Värde definieras utifrån patriarkala strukturer.

Jag fick det här som respons på mitt senaste inlägg om eventuella förklaringar till kvinnoförtrycket:

idrottDet är såklart sant, och gäller även för kvinnors sämre ”konkurrenskraft” på marknaden. Världen är helt enkelt utformad av och för män, och således är de egenskaper som värderas manligt kodade.

Vad är det egentligen som säger att vårdande yrken är mindre värda en yrken inom till exempel ekonomi. Jag tror att de flesta är ganska överens om att det är ett stort problem om en inte får vård som en ska, så varför värderas inte detta? Jo, för att vi har en genomgripande ideologi i samhället som säger att kvinnor och således också kvinnors arbete är mindre värt. Kvinnor förväntas göra detta arbete för en lägre lön för att de ska offra sig för andra människor och så vidare.

Om det nu är så att de biologiska skillnaderna avgör så mycket som det sägs (är fortfarande långt ifrån övertygad om detta) av kvinnors förmågor, kvinnors val och så vidare, så är det fortfarande så att vi lever i ett patriarkalt samhälle där dessa förmågor och val värderas lägre. Om det nu är så att kvinnor tycker det är så jävla fett att vara hemma med sina barn eller att ta hand om sjuka människor så måste kvinnor kunna göra det valet utan att de ska straffas med lägre löner och mindre autonomi.

För grejen är, att det är jävligt viktigt för samhället att vi producerar barn och att vi tar hand om sjuka människor. Det är inte så att det kvinnor gör är mindre viktigt än det män gör på något sätt. Grejen är att kvinnor förväntas göra detta till ett lägre pris för samhället, men till ett högre pris för egen del. Kvinnor förväntas offra sig för andras välmående, förväntas använda sina produktiva förmågor för andras bästa snarare än sitt eget.

Det finns inga förklaringar som berättigar kvinnoförtrycket.

Ibland får jag frågan om hur jag ser på biologiska könsskillnader, så det tänkte jag svara på nu.

Jag har ju skrivit lite om det här med barnafödande och hur biologin är politisk, så uppenbarligen erkänner jag att det finns biologiska könsskillnader och att de är relevanta. Däremot så ser jag det som ett problem som bör överbryggas snarare än något som berättigar patriarkala strukturer.

Ibland kan folk vara såhär: ”men vaddå, kvinnor är ju svagare än män så inte konstigt att det ser ut som det gör” och sedan kanske dra någon svada om att män minsann får mycket bättre resultat i idrott, som om det var det som var den relevanta faktorn i livet. Jag undrar vad de tänker sig att jag ska göra med den informationen. Kanske säga såhär till alla som läser det jag skriver: ”Hörni hörni, har ni hört den här om att män är biologiskt starkare än kvinnor. Kvinnoförtrycket är tydligen helt berättigat!!” och sedan lägga feminismen på hyllan.

Nejmen allvarligt, borde inte vi ha kommit förbi det här stadiet (om det nu någonsin varit så) där folk tar sig makt bara för att de kan det? Finns det inga större värden i livet än att dominera de en kan dominera? Uppenbarligen är inte världen så enkel. Människor går inte omkring och förslavar varandra bara för att de rent fysiskt är kapabla till det. Det finns uppenbarligen andra saker som driver människor än behovet att dominera sin omgivning. Vi kan komma bortom det, och det är vad jag anser vara syftet med feminism; en värld bortom förtryckande relationer.

Om vi tar en sak som kvinnolöner. Ibland snackas det om att kvinnor helt enkelt ~*väljer*~ yrken med lägre löner. Så kanske det är. Frågan är varför dessa yrken har så låga löner. Nu kan en dra någon svada om tillgång och efterfrågan och tycka sig hitta en ”förklaring” till kvinnors lägre löner och sen skjuta det hela ifrån sig i trygg förvissning om att det inte är ens eget fel, och det kan en väl göra om en tycker det känns bra. Jag däremot är inte särskilt intresserad av förklaringar utan av lösningar. Att kvinnor i regel tjänar mindre är ju uppenbarligen ett faktum, frågan är: vad leder detta till? Är det önskvärt? Om inte, vad gör vi åt saken?

