Twitter 14/10. Bara ta er ”konstruktivitet” och kör upp i röven så kanske vi kan lösa något jävla problem någon gång.

Alltså absolut att jag är nykterist och så, men fan vad jag hatar folk som moraliserar kring andras drogbruk. Människor i regel dricker, knarkar, röker etc för att de behöver det för att palla med livet i detta skitsamhälle. Ändra samhället då. Det är klart att det inte är ”bra” att knarka men fan vad en kan behöva det ibland. En kan behöva fly. När det inte finns någon hjälp i samhället måste en självmedicinera. Det är vad det är; medicin för att kunna ta sig igenom vardagen.

Nykterism för mig är ett politiskt ställningstagande, en kampmetod, inte en lösning. Jag tror inte för en sekund att alla kan bli nykterister, att alla kan klara vardagen utan bedövning. Människor behöver bedövas för att vi lever i denna tortyrkammare till samhälle. Tycker att det är förvånande att inte fler missbrukar. Fattar fan inte hur någon överlever utan att droga sig.

När folk reagerar på att andra berättar om sitt drogbruk med bekymrade miner, men förmaningar om att ”ta hand om sig själv”. Hur ska en ”ta hand om sig själv” när det inte finns plats för det? Hur ska en kunna tänka på hälsan när en måste kämpa för att överleva? Om en vän missbrukar: erbjud hjälp och stöd. Stå vid dennes sida. Men kom inte med några jävla pekpinnar. Du måste erbjuda ett substitut till den verklighetsflykt som finns i drogerna. Utan detta kommer missbruket inte sluta.

Nykterister är ofta sorgligt omedvetna om den situation som leder fram till missbruk. Håller sig istället med en självbild som ”överlägsna”. Nej, droger är ingen lösning på något. Men det är en strategi, en strategi för överlevnad. Detta får inte bespottas. Bara sluta med det här översittiga ”jag vet vad som är bra, vad som är rätt och riktigt”. Nej, du vet inte ett jävla skit. Om du inte förstår att vissa måste ta droger, då förstår du fan ingenting om missbruk. Du är inte rätt person att ge råd.

Och bara håll käften med ditt egna jävla ansvar. Hur insiktslös är en om en tror att ”eget ansvar” är en lösning??? Eget ansvar är en stor borgerlig bluff, en ickelösning som privilegierade personer tror fungerar för att de aldrig haft riktiga problem. Ibland går det inte att ta eget ansvar. Hur är det då rimligt att snacka om att folk borde ta mer? Hjälp till istället!

Nej, folk mår troligen inte bättre för att de tar droger, men det är inte det som är poängen här. Ibland är det svårt att vara ”konstruktiv”. Ibland går det inte att tänka ett steg längre, ibland finns bara avgrundsdjup ångest här och nu. Vem tänker på framtiden då? Detta ständiga krav på att vara ”konstruktiv” som kastas i fejset på de som ligger och krälar på marken. Vem mår bättre av det? Bara ta ert ”eget ansvar” och er ”konstruktivitet” och kör upp i röven så kanske vi kan lösa något jävla problem någon gång.

Den falska ödmjukheten.

Ibland säger människor till mig att jag måste vara ödmjuk och sluta vara så ”tvärsäker” på saker och ting, att en måste ha möjlighet till förändring och så vidare. Jag har ändrat mig i många frågor många gånger och byter perspektiv på saker precis hela tiden, nu senast har jag fått en rejäl tankeställare kring hur jag förhåller mig till människor med funktionshinder. Att tänka över olika perspektiv innebär dock inte att tänka över just det perspektiv du presenterar för mig, ett perspektiv som för det mesta är antifeministiskt. Feminism är något jag tänkt över länge och väl, men jag har så att säga kommit förbi det stadiet där jag funderar på om jag tycker att feminism är rimligt. Det är inte som att ja föddes till feminist, det har varit en tankeprocess att komma hit där jag är idag. Det är ingen slump att jag har de åsikter jag har och för det allra mesta så har jag stött på din ”smarta” invändning typ tusen gånger innan så det kanske inte är så konstigt att jag är måttligt imponerad.

Vissa verkar tycka att ödmjukhet är samma sak som att vara intellektuellt mesig. Detta tycker inte jag. För mig är det viktigt att vara tydlig med var jag står i olika frågor, eftersom det underlättar debatt och kritik. Jag skriver alltid precis vad jag tycker om olika saker och varför, sedan kan den som misstycker komma med kritik och så kan vi prata, om jag uppfattar kritiken som rimlig.

