Det personliga är politiskt.

IMG_20130911_142628Jag går igenom mycket jobbiga saker just nu, sådant som jag inte kan skriva om här av respekt för människor som står mig nära, men också för min egen skull, för att jag är rädd. Det gör mig ledsen, för det är något jag tycker är fint med den här bloggen och ni som läser den; erfarenhetsdelandet. Jag är tacksam över att kunna skriva om mina erfarenheter i patriarkatet och att den historian möts med systraskap och förståelse, och jag är tacksam för att få ta del av era berättelser, för de gör att jag förstår så mycket mer. För mig är detta en viktig feministisk kamp, att tala om de förtryck som är vår vardag, att politisera det och hjälpa varandra att förstå det i kollektiva termer. Det är betydelsefullt för mig och jag tror att det är det för många andra.

Alla dessa samtal som förkastas som tramsiga, patetiska och kvinnliga känsloklabb, alla dessa samtal är en del i kampen. Att själv förstå och få andra att förstå att ens erfarenheter inte är individuella, att de tvärtom dels av miljoner kvinnor, det är politik. Det är där den politiska handlingen kan börja, i att definiera sin livssituation och sina problem som politiska, inte privata. Och detta är också något som patriarkatet bekämpat. Genom att individualisera erfarenheter av förtryck så fråntas kvinnor denna möjlighet till kollektiv handling, till politisk handling.

Att vara öppen med sina erfarenheter, med sina känslor och det förtryck en blivit utsatt för är ett sätt att kämpa. Att visa förståelse för andra kvinnors berättelse och att hjälpa dem förstå den är ett sätt att kämpa. Det personliga är politiskt. Glöm aldrig det.

Jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Spännande det här med polis, våldsmonopol och så vidare. På förfrågan tänkte jag klargöra för min grundläggande syn på våldsanvändning, vilket också kommer bli ett klargörande för min syn på ideologi och demokrati.

Många verkar se den liberala demokratin som neutral. Det är det inte, det är liberal och borgerlig. Den liberala demokratin som form skapades ur borgarklassen krav på samhällsförändring, krav som givetvis var anpassade efter dem själva och deras verksamhet, det vill säga kapitalistisk sådan. Därför är den liberala demokratin inte anpassad för ett samhälle fritt från kapitalism. Om vi lämnar kapitalismen så kommer vi även att lämna den liberala demokratin bakom oss, och kamp mot kapitalismen kommer aldrig att kunna ske enbart eller ens huvudsakligen med parlamentariska

I ett samhälle där pengar ger makt på alla områden är ”en person, en röst” en gång vart fjärde år inte någon större tröst. Det politiska samtalet är fortfarande utformat efter företagens behov. Det enda som talas om är jobb och tillväxt, något som inte är så konstigt i ett samhälle som styrs av pengar. Politiken är ingen separat sfär där en kan diskutera andra frågor än de som står på agendan i resten av samhället, politiken påverkas av den makt som florerar i resten av samhället. Så länge vi har kapitalism så kommer dessa frågor att prioriteras, för det är där makten ligger.

Som jag ser det så bygger samhälle idag på våld. Dels på ett väldigt konkret, direkt våld, alltså polisens och militärens våld. Det är det våld som kommer fram när en på riktigt utmanar makten. Men också ett strukturellt våld som finns precis överallt. Människor tvingas dagligen in i saker de inte har den minsta lust till eller kan styra över, människor exploateras, människor blir ifråntagna sina möjligheter till att leva ett värdigt liv och så vidare. Så blir det i ett samhälle där profit går före människor, då kommer människor välmående obönhörligt att pressas undan för kapitalismens skull. Det är det som sker under arbetslinjen; människor tvingas in i till synes meningslöst lidande för att de ska bli ännu billigare för kapitalet att köpa, för att de ska kunna exploateras i allt högre grad. Samhällsbygget ger även upphov till våld, till exempel rasisters och nazisters våld. Detta våld ställer jag mig emot.