I mina ögon så är problemet med låga kvinnolöner större än att hitta en enskild förklarande faktor. Det handlar liksom om kvinnors autonomi, vilket är mycket viktigt när det kommer till kvinnors frigörelse. Oavsett om förklaringen till kvinnors lägre löner går att hitta i kvinnors ”fria val” eller strukturer eller lite av båda delarna så är det angeläget att kvinnor får samma ekonomiska frihet som män.

Jag förstår inte varför en ska hålla på och hitta förklaringar, som om det vore en ursäkt för att inte ändra på rådande samhällsordning. Finns det några möjliga förklaringar till kvinnors position som gör den berättigad? Finns det något som gör det försvarbart att kvinnor ska ha sämre möjligheter till självbestämmande? Nej, jag tycker inte det.

Jag har en utopi om ett jämställt samhälle, det är något jag tycker är värt att sträva efter. Jag tycker att det är intressant med förklaringar till ojämställdheten, men endast i syftet att förstå vad vi ska göra åt den. Om det är så att den kapitalistiska ”marknaden” är det som gör att kvinnor får lägre löner, låt oss avskaffa den. En världsordning som leder till att vissa människor förtrycks är inte värd att behålla. Om det nu är kvinnors biologi som gör att vi förtrycks, låt oss överbrygga den (till exempel med automatiserat barnafödande). Uppenbarligen finns det en förklaring till kvinnoförtrycket, och för min del kvittar det vilken det är så länge vi blir av med det.

Lästips och klitoris.

Idag tycker jag att ni ska läsa två grejer.

Dels det här inlägget av Lemoine om det ”riktiga” kvinnoförtrycket (som vissa brukar kalla det kvinnoförtryck som pågår i Andra kulturer) och hur det hänger ihop med allt annat kvinnoförtryck. Har inte så mycket att tillägga utöver att det är fett bra.

Och så tycker jag ni ska läsa det här om hur trist det kan vara att ha en fitta hos Zettermark, ni kan med fördel länka samma det med den här texten jag skrivit om hur biologin är politisk.

Kommenterade inlägget såhär:

Apropå klitoris: det var först i år som jag lärde mig hur den ser ut, att det inte bara är den där lilla knoppen utan ett ganska stort organ.

Tänker också på hur tragisk normaliserat det är att sex inte ska vara skönt för kvinnor. Det var liksom något jag accepterade hur länge som helst, att det mest handlade om att det skulle ”gå” och inte om att det skulle vara skönt. Nu har jag lärt mig hur det känns att vara riktigt kåt, men det tog verkligen tid, många år av i bästa fall mediokra upplevelser.

Tänker på alla dessa idéer som florerade om att det typ ”ska” göra ont första gången, vilket såklart delvis handlade om myten om mödomshinnan, men jag tänker mig att det också var frågan om att kvinnor liksom får lära sig att stå ut med vissa saker under sex bara för att det är det som liksom ”måste” till för att sexet ska bli av, eftersom män (det var ju alltid omslutande sex med män som förutsattes när det talades om att ”förlora oskulden”) helt enkelt inte visste hur en skulle göra, och det fick en såklart inte lära sig som kvinna heller. Det är så vidrigt.

Gud vad jag önskar att de hade talat mer om lust och kåthet. Inte om sex som något jobbigt en typ måste gå igenom för att det blir ”skönt sedan” (antingen för att sexet blir bättre sen eller för att en får ut andra grejer, typ bekräftelse som könsvarelse), vad många obehagliga sexuella upplevelser jag hade kunnat bespara mig då, om jag hade fått lära mig att det ska vara skönt och att jag ska vara kåt och inte att jag bara ska stå ut med skiten.

Bild för den som inte vet hur klitoris ser ut:

Clitoris_anatomy_labeled-en.svg

Visst är det sjukt att den är så stor? Hade ingen aning om detta förrän jag såg det i någon broschyr från Rfsu.

