Feminismen behöver inte män.

Igår skrev jag på twitter att män inte behövs inom feminismen, vilket av vissa tolkades som att män inte får vara feminister. Det jag menar är inte att det inte är bra om män är feminister, men att feminismen måste handla om och bestå av kvinnor först och främst. Vi klarar oss bra utan män, och ska således inte anstränga oss för att locka män till feminismen.

Vissa män vill ha en plats inom feminismen. De vill liksom inta bara gå på demonstrationer, stötta feminismens agenda och så vidare utan de vill själva vara tongivande, och de vill att de ska ha en plats inom feminismen som män. De vill att feminismen ska fokusera mer på deras intressen. Detta är inget konstigt, det är så patriarkatet fungerar. Män förväntar sig alltid att saker ska utgå från dem, att deras perspektiv ska råda. Men hur är det meningen att en ska kunna kämpa emot patriarkatet om en släpper in det patriarkala manliga tolkningsföreträdet inom feminismen?

Vissa menar att vi borde står enade, män och kvinnor sida vid sida, i kampen mot patriarkatet. Men grejen är att vi inte är enade, vi har aldrig varit enade. Vi lever i ett patriarkalt samhälle, ett samhälle där manlig tolkningsföreträde ständigt råder, där män ständigt får sätta agendan, och för att kämpa emot det måste kvinnlig tolkningsföreträde råda inom feminismen. Annars kommer vi aldrig att komma någonstans.

Om vi tror att män behövs inom feminismen kommer vi att anpassa feminismen efter män. Men vi behöver inga män. Vi kan föra kampen på egen hand.

När män engagerar sig i feminismen ska de göra det på våra villkor, inte försöka omforma feminismen så den passar dem själva. Det är vi som ställer kraven här, sätter agenda. Som man får en helt enkelt stå ut med det, eller dra.

Jag förstår inte att detta inte är en fullkomlig självklarhet för alla feminister. Jag undrar verkligen hur människor som tycker att feminismen måste locka till sig män tänker sig att vi någonsin ska bli fria från patriarkatet om vi inte ens kan bli kvitt det manliga inflytandet i kampen emot det.

Ordväxling om förtryck.

Det följde en ordväxling mellan mig och Burgschki under inlägget om vad förtryck är, som jag tänkte kunde klargöra en del, så skriver ut den här.

B: då tolkar jag det såsom att den förtryckte själv har ett visst ansvar i att hen är förtryckt?

vidare, då jag uppfattar det såsom att du, i enlighet med din ideologi, inte ger individen aktörsstatus inom en struktur utan mänsligt beteende=en direkt produkt av den sociala struktur hen verkar inom(?), kan du tänka dig att det inom en övergripande struktur (patriarkatet) kan finnas andra, icke-patriarkala strukturer?

F: Jag tänker att alla har ansvar för att forma världen, men folk har olika möjligheter att göra detta. Den som är förtryckt har mindre än den som förtrycker. Sedan ogillar jag termen ”ansvar” när det kommer till att bryta den egna underordningen, eftersom ansvar implicerar att det är något en gör för någon annan, inte för sig själv. Jag skulle föredra att säga möjlighet.

Jag tycker visst att individen har aktörsstatus, vilket jag tycker jag tydliggör när jag talar om hur en kan motverka förtryck. Däremot är kraften att agera givetvis kringskuren, och jag anser inte att en som individ kan sluta förtrycka innan det förtryckande systemet avskaffats. Däremot så kan en som individ framgångsrikt kämpa för att det ska göra det.

B: om jag förstått det rätt, alla män förtrycker alla kvinnor pga den patriarkala strukturen. men en kan kämpa mot förtrycket den sociala strukturen ger upphov till, men oavhängigt om en aktivt kämpar mot förtrycket så förtrycker en fortfarande så länge strukturen finns kvar?

F: Precis så. En kan ju såklart förtrycka mer eller mindre dock.

Just det här med individen som aktör och strukturen är en knivig fråga. Jag tycker att en både måste se individen som aktör mot strukturen, men också som offer för strukturen. Alltså att alla människor har utrymme att agera, men det är också kringskuret av de strukturer vi lever under.

Vettiga Feminister™.

Det finns en grupp feminister som jag kallar för Vettiga Feminister™. Dessa är den slags feminister som får beröm för att de är vettigare än andra feminister. Det är den typen av feminister som ickefeminister tycker är vettiga och okej. Ofta handlar det om att Vettiga Feminister™ inte är lika ”extrema” eller ”radikala” som andra feminister.

En behöver såklart inte vara lika extrem som jag för att en är feminist. Däremot finns det en stor risk med hela idén om den Vettiga Feministen™ . Grejen är att vem som är en sådan nästan alltid definieras av ickefeminister, och alltså blir denna såklart en person vars åsikter ligga så nära ickefeministernas som möjligt. Att eftersträva att vara den Vettiga Feministen™ blir således att eftersträva bekräftelse från patriarkalt håll, bekräftelse från människor som inte delar feminismens grundvärderingar. Varför ska en som feminist göra detta?