Jag tycker att en bör använda våld för att hindra ett större våld. Jag tycker att det är ens plikt att använda våld för att hindra ett större våld. I mina ögon bygger detta samhälle på våld, och det riskerar alltid att bli än mer våldsamt. När jag står och skriker på nazister är det inte för att jag inte tycker att de har rätt att uttrycka sina åsikter, det är för att jag är rädd för vad deras åsikter kommer leda och till viss del redan har lett till. Om det ”bara” handlade om åsikter hade jag inte brytt mig, men inget existerar i ett vakuum. Om de inte stöter på motstånd kommer de att expandera, och deras expansion kommer obönhörligen att leda till våld. Jag tycker att en ska vara så sparsam med våldsanvändning som möjligt, vilket jag också tycker att vänstern brukar leva upp till. Överlag finns det en ganska negativ inställning till de som är alltför taggade på att slåss bara för sakens skull, och det ”våld” som brukar förekomma brukar vara i form av blockader, oväsen och, som senast, vattenballonger. Det är ganska harmlöst i förhållande till hur mycket våld en ideologi som nazismen kan ge upphov till.

Vissa pratar om ”olika åsikter”, som om det var en fråga om tandkrämspreferens. Detta tycker jag är ett sjukt sätt att se på saken. Nazism är en ideologi som bygger på att människor har olika värde på grund av sitt ursprung, det är en ideologi som redan har lett till miljontals döda och som kan göra det igen. Vi är inte skyddade mot nazismen eller fascismen bara för att vi lever i en liberal demokrati. Den ökade rasismen leder redan idag till att människor lider och dör. Det är ingen jävla lek, det är allvar. Det handlar om människors liv. Och det är de jag protesterar emot. Jag protesterar inte emot en ”åsikt”, jag protesterar emot en realitet, mot en viss typ av samhälle. Det räcker inte med att rösta på något annat än nazisterna var fjärde år, en måste ta ställning emot förtrycket varenda jävla dag.

Den liberala demokratin står inte på min sida, för den är utformad efter kapitalets intressen. Den liberala demokratin kommer aldrig att kunna erbjuda ett ramverk för mig att driva de frågor jag tycker är viktiga, alltså frågor som rör människors värde. Därför väljer jag att gå utanför den. Det handlar om ideologi. Det handlar om att jag tror på ett samhälle fritt från förtryck, fritt från exploatering, och jag tycker inte att det samhälle vi lever i idag är detta, hur mycket formell ”frihet” och ”jämlikhet” det än sägs bära på. Frihet och jämlikhet under kapitalismen ser jag som en omöjlighet, eftersom kapitalismens själva grundsten är just ojämlikhet och underkastelse under kapitalets logik. Jag kommer aldrig att spela deras spel, för jag vet att reglerna inte är viktade för mig. Och jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Hur jag ser på det faktum att ni är ganska många som anser att jag är psykiskt sjuk.

IMG_20130913_233258Vad anser jag om detta? Jo, jag anser att det är ganska konstigt och en aning patetiskt att människor sitter och diskuterar min psykiska hälsa. Jag har lite svårt att se syftet med det. Varför inte bara bemöta mig mer argument istället? Varför måste ni förklara mig som sjuk bara för att jag har vissa åsikter. Det känns som ett jävligt fegt och undflyende sätt att bemöta det på, istället för att faktiskt tänka efter lite. Personligen brukar jag inte patologisera mina meningsmotståndare. Jag har lite svårt att se syftet faktiskt.

Jag har lite svårt att de vad det skulle spela för roll om jag var psykiskt sjuk. Människor som är psykiskt sjuka kan ofta fortfarande resonera om olika saker. Psykisk sjukdom gör inte att en plötsligt förlorar all förmåga att resonera. Många extremt skarpa människor lider av psykisk sjukdom, så det bevisar liksom absolut ingenting om det nu vore så att jag var psykiskt sjuk. Min eventuella psykiska ohälsa står uppenbarligen inte i vägen för att jag kan skriva texter om patriarkatet som många kvinnor känner igen sig i och tycker är skarpa.

Det har varit och är en stolt patriarkal tradition att patologisera kvinnor som på olika sätt sätter sig emot patriarkatet. Det är såklart ett jävligt bekvämt sätt att bli av med meningsmotståndare, att avvisa dem som knäppa istället för att ta argumentationen på allvar. Den som är ett fegt kräk kan väl såklart göra detta, men jag förstår inte riktigt hur det är relevant för mig att någon tycker det är mer bekvämt att avvisa mig som knäpp än att ta mig på allvar.

Så ja, jag noterar väl att ni som sitter och spekulerar i min psykiska hälsa är fega kräk som inte har något bättre att komma med än att patologisera mig. Det är väl tråkigt för er att ni är så intellektuellt och känslomässigt undermåliga individer, men för egen del så känner jag väl att jag tycker att det är en ganska enkel prioritering att värdera alla de kvinnor som dagligen skriver till mig att jag får dem att känna styrka i kampen mot förtrycket de utsätts för över att några fega kräk sitter i någon källare och spekulerar kring min psykiska hälsa.

