Kjöllers roll i borgerlighetens ideologiska projekt.

Jag har funderat lite på det här med Kjöller-affären. För den som inte är insatt så är Kjöller ev av Dn:s ledarskribenter och brukar för det mesta vara den som står för den allra mest vidriga skiten. Kjöller är också en mästare på att förfalska fakta (och anklaga andra för att göra detsamma), insinuera att folk ljuger/använder våld och så vidare och så vidare. En borgarextremist helt enkelt, en riktigt vidrig människa som inte skyr några som helst medel för att sälja in sin borgerliga världsbild.

I alla fall så kom det för ett par veckor sedan fram att Kjöller i sin bok där hen skulle granska journalisters lögner själv förfalskade fakta/hade ett mycket avslappnat förhållande till sanningen. Bland annat hävdade hen att en person inte fick hjälp med pengar för att hen ägde ett stort hus och så vidare trots att detta var ren lögn. På detta reagerade Dn i princip inte alls trots att Kjöller är en av de personer som framför tidningens politiska ”linje”, alltså är med och skriver ledarna och, får en anta, även de osignerade. Lämpligt hade varit att från tidningens sida försöka åtgärda det hela på något sätt, kanske granska Kjöllers texter lite extra, men icke.

Och grejen är att detta funkar, det funkar för borgerliga tidningar att ha et avslappnat förhållande till sanningen. För när Kjöller har skrivit sin ledare och alla har läst den så hade den världsbilden liksom planterats. Om det sedan visar sig senare att Kjöller ljugit så spelar det ingen större roll, de flesta märker nog inte ens av det. Alternativa nyhetskällor som till exempel megafonen har ingen möjlighet att försvara sig mot Kjöllers skitsnack, och så länge hen själv låtsas som att inget har skett så kommer många också att uppfatta det så. Det är så hegemoni fungerar, att kunna göa fel upprepade gånger och ändå inte få skit för det eftersom en har en såpass upphöjd position.

Men jag tror också att det finns en könsaspekt i detta. Jag tror att det är ganska bekvämt att ha en kvinna som får stå för det mesta extrema. Människor uppfattar det i regel inte som lika hotfullt, utan det blir mer en fråga om att hen gör som hen gör för att hen är kvinna. Kvinnor kan en inte lita på, kvinnor är hysteriska och så vidare och så vidare. Jag tror också att det ofta uppfattas som att Kjöller inte är lika mycket en del av Dn som de manliga ledarskribenterna, utan snarare att hen är lite inkvoterad och så vidare. Dn behöver inte stå för det Kjöller skriver riktigt lika mycket som de hade behövt stå för en manlig ledarskribents åsikter.

Det sades att det gick ett drev mot Kjöller för att hen är kvinna, och detta tror jag delvis stämmer. Kjöller förtjänar absolut all den kritik hen har fått, men det verkligt problematiska i sammanhanget är hur Dn har valt att agera. Jag tror det hade varit mycket svårare att skilja mellan personen och tidningen som helhet om det hade varit en man. Visst får även de manliga skribenterna på Dn skit, men jag upplever sällan att det är personfixerat på samma sätt. Här upplever jag det verkligen som att Kjöller som person har ställts i centrum och tidningens ansvar i det hela förminskats.

Det är jävligt bekvämt att ha någon högerextremist en kan skicka fram för att framföra sina fullkomligt genomvidriga åsikter när en själv vill legitimera sin hög med skit. Personer som Kjöller fyller en extremt viktigt funktion för borgerligheten genom att sopa mattan för alla som är lite mindre extrema än en själv är, eller som bara har förmågan att säga samma skit med lite finare ord. Kjöller normaliserar ett språkbruk, en människosyn och en verklighetsuppfattning som borgerligheten som helhet tjänar på. Det är därför Dn gärna vill ha kvar Kjöller, så hen kan fortsätta sprida sin skit från deras plattform samtidigt som de bara behöver stå bakom när det passar och i andra fall kan hänvisa till typ ”yttrandefrihet” eller något annat trams.

Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.

Ofta när så kallat ”hedersvåld” diskuteras så förfasar sig folk över att de utsatta kvinnorna inte får välja vilka män de ska inleda relationer med själva. Så skulle vi minsann aldrig göra i vååår fina kultur, hindra en man och en kvinna som älskar varandra från att ingå i en heteromonogam relation med varandra.

Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om. Oavsett vilken man du ingår i en heteromonogam relation med så kommer där att utövas förtryck. Ja, det finns såklart relationer där det utövas mindre förtryck än i andra, men förtryck förekommer i alla.

IMG_20131016_095118Jag önskar att vi i det här samhället hade lite mer frihet att välja att inte ingå i heteromonogama relationer, mer tyvärr ser det dåligt ut med den. Det finns i allra högsta grad en hederskultur kring att kvinnor ska leva med män under äktenskapsliknande förhållanden, och även att de ska skaffa barn med dessa män. Kvinnor som av olika skäl väljer bort hela eller delar av detta kärnfamiljsprojekt får ofta bannor från såväl samhället i stort som från sin egen familj, vänner och så vidare. Det är inte heller ovanligt att människor som inte ingår i heteromonogama relationer utesluts från gemenskaper, antingen direkt genom att inte bjudas in eller indirekt genom att aldrig inkluderas i samtalsämnena. Detta brukar annars vara något som sägs känneteckna just hederskultur, den sociala isolering som ett brytande med familjens normer leder till.

Även om många i detta samhälle har en formell frihet att ingå i vilka relationer eller helt avstå från relationer de vill så är det fortfarande den heteromonogama relationen som är alltings utgångspunkt och som alla förväntas ingå i. Det finns en omfattande ideologisk bearbetning av kvinnor för att de ska ingå i just dessa heteromonogama relationer. Det är även en sanning med modifikation att kvinnor i regel skulle vara fria att vara ihop med vilka män de vill, i regel så bemöts nog män från ”fel” social bakgrund också med en hel del skepsis när de ska introduceras inför familjen.

Bara för att ens föräldrar inte pekar ut en man åt en och arrangerar ett äktenskap är en inte fri från förväntningar och heder kring hur ens relationer ska se ut, och det är viktigt att förstå. Inte heller är en fri från det patriarkala förtryck som sker i heteromonogama relationer bara för att en själv får välja sin förtryckare. Detta är ingen verklig kvinnofrigörelse, bara en liten utökning av kvinnors rörelsefrihet i ett genompatriarkalt samhälle, en illusion av frihet villkorad med att en förr eller senare tar sig i kragen och skaffar sig en man som kan förtrycka en. Annars blir det bannor.

