Mer om Cyrus.

Vissa har undrat över det här med Cyrus och hur jag ser på att t.ex. ha dreads eller lyssna på hiphop. Jag har också sett vissa göra ett stort nummer av att alla kulturer minsann blandas och inspireras av varandra och så vidare.

Jag tycker att det är en tydlig skillnad på kulturell appropriation och på att hämta influenser från andra kulturer.

Det Cyrus gör är inte att ”inspireras” av svart kultur, det hen gör är att ta den, göra den till sin egen, förvränga den och spotta ut en produkt som är helt deformerad, förlöjligande. Det finns ingen respekt inför de människor som hen tagit dessa kulturella uttryck ifrån, utan det är snarare förlöjligande. Cyrus producerar en nidbild av svart kultur, gör det till något ”farligt” och vulgärt, något hen använder för att själv kunna framstå på ett visst sätt. Det finns ingen ödmjukhet utan är bara rått, exploaterande och förlöjligande.

Influeras kan en göra. En kan till exempel lyssna på hiphop utan att vara en av de typer som Falskheten tar upp här (läs hens rasskola btw, det är väldigt bra om frågor som dessa och hur bjudit mig på många viktiga insikter om rasism). Det går att närma sig ”främmande” kultur på ett sätt som inte är exploaterande, exotiserande. Detta är inte var Cyrus gör.

Det hela förstärks även av hur Cyrus använder svarta människor i sin video till We can’t stop. Det finns dels hen vänner som figurerar, men de är nästan alla vita. Sedan finns det svarta som mer agerar som rekvisita. Det är kvinnor som ”peppar” hen när hen twerkar och som hen tar på rumpan på ett mycket objektifierande vis, alltså verkligen ”grabbar tag” och liksom visar upp. Hen använder dessa kvinnor för att själv kunna framstå som subversiv, häftig och så vidare. Det är liksom pinsamt uppenbart.

Vissa har även frågat hur jag ser på män som tar kvinnliga attribut. Det ser såklart olika ut eftersom könsmaktsordningen och rasmaktsordningen är två kvalitativt olika maktordningar, men det kan nog ändå tjäna som exempel för att tydliggöra min poäng. Det finns en massa män som tar kvinnliga attribut och förvrider dem, och ”lajvar” kvinna, men allting blir bara en förvrängd nidbild av vad en kvinna är. Mannen spelar kvinna för att kunna leva ut sina fantasier om hur det är att vara kvinna. Detta tycker jag är vidrigt. Om en man däremot till exempel använder typiskt kvinnliga attribut till vardags, på ett sätt som inte är förlöjligande utan snarare för att leka med könsroller, tycker jag att det kan vara bra och normöverskridande.

Men nej, det är inte okej att utnyttja förtryckta personers kultur och uttryck för att verka cool och subversiv eller för att kunna ”leva ut”. Varken som vit, som man, som heterosexuell som ska leka med Hbtq-personers uttryck under Prideveckan eller liknande, hur ”spännande” du än tycker att det är. Andra människors levnadssätt och kultur är inte till för att du ska kunna använda dem för din egen frigörelses eller bara rena nöjes skull.

Reklam.

IMG_20130824_232112Plankade till Uppsala och hittade den här lappen. Bilder på samma tema fanns även på utsidan av tåget och på ett gäng andra ställen. Jag undrar verkligen varför Sl känner sig tvungna att markera att de har bytt klädsel på sätena, det är faktiskt helt vanligt jävla underhåll och precis vad en ska kunna förvänta sig när en dels betalas skatt, dels 790 spänn för att få utnyttja deras ”tjänst”. Jag tänker också på all jävla reklam Sl gör för sig själv, och nu menar jag alltså ren reklam och inte ”information”. Det är ju liksom inte som att Sl har några konkurrenter.

Men det är väl så att när saker inte fungerar på ett tillfredsställande sätt, som ju ofta  är fallet med vår kollektivtrafik, så får en väl täcka över med reklam. Det vore spännande att veta hur stora Sl:s kostnader för detta är.

Jag finns inte till för att peppa dig.