Så ja, ni kan väl spekulera bäst ni vill. Jag vet ändå att ni inte har något annat att erbjuda än skit.

Bloggutmaning. Ämne fyra – våldtäkt.

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är våldtäkt.

Jag tänker att en central fråga är; vad är våldtäkt och vad kommer det ifrån, vad handlar det om? Vad i vårt samhälle och vårt sätt att vara mot varandra är det som ger upphov till våldtäkterna?

Eftersom det är ett tungt ämne som jag hoppas att många vill skriva på så kommer vi att vänta två veckor. Jag hoppas verkligen att många vill och vågar skriva sina tankar. Utmaningen håller alltså på till nästnästa söndag.

Jag kommer nog att skriva om hur våldtäkt och sex hänger ihop, just eftersom det är så vanligt att folk hävdar att våldtäkt och sex vore väsensskilt.

Den som vill kan twittra under hashtaggen #femsexblogg.

Vad som gör mig lycklig.

197Ibland undrar folk vad som gör mig glad. Här är en bild på mig när jag pratar om kvinnokampen och det automatiserade barnafödandet, det postpatriarkala samhället och så vidare. Det gör mig glad. Det gör mig glad att tänka på att jag för samma kamp som hundratusentals kvinnor innan mig, att jag är med i detta led av fantastiska feminister som kämpat för frigörelse. Det gör mig glad att tänka att en bättre värld är möjlig. Det gör mig glad att drömma om ett samhälle fritt från förtryck.

Att inte ta ställning är alltid att ta ställning för förtryck.

Fått många spännande så kallade motargument emot mitt inlägg om det här med att bryta mot lagen, använda våld och så vidare. Först och främst vill jag förtydliga att jag inte tycker att våld är en bra grej eller en bra lösning, däremot tycker jag att det bör användas om det är nödvändigt för att hindra et större våld. Det vill säga; nazism är en extremt våldsam ideologi, om den får fäste (vilket den håller på att få) så kommer det våldet att sakna motstycke. Då tycker jag att det är en bra grej att undvika det, och om det krävs våld i en sådan situation så tycker jag det ska användas. Det våld som användes i demonstrationen igår var ganska harmlöst, det rörde sig liksom om att det kastades vattenballonger och att det byggdes blockader och kedjor. Jag vet inte ens om en kan kalla det våld. Faktum är att folk är måttligt intresserade av att slåss, de flesta är mest intresserade av att hindra nazisternas framfart.

031

Vissa menar att det inte är en bra strategi utan att nazisterna bara framstår som offer och yada yada. Ja, det är klart att någon alltid kommer tycka att det är synd om nazisterna men faktum är att motstånd gör folk mindre benägna att bli nazister. Det är också viktigt att markera för resten av samhället att det inte är okej, att inte hjälpa till att normalisera fanskapet utan visa att det går att säga nej till nazism. Att inte göra detta utan bara låta det bero anser jag är direkt omoraliskt och det är ingenting jag någonsin kommer göra. Att säga att det ”bara är åsikter” och sedan luta sig tillbaks duger inte, ty dessa ”åsikter” är inte harmlösa och om de slår rot så kommer de att leda till politisk handling. Faktum är att den växande rasismen och nazismen redan skördat flera offer, både de som skickas tillbaks till en säker död och de som blir trakasserade och misshandlade på stan på grund av sin hudfärg. Det är inte ”bara” åsikter, det är aldrig ”bara” åsikter. Allting finns i en samhällskontext och bara för att du personligen inte drabbas så betyder inte det att andra människor inte gör det.

Vissa människor tycker att en ska ”argumentera” istället, jag kan väl bara säga: lycka till som fan med den strategin. Jag vet däremot personligen att jag aldrig skulle kunna försvara ett så lamt agerande från min egen sida, speciellt inte när vi står där mitt i skiten. Vissa tycker att nazisterna inte kommer att ändra sig för att de möter motstånd, men jag är sjukt ointresserad av att enskilda individer ska ”ta sitt förnuft till fånga”, jag är intresserad av att inte leva i ett samhälle med en groende nazism. Människor som tror att de kan stoppa nazismen genom att sitta där och ”argumentera” emot en nazist i taget är mer än lovligt naiva, att de dessutom tycker sig ha rätt att berätta för mig att min metod är fel tycker jag bara är vidrigt. Dessa människor är direkt medskyldiga till nazismens framfart, dels för att de inte gör något för att stoppa den men framförallt för att de väljer att lägga krut på att snacka skit om människor som faktiskt gör något.