Kvinnoförtrycket är mäns ansvar, men det är kvinnorna som måste bekämpa det.

När jag skriver att män inte behövs inom feminismen så menar jag inte att män inte ska vara feminister. Givetvis ska män kämpa emot sitt förtryck av kvinnor, det är en moralisk skyldighet, vilket såklart varje individ borde vara förmögen att inse på egen hand. Att vara helt lugn med att en utövar ett förtryck mot andra människor, som dessutom ofta är människor en står väldigt nära, är jävligt osympatiskt och gör en till en ganska äcklig människa. Egentligen borde en kunna förvänta sig att män ska ta ansvar för sin överordning.

Men, grejen är den att ingen förtryckt grupp någonsin har kunnat lita på sina förtryckares godhet. Det är liksom inte så verkligheten fungerar. Det är såklart tråkigt att det är så, och jag önskar verkligen att det var annorlunda.

Visst har det funnits manliga feminister, vist har män tagit ställning för kvinnors rättigheter, men de har aldrig stått i framkanten. Om kvinnor hade nöjt sig med sin position och inte börjat ställa krav hade det troligen inte heller funnits feministiska män. Det är först när förtryckare konfronteras med förtrycket som de är villiga att ta tag i det. Därför måste män komma ut sin bekväma position, konfronteras med att det finns ett kvinnoförtryck, innan de kan tänkas vara med i kampen emot det. Det ursprungliga kravet och rörelsen måste alltid komma från den förtryckta gruppen.

En kan också se hur många manliga feminister tenderar att göra en tolknings av kvinnoförtrycket som är bekväma för dem själva, som till exempel att det ”verkliga” kvinnoförtrycket pågår någon annanstans, och även här är det viktigt att kvinnor drar dem ur den bekväma positionen. Om kvinnor accepterar den typen av manliga feminister som jag beskriver här så kommer manliga feminister att vara sådana. Inte för att de är onda, utan för att alla människor helst vill leva ett bekvämt liv där de slipper ifrågasätta sig själva.

Detta innebär inte att det är kvinnors fel eller ansvar att vi är förtryckta. Det är mäns ansvar. Egentligen är det män som borde fixa den här skiten. Kvinnor ska inte känna ansvar över patriarkatet. Kvinnor ska vara förbannade på de män som dag efter dag fortsätter att förtrycka. Och vi måste använda denna ilska för att befria oss. Inte för att det är vår skyldighet, inte för att det är vårt fel, utan för att det är så den tragiska verkligheten ser ut.

Att få kvinnor att tro att de på olika sätt är beroende av män för sin frigörelse och att de har män att tacka för de framsteg som gjorts är i sig patriarkalt, och det är passiviserande. Vi kan liksom inte sitta och vänta på någon slags godhet från män, för den kommer inte att komma. Hur berättigad önskan än är, hur mycket världen än borde ser ut så, så gör den inte det. Och en sådan längtan kommer bara att gör det svårare, för den kommer oundvikligen att leda till besvikelse.

Äkta styrka är att våga vara svag.

När en utsätts för hat så är det många som har åsikter om hur det ska hanteras. Jag har fått en massa råd om att jag inte ska läsa, om att jag inte ska ta det personligt eller ”med en nypa salt”. Och jag blir så jävla irriterad. För grejen är den att de flesta som ger de här råden aldrig varit med om något liknande själva, aldrig behövt hantera det själva. Det är lätt som fan att snacka om självbehärskning och att inte ta det så hårt när en inte har suttit där och läst sådant om sig själv.

Jag hatar den här idén om att en ska visa sig stark. Dels för att det är något som alltid trycks på förtryckta, den här jävla idén om att en inte ska låta mobbaren ”vinna” genom att visa att en blir ledsen. Det är såklart ett jävligt effektivt sätt att täppa till alla former av kritik. Idén om att en ska vara så jävla självbehärskande och stark, om att en ska hålla huvudet högt och liksom inte låta dem nå en, att det är ens personliga ansvar att inte ta åt sig, att sätta gränser, och inte förövarens ansvar att lägga ner.

