Fick nyss den angenäma nyheten att jag inte fått plats på min kurs, trots att jag kommit in på programmet (lång jävla historia, orkar inte dra hela). Alltså kommer jag att gå utan sysselsättning och inkomst i två och en halv månad (och nej, jag kan inte lösa detta genom att läsa strökurs eller liknande, redan kollat de möjligheterna). Om du någonsin funderat på att donera pengar till mig, köpa grejer av mig (t.ex. teckningar) eller ge mig skribentuppdrag är detta det gyllene tillfället! Jag klarar mig troligen ekonomiskt oavsett, men lite stöd skulle inte sitta fel så att säga.
Fittan i fokus.
Detta är del ett i min och Schmenus bloggutmaning om sex. För den som vill delta så finns inlägg med ämnespresentation och instruktioner här. Imorgon kommer de andra som deltagit i utmaningen att presenteras.
Jag tänker på sexualundervisningen. Jag tänker på att den ändå var ganska bra på min skola efter av vad jag hört om andras, men att det dröjde tills att jag var 21 innan jag insåg att min klitoris inte bara är en liten knopp, utan att det är ett stort organ som kan bli stimulerat på en massa olika sätt. Det var en fascinerande upptäckt. Och anledningen till att jag tänker på den är för att den så tydligt beskriver vilken relation jag har till min fitta. Jag har liksom inte tänkt på den som något mer än ett hål, men en liten ”knapp” en kan trycka på om det blir för tråkigt. Jag har aldrig tänkt på min fitta som något som lever, förändras, känner.
Länge när jag hade sex så var det så mycket som handlade om att det skulle gå. Jag skulle vara tillräckligt våt för att kunna omsluta en kuk. Det handlade inte om att det skulle vara skönt och lustfyllt, utan om att det skulle vara fysiskt möjligt. Det var såhär jag såg på min kropp och det var så männen jag hade sex med såg på min kropp. Om det inte gick så var problemet inte att vi hade sex på fel sätt, utan problemet var att min fitta var ”fel” eller ”trasig”. Jag upplevde aldrig att männen jag hade sex med brydde sig särskilt mycket om min njutning, och ärligt talat så gjorde inte jag det heller.
Det finns en idé när det kommer till omslutande sex, eller penetrationssex som det brukar kallas i folkmun, att fittan är passiv och kuken är aktiv. Att fittan bara finns där, för att penetreras av kuken. Och det är ju även så kvinnor och män och betraktas när det kommer till sex, till raggande, till det mesta i det här livet. Kvinnor är objekt som män kan agera på, män är ständigt agenter. Detta smittar såklart också av sig i hur vi betraktar de könsorgan som är förknippade med kvinnor och män. Det är liksom ingen slump att vi tänker att fittan är passiv och kuken är aktiv, det är tätt förknippat med hur vi betraktar de olika könen.
Jag har fått veta väldigt lite om hur fittor agerar på sexuell upphetsning. Jag har alltid tänkt att det bara sitter i hjärnan, i att bestämma sig för om en vill ha sex eller inte. Jag har liksom inte tänkt att jag kan känna min kropp, min fitta. Att jag kan känna den svullna upp, bli fuktig och känslig. Att jag kan känna att jag vill ha sex, att jag är kåt, och inte bara intellektuellt komma fram till det, göra en viljeansträngning och få sexet att fungera.
Jag var sexuellt aktiv mycket länge innan jag började känna min fitta på riktigt, innan jag började få kontakt med den. Många samlag har jag över huvud taget inte haft kontakt med min fitta, med hur det känns. Det var aldrig fysiskt skönt, bara mer eller mindre jobbigt, mer eller mindre bekräftande. Detta handlar såklart om att jag har haft sex med människor som jag egentligen inte borde ha haft sex med, människor som inte var omtänksamma och kärleksfulla. Samtidigt tänker jag mig att det har att göra med min syn på vad sex är och bör vara. Jag tänkte liksom inte att sex var något som skulle vara skönt, som jag hade för min egen njutning skull. Det var mer en fråga om att kunna få närhet, bekräftelse och något som jag då tänkte var eller i alla fall kunde leda till kärlek. Min fitta har inte varit något som finns till för min egen njutning, utan en känslomässig handelsvara, något jag kan använda för att få patriarkal bekräftelse.