Det finns något som jag brukar kalla för falsk ödmjukhet, och det är när människor snarare är intellektuellt fega än ödmjuka, alltså när en lindar in sig åsikt i en massa ”man jag kan ha fel” och så vidare. Varför helgardera sig så förbannat? Det är klart att du kan ha fel, det kan alla människor. Det är ingen som tror att ditt ord är lag, så det är väl jävligt onödigt att ens påpeka det? Bara kläm fram med vad du tycker istället!

Jag har träffat många människor som säger att jag måste ”förstå att jag kan ha fel” men som själva aldrig ändrar åsikt om någonting och agerar som om de hade tänkt ut allt. Det räcker inte med att säga att du kan ha fel, du måste agera på det viset i diskussioner också. Den här falska ödmjukheten hålls ofta upp som en sköld, dessa människor är så övertygade om att de själv gärna byter perspektiv att de är helt blinda inför att det faktiskt kan vara ganska mycket spärrar som håller dem tillbaks också.

Jag har åsikter och det står jag för. Jag har en ideologi som jag baserar mitt sätt att se på världen på, och den är jag medveten om och helt öppen med. Dessa falskt ”ödmjuka” människor har också åsikter och ideologi, men de erkänner dem inte, och detta gör att det bli jävligt mycket svårare att ha en rimlig diskussion, eftersom korten inte ligger på bordet. Därför diskuterar jag sällan med människor som inte erkänner att de själva har värderingar eller ideologi, eftersom det är jävligt svårt att komma framåt om den ene inte förklarar var denna står.

För mig är det viktigt att vara intellektuellt hederlig och detta är jag genom att vara tydlig med mina ståndpunkter och min utgångspunkt för diskussionen, genom att inte hålla på låtsas att jag är ”öppen” inför något perspektiv när jag faktiskt inte är det (till exempel antifeminister). Jag hade inte tyckt att er svada var mer korrekt bara för att jag skrev något tramsigt inlägg om att ”allas åsikter är lika mycket värda” eller liknande, det vore endast en läpparnas bekännelse. Jag är inte öppen för alla perspektiv och det är inte du heller, så kan vi snälla bara erkänna det och mötas som vi är och inte som vi i din idealiserade värld borde vara.

Man och feminist – den stora guiden.

Jag får en massa frågor om det här med att vara manlig feminist så jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg på ämnet som sammanfattar min syn på frågan. Jag kommer att länka till en massa andra inlägg i detta inlägg så innan jag får en massa frågor vill jag att ni läser dem. Ja, det är hemskt mycket läsning, men det är tyvärr så det är att vara feminist, det är och ska inte vara någon jävla dans på rosor. Börja gärna med denna grundläggande beskrivning om hur patriarkatet fungerar, läs även gärna detta jag skrivit tidigare om vanliga misstag manliga feminister gör.

Det första en måste förstå som man och feminist är att en inte har samma position gentemot patriarkatet som en kvinna har. Som man tjänar en på patriarkatet. Det betyder inte att en är lycklig, att en inte också förlorar på patriarkatet eller att en inte skulle kunna vara lyckligare i ett postpatriarkalt samhälle, men det betyder att patriarkatet ger en fördelar i det rådande samhället. Detta är oerhört viktigt att begripa (mer på detta ämne kan du läsa här,  här och här). Det är viktigt att förstå detta eftersom det utgör förutsättningarna för vilken form av kamp emot patriarkatet du kan driva.

Att en som man inte har samma position gentemot patriarkatet som en kvinna betyder inte att en inte kan förstå patriarkatet teoretiskt eller att en inte kan vara feminist, men det betyder att det är viktigt att inse att ens förutsättningar för att bedriva feministiska kamp är annorlunda. Det funkar inte att som man gå in och berätta för kvinnor hur de ska bedriva feministisk kamp, det funkar inte att som men definiera kvinnors erfarenheter även om det görs med ett feministiskt ramverk, det funkar inte att som man ta tolkningsföreträde även om en kommer med en fett skarp feministisk analys. Detta för att detta beteende i sig är patriarkalt och upprätthåller patriarkala strukturer. Män ska helt enkelt inte komma och berätta för kvinnor hur de ska göra feminism.