Det krävs sällan direkt våld eller hot om våld för att patriarkatet ska upprätthållas, för det mesta räcker det gott och väl med den ideologiska bearbetning kvinnor utsätts för, den bearbetning som från en mycket mycket tidig ålder tvingar in dem i en underordnad kvinnoroll. Denna bearbetning är också en slags hederskultur, den bygger på att kvinnan ska bli ”respektabel” och ägna sig åt ett respektabelt livsprojekt, alltså att ingå i en heteromonogam relation med en man och skaffa barn med denna. Kvinnor som inte gör detta bli effektivt exkluderade från samhället. Även män förväntas leva under dessa förhållanden, men det är betydligt mycket mer accepterat att som man avstå.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Jag har en väldigt viktigt princip i mitt liv som lyder ”lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck”. Detta är något som jag tycker är mycket viktigt i den feministiska kampen och sant systraskap. Hur illa jag än tycker om en kvinna så litar jag alltid på en historia om patriarkalt förtryck, hur mycket en kvinna än ljugit för mig innan så tar jag henne alltid på orden när hon berättar om det.

Att vara kvinna i ett patriarkat är att bli misstrodd. Kvinnor som berättar om trakasserier, våldtäkter, våld män har utsatt dem för och så vidare måste för det mesta kämpa för att de ska tas på allvar. De måste alltid bevisa att de har rätt, på ett sätt som vi aldrig skulle avkräva av en person som berättar om till exempel ett rån eller ett krogslagsmål. För att en kvinna ska berätta om erfarenheter hon blivit utsatt för krävs det i regel mycket trygghet, och det tycker jag är väldigt viktigt att kunna ge till den som väljer att berätta.

Visst finns det kvinnor som ljuger, folk ljuger om de mest konstiga saker. Men om vi väger olika risker emot varandra så är risken att du skulle ställa till stor skada genom att visa minsta misstro mot en kvinna som väljer att berätta mycket mycket stor. Risken för att en man skulle bli falskt anklagad är mycket mindre, och om det nu skulle ske så kan du ge dig fan på att han har hela jävla samhället på sin sida i vilket fall. Det är nog ingen större katastrof att du inte tror honom, men för kvinnan vars sida du ställer dig på kan det vara allt. Du kan vara det enda stöd hon har, så är det näppeligen för en falskt anklagad man.

Dessutom sänder du ut signaler till resten av människorna i din omgivning om du gör detta. Att visa att det går att ställa sig på den förtrycktas sida spelar stor roll. Förhoppningsvis kan du inspirera någon annan till att göra samma sak, och lyckas du med det är det en mycket stor och viktig grej. Att visa att det går att gå emot den här normen som finns kring att alltid misstro och ifrågasätta kvinnor är oerhört viktigt, det är att på ett mycket konkret sätt visa att det finns alternativ till patriarkatet.

Så lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck. För det mesta är de sanna, och det kan betyda så jävla mycket för den kvinna som blivit utsatt att ställa upp på det sättet. Det är feministisk kamp och systraskap i sin renaste form.

Samtyckeslagen.

IMG_20131005_080657När det talas om samtyckeslag så är det väldigt ofta detta motargument dyker upp. Det skulle bli för mycket fokus på hur offret uppträtt. Jag har väldigt svårt att förstå varför det skulle bli nödvändigt med mer fokus på offret med en samtyckeslag, redan idag så fokuseras det ju på offret något helt otroligt så jag fattar inte varför det ska behöva göras i än större utsträckning. Istället kan en väl fråga förövaren; varför hade du sex med den här personen? Hur tog du reda på att det fanns samtycke? Det är klart att det är offrets beteende som delvis diskuteras, men knappast mer än vanligt.

Vissa menar att tidigare sexuella erfarenheter för offret kan bli aktuella. Varför? Samtycke inhämtar en väl i stunden, inte men någon slags bakgrund i hur många gånger personen har velat ha sex innan. Det funkar liksom inte att bara anta att eftersom personen haft sex på det här och det här sättet innan under de här premisserna så vill hen det nu också. Det kan ju lika gärna vara så att tillfället du hörde om också var en våldtäkt. Sedan är det klart att samtycke ges på olika sätt beroende på person, men grundprincipen om att inte ha sex med någon innan en inhämtat samtycke är densamma. Så jävla svårt kan det väl inte vara? Är du osäker så är det bara att fråga.

Sedan är det klart att en person kan vilja ha sex utan att ge något samtycke till detta, även om jag ser det som mycket orealistiskt givet hur sexuella situationer generellt ser ut. Jag tycker däremot att brottet våldtäkt ska sitta i hur förövaren agerar, inte i hur offret känner. Om förövaren agerar som om hen inte bryr sig om offrets vilja, det vill säga skiter i att inhämta samtycke, så har hen gjort sig skyldig till en våldtäkt. Sedan kanske offret uppskattar det hela men det är en helt annan sak. Samtycke ska inhämtas. Jag menar, det är ju inte som att vi tycker att det inte är en misshandel bara för att offret råkar gilla det? Det är ju vad förövaren gör som räknas.

Hur länge ska dessa förmodade personer som vill ha sex men inte ger samtycke få användas som alibi för att vi ska kunna ha en lag som tillåter män att ha sex med kvinnor som inte samtycker? Är det bara jag som tycker att det är viktigare att vi minska våldtäkterna än att alla potentiella samlag måste äga rum? Dessutom kan jag tycka att den kvinna som inte förmår ge samtycke till en sexuell handling kanske helt enkelt inte förtjänar sex. En får väl fan visa att en är med på det hela om en nu är det kan jag känna.

Myten om den hysteriska kvinnan lever kvar.

En fin patriarkal tradition är att sätta diagnoser på kvinnor som inte lever upp till det patriarkala samhällets förväntningar eller ideal. Till exempel hysteri var en diagnos som ofta sattes på kvinnor som hade problem med att underkasta sig den trånga mall en skulle leva i som kvinna.