Vissa menar att en på det här sättet kan föra någon slags dialog med ickefeminister. Jag menar att det är ett stort problem att tro det, för det kommer göra att en anpassar sina åsikter efter deras agenda, att en anpassar sig för att de ska tycka att en är en Vettig Feminist™. Dialogen sker alltså på deras villkor, det är de som får rätten att definiera vem som är vettig och inte, och du kommer vara tvungen att anpassa dig så att du har vettiga åsikter.

De flesta som talar om Vettiga Feminister™ är inte särskilt intresserade av att ta till sig feminism. Att de ens talar i dessa termer implicerar ju att de tycker att vett är ett undantagstillstånd när det kommer till feminism. Det är väl ganska uppenbart att en sådan person inte vill förstå feminism?

Ofta så tycker olika Vettiga Feminister™ att jag ska bli mer som dem, mer vettig. Om du blir mer som oss så kommer vi att kunna föra en dialog med patriarkatet menar dem. Och jag säger: nej. Jag vill inte vara någon Vettig Feminist™, jag vill inte föra någon dialog med patriarkatet, jag tänker inte gå med på den här uppdelningen i vettiga och ovettiga feminister som patriarkatet gör åt oss, jag tänker inte låter dem definiera mig, definiera feminismen.

När Vettiga Feminister™ säger att jag ”förstör” genom att skrämma bort människor från feminismen så accepterar dem samtidigt de patriarkala fördomarna om feminismen. Nej, det är inte jag som är problemet för feminismen, det är patriarkatet. Om en person skräms bort från feminism för att jag sagt något dåligt så var hen troligen inte särskilt mycket att ha från första början. Om en enskild feminist får något att tycka att det är lika bra att lägga kvinnokampen på hyllan, då var hen nog inte så jävla engagerad i kvinnokampen från första början.

Att Vettiga Feminister™ försöker få feminister att utöva denna självcensur är problematiskt. Det kommer i slutänden göra, och har troligen redan lett till, att vi börjar uttrycka oss mer och mer på patriarkatets villkor, allt för att vi ska passera som Vettiga Feminister™. Tack men nej tack, jag tänker inte spela på deras spelplan, inte ens för en liten stund.

Twitter 18/7. Om våldtäkt.

När folk ska ”förkasta” våldtäkter genom att kalla individerna som utför dem för den elakare saken efter den andra. Ni tror att ni gör något bra, men egentligen bidrar ni bara till den mytbildning kring våldtäkter som råder och tillåter dem. För om våldtäkt är det värsta en människa kan göra, hur ska vi då acceptera att vänner, bröder, fäder utför dessa? De är ju inga monster.

Genom att skapa myter kring våldtäktsmän som ondskan själv så låter vi desto fler verkliga våldtäktsmän komma undan. De flesta våldtäktsmän är inte ens medvetna om att de våldtar. Våldtäkten är en så inlemmad del av vår kultur att den sker ”naturligt”. Att inte inhämta samtycke, att ”köra på” fast kvinnan inte visar vilja, allt detta är handlingar som leder till våldtäkt. Det förrädiska med våldtäktskulturen är att den gör allt detta till normala inslag i människors sex. Våldtäkten finns alltid närvarande.

Våldtäkten är inget väsensskilt från vanligt patriarkalt sex, utan snarare att dra det till sin spets. I det vanliga patriarkala sexet finns alla ingredienser som gör en våldtäkt: brist på konsensus, manlig makt, manligt tolkningsföreträde. Om vi inte motverkar detta kommer våldtäkter fortsätta ske. Det är synen på sex som i grunden måste förändras.

Att män självgott säger ”om tjejen säger nej slutar jag direkt” är i sig ett bevis på våldtäktskultur. Som om det räckte? En ska inte behöva säga nej. Män ska lyssna in, känna efter, förstå vad som är okej. Sådant märker en om en är lyhörd. Om du kör på helt obekymrat tills det magiska ”nej” kommer så löper du stor risk att ha sex med någon mot dennes vilja. Och det är det som är problemet. Att alla lär sig att ett ”nej” ska respekteras, men att allt innan dess är okej.

Uttrycket ”våldtäkt är inte sex” är problematiskt. För det ger bilden av att kulturen kring sex inte har något med våldtäkt att göra. För att vi ska förstå varför våldtäkter sker måste vi förstå varför sex ser ut som det gör. Hur det är patriarkalt. Innan vi förstår och kritiserar sex kan vi inte förstå och kritisera våldtäkt. Vi kan inte behålla det patriarkala sexet men slippa våldtäkten.

Problemet är att alltför många män anser sig har rätt till kvinnors kroppar innan annat angetts. Innan det där ”nej” kommer. Sex konstrueras som att män agerar på kvinnor, som objekt, inte som ett ömsesidigt samspel. Män kommer med förslag som kvinnor har att tacka ja eller nej till. De är inte agenter som kan utforma, de kan bara tillåta eller avslå. Innan vi börjar se kvinnor som sexuella agenter så kommer våldtäkterna inte att upphöra.