För mig är det inte så viktigt vem som är och inte är feminist. Jag har en ganska generös definition av vem som är feminist, jag anser att alla som känner till att det finns en könsmaktsordning och tycker att den bör krossas är feminister. Jag tycker inte att en måste göra något särskilt för att vara feminist, och detta gäller både för män och kvinnor. Däremot ställer jag samma krav på manliga feminister att sluta förtrycka som på alla andra män. Ibland, eller ganska ofta, riktar jag mig specifikt till manliga feminister, och skälet till detta är inte att jag tycker att de har några större skyldigheter än män i största allmänhet utan att jag tycker att det är viktigt att synliggöra att även manliga feminister är förtryckare. Skälet till att jag tycker detta är relevant är att jag hatar när folk hamnar i bekväma positioner, där de liksom ”nöjer sig” med att de ändå gör något rätt, att de ändå försöker, och sedan tycker att det är skäl nog till att faktiskt i praktiken sluta anstränga sig. Jag tror att detta är väldigt viktigt att bekämpa om vi ska kunna bekämpa förtryck, den här idén om att en kan ”bli färdig” eller ”göra tillräckligt” i en privilegierad position. Det är inte som att kvinnor kan göra allt rätt och sedan slippa förtryck, och på samma sätt blir du som manlig feminist inte heller ”färdig” förrän patriarkatet är störtat.

Många manliga feminister får extremt mycket bekräftelse för att de är just manliga feminister. Betoningen här ligger på manliga, eftersom de främst får beröm för att de är män och inte för att de är feminister. En man kan göra en extremt banal feministisk analys och hyllas till skyarna, eftersom han är man. Som manlig feminist gäller det att inse detta och inte sola sig för mycket i glansen, för det är en patriarkal glans och inte en feministisk. Tacka gärna och sådär, men håll fötterna på jorden och förstå att den bekräftelse du får inte handlar om att du är något feministiskt underbarn utan om att du är MAN, och att du därmed har patriarkal makt, så även inom feminismen. Tusen kvinnor har gjort det du gör innan dig så ba tagga ner lite. Jag tycker inte heller att en behöver fronta att en är manlig feminist eftersom det lätt blir att en får en alltför upplyft position inom rörelsen, vilket jag tycker att en ska undvika som man. De män jag träffat som varit mest feministiska i praktiken har sällan ens kallat sig feminister, däremot är män som verkligen pinkar revir inom feminismen ofta jävligt osympatiska.

Som man har en makt i detta samhälle, och denna makt bär en mer sig även som feminist. Det är viktigt att erkänna denna makt och att erkänna din förtryckarposition. Det räcker inte med en läpparnas bekännelse, det räcker inte med att ”ta ställning” emot könsmaktsordningen, utan en måste också leverera konkret förändring för att bekämpa patriarkatet. Det viktiga för mig är att patriarkatet bekämpas, inte att män kallar sig feminister. Jag kunde inte bry mig mindre om vilka män som kallar sig feminister eller inte, så länge de fortsätter att utöva förtryck som är de förtryckare och detta är vad som räknas för mig. Jag drabbas av deras förtryck oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

Som man har en också fått en massa förtryckarmetoder inlärda sedan barnsben, eftersom att vara man i detta samhälle är detsamma som att vara en förtryckare. De flesta av dessa metoder är en inte ens medveten om, ty se det fungerar så listigt med patriarkatet att det mesta är helt osynligt för de allra flesta. Som manlig feminist är det viktigt att inse att patriarkatet sitter internaliserat i en oavsett om en vill det eller inte. Att sluta förtrycka kräver mer än vilja, det kräver aktivt jävla arbete, det kräver ett ständigt dekonstruerande av ens könsroll. Så det är bara att bita i det sura äpplet och sätta igång om du nu gör anspråk på att vara en bra manlig feminist.

När en skriver detta så är det många som tycker att det är en bra grej att fråga ”när är en färdig då”? Du är, precis som alla kvinnliga feminister, inte färdig förrän patriarkatet är störtat; ingen är fri förrän alla är fria. Lika lite som kvinnliga feminister kan välja att sluta vara förtryckta så kan du välja att sluta förtrycka. Detta är för att förtrycket inte sitter i din person utan i din position. Även om du beter dig precis som en kvinna så kommer det att tolkas annorlunda eftersom du uppfattas som en man. Din personliga förändring är alltså snarare än kampstrategi än en fullständig lösning. Att du personligen tar tag i dina patriarkala beteenden, synar din patriarkala makt, är otroligt viktigt i kampen emot patriarkatet, men det är inte den slutliga lösningen. Kampen måste ske både personligt och politiskt, du måste både förändra din personlighet, sluta utöva manlighet, men du måste också kämpa emot det system som per automatik sätter dig i en överordnad position. Det finns gott om information om hur en gör detta, jag kan rekommendera min egen inläggssamling om jämställda relationer som med lätthet kan användas för att identifiera och lägga av med manliga beteenden, jag har också ett inlägg här med lite mer handfasta tips, här finns ett inlägg om hur en kan agera som manlig feminist, här finns ett inlägg med mer generella tips om hur en kan göra för att motverka strukturer en själv är i toppen i.