Allt det här har också handlat om hur jag har uppfattat min fitta. Eftersom jag inte har sett på min fitta som aktiv, deltagande i sexuella handlingar, så har jag inte brytt mig om vad den tycker om det. Jag har sett min fitta som ett hinder att överträda, inte som något som ska skänka mig njutning. Jag har sett fittan som ett problem, precis som jag under åratal av ätstörningar sett resten av min kropp som ett problem. Det handlar om självförnekelse, det handlar om att inte vara kapabel att känna eller erkänna sina fysiska behov, om att ständigt trycka ner dem och underordna den något större. Något som jag då trodde var min vilja, men idag inser var patriarkatet.
Jag tänker att patriarkatet tvingar in många kvinnor i en sämre kroppskännedom, helt enkelt eftersom vi inte tillåts vara ”djuriska”, styrda av våra kroppar. Mäns kroppar och fysiska behov äger ett helt annat erkännande, äger ett helt annat rum i samhället. Det talas ofta om män som behovsstyrda varelser, som kroppsliga. Det talas om mäns könsdrift, deras kukar, deras kåthet. Att kvinnor kan bli kåta och att det faktiskt är något som sker fysiskt, genom att vi blir svullna, känsliga och våta, att det inte bara sker i våra hjärnor, är det något som det talas mindre om. Mäns kåthet beskrivs som en okontrollerbar fysisk reaktion som enbart har med kroppen att göra, kvinnors vilja till sex beskrivs mer som ett känslo- och tankemässigt kontrollerat beslut. Båda dessa idéer om vad lust och kåthet är, är såklart grovt förenklade. Lusten sitter såklart både i psyket och kroppen, eller snarare; det finns ingen åtskillnad mellan psyke och kropp.
Jag har kontakt med min fitta nu. Jag kan känna min lust, inte bara veta att den finns där. Jag kan känna hur den reagerar, jag kan känna hur den svullnar upp och blir känslig, hur den arbetar med musklerna. Jag kan känna min kåthet. Men jag är inte klar riktigt än, jag har fortfarande inte full kontakt med min fitta. Det är något jag ständigt jobbar på, att lära känna min fitta bättre, och att på det viset kunna njuta mer av sex.
Skriv om fittan!
Här sitter jag och skriver på inlägget till min och Schmenus bloggutmaning, som denna vecka har temat Fittan i fokus. Det är många som har varit med, och på söndag så kommer vi att samla ihop alla inlägg och länka runt. Det hade varit kul om fler ville skriva! Om ni gör det, meddela gärna bland kommentarerna under utmaningsinlägget, det finns risk för att jag missar ditt inlägg annars.
Det finns även en hashtag för det hela som heter #femsexblogg. Inte den smidigaste kanske, men #feministsex var det alldeles för mycket annat kvitter under. Så ja, delta gärna med er berättelse! Ni har till i morgon kväll på er.
En man jag ritat.
Sysslar för närvarande med att rita enrutingar av alla schyssta reaktioner en får när en påpekar att män bidrar till kvinnoförtrycket.
Att hantera jämställdister.
Jag fick denna fråga på mejlen:
Men min fråga är om du har några handfasta råd på hur jag kan bemöta (främst kvinnliga tyvärr) bekanta och vänner som inte vill kalla sig för feminister, utan snarare ”jämställdister” för att dom tycker att ordet feminism fokuserar på femininitet bla bla osv osv. Denna debatt med vänner är så otroligt frustrerande!
Jag har märkt att folk ofta försöker tackla detta problem genom att börja snacka om att ”om du är för jämställdhet så är du feminist” och liknande. Jag tycker det är en ganska problematisk retorik. För mig handlar feminism inte bara om att en vill att könen ska vara jämställda, utan det handlar om att en vet att det finns ett patriarkat. Om en inte vet att det finns ett patriarkat kan en vara för jämställdhet hur mycket som helst, det kommer ändå inte att bli feminism.
Problemet med jämställdisternas ideologi är således inte deras utopi, utan deras verklighetsbeskrivning. Detta gör inte saken mindre angelägen, verklighetsbeskrivningen är enligt mig huvuddelen i en ideologi. Utan en rimlig verklighetsbeskrivning kan en ha hur fina åsikter som helst, det blir ändå inte bra eftersom det blir omöjligt att applicera dem på någon slags politisk verklighet, alltså: de blir inte politik.