Det har också kommit upprörda röster kring det jag sagt om polisen. Dels att de bara ”skyddar demokratin”. Om detta kan jag väl framförallt säga att jag inte tycker att nazism är demokratiskt. Det är för helvete en ideologi som bygger på att vissa människor är mindre värda på grund av deras ras. Det är vidare skillnad på att en människa har en åsikt på sin kammare och att hen tillåts uttrycka den offentligt. Jag förstår faktiskt inte varför polisen ska hålla på och försvara nazisternas marsch. Jag vet att om polisen inte hade gjort detta så hade nazisterna inte vågat demonstrera, och det hade jag tyckt varit en jävligt bra grej eftersom nazism är vidrigt.

Det har också talats om att polisen ”bara gör sitt jobb”. Som polis har en först och främst valt att jobba med att upprätthålla lagen och därmed hela jävla skitsamhället, ett val jag tycker är förkastligt. Vidare så kan en faktiskt vägra utföra vissa arbetsuppgifter. Hade det inte velat stå där och försvara nazism hade de kunnat strunta i det, men nu valde de att göra det och det tycker jag är en sjukt vidrig grej. Dessa polisen har ett personligt ansvar.

Det är läge att ta ställning, och ni som väljer att inte göra det kommer att ta ställning för förtrycket. Om en inte aktivt kämpar emot så låter en det gro, låter det passera. Er tolerans som ni är så förbannat stolta över är det som låter nazismen och rasismen få fotfäste. Ni som lägger er energi på att kritisera de som gör motstånd mot nazism istället för att själva göra det är fan inte bättre än nazisterna, ni bidrar på precis samma sätt till denna vidriga samhällsutveckling. Det gäller polisen som försvara dem, det gäller alla självrättfärdiga jävla liberaler som tycker en ska ”argumentera” istället, det gäller alla som slår sig för bröstet med att de ”tolererar” en ideologi som går ut på hat mot andra folkgrupper.

Bloggutmaning vecka tre – Onani. Alla inlägg.

Här kommer alla inlägg i ämne tre i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism. Veckans ämne var Onani.

Onanera mera – bloggutmaning av Knyttet

När man tar saken i egna händer  av cAlatalo

Onanera mera av The asperger Hippie

Att vara (med) sig själv – en reflektion över den sexuella skammen av Pavlenaekdahl

Åh vad härligt det är att gnugga klittan av Maria Engelwinge

Bloggutmaning vecka 3. Onani av Sara Strömvall

Blixas onaniskola av Blixa

Bloggutmaning ämne tre, onani av Fulskratt

Bloggutmaning 3, onani av Hundmorsan

Bloggutmaning del III om onani av Mondokanel

Övning ger färdighet av Arg och lycklig

Mitt inlägg finns här och Schmenus inlägg hittar ni här

Kul att så många hänger kvar! Ni är bäst.

Onani.

Här är mitt bidrag till veckans ämne i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism.

Jag brukar ofta fråga nya bekantskaper om när de började onanera, och det fascinerar mig hur mycket svaren varierar. Vissa började redan som barn, som ett naturligt steg i att utforska sig själva, andra gör det inte över huvud taget. Relationen till könet och till ens egen njutning är helt enkelt väldigt annorlunda från person till person, och jag är medveten om att mina erfarenheter rörande detta inte gäller för alla kvinnor.

Jag började ta på mig själv tidigt, men det tog lång tid innan jag började göra det på ett sätt som gav mig njutning. Det kändes så smutsigt att fantisera om sex och ta på sig själv att jag helt undvek att göra det, jag separerade de olika aktiviteterna från varandra. Kanske handlade det om att jag inte ville erkänna att kroppen och tankarna hängde ihop, bildade en helhet. Jag ville inte erkänna mig som kroppslig, som en varelse med fysiska behov och drifter.

Jag började onanera först efter att jag börjat ha tillfredsställande sex på riktigt, alltså i mitt första fasta förhållande. Det var först då jag började förstå att jag hade en egen sexualitet som kunde vara till för min egen skull, för att tillfredsställa mig. Jag är glad att jag hade en partner som hjälpte mig att förstå det. Fram till dess hade jag bara tänkt att min sexualitet skulle handla om att tillfredsställa andra.