En annan grej manliga feminister ofta gör är att snacka om att de minsann också blir förtryckta och sedan tar de upp olika problem som finns i mansrollen. Jag har full förståelse för att det kan suga att tvingas in en en mansroll, men detta är inte samma sak som förtryck. Män tvingas in i rollen som förtryckare, en process om kan vara smärtsam och ofrivillig, men de är fortfarande just förtryckare och inte förtryckta (mer om min syn på förtryck här). Den smärta som drabbar män i patriarkatet är bara en bieffekt av det förtryck kvinnor utsätts för, alltså är det fortfarande kvinnoförtrycket som är den centrala frågan är allt detta och inte mäns könsroll eller liknande. Att dekonstruera manlighet kan vara oerhört viktigt, men för att vara meningsfullt ur en feministisk synvinkel så måste det göras med förförståelsen att mäns könsroll framförallt ser ut som den gör för att upprätthålla förtrycket av kvinnor.

Många män närmar sig feminism utifrån ett mycket obehagligt ovanifrånperspektiv där de liksom vill ”undersöka” feminism som något slags ämnesområde snarare än att förstå hur de deltar i det patriarkala förtrycket. Detta kanske är en kul intellektuell övning, men jag tycker att det är helt irrelevant som feministisk kamp. I mina ögon är det bara ännu ett exempel på patriarkalt förtryck när män ska hålla på och observera feminister och komma med olika idéer om hur vi ska sköta vår skit. Just den här grejen med att leverera olika ”tips” som om en vore någon jävla expert på att kämpa emot förtryck retar gallfeber på mig, mer om detta här.

Det finns också en tendens att fokusera alltför mycket på till exempel att kvinnor också kan upprätthålla patriarkatet, och sedan mena att detta innebär att det inte alls är frågan om något patriarkatet eftersom kvinnor också upprätthåller det. Det är ingen nyheter för feminister att kvinnor kan upprätthålla patriarkatet, men det är fortfarande en fråga om ett system i vilket män har makt. Kvinnor har också fostrats in i patriarkala tankemönster och många kvinnor tjänar dessutom på att upprätthålla patriarkatet, så det är klart som fan vi gör det. Detta gör inte att kvinnor har makt i patriarkatet eller att vi tjänar på det, utan det är fortfarande din makt som vi har internaliserat i oss. Det viktiga är inte vem som upprätthåller strukturen utan vem som tjänar på det.

Många män vill ”ha plats” inom feminismen. Detta kan till exempel motiveras med att ”alla är lika viktiga” eller att ”män också lider i patriarkatet”. Jag förnekar inte att män lider i patriarkatet, däremot tror jag inte att det är en bra feministisk strategi att ”släppa in” män i feminismen, eftersom den då kommer att utformas efter mäns villkor och således kommer bli jävligt svår att använda för att störta en struktur vi faktiskt vänder oss emot. Män borde absolut vara med om kämpa, men de ska veta att de kämpar emot sin egen privilegierade position och inte något annat. Det är såklart inte soft att göra det. Feminismen är ingen jävla välgörenhetsinrättning där män ska få plats, utan feministiska män får bedriva kampen med metoder och på platser som funkar för dem. Feminismen finns inte till för att män ska ”få ut” något av den, utan den finns till för att störta detta samhälle där män har makt över kvinnor. Det säger väl ändå sig självt att det är ganska skevt om män då får diktera villkoren?

En annan störig grej manliga feminister gör är att lägga allt jobb för sig egen feministiska utveckling på kvinnor, till exempel genom att använda kvinnliga feminister som sina personliga jävla frågelådor och sedan typ bli kränkta när kvinnor blir sura på grund av detta. Ibland händer det att dessa människor menar att det till och med är kvinnors fel att de inte kan sluta förtrycka eftersom de inte levererar någon jävla punktlista, som om det fanns en sådan. Detta är förskräckligt och måste upphöra. Jag kommer aldrig respektera en manlig feminist som gör detta. Ni får väl fan ta och leta själva som vilken kvinna som helst? Nej tyvärr, jag kommer inte att tycka att ni är snälla för att ni ens bryr er, ni är endast störiga.

Sist men inte minst, det handlar inte om skuld, det handlar om ansvar. Som man har du inte uppfunnit eller valt könsmaktsordningen, men du har fötts in i den och detta gör dig tyvärr till en förtryckare oavsett som du vill det eller inte. Att vägra ta ansvar i denna situation är oerhört klandervärt och att aktivt bidra till förtrycket, att engagera dig i den feministiska kampen däremot är att motverka det. Nej, du kommer inte att sluta vara en förtryckare innan patriarkatet störtats, men du kommer att vara en förtryckare som tar ansvar för din position och detta är något väldigt bra och viktigt.