IMG_20130819_141107Ibland får jag den här typen av kommentarer av feministiska män och jag känner alltid typ… jaha? Vad ska jag göra med denna information liksom.

Jag är ledsen, men syftet med min existens är inte att ”peppa” dig. Jag skriver framförallt för min egen skull, för att jag behöver få ur mig saker. I andra hand skriver jag för andra kvinnors skull. Män kommer längst ner på min lista över människor jag skriver för.

Och grejen är, att ganska ofta är det varken kul eller peppande att få höra om förtryck. Ganska ofta är det en rätt jobbig upplevelse. En blir arg, ledsen, känner kanske skuld. Jag pallar liksom inte censurera min tankar eller den verklighet jag lever i för att det ska passa dig, för att det ska peppa dig.

Att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”.

Jag vet inte om ni har noterat den debatt som har gått kring Cyrus ”nya grej” som i stort går ut på att hen ska vara ”farlig” och så vidare. För att uppnå detta så sysslar hen med något som kallas kulturell appropriation (läs mer om saken här), det vill säga hen tar andra människors kulturella uttryck och klär ut sig i dem, gör dem till sina egna och så vidare. I det här fallet har Cyrus valt att appropriera svart kultur. Jag utgår framförallt ifrån videon till låten We can’t stop och hens uppträdande på VMA. Hen twerkar, hen har på sig olika accessoarer som tydligt är till för att associeras med detta, hen har med svarta kvinnor i sin video som hen behandlar som någon slags accessoarer. Hen objektifierar dessa kvinnor å det grövsta, tar tag om deras rumpor och slappar dem. Det är tydligt att de svarta kvinnorna finns med i videon för att Cyrus själv ska framstå som cool, rebellisk och så vidare.

Men grejen är, att i slutet av dagen så är Cyrus vit. Cyrus utsätts inte för det rasistiska förtryck som svarta kvinnor utsätts för. Hen kan lugnt appropriera alla dessa uttryck och vara säker på att hen, i slutet av dagen, kommer att vara vit. Hen kan kasta av sig dessa kläder, dessa dansmoves. För Cyrus är det bara en lek. Och grejen är också att det tolkas annorlunda just på grund av detta. När en vit kvinna approprierar kultur så anses det ofta mer häftigt än vad det gjorde från första början, då är det som innan var ”trashigt” och ”ghetto” plötsligt ”spännande” och ”exotiskt”.

Många feminister har hylla detta som subversivt och frigörande. De ”väljer” att bortse från rasismen. Även detta är ett privilegium. Hur kan en ”välja” att bortse från rasism? För den som utsätts för rasismen går det inte att ”bortse” från, hur mycket en än skulle vilja. Det är som när män ”väljer” att bortse från att det finns sexistisk innehåll i den kultur de konsumerar.

Vissa menar att det är en detalj och att framförandet utöver det är spännande, bra och så vidare. Rasismen är inte en ”detalj” i detta utan var hela Cyrus så kallade ”frigörelse” har som grund. Hela konceptet är att hen ska framstå som subversiv, farlig, spännande, allt detta på svarta kvinnors bekostnad. Utan den kultur Cyrus approprierar hade det hela inte varit någonting.

Vissa menar att Cyrus får göra vad hen vill ”med sin kropp”. Problemet är inte var Cyrus gör med sin kropp, utan vad hen gör med svarta kvinnors kroppar. Genom att exploatera dem, objektifiera dem och sprida nidbilder av dem så spär hon på rasismen i samhället.

Det är inte okej att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”. Det är bara rasistiskt och förtryckande. Det är ingen ”parentes” i ett övrigt subversivt uppträdande. Att försöka nå vita kvinnors frigörelse på icke-vita kvinnor bekostnad är inte en feminism för alla, det är feminism enbart för vita kvinnor, en rasistisk feminism.

Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Det finns en grej som vissa kvinnor gör, som är att beklaga sig över att män numera inte är några ”riktiga män” som tar dem med storm sexuellt och så vidare utan är mesiga och alldeles för snälla. De skriver kanske om att många kvinnor faktiskt vill ha lite ”hårda tag” och gud vet allt. Jag tänker bland annat på Janouchs inlägg om saken för ett tag sedan:

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang.