Myten om den hysteriska kvinnan lever i hög grad kvar. När kvinnor reagerar på det förtryck som män utsätter dem för, genom att bli förbannade, kräva bekräftelse i relationer och så vidare, så anses det ofta vara ett uttryck för att de kvinnorna på olika sätt styrs ”för mycket” av sina känslor och inte är så kallat ”rationella”.

Rationalitet är ett ideal som skapats utifrån patriarkala ramar. Män behöver inte reagera på förtryck på samma sätt som kvinnor, män behöver inte foga sig i en underordnad roll och män har på det stora hela mycket mer svängrum inom vilket de kan ”leva ut” och så vidare. Eftersom män är normen i samhället så ses mäns känslomässiga problem, deras utspel och så vidare som mer rimliga, inte som ett tecken på galenskap utan snarare som rättmätiga reaktioner på oförrätter. Detta handlar om manligt tolkningsföreträde. När en man gör något så förväntas han ha goda skäl till det, även om det är att ha sex med en kvinna mot hennes vilja eller slå sin fru halvt fördärvad. När en kvinna gör något ifrågasätts hon i regel direkt, för att hon ska få rätt måste hon kämpa sig till det, vilket såklart i sin tur också uppfattas som ”hysteriskt”; ”varför måste hon skrika och bråka så mycket nu när vi sitter här och försöker ha det trevligt i våra förtryckarpositioner”.

Kvinnor som på olika sätt gör motstånd diagnostiseras fortfarande på ett sätt som stigmatiserar dem utifrån deras kön. Det kan vara att de har pms, att de har fått för lite kuk eller att de helt enkelt bara är som kvinnor är i största allmänhet; hysteriska och irrationella. Ibland dras det också till med sjukdomar som inte på samma sätt är bundna till kön, men som ändå ofta beskrivs utifrån just föreställningar kring hur kvinnor är. Vad som helst bara det inte handlar om att kvinna faktiskt reagerar på ett rimligt sätt på en oförrätt.

En grej jag har noterat är hur jag ofta diagnostiseras med att jag har eller har haft dåligt fungerande relationer med män. Detta är såklart sant, och det är också något jag ofta skriver om eftersom jag ser det som en av patriarkatets effekter. Mina relationer med män har såklart påverkat mitt sätt att se på världen men de har inte gjort att jag är mindre intelligent eller liknande. Jag är inte galen för att jag förmår sätta in mina erfarenheter i ett större perspektiv, det är vad människor gör dagligen och det som formar hela vår syn på samhället.

Kvinnor som försöker förstå det de blivit utsatta för i detta patriarkala skitsamhälle ur ett större perspektiv anses helt enkelt vara ologiska, irrationella, och om de agerar emot denna orättvisa är de hysteriska eller galna. Jag förstår att det kan vara svårt för många män att begripa vad det är som får feminister att agera som de gör, men om de kunde ta och släppa sitt tolkningsföreträde och faktiskt leva sig in i vår position skulle det kanske bli lättare att begripa att vårt agerande är ett fullständigt rimligt agerande i en orimlig värld. Att agera med ilska när en utsätts för förtryck är en fullständigt rimlig reaktion.

Om en stor grupp människor beter sig på ett sätt som en uppfattar som sinnessjukt borde en kanske försöka ta sig en titt på orsakerna bakom detta. För det allra mesta så är sådana beteenden reaktioner på verkligheten snarare än något som bara helt plötsligt bubblar upp inifrån en själv. Att kvinnor så ofta uppfattas som just ”galna” kanske har mer med samhället att göra än med kvinnorna själva. Men det är såklart bekvämare att patologisera människor och därmed stigmatisera deras protester än att ta något annat än sin egen bekvämlighet på allvar.

Svar på frågestund – del 2.

Här kommer sista rundan svar i min frågestund! Om din fråga inte besvarats är det för att jag tänkte ta upp den i ett enskilt inlägg, så det kan dröja lite extra men det kommer.

Vad tycker du om Lady D?

Gillar hen skarpt. Tycker att hen skriver om bra saker och det är skönt med någon som är arg och visar det. Tycker även mycket om hen som privatperson.

Är ännu inte övertygad feminist, mycket för jag inte riktigt ser patriarkatet, kan vara att jag som man helt enkelt inte upplever det i min vardag.

Hursom har jag ett par frågor om patriarkatet som du kanske kan besvara.

Finns det gradskillnader av patriarkatet, kan man t.ex. säga att ett samhälle är mindre patriarkalt än ett annat?

Ja, det kan en väl göra. Det är dock ett problem att vi ofta använder väst som normativ utgångspunkt när vi gör dessa mätningar, och således kanske anser att det västerländska patriarkatet är mindre patriarkalt trots att det kanske egentligen mest bara ser annorlunda ut. Men det är klart att samhällen kan vara mer eller mindre patriarkala.

Kan man, på något sätt, mäta patriarkatet, och i så fall hur?

Patriarkatet är en teoretisk modell, precis som till exempel gravitationslagen. Du kan mäta effekterna av patriarkatet, men inte patriarkatet i sig, precis som du inte kan mäta gravitationen i sig utan bara dessa effekter. Till exempel löneskillnader mellan män och kvinnor, förekomsten av sexuellt våld, våld i hemmet och sexistisk reklam är alla saker som kan mätas i någon mån och som är effekter av patriarkatet.

Om patriarkatet är mätbart, när kan man i så fall säga att det är bekämpat?

Det går inte att svara på eftersom det alltid tar sig olika uttryckssätt. Men jag tänker att det borde vara när könsgränserna är bortsuddade och vi har infört automatiserat barnafödande.

Skäms du inför att prata om mens med andra? Och framför allt killar?

Nej, tycker det är ganska oskämmigt. Men det är en träningsfråga.

När slutade du raka dig och varför gjorde du det? Har du några tips på hur det kan kännas lättare att sluta raka sig? Jag skulle gärna vilja det, men törs verkligen inte på grund av normen och andras åsikter.

Jag slutade raka mig när jag bodde i Bryssel. Jag hade under den tiden inga sexuella kontakter vilket gjorde det lättare. Första gångerna jag gick med bara ben så var det skitjobbigt, men en vänjer sig. Idag tänker jag inte på det alls. Om du vill pröva så har jag lite tips här. Med mycket normbrytande funkar det som så att en måste pröva och vänja sig, att det är lite jobbigt i början helt enkelt.