Men framförallt så tycker jag att det är ett problem när det liksom krävs att en ska vara stark och oberörd för att kunna vara feminist i offentligheten. För mig handlar feminism mycket om att kunna vara en människa, om att kunna vara svag, utan att det för den sakens skull ska göra att en betraktas som mindre värd eller duglig.

Det är ju just svaghet och känslighet som kvinnor så ofta blir anklagade och skämmade för. Vi uppmanas till att ta saken ”som en man” istället för att gå omkring och bli ledsna och sårade. Det är problematiskt om feminister också börjar lägga det kravet på sig själva och varandra. Om feminister uppmanar andra feminister till att spela oberörd när en egentligen bara vill gråta och lägga allt på hyllan, raka benen och gå ut och hitta någon man som kan ge en lite patriarkal bekräftelse.

Feminismen måste få vara en frizon, en plats i vilken en kan vila och låta sig själv känna, en plats i vilken en får vara svag. För att svaghet är något mänskligt, för att det är jävligt patriarkalt att tvingas trycka bort och förneka sin mänsklighet. Feminismen måste vara en plats i vilken en blir accepterad även om en inte pallar upprätthålla den hårda fasaden som ständigt avkrävs kvinnor i resten av samhället.

Jag försöker hantera det genom att sluta vara rädd för min egen mänsklighet, genom att erkänna att det är jobbigt. Jag vill inte säga att det rinner av mig, för det gör det inte. Jag vill inte säga att jag inte bryr mig om att människor skriver att jag är äcklig och ful, att jag är galen och att allting bara handlar om mina personliga misslyckanden, för jag bryr mig. Jag blir illa berörd, jag tänker i mina svaga stunder att det kanske kanske ligger något i allt detta. Om jag låtsas som om jag vore oberörd så skulle jag förmedla en bild av att jag är så jävla stark, och i förläningen bygga på den här idén om att en måste vara stark som feminist.

Jag vill att feminismen ska finnas till för alla kvinnor, även de som oroar sig för sin vikt eller som rakar benen fast de egentligen inte vill, för att de känner att de måste. Och om det ska vara så så måste jag också våga visa mig svag, jag måste våga skriva om mitt självhat och mina kroppskomplex, om mina misslyckade relationer och alla de gånger jag sviker min övertygelse. Jag måste våga skriva om att det många gånger helt enkelt är jävligt jobbigt att bryta mot patriarkala strukturer.

Vi måste kunna prata om detta, om att det är en kamp. Vi måste kunna prata om alla de gånger en känns tvivel, om alla de gånger en hatar sig själv och bara vill ge efter för allt. Om alla de gånger vi känner oss svaga, om alla de gånger vi inte orkar stå upp för våra ideal, alla de gånger vi inte orkar ifrågasätta vårt agerande utan bara jamsar med i det där vi egentligen vet är fel.

För grejen är att jag är en människa, en människa som levt och fostrats in i ett patriarkat, med alla värderingar och all ångest det innebär. Hur mycket feministisk analys jag än har i bagaget, hur många gånger jag än insett att det hat som riktas emot feminister är en del av det patriarkala förtrycket, så är det fortfarande jobbigt att möta det. Det är jobbigt att möta det för att det sitter så satans djupt i mig; allt detta självhat, alla dessa komplex, allt detta tvivel som jag fostrats in i. Det går liksom inte att bara kasta av sig, och det är därför feminismen behövs. Just för att patriarkatet sitter så djupt i oss att vi ständigt måste avslöja dess myter, ständigt måste se oss själva och världen omkring oss med nya ögon, ständigt måste påminna oss om gamla insikter.