Sedan följer en lång klagosång om att män minsann inte är män längre. Om att det inte går att få en ”gullig kille” och en patriarkal manlighet i samma person. Problembeskrivningen är liksom att män inte får vara män längre, att de är så rädda för att göra fel och vara sexister att de bara blir ängsliga istället.

Detta är problematiskt på så många sätt. Först och främst handlar det om att befästa en väldigt sexistisk syn på kvinnor och män och samspelet dem emellan, vilket såklart är otroligt problematiskt ur ett feministisk perspektiv. Måste en man ”bejaka sin manlighet” i sexuella sammanhang? Hur ska han kunna göra detta utan att i övrigt ingå i en patriarkal manlighet? Ska han vara jämställd i övrigt men typ lajva ”riktig man” när det vankas sex? Nej, det funkar inte så. Sprider vi ett sexuellt ideal så kommer det att smitta av sig på resten av alla föreställningar om hur män och kvinnor bör vara.

Vissa menar kanske att kvinnor också ska få ha preferenser. Visst, men lika lite som män har rätt att bräka om hur de vill att kvinnor ska vara för attrahera dem så ska kvinnor göra ett stort nummer av att män ska vara på ett givet sätt för att attrahera dem. De flesta män har nog andra syften i livet än att tillfredsställa Janouchs läsares behov av att leva ut i en patriarkalt konstruerad roll vid samlag.

Hur kan en tycka att det ska vara mäns uppgift att agera på ett visst sätt så att du får leva ut i din könsroll, känna dig som en ”riktig kvinna”? Ja, det kan såklart vara bekvämt att ha det så. Många kvinnor har lärt sig att sex ska vara på det sättet, att en ska bli ”tagen med storm” och inte behöva göra något själv, ta egna initiativ. Men om en vill ha jämställdhet så får en helt enkelt ge upp vissa sådana anspråk. Det går inte att vilja ha jämställdhet på enbart sina egna villkor, utan att ifrågasätta sina egna preferenser och krav på hur män ska vara.

Tala gärna om förtryckande män och om hur även ”jämställda” män upprätthåller förtryck utan att vara klassiskt manliga, men att förvänta sig att kunna välja och vraka på olika mansroller i olika sammanhang och tycka att män ska vara jämställda på precis det sätt, på precis de ställen, som råkar passa en själv, är inte långt ifrån de män som tycker att kvinnor ska utföra en ständig balansakt för att vara ”lagom” kvinnlig. Detta ska inte krävas av kvinnor, och det ska inte heller krävas av män. Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Bloggutmaning. Ämne ett – fittan i fokus.

Jag och Schmenus har bestämt oss för att göra en bloggutmaning tillsammans, en om sex. Syftet är att försöka lyfta fram sex som feministisk fråga och att få fler att tänka kring vad sex är och kan vara, hur det ser ut och varför det ser ut som det gör.

Vi har tänkt såhär: varje vecka presenterar vi ett nytt ämne på temat sex. Alla som vill inbjuds att delta, men det är framförallt tänkt att det ska vara en feministisk vinkel på det hela (vilket borde vara ganska lätt att uppnå då vi har feministiska bloggar och således förhoppningsvis mestadels feministiska läsare). Sedan skriver alla som vill ett inlägg innan veckans slut, och i slutet av veckan så kommer vi att länka till de som skrivit inlägg.

Första ämnet är ”fittan i fokus”. Tanken är att vi ska vrida och vända på det fittan, samhälleligt eller fysiskt, båda delarna eller något helt annat. Om vad som gör en tillfredsställd och hur en upptäckte det, om ens kunskaper om ens fitta eller hur en hanterar den, om sjukdomar och fittvård. Ja, ni fattar.

Det vore väldigt kul att se någon man skriva på detta ämne. Och observera att när jag säger att jag bryr mig om mäns åsikter om saker så är det stort.

Jag kommer att skriva om min egen relation till min fitta och vad jag tror har format den, om kåthet och lust och hur svårt det kan vara att finna den i ett samhälle där kvinnor inte hjälps med att få kontakt och kunskap om sina kroppar.

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

480968_397959943614111_1255057523_nDen här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.