Vilken linje gick du på gymnasiet?

Jag gick Natur-natur.

Bryr du dig mycket om ditt utseende och andras utseende?

Jag vet inte vad ”mycket” är men jag bryr mig nog mer än jag skulle vilja. Jag bryr mig dock garanterat mindre nu än jag gjorde tidigare.

Vilka intressen har du?

Dels den här bloggen, utöver det tycker jag om att rita.

Har du någon kändiscrush, vem i så fall?

Det finns många intellektuella/vänsterprofiler jag tycker är coola, som Kajsa Ekis Ekman, Gudrun Schyman och Liv Strömquist, men jag har inte direkt någon crush.

Vilken är din favoritbok?

Svårt det här. Säger nog Varat och Varan av Ekis Ekman. Den har varit extremt viktig för mig.

Finns det någon särskild tvserie eller tvprogram som du gillar?

Kollar inte på något sådant nu. Gillade Mad Men innan men har tappat intresset eftersom jag tycker Draper är så jobbigt svinig.

Favoritmat?

Sushi är fint, men kan inte äta så mycket sådan längre eftersom jag gått och blivit vegan.

Vilka är dina idoler?

De som nämndes under kändiscrushfrågan. Vill nog lägga till Sara Stridsberg och Nina Björk också.

Tycker du om djur?

Jag tycker inte så mycket om att hänga med djur men jag tycker såklart att vi ska ta bra hand om djur och inte utnyttja dem för mat, underhållning eller liknande.

Vill du ha barn snart eller när du blir äldre?

Jag tror inte att jag kommer vilja ha barn, dels för att jag vill gör annat men också för att det är en ingång till kvinnoförtryck.

Hur skulle det ses till att det fanns människor som jobbade på alla nödvändiga positioner i ditt ideala samhälle?

Jag tänker mig dels att mycket mindre arbete skulle vara nödvändigt och att människor gör mycket arbete frivilligt (se ideella organisationer idag). Men jag tänker mig att vi måste dela på det arbete som är nödvändigt. Exakt hur människor ska fås att arbeta kan jag inte svara på, men jag tänker mig att rätten att ta del av samhällets goda kan villkoras med att en arbetare (givetvis efter förmåga) och att de som inte vill kan leva på allmänningar och liknande. Jag vill ha ett samhälle som en ingår i för att en vill och tjänar på det, inte för att en måste göra det för överlevnad, så jag vill inte att den som inte är med ska tvingas till det.

Hur skulle samhället ta tillvara på uppfiningar och idéer från privatpersoner som inte arbetar som exempelvis forskare hanteras, antar att man inte skulle kunna tjäna pengar på dem själv?

Jag tror inte att folk kommer sluta vara kreativa och uppfinna saker för att de inte kan tjäna pengar på dem, snarare tror jag att patent och liknande hindrar kreativiteten.

Vad gör du för skojs skull på fritiden? Vad har du för intressen? Din blogg när nästan lite deprimerande ibland för du verkar alltid vara så bitter, vore glädjande att höra om något positivt du gör för en gångs skull.

Jag förstår inte frågan. Det är ju ganska uppenbart att den här bloggen är mitt intresse, och något jag gör för ”skojs” skull. Jag tycker inte att det är meningsfullt att ha ”kul” utan jag tycker om att göra saker som är intellektuellt stimulerande, givande och så vidare. Jag tycker inte att det är ”deprimerande” utan jag tycker att samhället är deprimerande, därför försöker jag göra vad jag kan för att ändra på det. Det får mig att må bra och uppleva att det finns någon mening med att leva.

Det diskuterades damfotboll häromdan, gillar du det? Vilket lag håller du på?

Tycker inte om någon sport och tycker ärligt talat att elitidrott är ett ganska sjukt koncept. Tycker bara att damidrottare ska slippa utsättas för sexism.

Hurudan klädstil har du eller är kläder oväsentliga för dig? 

Jag har nog ganska vanlig klädstil överlag, alltså typ jeans och randig tröja. Jag gillar också pennkjolar och gubbyxor mycket. Jag var väldigt klädintresserad tidigare och är väl det i viss mån fortfarande, men jag orkar inte hålla på med det lika mycket längre.

 Vad tycker du om det här?
http://www.criminalwisdom.com/hysterical-literature-the-orgasm-as-art/

Det är videos men kvinnor som läser ur olika böcker samtidigt som de blir smekta till orgasm. Jag vet inte riktigt vad jag tycker faktiskt. Ser det inte direkt som problematiskt men inte särskilt befriande heller.

Jag minns att du för någon månad sedan postade ett inlägg på Instagram om att du var på konsert, och att du då bröt mot dina principer typ (om nu inte jag missuppfattade det helt och hållet). Undrar hur du menar med det, vad du har för syn på konserter/musik?

Jag brukar säga att jag inte tycker om att ha roligt. Generellt så kan jag tycka att det är så jävla meningslöst med olika former av underhållning eftersom det framförallt handlar om distraktioner, och jag tycker inte om att bli distraherad. Jag tycker inte om kravet på att ha eller vara ”rolig” eftersom jag upplever att det egentligen mest handlar om att en inte ska påtala problem som finns.

Sedan undrar jag om du har några tips på argument mot folk som tycker det är okej att använda n-ordet? Varför det är fel att säga det ordet alltså. Blir ibland osäker på om mina argument är bra nog…

Det är fel för att det är sjukt rasistiskt, det är ju liksom ett nedsättande ord från kolonialismen. Sedan är det många som tycker att det är kränkande och av respekt för dem ska en inte använda ordet, även om det skulle finnas någon som tycker det är ”okej” att bli kallad för det. Jag anser inte att en ska använda sådana ord om en gör minsta lila anspråk på att inte vara rasist, vilket de flesta ju ändå gör.

Känner mig också så kluven ibland inför traditionellt kvinnliga intressen som har att göra med skönhet och så (då tjejer hetsas så enormt till att tänka på sitt utseende och att se bra ut). Vad har du för syn på intressen som kläder/mode, smink, hår osv? Ibland känns det som att jag nedvärderar de intressena så himla mycket mer än traditionellt manliga intressen och jag skäms över det…

Jag anser att det ofta ligger ett alltför stort fokus på just kvinnors och mäns intressen över huvud taget. För mig är till exempel det faktum att kvinnor sminkar sig snarare ett symptom och inte själva grunden i patriarkatet, och om en lägger för stort fokus på enskilda kvinnors val av intressen så är risken stor att feminism börjar handla om att typ välja livsstil och inte om att bekämpa mäns makt över kvinnor. Jag tror inte att det som kommer befria oss från det patriarkala förtrycket är att alla kvinnor individuellt gör dessa val, utan jag tror att det som krävs är att män slutar förtrycka.