Twitter 11/10. Att gotta sig i en hemsk historia istället för att sluta förtrycka.

Alltså när män ba FÖRFÄRAS OCH CHOCKERAS av kvinnors berättelser om förtryck och en själv ba ”ännu en dag i patriarkatet”. Blir extremt sällan förvånad längre. Luttrad som fan av att ta emot kvinnors erfarenheter under flera år.

Känns som att alla dessa chockerade reaktioner mest handlar om att urskulda sig. Kunna säga; jag visste inte. Nå, om du hade lyssnat på vad kvinnor sagt så hade du vetat att livet i detta samhälle inte är någon jävla dans på rosor för oss.

Hatar när folk använder ens historia för att kunna ”ta avstånd” och urskulda sig själv, sin egen del i förtrycket. Vilket mähä som helst kan ta avstånd från våld, våldtäkt och så vidare i teorin, svårare är att vara feminist i praktiken. Har noll respekt för dessa människor som sprider och FÖRFASAS över snyfthistorier men är helt oförmögna att se sin egen roll. Alltid detta: ”bra att du berättar om den brutala våldtäkten du blev utsatt för men jag tänker inte ta ngn kritik för mitt eget beteende, istället tänker jag sitta här och GOTTA MIG i din historia och i att jag minsann aaaaldrig skulle köra upp en flaska i en kvinnas underliv”.

Bara dra åt helvete med din förmenta jävla godhet och din upprördhet, jag vill inte ha den. Jag vill inte vara ditt välgörenhetsprojekt. Jag vill inte att du stirrar på mig med din förfasade blick, jag vill att du respekterar mig som individ, att du slutar förtrycka mig. Jag behöver inte din ”förståelse” eller ”sympati”, jag behöver att du slutar bidra till det system som var dag fortsätter förtrycka kvinnor.

Feministiskt debattklimat.

Jag läser det här väldigt fina inlägget hos Lemoine om mig själv, och tänker lite på feministiskt debattklimat.

Jag brukar säga att det är tur att jag finns så att alla Vettiga Feminister™ har någon orimlig feminist att ta avstånd från när andan faller på. Lemoine är egentligen precis en sån där vettig feminist, en sån feminist som uppskattas av många ”jämställdister” eftersom hen skriver om både mans- och kvinnofrågor, eftersom hen aldrig skulle uttrycka sig så manshatiskt som jag kan göra, eftersom hen inte är radikalfeminist. Skillnaden är att hen aldrig någonsin skulle offra mig på patriarkatets altare för att får bekräftelse på att hen är det. Vi har haft en massa diskussioner kring saker vi verkligen tycker helt olika om, ofta offentligt på våra bloggar, men det har aldrig blivit den där satans lynchstämningen mot mig som det blivit andra gånger.

För mig är det det här som är kärnan; alla behöver inte tycka likadant, vi kan till och med vara ovänner, men jag tycker verkligen inte om när folk liksom drar fram mig för att kunna ”ta avstånd”. Det känns inte som att det är en ute efter då är genuin diskussion, utan snarare någon slags offentlig smutskastning som jag är hemskt ointresserad av att delta i.

Jag vet redan att många ogillar mig, det är verkligen ingen hemlighet att jag har rykte om mig att vara oresonlig, jobbig, extrem och så vidare. Jag är helt okej med det här, för jag tror att det är sånt en måste stå ut med i den feministiska kampen. Däremot förstår jag mig inte på när andra feminister försöker använda människors negativa attityder emot mig, försöker ytterligare intensifiera det patriarkala motstånd jag möter. Tänk lite på vems villkor detta smutsiga spel sker, vilka intressen som tjänar på det, innan ni ger er in i det.

Jag tar gärna kritik, jag tycker att det är viktigt med intern debatt och vill att det ska finnas plats för många slags feminismer. Däremot tycker jag inte om att bli uthängd, jag tycker inte om att bli använd och kastad i soptunnan för att du ska bevisa något inför någon annan. Jag tycker att det är ett hemskt osmakligt beteende och det är inte ett spel jag är intresserad av att delta i.

Vad har ni för problem med det feministiska debattklimatet?

Internationella flickdagen.