Så jag föreslår att en hanterar detta problem genom att lyfta fram en feministisk beskrivning av verkligheten, alltså genom att förklara att det finns ett patriarkat och hur det fungerar. Det är detta de ska ta ställning till för att komma fram till om de är feminister eller inte.
En kan till exempel fråga dem vad de tycker är problemen med ojämställdhet som samhället ser ut idag och sedan fråga vad de tänker sig att det beror på. Ofta är de exempel folk kommer på på mansdiskriminering i själva verket ett direkt resultat av kvinnoförtryck, som till exempel det där med att män oftare förlorar vårdnadstvister, som såklart helt är ett resultat av att kvinnor är mer med sina barn och anses mer kapabla att ta hand om barn, något som såklart är en viktig del i att hålla kvinnor i hemmet och borta från offentligheten.
Sedan kan det ju vara så att det inte går in, och det är ju tråkigt. Däremot tror jag inte att en kan lösa problemet genom att säga att ”feminism handlar om alla rättigheter” eller liknande, för det tycker jag inte riktigt att det gör. Visst, mäns problem är en del av patriarkatet och måste lösas, men feminism handlar fortfarande om kvinnoförtryck. Att försöka få det att framstå som något annat för att fler ska kalla sig feminister tror jag på sikt är destruktivt för feminismen, eftersom det blir jävligt urvattnande. Om dessa människor nu vill jobba emot sexism utan att ha en feministisk världsbild så är väl det också något positivt, eftersom alla kamper emot begränsningar och förtryck är bra, men det är inte feminism och ska således inte heller kallas feminism.
Twitter 29/8. Tack alla män som kämpar mot kvinnoförtrycket.
Nu tänkte jag skriva lite om bra feministiska män jag träffat i mitt liv. Eller snarare: bra feministiska saker som feministiska män har gjort.
T.ex. den gången vi hade kvinnoseparatistiskt häng och en man som var tvungen att gå förbi höll för öronen i respekt för oss. Eller den man som skrev i en fbgrupp att han insett att han bör sluta kalla sig manshatare då det är att förneka hans egen del i förtrycket. Eller den man som, när jag påtalar patriarkala problem i vår relation, tar till sig och lyssnar. De män som på eget initiativ anordnar mansseparatistiska grupperingar för att diskutera det förtryck de utövar. Alla de män som inser att de personligen utövar patriarkalt förtryck och aktivt jobbar emot det. Alla de män som säger ifrån när någon man i deras närhet utövar patriarkalt förtryck.
De män som gör detta är verkligen fantastiska, feministiska kämpar. Ni behövs och är viktiga för den feministiska kampen. Det går att bedriva framgångsrik feministisk kamp som man, men inte hur som helst. Det kräver insikt i sitt eget förtryck. För om du inte har det, så kommer du bara ta patriarkatet till feminismen. Och det vore ju inte särskilt feministiskt gjort.
Kort sagt: män som klarar av att ställa sig i bakgrunden, att hjälpa till, att försöka förstå, istället för att mästra och dominera. Från djupet av mitt hjärta: tack. Alltså verkligen tack alla ni fantastiska män som gör detta. Som kämpar emot kvinnoförtrycket.
Lundsberg.
Som de flesta säkert vet så har ju Lundsberg nu stängts för sex månaders tid av skolinspektionen. Jag tänkte sammanfatta mina tankar på området.
- För som främst vill jag säga att det är otroligt roligt att rektorn inte kunde svara på frågor eftersom hen… ”jagade ripa”. Snacka om att bekräfta alla fördomar en kan ha om överklassen…
- Vissa menar att det är konstigt att Lundsberg stängs igen när andra skolor där mobbing inträffar inte gör det. Skillnaden ligger väl i hur Lundsberg har hanterat det hela. Det har liksom viftats bort som ”olyckshändelser” och ”pojkstreck”. En skola som svarar så på ett problem som uppenbarligen är återkommande tar inte sitt uppdrag på allvar. Sedan är mobbing såklart ett stort problem på de flesta skolor som verkligen borde tas på större allvar.