Under inlägget ”Att följa lagen” skriver du ”Om det krävs våld för att säkra alla människors lika värde så tycker jag det ska användas.” Hur tänker du att en sådan våldsutövning skulle kunna se ut; i vilket sammanhang? Hur säkrar en alla människors lika värde genom att bruka våld? Och vilken är din inställning till våld som medel för att nå ideologiska mål?

Jag anser att våld kan vara legitimt för att nå politiska mål, däremot tycker jag att en ska undvika våld mot personer i så hög grad som möjligt. Jag tycker att våld är okej för att hindra andra våldshandlingar, till exempel mot nazister eftersom deras frammarsch leder till att våldsamt samhälle. Under demonstrationen mot Svp så var det våld som användes främst att kasta vattenballonger och göra blockader, vilket jag dels knappt ens anser är våld, men också tycker är helt rimliga metoder. Jag tycker däremot inte att det hade varit rimligt att spåra upp de som deltog i marschen och slå dem, eftersom det protesten riktas emot inte är dem som personer utan snarare det de i det sammanhanget representerar. Om vi ser på till exempel våld i en arbetsplatsstrid så tycker jag att ockupationer, blockader och liknande är rimligt men jag tror inte på att söka upp enskilda arbetsköpare och slå dem. Poängen är att våld mot enskilda varken är moraliskt korrekt eller relevant för kampen, däremot tror jag att vi måste vara beredda att bruka våld för att försvara våra ideal.

Delar din familj dina politiska åsikter? Om inte – uppstår det lätt konflikter till följd av detta?

Min familj är, precis som de flesta som äger en villa, ganska borgerliga i sitt tankesätt (ägande förstör förmågan att tänka klart). De tycker till exempel inte att vi måste störta regeringen och krossa detta kapitalistiska samhälle för att bygga upp ett nytt ur ruinerna. Ibland händer det att min pappa pratar om ”eget ansvar” när vi diskuterar strukturellt förtryck. Detta leder absolut till konflikter, men för det mesta så löses de ganska snabbt. För det mesta känner jag ändå att mina ståndpunkter respekteras och det är det viktiga för mig.

Vad menar du med att alla män är förtryckare? Jag har tänkt väldigt mycket på det och förstår inte riktigt. Blir man liksom automatiskt förtryckare för att man föds med kuk?

Jag hänvisar till inlägg om detta i min FAQ, så du kan ta en titt där. Jag tror inte att det sitter i kroppen utan i samhället. Personer som uppfattas som män (dvs cismän) föds in i en position som förtryckare. Jag tror inte att spädbarn kan utöva förtryck, men jag kan inte dra någon exakt gräns för när en börjar. En måste också se att alla barn utsätts för förtryck när de pressas in i sina könsroller, och då är det kanske svårt att prata om förtrycket de utövar eftersom det ändå kräver någon form av agentskap, vilket riktigt små barn inte har. Jag tror dock att män börjar utöva förtryck relativt självständigt ganska tidigt.

Hur gammal var du när du började kalla dig själv feminist?

Det borde ha varit i 16årsåldern. Jag började dock inte identifiera mig med det förrän jag var kanske 17-18.

Vilka bloggar är de bästa inom kategorin feminism, tycker du?

Jag tycker om Lady Dahmer, Falskheten, Pk-maffian, Onewaycommunication och Zettermark mycket.

Jag upplever att du på twitter ofta uttrycker ett ogillande mot arbete. Jag undrar hur du tänker dig att ditt kommunistiska drömsamhälle skall komma till rätta med detta. Även kommunister behöver väl mat, kläder, något att bo i, vård, utbildning och kanske lite prylar?

Jag tänker mig att i ett kommunistiskt samhälle skulle arbete kunna minimeras eftersom produktion skulle ske för att tillfredsställa folks behov och inte för att ge tillväxt. Ett exempel på hur kapitalismen tvingar fram merarbete är ju att det slängs så enorma mängder mat. Planerat åldrande är också en grej. Sedan tror jag att folk skulle tycka det var fetare att arbete om det gjorde det för sin egen skull och på egna villkor och inte för att bli utsugen av någon kapitalist.

Tänker du dig att befrielsen kommer med en betydligt lägre materiell nivå (= färre saker att producera = mindre jobb som behöver göras)?

En mindre nivå för vissa ja, men en högre nivå för många. En stor del av världen befolkning har det ju extremt fattigt medan andra lever i överflöd. Jag tror att det extrema överflödet kommer att minska, men jag tror framförallt att vi kommer att kunna fokusera mindre på konsumtion. De flesta behöver liksom inte 20 par jeans eller en ny mobil varje år, men vi lever i ett samhälle där konsumtion likställs med lycka.

Tänker du dig att det kommer att bli roligare att arbeta när man gör det ”åt sig själv” och inte åt kapitalisterna? Eller hur tror du att ekvationen ”vill ha saker och tjänster = vill inte arbeta” skall lösas?

Ja, absolut. Men främst för att en kommer att styra arbetet själv eller gemensamt. Men som sagt, jag tror att betydligt mycket mindre arbete kommer behöva utföras.

1. Jag är lite nyfiken på vilka tankar du har kring att vara kär? Anser du att det är detsamma som att älska någon riktigt mycket som vän men samtidigt vara attraherad av personen, eller är det något mer utanför det? ”Det där extra” som paren i Det kallas kärlek beskriver det som?

Jag tror att ”det där extra” i stor grad är den myt som råder i samhället om kärleken, det vill säga att den ska kunna ge oss all trygghet och så vidare som vi behöver. Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi inte alls att tala om kärlek på samma sätt som idag, utan det kommer snarare vara en gradskillnad mot andra relationer och inte en artskillnad. Jag tror att det som gör kärlek så destruktivt ofta är att vi har så mycket förväntningar på den.