Idag är det internationella flickdagen, och dagen till ära så har det startats en hashtag på twitter som heter #allaflickor som jag starkt rekommenderar er att både läsa och bidra till. Erfarenhetsutbyte och synliggörande av förtryck är en otroligt viktig del i den feministiska kampen, något jag twittrade såhär om tidigare idag:

Folk som menar att ingen meningsfull politisk aktivism kan ske på twitter borde läsa #allaflickor och reflektera över vad som händer där. Under #allaflickor så delar kvinnor sina erfarenheter av förtryck. Detta är en otroligt central del i den feministiska kampen. Erfarenhetsutbyte och synliggörande av förtryck är det första steget i feministisk kamp. Vi behöver veta att vi inte är ensamma. Att kvinnor får samlas och byta erfarenheter, stötta varandra, få perspektiv, är otroligt viktigt, även om det sker på twitter. För mig har internet varit otroligt viktigt för mitt feministiska uppvaknande, och det har gett mig mycket styrka och mod. Att hitta sammanhang är en får prata om det en blivit utsatt som kvinna i ett patriarkat för är en räddning, ett andningshål. Män hånar detta för att de känner sig hotade av att deras förtryck kommer upp i ljuset och ifrågasätts. Sluta aldrig prata om era erfarenheter, sluta aldrig berätta vad du blivit utsatt för. Detta är den feministiska kampen.

Ett problem när det talas om flickor och flickors rättigheter är att förtrycket alltid anses ske någon annanstans. Det talas om att flickor i andra länder, långt borta från trygga fina västvärlden, saknar rättigheter eller möjligheter till att till exempel gå i skola, aborteras, våldtas och så vidare. Detta är viktiga problem som vi måste ta på allvar, men vi får inte gå in i någon mentalitet av att detta är ett problem ”vi” redan har löst och ska hjälpa andra att få ordning på. Inte heller i Sverige har flickor samma livsmöjligheter som pojkar.

Förr året publicerade till exempel regeringen detta på sin hemsida angående flickdagen:

Jämställdhet är en bristvara överallt i världen och flickor utsätts för dubbeldiskriminering, utifrån både sitt kön och sin ålder. Och många flickor – tex flickor som lever i fattigdom, flickor med funktionshinder, flickor som tillhör etniska eller andra minoriteter och flickor i starkt hierarkiska samhällen – utsätts i än högre grad för marginalisering, försummelser och multipel diskriminering.

Inledningen ser ju bra ut. Jämställdhet är en bristvara överallt i världen, slås det fast. Beskrivningen av det förtryck flickor utsätts för skriver jag i hög grad under på.

Men sedan kommer det till själva politiken, åtgärderna för att förhindra förtrycket:

Regeringen sätter flickors rättigheter högt på den politiska dagordningen i vår utrikes- och säkerhetspolitik och i vårt bistånd. Syftet är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling som omfattar det bästa utvecklingsresultatet för flickor.

Detta följs sedan av en lång radda av alla biståndsprojekt Sverige medverkar i och gud vet allt, men ingenting, alltså inte ett ord, skrivs om situationen för flickor i Sverige. För det är alltid någon annan som ska hjälpas, någon annan som har problem, någon annan som vi ska komma och pådyvla vår stor västerländska kunskap på.

Jag har en stilla undran: om regeringen nu tycker att förtrycket av flickor är en så viktig fråga, hur kommer det sig att tjejjourerna går på knäna? Hur kommer det sig att en tjejjour med 20 aktivister inte ens får pengar till att ha en lokal eller en anställd? Hur kommer det sig att vi, som på ett mycket konkret sätt jobbar med flickors rättigheter, inte tas på allvar? Hur kommer det sig att vi så sällan får något ordentligt stöd för att driva vår verksamhet, och istället måste förlita oss på osäkra projektbidrag? Kanske för att flickors rättigheter fortfarande inte är något som tas på allvar, trots alla dessa stora ord. Kanske för att det inte är något som anses vara så jävla viktigt egentligen, utan mest ett pr-jippo som inträffar en gång om året, en chans för maktens män att glänsa.

Kvinnor kan slå män, men den manliga våldskulturen kvarstår.

Jag roas lite av hur vissa verkar tycka att det är något stort och viktigt avslöjande som har gjorts i att kvinnor också kan slå män, och tycker det är en bra grej att dänga det i feministers fejs. Alltså jag vet inte en enda feminist som förnekat att kvinnor kan slå och slår män, det är liksom inte som att vi tror att kvinnor är några jävla änglar som aldrig gör något fel.

Däremot finns det mycket stöd för idén om mäns våld mot kvinnor som något annorlunda än kvinnors våld eller våld i största allmänhet, eftersom mäns våld mot kvinnor äger rum i en könsmaktsordning som såklart inte går att bortse från när en bedömer våld. Mäns våld ser helt enkelt generellt inte likadant ut som kvinnors våld.

