inom ett kapitalistiskt system, saker som har jävligt mycket med kapitalism att göra.

Det finns en viss idé bland många vita och/eller manliga vänstermänniskor att det är Marx kritik av kapitalismen som är det enda rätta och riktiga och framförallt ickeliberala. Marx kritik av kapitalismen är visserligen kul på många sätt, men den täcker verkligen inte upp alla aspekter och är framförallt skriven ur en vit mans perspektiv vilket MÄRKS något oerhört. Bland annat så finns det en väldig ignorans inför kolonialismen, som ju ändå får sägas vara en hemskt viktig del av kapitalismen.

Jag blir så trött på folk som tycker att en ska läsa en viss litteratur eller whatever för att kunna ”genomskåda” saker och ting, till exempel kapitalismen men inte intresserar sig för det som inte direkt rör deras egen utsatthet. För mig är det självklart att det är viktigt att förstå hur kapitalism hänger ihop med rasismen och patriarkatet, det handlar om att vi måste kunna bekämpa systemet på ett effektivt sätt och då är det ingen fördel att hänga upp sig på en filosof som visserligen är skarp men absolut inte har något intersektionellt perspektiv på saker och ting. Detta är helt enkelt en stor brist i det marxistiska perspektivet, absolut inte någon fördel som gör den mindre liberal eller liknande.

Sedan finns det såklart alltid en risk att saker och ting som faktiskt kan vara subversiva kapas av liberala krafter, typ som när feminism börjar handla om att rika kvinnor ska kunna köpa RUT-tjänster och göra bättre karriär eller kanske rentav låta en annan kvinna föda deras barn. Men jag ska berätta en grej: detta kan hända med ert älskade perspektiv också. Gud, jag vet liberaler som läser Marx och ba ”håller med om en del”. Det vi måste göra är att ena oss, och för detta krävs det att människor börjar förstå hur deras egen överordning hänger ihop med kapitalismen och bekämpar även denna.

Det behöver inte vara perfekt för att det ska vara värt det.

Angående mitt inlägg om det här med att män ska ta mer ansvar för sin utlösning så fick jag en del intressant respons från just män (vem kunde ana). Vissa män kände att de behövde påpeka att avbrutet samlag inte är en perfekt preventivmetod. Jag är såklart medveten om detta, men jag kan också resonera och inse att det minskar risken för att en ofrivillig graviditet ska äga rum om män slutar komma i fittan. Det är inte svårt att inse att fler spermier ger större risk för graviditet.

Detta får mig att tänka på en annan grej som män ofta säger apropå mina inlägg, och det är att samhället aldrig kommer kunna bli helt fritt från förtryck. Det kanske är sant, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är bättre att ha mindre förtryck än idag.

Jag undrar lite varför det är så viktigt för så många män att påpeka att ens förslag inte kommer ge en helt perfekt värld. Det är nog ingen som är feministiskt engagerad som förväntar sig att allt kommer att vara helt jävla fantastiskt när patriarkatet är upphävt, däremot förväntar vi oss att det kommer att vara bättre, och det är väl ändå något värt att kämpa för? Men män brukar förvisso inte vara så bra på att förbättra för kvinnor så det förvånar väl inte egentligen.

Det känns som att dessa män inte vill engagera sig i något om de inte är säkra på att det kommer leda till total jävla perfektion. Varför kan de inte nöja sig med att saker kommer bli bättre, varför måste det vara helt fläckfritt för att de ska vara för? Den här inställningen skapar så otroligt mycket lidande eftersom den gör att en massa människor skiter i att engagera sig för ett bättre samhälle.

För mig är det helt absurt att tänka såhär. Jag blir ju utsatt för patriarkalt förtryck, klart jag vill att det ska bli mildare. Det behöver inte försvinna helt för att det ska vara värt att kämpa, för det handlar om mina livsvillkor och det är faktiskt något jag prioriterar oavsett.

Och apropå preventivmedel: det finns inget sådant som är helt säkert, inte ens kondom. Avbrutet samlag eller ickeomslutande sex är två bra preventivmetoder, om än inte heltäckande. Dessa man med fördel kompletteras med andra, såsom kondom eller att räkna dagar. Poängen är att det finns en massa saker män kan göra för att skydda kvinnan som de tyvärr i nuläget inte alltid gör. Frågan är varför vissa är så himla måna om att påpeka att lösningar som innebär att män måste ta ansvar inte är säkra, när det faktum att till exempel p-piller inte är det sällan lyfts fram? Kanske kanske kan det handla lite om det här med att män gärna hittar på ursäkter för att slippa ta ansvar.