2. Hur uttalas Boel och Arsinoe?

Så många gånger folk undrat hur mitt namn uttalas. Fick tummen ur och gjorde denna video

Vart i Uppsala bor du? Älskar du män?

Jag bor i Flogsta. Jag älskar varken män eller kvinnor, jag älskar bara individer.

Jag undrar hur du ser på heterorelationer där mannen vill, och ”försöker” vara feministisk i den mån att han anpassar sig när han blir ”uppfostrad” i ämnet?
Jag är så uppgiven efter flera ojämställda förhållanden att jag tänker att det kanske kan vara värt att leva med någon som i alla fall är positivt inställd till feminism. Å andra sidan känns det som att hela poängen går förlorad när en själv behöver vara den drivande kraften för att bli mer jämställda.

Jag anser att män måste ta eget ansvar för sin feministiska utveckling, annars blir det bara återigen den där grejen att det är kvinnan som sköter arbetet. Däremot måste mannen vara lyhörd inför kvinnan beskrivning av relationen och hennes önskemål och inte pressa något han uppfattar som jämställt på henne, det är bara manligt tolkningsföreträde och det suger det med. Jag tror att många kvinnor är så himla tacksamma så fort en man visar minsta intresse för feminism att de glömmer att det ändå kan förekomma förtryck eller att de känner sig tvungna att stanna eftersom de inte vet om de kommer hitta någon ny som är ”lika bra”. I mina ögon är detta en effekt av att just heteromonogama relationer ses som så oerhört viktiga i vårt samhälle.

Hur mycket ska jag orka satsa om jag känner att han inte redan är ”perfekt”?

Ingen man kommer någonsin att vara perfekt i betydelsen ickeförtryckare i patriarkatet. Hur länge du pallar avgör du såklart själv, men jag skulle säga att det i regel är ”bättre fly än illa fäkta” som gäller. Problemet som jag ser det är att vi över huvud taget håller oss med den typen av relationer, eftersom jag anser att de per automatik är förtryckande. Samtidigt så är det lite vad en har att förhålla sig till i det här samhället och många gånger är ensamhet värre än att bli förtryckt i en relation. Jag fokuserar mest på att inte hamna i onda spiraler av bekräftelsebehov och distansskapande.

Vad tror du att det är som får oss att känna oss som olika kön? Varför känner du dig som kvinna? Jag känner mig till exempel verkligen som en kvinna, men har alltid utgått ifrån att det är samhället som har gett mig den självbilden pga vad jag har mellan mina ben. Samtidigt är det ju tvärtom med transpersoner?
Jag ska självklart ta och fråga en transperson personligen om detta också, men jag är väldigt intresserad av vad just du anser får dig att känna dig som kvinna? Förutom din vagina dvs.

Jag tror att det som får mig att känna mig som en kvinna är att jag skapats som en kvinna i detta samhälle, vilket i hög grad beror på att jag fysiskt identifieras som en kvinna. I vissa situationer, typ när jag hänger med nära vänner, känner jag mig inte som en kvinna, utan det är mest i till exempel heteromonogama relationer som jag gör det eller när jag har samröre med män. Jag tror att det är skillnaden i mäns och kvinnors positioner som skapar oss som män och kvinnor, så jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle kommer vi inte att ha några kön på det sättet, eftersom vi alla istället kommer att vara människor i första hand.

Jag förstår och respekterar dock att transpersoner har en annan könsidentitet än vad de uppfattas som, men jag tror att könsidentiteten som sådan kommer att lösas upp i det postpatriarkala samhället. Nu är vi dock inte där ännu, så jag tycker inte att en ska dra mitt resonemang vidare till att säga att transpersoner känner fel eller liknande. Det de upplever är högst verkligt i ett samhälle där könsroller ens är relevanta, men min förhoppning och tro är att det postpatriarkala samhället ska göra detta irrelevant.

Hur onanerar du? Genom att bara smeka klittan eller föra in fingrar också? Har du någon sexleksak? Funderar själv på att köpa…

Smeker bara. Klitoris är ett ganska stort organ så mot slutet brukar jag smeka även runt blygdläpparna och ovanför klitorisollonet, vilket jag tycker ger skönare orgasmer som liksom känns mer i hela kroppen. Skulle kunna tänka mig sexleksaker också men har inte kommit mig för att köpa.

Jag är lite nyfiken på vad du lyssnar på för musik??

Lyssnar mycket på Pj Harvey och Diamanda Galas. Jag tycker också mycket om Nine inch nails. På sista tiden har jag också börjat lyssna på Grioa vars musik du kan lyssna på här. Jag gillar musik som är väldigt känsloladdad, och då ofta med ”negativa” känslor såsom ångest och ilska. Jag kan också tycka om att lyssna på kampsånger. Jag är inte så aktiv i min musikkonsumtion utan lyssnar för det mesta på samma gamla, så det är väldigt mycket en fråga om avkoppling för mig.

Hur var du som barn och hur var din barndom? Har din familj påverkat dina värderingar och åsikter som du har idag?

Jag var ett ganska argt barn som ifrågasatte det mesta, och det har väl fortsatt. Jag blev ganska uppmuntrad av min familj gällande detta så det har nog påverkat mig. Jag skulle säga att min barndom var ganska bra, jag var trygg och lycklig, men jag levde i en kärnfamilj och det förekom såklart barnförtryck och patriarkalt förtryck i den precis som i alla andra kärnfamiljer, jag tror bland annat att min pappas oförmåga att erkänna sina fel och hantera mina känslor har skadat mig på många sätt.

Vad för slags populärkultur konsumerar du?

Väldigt lite, dels för att jag sällan har tid/unnar mig men också för att det inte intresserar mig. Har skrivit längre om detta här.

Har du någon idol/förebild? Och vem är det?

Ekis Ekman och Strömquist. Tycker de är så jävla skarpa och coola.

Den patriarkala tystnaden.

Det finns en tystnad som jag brukar kalla för den patriarkala tystnaden. Det är den tystnaden som en möts av när en lämnar ut sig, berättar om sina känslor för en man, söker kärlek och närhet, och bara får tystnad till svar. Det behöver inte vara helt tyst, men det handlar om en avsaknad av ett bemötande.