För att förstå våld så måste vi förstå makt. Mäns våld handlar om mäns makt, om mäns makt över kvinnor. Att säga: ”det är alltid fel att slå” kanske känns bra för ens jävla ego men det är tyvärr inte mycket till hjälp när det kommer till att bekämpa våld. För att bekämpa våld måste vi förstå varifrån det kommer, i vilka situationer det uppstår och så vidare. Män utövar majoriteten av allt våld i samhället och detta beror på att det finns en manlig våldskultur. Detta innebär såklart inte att alla män utövar våld (herregud), utan det innebär att våld är en accepterad och i många fall även uppmuntrad väg för män att skaffa sig makt.

Våldsamma män hyllas, lyfts upp och så vidare hela tiden. Vi blir fullkomligt överösta med bilder på män som använder rättfärdigat våld, det är ett av de vanligaste inslagen i vår kultur. Män får lära sig att våld kan vara en rättfärdigad metod att skaffa sig fördelar, män lär sig att det är den starkes rätt som råder.

När män använder våld som i samhällets ögon anses oacceptabelt så slätas det hemskt ofta över. Det är till exempel vanligt att en får höra om misshandlade kvinnor att de ”trots allt är jobbiga” eller liknande. Även kvinnor som blivit utsatta för misshandel förklarar ofta övergreppet med att det är deras eget fel. Detta är ett resultat av den manliga våldskulturen, den kultur som säger att män har rätt att utöva våld, som lär män att utöva våld.

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors våld mot män.

Jag antar att de flesta har noterat att det cirkulerar en artikel i vilken det hävdas att män och kvinnor blir slagna lika mycket i förhållanden. Problemet med den här typen av undersökningar , och framförallt med folks tolkningar av resultaten, är att nada hänsyn tas till den kontext i vilken våldet uppkommer, hur våldet utförs. I samma artikel står detta:

Forskarna ser två typer av våld i relationer: situationsbetingat våld och fysiskt våld med kontrollerande beteende. Enligt tidigare studier utövas ett kontrollerande beteende oftare av män i en relation mellan en man och en kvinna.

Mäns våld mot kvinnor är inte bara fysiskt våld, vilket som helst, utan ett våld som uppkommer i en samhällelig kontext och i ett specifikt skapande av maskulinitet. I vårt samhälle så utövar män makt över kvinnor, att vara man är att utöva makt över kvinnor, därför får det våld män utövar mot kvinnor en specifik betydelse, och denna betydelse går inte att bortse från när vi bedömer mäns våld mot kvinnor som fenomen.

Detta tydliggörs också av den ojämlikhet som finns i utövandet av sexuellt våld, alltså det våld som är mest budet till just könstillhörigheten:

När det kommer till sexuellt våld är männen överrepresenterade som utövare, medan kvinnorna är offer. Nästan tio procent av kvinnorna i studien uppger att de har utsatts för sexuellt våld tidigare i livet, medan motsvarande siffra bland männen är 3,5 procent.

Att våldet har en sexuell karaktär gör det speciellt, det gör att det handlar om just våld mot kvinnor som kvinnor och inte våld i största allmänhet som bara råkar riktas mot kvinnor. En stor del av det våld kvinnor utsätts för är just sexuellt, och här sätts könsmakten på sin spets. Män skaffar sig makt över kvinnor och utnyttjar dem som kvinnor på ett mycket konkret sätt.

Det finns också en skillnad i hur kontrollerat våldet är och när det uppkommer:

Bland de män som uppger att de utsatts för fysiskt våld av sin partner, har majoriteten även använt våld mot partnern. Men i studien förekommer också en mindre grupp som inte själva använder våld men som är rejält utsatt för fysiskt eller psykiskt våld.

Kvinnor använder våld mot män när relationen i övrigt är våldsam. Vem som slagit först och liknande verkar inte ha frågats, men det är ju ganska naturligt att en kan använda våld till exempel i självförsvar.

Män använder sig av våld på ett mycket kontrollerat sätt, för att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är inga okontrollerade utfall, inget som slumpmässigt förekommer under gräl eller för att försvara sig, utan en del i en aktiv process i vilken mannen skaffar sig kontroll över en större och större del av kvinnas livsrum. Det är därför vi talar om MÄNS våld mot kvinnor och inte om ”relationsvåld” eller liknande, helt enkelt för att det inte sker isolerat utan i en större samhällskontext.

Det våld kvinnor utsätts för är dessutom grövre:

När vi talar om det ”lätta” självrapporterade våldet mellan partners i brottsofferundersökningar, då är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man däremot tittar på skadebilden, i vilken utsträckning man har varit tvungen att uppsöka vård, då går vi åt att kvinnor är mer utsatta för grövre våld, det våld som kräver sjukvård, säger Jenny Yourstone.