Jag tänker att onani är skamfullt för många kvinnor just för att det handlar om att erkänna sin kropp, om att erkänna sitt behov av ren fysisk njutning som inte är sammankopplad med någon relation, med ”kärlek” eller att tillfredsställa en man. Om att erkänna att en har ett kön som kan pulsera av kåthet och åtgärda det.

Jag tänker ofta att sex för många kvinnor inte handlar så mycket om njutning som om att få patriarkal bekräftelse. Många kvinnor har sex som inte är särskilt skönt, helt enkelt eftersom det är så inpräntat i en att en ska ha sex, att det är så en skapar relationer, att det är så en får tillgång till män och manlig bekräftelse som ju är så viktigt i vårt samhälle.

För mig har onani handlat mycket om att lära känna min fitta. När jag började bli upphetsad på riktigt under sex, något som jag gick igenom många sexuella erfarenheter innan jag kom till, så började jag också förstå att min njutning inte bara satt i huvudet utan att det var något som min kropp kunde kräva. Män lär sig att ha det här förhållningssättet till sina kroppar mycket tidigt, kvinnor lär sig att värdera känslor högre än något smutsigt och lågt kroppsligt behov.

Att erkänna min kropp och min kropps behov har handlat om att erkänna mig som människa, som en varelse av kött och blod.

Numera använder jag onani ofta, dels för ren njutning men också i andra syften. En orgasm gör att jag slappnar av, stressar ner. Det kan också ha en lätt uppiggande effekt på mig. Framförallt brukar jag onanera när jag har mensvärk, det gör nämligen att den släpper omgående. För mig har onani handlat inte bara om att njuta utan om att lära känna min kropp, just eftersom det är en upplevelse som är så kroppslig. Från att alltid ha försökt distansera mig från min kropp, förneka min kropp och dess behov, så kan jag nu ägna mig åt något som är så kroppsligt.

Att följa lagen.

Alltså när folk ba ”en måste hålla sig inom lagens ramar” typ när en pratar om hur en får protestera emot rasism och fascism. Fattar inte detta. Vem fan har lagen som sitt moraliska rättesnöre?? Jag blir galen av denna jävla ryggradslöshet, skaffa lite egna värderingar istället för att slicka statsmakten i röven.

Ni kanske inte har märkt det, men just nu har vi ett vedertaget rasistiskt parti i riksdagen och ett gäng partier som tycker att det är en bra grej att utvisa flyktingar. Det är liksom inte som att statsmakten skyddar människor från rasism och fascism, rasismen finns fan INOM den alldeles uppenbart, och jag tycker att det känns ganska givet att även fascismen har sin plats.

Det handlar om människoliv. Det handlar om att vi måste ha ett samhälle där människor får finnas oavsett vilken hudfärg de har, vilket land de kommer ifrån. Och ja, jag värderar dessa människors liv jävligt mycket högre än några ”demokratiska” jävla spelregler. Jag tycker verkligen att det är så jävla sekundärt att någon tycker att det är en ”demokratisk rättighet” att våldsmonopolet ska skydda en samtidigt som en sprider sina vidriga hatiska åsikter, för jag tycker att det är så mycket viktigare att alla människor har rätt till ett jävla liv. Att inte ta ställning emot detta med alla till buds stående medel är direkt omoraliskt. Att låta sig begränsas av lagen i kampen för alla människors rätt till liv är bara så jävla konstigt. Värderar ni en bok som några gubbar skrivit högre än människoliv? Det är ju verkligen bara sjukt.

Stör mig också på när folk ba ”mmm vad bra med civil olydnad, men då måste en TA SITT STRAFF”. Alltså nej? Om jag begår ett brott för att jag tycker att lagen suger så kommer jag såklart göra allt för att slippa få ett straff för det. Varför ska jag ta mitt straff ”rakryggad” om jag inte sympatiserar med lagen. Sedan är det såklart så att en ofta inte har något jävla val, och då är det ju så och inte så mycket att göra åt (gud, vad skulle vi annars ha våldsmonopolet för om inte att tvinga folk att ”ta sitt straff”, men jag tycker att det är så jävla fjompigt att bara ”nu ska jag göra ett statement och bryta mot lagen men fortfarande legitimera hela jävla systemet genom att rakryggad ta mitt straff”. Till vilken nytta?