I den här texten har jag använt stark som det brukar användas, som det har definierats utifrån det patriarkala samhället där mannens sagda okänslighet och hårda fasad har betraktats som styrka och där kvinnans sagda känslighet har betraktats som svaghet. Men jag önskar att vi kunde använda det på ett annat vis, att vi kunde släppa det här idealet med den oberörda människan. Att våga kännas vid och stå för sin egen svaghet är i sig en styrka. Det handlar om att sluta förneka sig själv, sluta förneka sin mänsklighet. För mig är det något av det modigaste en kan göra. Att erkänna: jag är bara en människa. Äkta styrka är att våga vara svag.

Manliga feminister.

Jag blir matt av att tänka på alla de feministiska män jag stiftat bekantskap med under årens lopp. Det är så himla många män som gör anspråk på att vara goda feminister, men som liksom ändå inte ens kan sluta förtrycka kvinnor själva.

Först och främst, män som blir upprörda när en påpekar att de minsann också förtrycker kvinnor eller tjänar på kvinnoförtrycket. Då brukar den där vanliga svadan om Den Andra komma, Den Andra som minsann är den riktiga kvinnoförtryckaren. Själv är den feministiska mannen lika mycket ett offer för patriarkatet som kvinnorna. Den feministiska mannen kan absolut inte se hur han skulle kunna tjäna på patriarkala strukturer, alltså den världsordning där män är överordnade och kvinnor är underordnade. Nejnej, han har minsann precis samma ställning i förhållande till patriarkatet som alla förtryckta kvinnor har. Alltså nej nej nej. Du är för fan man, du är inte den som blir förtryckt i patriarkatet. Bara svälj det för tusan. Ibland kan de låta ”men jag har inte valt att vara man”. Nej, och jag har inte valt att vara kvinna. Likt förbannat är jag det och det är det jag har att utgå ifrån. Det handlar inte om ditt fria val utan om hur världen är beskaffad.

Och så män som ständigt ska lyfta ”individperspektivet” i alla jävla diskussioner. Som för att säga att det faktiskt inte bara handlar om kön utan faktiskt om att folk är dumma och så också. Men gud, gå någon annanstans och snacka om det istället. För här är det feminism som gäller, inte människor som varit elaka mot varandra i största allmänhet. Du kan väl starta någon facebookgrupp om att det är dumt att vara dum? Och jag tänker att det där hör ihop med det här eviga behovet av att bli sedd som en individ framför allt. Det finns en citat som lyder ”att vara människa, det är den vita mannens privilegium”. Och det är liksom där det ligger; vita män är vana vid att ses som män(niskor) framför allt. Kvinnor är vana vid att bli behandlade som kvinnor först och främst, som människor sedan. Därför bli det så jävla chockartat för en man att inse att han också är en del av en grupp, att han inte är en fri individ, en isolerad ö, en unik snöflinga, utan att han är en del av detta patriarkala skitsamhälle precis som alla andra.

Sedan, mannen som ”upptäcker” feminism och reagerar på sin nyvunna insikt genom att… gå in i feministiska grupperingar och ta tolkningsföreträde framför kvinnor där. De vill liksom förklara hur det här med feminism fungerar, de vill sätta sin agenda på dagordningen och så vidare. Kanske tycker de att det är så himla trevligt med feminism eller något. Lägg ner med den här skiten! Grejen med feminism är inte att det ska vara ”trevligt” för dig utan att föra kampen för kvinnors rättigheter. Är du inte intresserad av detta har du ingenting här att göra.

Samma män brukar gnälla över att vissa feministiska sammanhang är separatistiska eftersom det ”utesluter” eller liknande. Men bu-fucking-hu. Vad säga om att sätta det i perspektiv och tänka på att hela jävla offentligheten i princip är mansseparatistisk. Det är män som framförallt figurerar, det är män perspektiv som syns och hörs och så vidare. Och så har vi ett rum, det feministiska, där det inte är så. Och då ska det såklart gnällas från mäns håll för att de inte har samma jävla tolkningsföreträde.

Och sedan den här grejen med män som ser sin närvaro i feministiska sammanhang som någon jävla ynnest för att dessa hönsiga kvinnor. De tänker sig typ att vi ska tänka ”mm, gud vad bra med en MAN som kommer och styr upp saker och ting”. Alltså nej nej nej. Jag är ledsen att göra er besvikna men feminismen behöver inte män. Män har aldrig någonsin stått i framkanten i den feministiska rörelsen.