Det blir problematiskt när en diskuterar våld på det här viset, utan att se till våldets grovhet, kontinuitet, syfte och i vilken kontext det uppkommer.

Den som är mer intresserad bör läsa denna artikel om studiens metodik och hur den är problematisk.

Alla kvinnor blir utsatta för patriarkalt förtryck.

Ett sånt där jävligt oklart ”argument” som ofta kommer från antifeminister är att de spekulerar i det patriarkala förtryck en blivit utsatt för och vända det emot en. Till exempel: feminister antas ha haft dåliga relationer med sina fäder, blivit våldtagna, blivit illa behandlade av manliga partners eller bara i största allmänhet haft dåliga relationer med män.

Jag kan avslöja en sak; jag har blivit utsatt för mycket av detta. De allra flesta feminister har troligen blivit utsatta för något av detta, eftersom de allra flesta feminister är kvinnor och de flesta kvinnor har blivit utsatt för något av detta. Det är liksom därför folk ens är feminister, för att kvinnoförtryck är en realitet och för att det gör livet betydligt mindre soft att leva för de flesta kvinnor.

Jag har såklart också fått ta del av min beskärda del av kvinnoförtryck, däremot skulle jag tro att jag blivit utsatt för mindre än många andra, något jag är glad för. Jag har också bevittnat mycket kvinnoförtryck under mitt liv. Det är viktigt för mig att kämpa emot det här inte bara för min egen skull utan för att jag tycker att ingen mänsklig varelse ska behöva leva under de förhållanden som kvinnor tvingas leva under idag.

Att jag har personliga erfarenheter a förtryck borde väl inte göra mig mindre trovärdig? Det är ju liksom så det är att vara kvinna i ett patriarkat, och det är inga konstigheter med det. Poängen med feminism är att det inte ska behöva vara så. Men vissa tycker uppenbarligen att det är viktigare att vända dessa erfarenheter av förtryck emot oss än att försöka förstå dessa erfarenheter, sätta dem i kontext och bekämpa dem. Och ja, det är väl inte så konstigt, de ger oss precis vad patriarkatet alltid gett oss; ännu mer förtryck.

Ta rasismen på allvar.

Något jag finner mycket problematiskt är hur många inom den vita vänstern verkar betrakta rasism. Rasism ses aldrig någonsin som en självständig struktur, som ett eget förtryck, utan endast som en effekt av klassamhället. Skälet till att bekämpa rasism anses inte heller vara att ickevita ska slippa utsättas för förtryck utan för att det ”splittrar arbetarklassen” om rasistiska och fascistiska alternativ växer sig starkare.

Jag förnekar inte att kapitalism och rasism hänger samman. Det är klart att en system som i grunden bygger på förtryck kommer att föda mer förtryck. I ett kapitalistiskt samhälle finns det lite rum för att tänka på andra människors behov eftersom vi ställs i ständig konkurrens, därför så ger kapitalismen oerhört dåliga förutsättningar för att bli av med något annat förtryck.

Detta gör emellertid inte att vi kan bekämpa kapitalismen först och ta det andra senare. För det första är detta en oerhört cynisk och egoistisk inställning, och jag förstår faktiskt inte hur vi ska kunna bygga någon slags rörelse som ska syfta till ett mer humant samhälle på detta. Hur fan ska vi kunna skapa ett humant samhälle utifrån premissen att kampen för vissa människors rättigheter måste prioriteras bort till ”senare”?

Det faktum att rasismen ofta växer sig starkare i kriser betyder inte att rasismen kommer från krisen som sådan, den finns såklart alltid i samhället, men precis som allting annat så påverkas den av hur samhällsklimatet ser ut i övrigt. Om det inte fanns någon rasism alls från första början skulle de ju knappast dyka upp bara det blir kris. Det är ingen slump att syndabocken alltid blir densamma.

Rasism måste börja tas på allvar som ett eget, självständigt problem, även om det såklart samverkar med resten av samhället som alla andra maktstrukturer gör. Rasism är inte bara något som uppstår då människor slumpmässigt väljer ut en syndabock i kristider, utan är något som alltid finns och som har sitt ursprung ur en lång historia av exploatering och förtryck som västvärlden utövat över stora delar av världen. Rasism handlar om makt, om den mat som vita utövat och fortfarande utövar över ickevita, såväl globalt som personligen.

Om rasismen inte börjar tas på allvar så kommer det bli mycket mycket svårt att bekämpa den. Så länge den utgör en parentes i kampen, något som mest bara dyker upp och förtretligt hindrar oss ibland, splittrar arbetarklassen och så vidare, så kommer den att fortsätta göra det.