- Jag kan dels förstå hånandet av Lundsbergsbarnen, samtidigt så ser jag det som inträffat som barnmisshandel. Dessa barn är, trots överklass, utsatta för pennalism och misshandel. Vi måste också se vilken viktig del den här typen av ”uppfostran” har i att skapa framtidens härskare. Det som sker på Lundsberg är alltså inte bara ett problem för dessa individer, utan även för de som senare kommer drabbas av den typen av individer som utvecklas i denna miljö. Jag tycker att det är mycket angeläget att beröra detta som problem. Vad är det för individer som fostras i dessa miljöer? Varför vill så många rika föräldrar att deras barn ska utsättas för eller utöva denna pennalism? Vad är det för intressen som tjänas? Mitt svar är enkelt: klassherravälde. Det handlar om att uppfostra de cyniska, osympatiska individer som kommer vara framtida företagsledare, politiker och så vidare. Det handlar inte bara om Lundsberg, det handlar om vilka ideal som premieras i vissa samhällsgrupper. Det handlar om alla de föräldrar som sätter sina barn i Lundsberg, troligen fullt medvetna om detta.
- Det har varit en del snack om ”klasshat” och liknande. Vissa verkar se stängningen av Lundsberg som ett straff, snarare än en fråga om att skolinspektionen utfört sitt uppdrag på ett korrekt sätt. En skola som Lundsberg ska ju såklart omfattas av samma regler som gäller för alla andra skolor, och jag har svårt att tänka mig att någon annan skola där samma misshandel förekommit och hanterats på samma sätt skulle hanteras på något annat vis. Problemen på Lundsberg har ju varit kända länge, det är snarare märkligt att det har tillåtits pågå fram tills nu.
Detta om detta. Vad tycker ni?
Jag tänker inte lägga en enda jävla sekund på att bevisa något patriarkat.
Det snackas om bevis. Det snackas om att jag ska ”bevisa mitt patriarkat”. Det vänds ut och in på varje utsaga, varje inlägg, för att hitta någon felaktighet, något som en kan invända mot och därmed säga; allt du säger är lögn. Det sägs gång på gång att det minsann inte alls har något med kön att göra, att kön är irrelevant, att även kvinnor kan vara dumma, att även män kan känna ångest. Det sägs att det är okej att kvinnor utsätts för förtryck eftersom vi får ligga. Det sägs att män och kvinnor helt enkelt bara är så, är på det sättet som gör att kvinnor misshandlas i hemmet, att kvinnor våldtas, att kvinnor får lägre lön. Att det liksom bara är så det är, så vi är skapta.
Nu ska jag säga något kontroversiellt: jag bryr mig inte om bevis. Jag tänker inte lägga fram några bevis. Den som vill ha bevis kan gå in på SCB och söka själv. Då kan en hitta statistik som stödjer det här med att kvinnor löper så mycket större risk att dödas i hemmet, det här med att kvinnor utför en så mycket större del av det obetalda hushållsarbetet, det här med att kvinnodominerade branscher har så mycket lägre löner, det här med att kvinnor tar ut så mycket mer föräldraledighet, det här med att så få kvinnor sitter på samhälleliga maktpositioner, att så mycket egendom tillfaller män. Jag orkar liksom inte rabbla samma gamla siffror igen och igen, och jag tänker inte göra det.
Jag tänker inte lägga fram bevis, för jag vet. Jag vet att du inte frågar för att du vill veta utan för att du desperat vill fly undan insikten om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag vet att ingen statistik i världen kommer få dig att ändra uppfattning. Jag vet att inget bevis kommer vara nog för dig för att känna patriarkatet.
Men jag känner det, jag känner patriarkatet. Ingen har behövt bevisa patriarkatet för mig, för jag vet att det finns där. Jag har alltid vetat att det funnits där. Jag känner det i bröstet, jag känner det i magen, jag känner det i mina rädda snabba andetag när jag går ensam hem på kvällen. Jag känner det när jag ser den trettionde bilden på en kvinna som står uppställd som vore hon en möbel eller en tavla på samma dag. Jag känner det när männen i min närhet dominerar hela rummet med sina samtal om saker som är helt ovidkommande för den kvinnliga delen av sällskapet. Jag känner det när jag hör kvinnor tipsa varandra om hur de ska göra folk att inte bli våldtagna, när jag hör människor spekulera i om den där tjejen ändå inte sade nej med en lite lite för tyst stämma för att det skulle höras riktigt riktigt tydligt.