Kan inte cismän bara skärpa sig och ta lite ansvar för sin jävla utlösning någon gång?

Vi måste prata om det här med barnalstrande sex. Kuk-i-fittan-sex, oskyddat sex, sex där en cisman kommer i en ciskvinnas underliv. Det är väldigt problematiskt att detta är normen för hur vi idkar samlag i detta samhälle.

Jag tänker på cismän som kommer för tidigt, alltså som lovat att dra ut den när det är dags men som inte gör det för att de ”glömmer”, och så ligger en där med deras jävla sperma i ens underliv och måste börja oroa sig för om en kanske kommer bli gravid. Det är inte särskilt respektfullt.

Samma sak gäller även om en skulle ha kondom. Det här med män som liksom bara gör sin grej och kommer och sedan tänker sig att samlaget är slut. Det är så oerhört respektlöst att bara ”glömma” att tillfredsställa sin partner innan samlaget tar slut, för det brukar ju ofta vara just slut när mannen har fått sig sin utlösning.

Hur svårt kan det vara att planera ett samlag efter att en inte ska komma i någons underliv? Typ ta på sig en kondom, eller se till att avbryta innan utlösning. Om en nu vet att en har svårt att undvika utlösning så kan en väl strunta i att ha så mycket omslutande sex. De flesta män kan ju också träna upp sin förmåga att kunna förhindra utlösning så det kan vara en bra idé långsiktigt. Hur svårt kan det vara att inse sina begränsningar och planera utefter detta?

Alltså okej om det händer typ nån gång, men många män verkar sätta denna ignorans i system. Jag har varit med om det lite för många gånger för att det ska rör sig om enskilda händelser, och det är jag knappast ensam om. Det är ju ett problem som många människor har, till och med såpass att det dyker upp i en massa populärkultur.

Saker och ting ”händer” inte bara, saker och ting tillåts väldigt ofta hända på grund av ignorans inför risken att det ska hända. Såsom det här med sex fungerar för många idag så kan mannen bara köra medan det är kvinnan som får ta ansvar för om något ”händer”. Det är hon som ska se till att ha en backup, att skydda sig med till exempel p-piller. Det är hon som måste påminna om att mannen inte ska komma inuti henne, och ha överseende med om han ändå gör det.

Det går att planera ett samlag utefter den risk som finns för att någon ska bli gravid. Ibland sker misstag, men det är knappast förklaringen till den stora mängd män som ”råkar” komma i olika underliv. Kan inte män ba skärpa till sig och ta lite ansvar för sin utlösning någon gång?!?

Att inge hopp när allt känns hopplöst.

065Hos min kurator diskuterade jag det här med att vara en figur som inger hopps hos många samtidigt som en själv känner att allt är hopplöst. Många vänder sig till mig och berättar hur jag får dem att orka, eller frågar om hur en ska göra för att orka. För att orka vara politiskt medveten och samtidigt leva vidare. Sanningen är att jag inte vet. Visst, jag har ett gäng metoder (social isolering, distraktion, skrivande) men det är långt ifrån tillräckligt för att jag ska kunna leva utan politisk ångest. Det är något som följer efter mig varje dag och som jag inte kan släppa för annat än korta stunder. Jag tänker sällan på annat än på just detta. Det är helt enkelt något en får lära sig att leva med.

Det som ger hopp och kraft är ju kampen. Att skriva här och ta emot kommenterar från människor som jag hjälpt se saker annorlunda, att vara med i tjej- och kvinnojouren, att demonstrera mot nazister, att umgås med andra feminister och vänstermänniskor. Detta är liksom det enda svar jag kan ge. Det enda som får en att orka är tanken på att en kanske kanske kan bidra till att göra världen till en bättre plats.

Se kvinnor som människor.

Många män har de senaste dagarna frågat mig om hur en ska göra för att ta kontakt med en kvinna en är intresserad av om en inte får typ gå fram och kommentera utseende/ta på en främling.