Ja, som man kan du göra bra saker inom feminismen men det kräver att du släpper ditt jävla ego, ditt behov av att ses som ”individ” framför allt och din fixering vid att inte behöva ta ansvar för något annat än dina medvetna handlingar. Du måste liksom inse att du också är en förtryckare, att du också bidrar till patriarkatet även om du inte ”valt” det. Och framförallt måste du sluta se dig som någon jävla ledare som typ ska ge de kvinnliga feministerna ditt ”godkännande”. Och ja, det finns manliga feminister som är jävligt bra på detta, jag har träffat flera. Grejen är att de inte syns så jävla mycket eftersom de fattar att poängen med feminism inte är att erbjuda dem ännu ett utrymme där de kan vara störst, bäst och vackrast.

Och för den som vill läsa mer om hur en kan göra så finns en text om saken här.

Att leka runt med tusentals elevers skolgång.

IMG_20130809_143317

Läste i tidningen för några dagar sedan om att det nu diskuteras att friskolor ska tvingas teckna en försäkring som garanterar att eleverna kan fullgöra sin studietid. Jag tänker bara: hur kan detta inte ha varit ett krav från första början? Jag tycker det är ganska skamligt att hela den här grejen har skötts så jävla taffligt. Jag menar, det kan ju inte vara som att det funnits en omedvetenhet om att det här med att skolor går i konkurs är något som faktiskt kan inträffa.

Jag tycker det är så förbannat respektlöst att bara leka runt med tusentals elever och sen typ spela förvånad när saker går snett. Utred saker ordentligt innan ni sjösätter dem, kan jag känna. Så jävla svårt borde det inte vara.

Frågor.

Ibland klagar jag på folk som ställer frågor om feminism. Jag tänkte att jag skulle reda ut lite vad jag menar.

Jag får två olika typer av frågor som rör feminism. Dels de som rör feminism generellt, dels de som är ställda till mig personligen, alltså som rör vad jag anser i olika feministiska spörsmål. Den senare typen tycker jag är trevliga, de är ställda till mig personligen för att någon undrar vad jag tycker, inte enbart till mig i egenskap av ”nån feminist” som den personen råkade hitta. Ofta är det så att jag redan har skrivit om saken, och då brukar jag länka till de texterna. Ibland svarar jag inte alls, men det handlar snarare om att jag inte har tid än om att jag blir irriterad. Överlag kan jag tipsa om att söka lite i arkivet, det är ganska troligt att jag berört ämnet innan.

Den tidigare typen däremot riskerar ofta att vara ganska störiga. Ibland är de okej, och då brukar jag också svara, men ibland känns det liksom som om personen bara är för jävla slö för att orka googla lite eller läsa någon bok om saken. Det kan vara frågor (eller påståenden förklädda till frågor) av typen ”exakt hur förtrycker min pojkvän mig/jag min flickvän (gud, jag har skrivit så mycket om detta, kolla arkivet för fan)” eller typ ”men kvinnor kan faktiskt också vara elaka, vad tycker feminister om det???”.

Jag ger inga privatlektioner. Jag kommer helt enkelt inte sitta och redogöra för hur patriarkatet fungerar bara för dig, bara för att du inte orkar sätta dig in i saken. Sådant gör mig bara irriterad. Om du är genuint intresserad föreslår jag att du försöker hitta information själv, och det finns verkligen otroligt mycket. Är du inte intresserad kan du strunta i saken.

Jag har själv börjat applicera detta i mycket högre grad. Jag har faktiskt slutat fråga många av de jag följer som skriver om rasism om vad olika ord/förkortningar betyder eller liknande för att istället kolla upp saken själv. Och grejen är, att det går för det mesta alldeles utmärkt. Om jag inte hittar något så brukar jag fråga, men grejen är att en liksom kan kolla upp saken själv först.