Patriarkatet är närvarande varje gång en man tycker att han har rätt till sex från en kvinna för att han har köpt en drink åt henne eller gett henne en komplimang. Patriarkatet är närvarande varje gång en man tar sig rätten att kommentera en kvinnas kropp. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna behöver påminna sin manliga partner om att han ska ta disken, för att därefter bli anklagad för att vara tjatig. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna blir skuldbelagd för att hon är känslosam eller irrationell. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna ligger och funderar på hur hon ska få sin partner att vilja lösa problemen i deras gemensamma relation. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna står och hulkar över en toalettstol i ångest över att ha ätit för mycket.
Hur bevisar en en känsla? Hur bevisar en det förtryck som ständigt ligger som en tung tung matta över bröstet? Hur bevisar en den tryckande känslan av att dagligen få sina livsmöjligheter begränsade på grund av sitt kön? Hur bevisar en det ständiga hotet om våld som finns omkring en, hur bevisar en den desperata känslan av att bara ge och ge i varje relation med en man en befinner sig i utan att få något tillbaka? Hur bevisar en det där ständiga tvånget på att vara fin, vara duktig, passa in?
Patriarkatet finns. Jag vet det, för jag känner det i varje cell. Jag har alltid vetat det, men jag har saknat orden för det innan. Feminismen har inte berättat något nytt för mig, den har bara lärt mig att verbalisera den där känslan, känslan av förtryck och ofrihet. Feminismen har bara öppnat mina ögon inför det som alltid funnit omkring mig. Och om mitt och många andra kvinnors vittnen om denna känsla, om detta förtryck, inte är nog för dig, ja då vet jag tyvärr inte vad jag kan göra för att få dig att förstå.
Men en sak vet jag, och det är att jag inte tänker lägga en sekund på att bevisa något jävla patriarkat. För det är så absurt, tanken att jag ska behöva bevisa det som format hela mitt liv, som jag känt och känner närvaron av varje jävla dag, bara för att någon jävla man inte kan ”ta mig på allvar” annars. Jag bryr mig inte, alltså jag bryr mig verkligen inte, om du ”tar mig på allvar” eller inte. Jag ger blanka fan i om du känner till patriarkatets existens eller om du desperat kommer trycka insikten ifrån dig. För grejen är, att jag behöver inte bevisa ett jävla skit för dig. Det enda jag behöver är att veta i mitt hjärta, att känna i hela min kropp, att patriarkatet finns. Och den insikten, den kan inga skeptiska invändningar i världen ta ifrån mig.
Kommunism och demokrati.
Den absolut mest konstiga invändningen mot kommunism måste ju ändå vara att det idag inte skulle gå att genomföra genom val, alltså att vi inte kommer kunna rösta igenom en kommunistisk regering. För det första, vem bryr sig? Det finns en massa ideologier som inte kommer att vinna några val som folk håller sig med ändå. Nyliberaler och objektivister har precis samma problem. Hur är det ett argument? En tror ju på vad en tror på av ideologiska skäl, inte för att resten av samhället har samma idéer. Eller ja, så är det med mig i alla fall.
Vidare så är ju kommunismen som ideologi kritisk till såväl den liberala staten som den parlamentariska demokratin. Jag förstår liksom inte hur det skulle kunna vara ett argument emot min sak att om folk röstade så skulle de inte rösta på kommunismen, när jag tycker att hela det så kallade ”demokratiska” system i har idag är åt helvete. Jag förstår verkligen inte poängen.
Men visst, basera ni era åsikter på vad som är gångbart inom ramarna för den liberala (/kapitalistiska/borgerliga) ”demokratin”. Det är klart som fan att ni kommer att komma fram till att kapitalism och liberalism är fett då, eftersom hela jävla systemet är designat för detta ändamål, och de tär väl kul för er. Jag förstår bara inte vad jag, utifrån min ideologiska utgångspunkt, ska med detta trams till.
Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 2.
Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del två, del 1 finns här. Håll till godo!
Pengar, äktenskap och prostitution; arbete och förhindrande av ett automatiserat samhälle
Solanas är emot det hen kallar penga-arbete-systemet, det vill säga kapitalismen, och härleder såklart dess existens till männen. Varför vill män ha detta system? Några av skälen följer:
1. Fitta. Då mannen föraktar sitt högst bristfälliga jag överväldigas han av en intensiv ångest och en djup och grundläggande känsla av ödslighet när han genom sitt tomma jag desperat och i dimmigt hopp om att komplettera sig själv försöker förena sig med första bästa kvinna […] Kvinnor måste däremot, om de inte är väldigt unga eller sjuka, tvingas eller mutas till manligt sällskap.