Jag tycker detta är en intressant fråga på många sätt. Jag undrar hur dessa män gör när de skaffar sig vänner. Brukar de gå fram till personer de tycker ser snälla ut och kommentera deras utseende? Eller brukar de kanske typ… hänga i olika sammanhang och småsnacka lite med folk och snacka mer med de som är intressanta? Eller kanske hänga på något forum och fråga om en fika om de får extra bra kontakt med någon? Det är i alla fall så jag brukar skaffa mig vänner, och, tro det eller ej, ligg! Processen ser faktiskt typ likadan ut.

Senast jag blev uppraggad så var det av en man jag träffat i något slags sammanhang som hörde av sig och frågade om jag ville ses med motiveringen att jag ”verkade kul”. Vi sågs och hängde och sedan låg vi. Tänk att den här personen lyckades få mig i säng utan att kommentera mitt utseende eller tog på mig utan min tillåtelse! Vid närmare eftertanke tror jag inte att en enda av de personer jag har haft sex med har inlett sin kontakt med att kommentera hur jag ser ut eller ta på mig utan min tillåtelse, och det har faktiskt gått bra ändå. Jag tror kanske rentav att jag hade bangat om han hade inlett med det eftersom jag tycker att det är sjukt onajs att bli objektifierad det första som händer. Jag föredrar om en person fokuserar mer på vem jag är än hur jag ser ut, och jag tror inte att jag är ensam om detta.

Vissa verkar tycka att det är ”praktiskt” att kommentera utseende. Jag kan förstå det, jag kan också förstå hur det är praktiskt att inte försäkra sig om samtycke innan en har sex med en kvinna. Vad jag också kan begripa att en ibland får åsidosätta sitt behov av att saker ska vara praktiska och tänka på hur ens agerande uppfattas. Faktum är att många känner sig obekväma av att bli objektifierade, speciellt av främlingar. Detta är ett gott skäl till att inte göra det, hur bekvämt det än kan vara.

Men den mest intressant grejen här är hur kontaktsökande ser så olika ut i olika situationer. Att ta kontakt med någon en vill ligga med ska liksom göras enligt vissa regler. Varför är det så? Varför kan folk inte bara ta kontakt med potentiella ligg som de gör med vem som helst annars?

Vi förväntas behandla människor vi ligger eller vill ligga med annorlunda än vi behandlar människor i allmänhet. Är det på grund av rädsla för att inte lyckas med projektet, för att råka slösa tid på att prata med en människa som en sedan ändå inte får i säng? Om det är så du resonerar är du nog tyvärr en skitstövel. Jag menar, hur osympatiskt är det inte att bara vilja prata med någon om en belönas med sex. En lösning på problemet kan alltså vara att sluta opp med att ha en så otroligt tråkig och objektifierande syn på kvinnor. Kanske får en ligga mindre, vad vet jag, men det tycker jag nog att en kan stå ut med.

Om det nu är så att en bara är ute efter lite kravlöst sex så tycker jag att en kan söka sig till sammanhang där det är det uttalade syftet, det finns till exempel gott om sexkontaktsidor som en med fördel kan använda sig av. Men att gå omkring och ge människor ”komplimanger” eller ta på dem med stor risk att de känner sig obekväma och hotade är inte okej, inte någonstans. Dessutom tror jag inte att det är ett särskilt effektivt sätt att få ligga på, jag tror snarare att det handlar om mäns tendens att i tid och otid ta sig rätt över kvinnors kroppar.

Mer om töntar.

Jag känner att jag behöver förtydliga en grej angående töntarna. Jag riktar mig inte till människor som av olika skäl inte har möjlighet att engagera sig. Detta har jag full förståelse för, det kan finnas många skäl till att en inte kan eller orkar och det måste en såklart respektera. Det jag har något emot är det där självrättfärdiga som finns i att ha Den Rätta Åsikten utan att vara beredd att offra något för den. Jag tycker inte om idealism och individualism, men jag kan såklart inte döma den som inte har orken. Jag har den inte alltid själv.

Sedan tycker jag såklart att det är fett om folk får tummen ur och engagerar sig, och jag tror också att det kan vara en positiv upplevelse för de flesta. Det är ganska fett det där, att liksom känna att en är en del av en rörelse istället för att bara sitta någonstans och ha olika åsikter om saker och ting. Jag rekommenderar det starkt.