Jag blir så jävla irriterad på det här att så fort en skriver om feminism så antas en vara någon slags företrädare för alla feminister och någon allmän frågelåda. Folk blir dessutom arga när en inte ständigt serverar dem med svar. Då kan de låta: ”men jag vill ju bara förstå, hur ska jag göra det om du inte förklarar”. Jag har till och med fått på mig folk som anklagar mig för att skriva ”för svårt” eftersom de personligen inte har rätt kunskapsnivå för att kunna ta sig an mina texter. Som om det var mitt ansvar att lägga mig på just specifikt deras nivå av kunskap,inte deras att läsa på så att de begriper.

Såhär: jag är inte ansvarig för din förståelse av världen. Om du inte förstår feminism är det inte mitt fel, utan det är faktiskt ditt eget ansvar att utbilda dig. Var istället tacksam över det faktum att jag har skrivit så många texter om saken som du kan ta del av helt gratis. Jag tar mig an de frågor jag vill ta mig an, skriver de texter jag vill skriva. Jag är inte din personliga kunskapsbank bara för att jag råkar driva en feministisk blogg. Det ligger inte heller i mitt intresse att förklara basal feminism för olika personer som är för slöa för att kolla upp saken själva. Tyvärr, men så jävla viktiga för kampen är ni inte.

Biologin är också politisk.

Vissa har reagerat på mitt inlägg om barnafödande med att tycka att det inte alls är patriarkatets fel att ciskvinnor generellt har möjlighet att föda barn, utan att det handlar om biologi. Detta är såklart sant, och det är inte heller någon som hävdat annorlunda (av vad jag har sett). Vår biologi är som den är, frågan jag diskuterar är vad den leder till och vad vi som samhälle kan göra med den, och åt den.

Jag ser det som en stark kraft hos människan att vi har förmåga att omforma naturen och således även oss själva. Vi kan skapa och använda verktyg som fungerar som förlängningar av våra kroppar, vi kan bota sjukdomar och tillfoga konstgjorda delar till våra kroppar. Detta är en otrolig egenskap som människan har, och som jag tycker att vi ska utnyttja.

Vad som kan konstateras är att det faktum att kvinnor förtrycks har lett till en del konsekvenser för var fokuset ligger i detta omformande av människors kroppar. Till exempel så är medicinen i mångt och mycket patriarkal, i det att den liksom allting annat utgår från cismannen som norm (Zettermark, som studerar till läkare, har skrivit en del om detta). Vidare är det så att vad som forskas på utgår från patriarkala normer, och alltså fokuserar främst på mansproblem. Till exempel saker som pms, mensvärk, magproblem och liknande åkommor som många kvinnor lider av är väldigt underprioriterade.

Idén om att allt som är biologiskt eller naturligt för den sakens skull skulle vara politiskt neutralt är märklig. Det handlar fortfarande om vilka av dessa naturliga tillstånd vi ser som acceptabla och vilka vi är intresserade av att förändra. Det lidande som kvinnor ofta går igenom på grund av sin anatomi ser av något skäl ofta som extra ”naturligt”, alltså något vi inte bör sträva efter att med vetenskapens hjälp förändra. Det är ur detta perspektiv jag ser diskussionen kring automatiserat barnafödande.

För att på djupet kunna problematisera oss själva som socialt konstruerade varelser måste vi även våga sätta detta i relation till vår biologi och hur samhället hanterar den. Biologin är inte opolitisk, utan är precis som allting annat något som politik kan utgå från och kretsa kring, reproducera eller förändra. Det finns ingen naturlig kärna som bara ”är”, utan det är något som vi ständigt omtolkar och omformar. En radikal emancipatorisk politik för kvinnor måste kunna se vår biologi som ett reellt politiskt fält, som både ger upphov till makt men också erbjuder möjligheter till förändring.

Faq.

320Håller på med en Faq här. Tanken är att en ska kunna gå dit för en kort introduktion till både mig som person och det bloggen handlar om. Om ni vill att jag ska beröra något särskilt så får ni gärna skriva det.