Den patriarkala tystnaden har varit väldigt närvarande under hela mitt liv. Jag har länge haft mycket oro och ångest, som har förstärkts avsevärt av de patriarkala tystnaden. De män jag älskat och haft i min närhet och som har sagt sig älska mig har aldrig kunnat bemöta min ångest med kärlek och omsorg, utan istället har jag fått tystnad tillbaka. När jag ifrågasatt denna tystnad har jag till exempel fått detta som svar:

IMG_20131004_103347Detta är alltså en helt autentisk reaktion på en faktisk händelse.

För mig är det uppenbart att män är tysta för att de kan vara tysta. De har lärt sig att vara tysta istället för att bemöta. Hur mycket jag än vill vara tyst när jag märker att någon mår dåligt så går det inte för mig, jag är för inställd på att alltid hjälpa till och vara till lags. Det är omöjligt att lämna någon som känner ångest och oro, eftersom jag känner mig som en så jävla usel människa då. Detta är såklart helt i sin ordning, jag tycker att det är en mycket bra egenskap att inte kunna stänga av på det sättet. Jag önskar bara att män i allmänhet kunde vara lite sämre på att göra det också.

Många män tycker att en ska vara ”tydlig” med vad en vill ha. Problemet med det här synsättet är att en för det mesta inte vill ha någon särskild grej/handling, typ kramar, utan att en vill ha omtanke. Om jag ligger och gråter vill jag att någon ska se mig och förstå mig, jag vill inte behöva be om omtanke utan jag tycker att det ska vara tecken nog att jag är ledsen. Om en tycker om en person så borde en kunna ge den omtanken oavsett om en blir ombedd om det eller inte.

Varför är det såhär med män och inte med kvinnor? Varför är det män som står som något jävla mähä och (låtsas?) att de inte förstår vad situationen kräver?

Denna situation har förstört mycket för mig i mina relationer med män. När de har mått dåligt har jag alltid varit där och redo att ta hand om deras sårade små själar, men när jag har mått dåligt så har jag liksom behövt informera dem om mitt tillstånd och aktivt behövt be dem om att de ska ge mig kärlek. De har aldrig funnits där för mig på eget initiativ, det har alltid behövt vara på min begäran. Män som sagt sig vara mina vänner och som har sagt sig älska mig har gjort detta mot mig. Detta har gjort att jag har känt ett ännu större behov av närhet och kärlek, vilket i sin tur har dragit igång långrandiga konflikter och satt mig i en extremt underordnad position.

Jag minns många gånger jag ringde min förra partner när jag mådde dåligt, och att han besvarade detta med att vara extremt kort i tonen och lägga på så snabbt som möjligt. Han brukade inte heller fråga mig hur jag mådde eftersom han menade att jag ”ändå berättade” om jag hade något på hjärtat. Som om det var oviktigt vem som förde ämnet på tal. För mig skapade detta en stor känsla av övergivenhet, vilket i sin tur skapade behovet av upprättelse, av att upphäva den känslan, vilket gjorde att jag krävde mer närhet, ömhet och så vidare. Detta skapade en ond cirkel i förhållandet, jag sattes i en alltmer underordnad position som gjorde att jag också blev extremt jobbig, och han gav mig ingenting om jag inte bad honom om det.

En grej som var riktigt vidrig var när han frågade mig om det var ”allvarligt” när jag sade att jag mådde dåligt och att jag behövde honom, alltså satte mig i en position där jag var tvungen att avgöra om jag mådde dåligt ”på riktigt”. Problemet med detta är att en redan från början visar att en misstror personens känslor, genom att avvisa de första signalerna. För det mesta vad det ju inte så ”allvarligt”, men det blev i regel det när jag inte fick kärlek från honom. Hans ignorans gjorde att jag kastades längre och längre ner i ångesten, längre och längre ner i det desperata sökandet efter hans bekräftelse. Jag var inte hjälplös men jag blev hjälplös, att inte få det jag behövde från honom gjorde mig hjälplös. Jag tror att detta var en stor del av skälet till att jag mådde dåligt så länge (tror det var ett och ett halvt år).

Nu mår jag dåligt igen och kastas in i detta igen, och det är jävligt svårt att hantera. Trots att jag väl känner till den här spiralen så kastas jag in i den. Det krävs så lite för att jag återigen ska bli den där trånande, undergivna kvinnan som bara vill ha och ha men aldrig får, som blir jobbig och hysterisk. Skillnaden är att nu har jag feminismen i ryggen, nu kan jag förstå det här och lättare bryta utvecklingen, och framförallt inte lägga det där berget av skuld på mig själv som jag alltid gjorde innan. Men den patriarkala tystnaden finns kvar och den gör fortfarande ont, så jävla ont. Det är så svårt att bli fri, det är så svårt att sluta söka efter den där kärleken.

De som har ett alibi.

Vi har väl alla mött dem, de som har ett alibi. Personen som tycker det är helt okej att dra sexistiska skämt eftersom en kvinna på deras jobb faktiskt sa att det var helt okej när de frågade inför typ fem andra manliga kollegor, eller den ickevita personen i det i övrigt helt vita sällskapet som tyckte att det var helt okej att bli kallad något nedsättande som anspelade på deras hudfärg.

Såhär; att göra motstånd mot förtryck är ofta en enormt obehaglig upplevelse. Det en riskerar att mötas av är nästan alltid ännu mer förtryck. Därför så är det hemskt många personer som inte säger något om det, inte ens på direkt fråga. Den där frågan tenderar dessutom ofta att ställas på ett sätt som indikerar att det liksom finns ett svar som är ”rätt”, det kanske kan låta ”men du tar väl inte illa upp när jag kallar dig [sätt in random nedsättande ord]”, åtföljt av en menande blick som liksom säger ”för inte är väl du en så tråkig person”. Sedan om personen kanske säger att hen faktiskt tar illa upp så utbyts menande blickar och så ett litet ”jamen om du tar illa upp så ska vi såååklart inte säga så”, där extremt mycket fokus läggs på att det är den här individen som tar illa upp och därför måste vi anpassa oss, för att just denna enskilda individ är så himla kääänslig. Tror någon att detta är soft eller? Tror någon att det är lätt att i en sådan situation ta mod till sig och faktiskt säga nej, bara för att mötas av de där reaktionerna som förmedlar att ”nu anstränger vi oss lite extra här för att inte kränka dig eftersom du är så hiiimla känslig”.