Tja, det ligger ju en hel del i detta. Jag är ganska säker på att i ett samhälle där inte den ekonomiska nöden hindrade människor i så hög grad så skull betydligt fler kvinnor välja bort relationer med män, eller i alla fall vara betydligt mycket mer självständiga i dem. Idag, och givetvis än mer på Solanas tid, så är kärnfamiljen ett extremt viktigt fundament i hur vi bygger upp vårt samhälle. Den liberala demokratin baserar sig i mångt och mycket på familjen som enhet. Kvinnor hålls i ett ekonomiskt underläge vilket gör att de ofta inte kan välja bort detta. Grattis patriarkatet!
2. Det förser den icke-relaterande mannen med en nytto-illusion och gör det möjligt för honom att försöka legitimera sin existens genom att gräva hål och fylla igen dem. Ledig tid skrämmer mannen då han inte har någonting annan för sig förutom att fundera på sitt groteska jag. Då mannen är oförmögen att älska och relatera till andra människor måste han arbeta. Kvinnor kräver fängslande, känslomässigt tillfredsställande och meningsfulla aktiviteter, men i brist på möjlighet och förmåga föredrar de att dagdriva och slänga bort sin tid på olika sätt […].
Det här är så jävla symptomatiskt för kapitalismen, alla dessa människor som går omkring och tycker att de gör nytta när de egentligen bara sprider förstörelse eftersom de tjänar mycket pengar. Många av dessa yrken är mansdominerade, men det finns såklart kvinnor som sysslar med precis samma sak. Jag tänker mig att när Solanas skrev texten så var det en större del män i dessa yrken, eftersom kvinnor förvärvsarbetade i lägre grad, och att de kvinnor som gjorde det troligen hade jävligt mycket svårare att göra karriär eftersom de generellt var från mindre bemedlade klasser.
Jag tycker verkligen att det är vanligt att människor försvarar sin verksamhet med att det värderas högt i det här samhället, alltså att det passar ihop med den kapitalistiska logiken. Många köper helt föreställningen om att värdefullt arbete är just sådant som en får mycket pengar för, trots att det viktigaste i vårt samhälle ofta utförs antingen till låg lön eller ingen lön alls, och generellt av kvinnor (omvårdnad, sjukvård, barnafödande).
Faderskap och mentalsjukdom (rädsla, feghet, blyghet, ödmjukhet, osäkerhet, passivitet)
För att få barnet att längta efter Daddy’s gillande måste Daddy sätta sig i respekt, och eftersom Daddy är skräp kan han bara försäkra sig om att han är respekterad genom att vara otillgänglig och hålla sig borta och genom att agera enligt rättesnöret »förtrolighet föder förakt«, vilket naturligtvis är sant om man är föraktlig. Genom att vara fjär och otillgänglig kan han fortsätta att vara okänd, mystisk, och därigenom skapa rädsla (»respekt«).
Jag tänker på hur män söker distans och kvinnor söker närhet. Genom att vara ständigt otillgänglig i relationer så upprätthåller många män en stark längtan, vilket ständigt bekräftar dem. För många kvinnor blir det då ett ständigt sökande efter bekräftelse från den person som säger sig älska dem, något som kan dominera ett helt liv. Jag hävdar att detta är något väldigt många män gör sig skyldiga till i varierande utsträckning. Detta är också grunden till den patriarkala utsugningen, eftersom kvinnor ständigt ägnar sina relationer mer tid, omtanke, kärlekskraft och så vidare, något som ger män bekräftelse och trygghet, men som de sällan återgäldar.
Jag minns hur jag i relationer ofta har längtat extremt mycket efter mina partners då de varit otillgängliga, men då jag varit med dem så har det liksom känts så himla värdelöst. Jag har ägnat så mycket tid åt att ”gräva” i olika män i hopp om att hitta deras sanna jag, men det har liksom inte funnits något där. I desperat jakt på att få en behovstillfredsställelse som är i princip omöjlig har jag istället gjort mig undergiven.