Sedan så används de här personerna som tydligen tycker att det är ”helt okej” som alibi för att de sedan ska kunna sitta och vräka ur sig vilken skit som helst, för de har ju faktiskt ”frågat en kompis” som tyckte si och så. Och sedan när någon faktiskt säger ifrån så har en ännu mer kött på benen för att framställa denne som lite extra känslig och konstig och så kan det bli en stor jävla diskussion av hela grejen. Kanske kan en till och med anklaga personen som säger ifrån för att försöka föra en hel grupps talan, kanske kan en till och med hävda att det är personen som säger ifrån som är den riktiga rasisten/sexisten. Behöver jag förklara varför det här beteendet är så sjukt vidrigt?

Jag tänker såhär: om jag vet med mig att vissa beteenden är känsliga så skiter jag helt enkelt i att utöva dem. Jag frågar inte om det är okej att jag kallar en person för något nedsättande som anspelar på dennes hudfärg, utan jag struntar helt enkelt i att göra det. Detta för att jag absolut inte vill sätta någon i en position där de kan känna sig tvingade till att acceptera ett beteende de faktiskt uppfattar som kränkande. Att göra detta hade varit att utnyttja min makt som vit för att förtrycka någon annan, och detta vill jag helt enkelt inte göra.

Sedan kan det absolut vara så att det finns ickevita som är helt okej med dessa ord, och det är väl bra för dem. Jag tror emellertid knappast att det är viktigt för dem att bli kallade för dessa ord, och därför skiter jag i det helt, för jag behöver inte göra det. Jag klarar alldeles utmärkt att kommunicera utan att använda mig av potentiellt kränkande ord, och därför så skippar jag det helt och hållet. Inte ens om en person kom fram till mig och på eget initiativ sa ”jag är okej med att kallas detta” om ett ord jag vet att andra tycker är rasistiskt så skulle jag göra det.

Det är viktigt att en kan skaffa sig en egen analys av vad som är förtryckande så att en inte alltid behöver gå omkring och fråga och/eller pröva om potentiellt förtryckande beteenden är okej. Om du gör detta så är risken mycket stor att du kommer att fortsätta förtrycka och det kan vi väl enas om är en tråkig grej? Eller? Jag tror nog att det är det som är kärnan här; vissa vill helt enkelt inte anstränga sig för att sluta förtrycka, men vill kanske ändå framstå som att de ~*bryr sig*~ om vad andra tycker.

Gör såhär istället; om du funderar på om ett ord kan uppfattas som kränkande eller rentav vet att det av många uppfattas som kränkande, fråga inte om du får säga det utan bara SÄG DET INTE!!! Jag lovar, det är inte svårt, det finns tusentals andra saker du kan prata om istället. Jag kan nästan lova att ingen kommer bli arg på dig för att du inte kallar dem rasistiska eller sexistiska saker, jag kan lova att ingen kvinna kommer att ta illa upp över att inte bli kallad hora eller fitta. Det är en fråga om respekt, om att inte göra en annan människa obekväm på grund av sin hudfärg eller sitt kön, och jag tycker faktiskt att det är det minsta en kan kräva i ett socialt sammanhang. Tyvärr är det många som sätter sitt behov av att få använda precis vilka ord de vill över detta, och det är fan i mig inget annat än förtryck.

Att be män att sluta förtrycka är inte att vädja till män.

När en uppmanar män till att sluta förtrycka en får en ibland höra att en inte ska ”förlita sig på män” och att en måste ”driva kampen själv”. Jag är helt med på att feminismen inte kan drivas framåt av män, men jag anser att det är skillnad på att be män driva kampen åt en och på att be män sluta förtrycka en. Patriarkatet upprätthålls främst av män, det är mäns förtryck av kvinnor som utgöra själva patriarkatet. Detta innebär att män måste sluta förtrycka för att patriarkatet ska kunna upphöra. På det här sättet måste en som feminist försöka få män att sluta förtrycka, vilket kan göras på en mängd olika sätt, bland annat med direkta förfrågningar. Det innebär inte att en ”vädjar” till män eller något i den stilen, utan det är att skydda sig själv.

Det är skillnad på att försöka få bekräftelse av män och på att försöka få män att sluta förtrycka en. Jag är ganska ointresserad av att män ska bekräfta mitt feministiska arbete, däremot vill jag hemskt gärna att de ska lägga av med sitt förtryck. För mig är den ultimata bekräftelsen en kan få från en man att han slutar vara man, att han slutar förtrycka och istället framträder som en jämlike, och då är det ju inte manlig bekräftelse längre.

Feminismen är på många sätt en kamp emot män, alltså inte emot män som människor men emot män som män, som de förtryckare detta patriarkala samhälle har gjort dem till. Att en kräver att män ska behandla en väl, att de ska sluta förtrycka en, är inte detsamma som att söka deras bekräftelse. Det är ungefär som att säga att en vill ha en misshandlares bekräftelse när en ber hen sluta slå. För det är vad som sker här; män skadar kvinnor dagligen i patriarkatet, och det vill vi hemskt gärna att de ska lägga av med. Om de sedan tycker jag är bra eller vill knulla med mig eller vad fan som helst är jävligt oväsentligt. Jag vill helst bara att de ska lämna mig ifred med sitt förtryck som klibbar sig fast över hela mig.

I det här samhället så är kvinnor offer för mäns förtryck. Män har makt över kvinnor, och det är denna makt som de måste sluta utöva. Att be män som detta är inte att göra sig till ett offer, för det är en i vilket fall som helst, utan det är att erkänna att en är förtryckt i ett patriarkalt samhälle. All meningsfull feministisk kamp måste ha sitt ursprung ur denna insikt, insikten om att en är utsatt för något, ett offer för patriarkalt förtryck. Utan denna insikt blir det mycket svårt att bedriva feministisk kamp.

Det stämmer att vi bara kan lita på oss själva, men slutmålet i den feministiska kampen inkluderar även att män ändrar sig. Kvinnoseparatism, systraskap och liknande är bara metoder, det är inga lösningar på det patriarkala samhällets problem. Att påpeka för män att de förtrycker och be dem sluta med det är en utmärkt feministisk kampmetod för den som orkar, och jag tycker att de kvinnor som gör det ska hyllas istället för att skämmas för att de ”förlitar sig på män”. Det är inte det som händer här, utan det är feministisk kamp, kamp emot mäns förtryck.