Sedan kommer Solanas in på effekten av faderskapet:
Faderskapets effekt på män är specifikt att det gör dem till »Män«, det vill säga, gör dem starkt defensiva gentemot alla impulser till passivitet, bögighet och önskningar att vara kvinna. Alla pojkar vill imitera sin mamma, vara hon, smälta samman med henne, men detta förbjuder Daddy; han är modern, han får smälta samman med henne. Därför säger han åt pojken, ibland rakt ut, ibland mer indirekt, att han inte ska böga sig; att uppföra sig som en »Man«.
Jag tänker på en av serierna Strömqvist har i sitt fenomenala album Prins Charles känsla där hen hänvisar till en studie om vad patriarkala familjer gör med pojkar, där just detta tas upp. Pojken vill vara med sin mamma, men han tvingas bort från det eftersom det inte är ett accepterat sätt att vara ”man” på. Men eftersom pappan är frånvarande så kan han inte heller relatera till honom, han kan inte relatera till någon, vilket leder till en känslomässig isolering.
Faderskapets effekt på kvinnor är att det gör dem manliga – beroende, passiva, husliga, primitiva, trevliga, osäkra, bekräftelse- och trygghetssökande, fega, underdåniga, »respektfulla« mot män och auktoriteter, slutna, oemottagliga, halvdöda, banala, tråkiga, konventionella, tillplattade, och alltigenom föraktliga. Daddy’s Girls – som alltid är spända och lättskrämda, ocoola, icke-analytiska och saknar objektivitet – uppskattar Daddy och därmed andra män, på grund av sin uppväxt i skräck (»respekt«). De är inte bara oförmögna att se det tomma skalet bakom den oåtkomliga fasaden, utan accepterar också mansdefinitionen av mannen som överlägsen, som kvinna, och sig själv som underlägsen, som man, vilket de tack vare Daddy faktiskt också är.
Här presenteras Daddy’s Girls. Vad jag tycker är intressant här är vilka som är Daddy’s Girls, det brukar folk ha ganska olika uppfattningar om. Jag menar att Daddy’s girls är ganska få personer, andra menar snarare att det är alla som ännu inte vaknat upp och blivit fullfjädrade SCUM-kvinnor. Jag tänker nog att Daddy’s Girls är de som försöker få andra kvinnor att till varje pris underkasta sig patriarkatet, alltså som ständigt trycker på patriarkala värderingar på ett väldigt medvetet sätt.
Det är tillväxten av faderskap sedan 1920-talet – som kommer sig av det ökade och mer allmänt spridda välstånd som faderskapet behöver för att frodas – som har skapat den generella ökningen av själlöshet och de amerikanska kvinnornas förfall. Den nära sammankopplingen mellan välstånd och faderskap har, i de allra flesta fall, lett till att bara fel flickor, närmare bestämt »privilegierade« medelklassflickor, har fått »utbildning«.
Det här tycker jag är jätteintressant! Solanas hänvisar till en given tidsperiod, 1920. Jag relaterar till uppkomsten av det borgerliga patriarkatet. Vad som gör det intressant är att 1920 var det år då alla kvinnor tilläts delta i val i USA, vilket kan ses som ett startskott till att alla vuxna människor började betraktas som formellt juridiskt jämlika, vilket är en av grundpelarna i den liberala demokratin.
Vad som enligt många kännetecknar det borgerliga patriarkatet är uppkomsten av familjen och äktenskapskontraktet. Kvinnor är formellt juridiskt jämlika, men ingår ofta i äktenskap där de förhandlar bort delar av denna jämlikhet. Detta till skillnad från ett samhälle som i högre grad byggde på fadersmakt, där fäder gifte bort sina döttrar och äktenskapet sågs som en affär mellan män eller mellan familjer.
1920-talet var även årtiondet efter att första världskriget tog slut, och som jag förstått det ägde det då rum en massiv kampanj från många håll för att få kvinnor att hålla sig i hemmen. Det var nämligen många kvinnor som hade börjat med förvärvsarbete när männen låg ute i krig. När de kom tillbaka så skulle såklart ordningen återställas igen.
Sedan är det såklart sant att det krävs ett ganska stort välstånd för att kunna hålla sig med att en av de vuxna i en familj stannar hemma på heltid, vilket också syns i att det är kvinnor från mer välbemedlade familjer som är hemmafruar.
Jag tycker om hur Solanas framförallt hackar ner på medelklasskärnfamiljen, den som är ganska välbemedlad, där pojkarna och flickorna är väluppfostrade. Det är den hen ser som patriarkatets mest brutala uttryck. Det är där Daddys regim råder.