Vad är förtryck?

Burgschki efterlyser en definition av förtryck från min sida. Jag tror nog att den här definitionen som kommer från boken Kärlekskraft, makt och politiska intressen av Jónasdóttir är en som ligger mig varmt om hjärtat:

Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.

Det handlar alltså om ett långvarigt bearbetande av en persons uppfattning om sig själv och sin plats i tillvaron. Förtryck är alltså inte detsamma som att en enskild gång vara taskig mot någon, utan det måste ske systematiskt och handla om ett grundläggande omarbetande av en persons självbild. Jag skulle kunna kalla mobbing förtryck, däremot ett rån eller ett krogbråk tycker jag inte är det. Sådana incidenter kan såklart sätta sig djupt i en persons självbild, men det rör sig inte om något systematiskt.

Jag anser inte att förtryck kan ske utan makt. Alltså: en kvinna kan inte utöva patriarkalt förtyck, eftersom hon inte innehar patriarkal makt. Patriarkal makt är något som män innehar. Däremot kan en kvinna teoretiskt utöva såväl rasistiskt förtryck som klassförtryck, så länge hon innehar en maktposition i dessa strukturer. Men nu talar vi om patriarkalt förtryck, och det kan kvinnor inte utöva. Kvinnor kan däremot upprätthålla patriarkatet, vilket såklart är problematiskt, men de kan inte förtrycka.

Män förtrycker kvinnor genom att upprätthålla patriarkatet, som jag skrivit om här (alltså läs den inlägget för det är typ det jag är mest nöjd med på denna blogg). Citerar mig själv lite:

Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.

Mitt uttalande om att ”alla män förtrycker alla kvinnor” bygger på premissen att män ständigt bidrar till att återskapa kvinnor som kvinnor, och alltså återskapa den förtryckta positionen. Detta gör män främst genom att ha relationer till kvinnor, såväl familjerelationer, vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Det finns såklart män som inte har relationer till kvinnor, men det rör sig ofta om män som lever mansseparatistiskt (typ munkar) och därmed såklart också återskapar kvinnor som kvinnor.

Även män som aktivt arbetar emot könsmaktsordningen ingår i detta system, och har därför i praktiken inget annat val än att förtrycka, eftersom vi alltid återskapar oss själva som könsliga varelser. Alla män förtrycker alla kvinnor till dess att patriarkatet är upphävt. Detta innebär såklart inte att en är en ond människa eller att en inte kan göra gott. Det finns gott om män som bidrar en massa till den feministiska kampen, men det gör tyvärr inte att de inte samtidigt är förtryckare.

Burgschki har rätt i att det handlar om sociala strukturer och att det krävs kollektiv kamp för att ändra på dem. Jag tycker dock fortfarande att det är viktigt att poängtera att alla män är delaktiga i förtrycket av kvinnor, faktiskt just för att göra denna poäng. Patriarkatet upphävs inte för att du som man är snäll mot kvinnor, utan det krävs genomgående förändring av samhället för att upphäva den förtryckande struktur som gör även dig till förtryckare. Och kämpar du inte för detta, tja, då är du inte bara en förtryckare utan dessutom en förtryckare som upprätthåller och oproblematiserat skördar frukterna av ditt förtryck.

Att vara nyanserad.

Det finns en allmän tendens att blanda ihop åsikter utanför den politiska mittfåran med att innehavaren på något sätt skulle vara onyanserad eller ogenomtänkt. Detta händer mig precis hela tiden, människor tycker att jag är ”onyanserad” för att jag till exempel tycker att alla män förtrycker alla kvinnor.

Vad innebär egentligen ”nyanserad”? Jag tänker att det borde vara att ha tänkt igenom sina åsikter ordentligt, tänkt igenom saker ur många olika vinklar och vägt in många olika aspekter, stött och blött motargument och så vidare. Detta har jag verkligen gjort. Jag har ändrat åsikt många gånger under årens lopp, jag har verkligen tänkt igenom det jag tycker och jag kan argumentera för det. Däremot har jag åsikter som står långt ifrån den politiska mittfåran. Detta verkar enligt vissa göra mig onyanserad.

Människor som är till exempel liberala blir sällan anklagade för att vara onyanserade, även om de aldrig har sett saken ur någon annan vinkel eller tänkt över andra ideologier. Någon som till exempel tycker att parlamentarism är fett blir inte kallad ”onyanserad” för att hen inte övervägt andra demokratimodeller. Det är såklart för att dessa idéer är de som råder i samhället för närvarande, en behöver liksom inte försvara dem eller tänka över andra alternativ för att folk ska bli nöjda för det är bara så jävla självklart. På samma sätt anklagas ingen för att vara onyanserad för att inte på riktigt tänka över till exempel nazism, för det anses inte vara ett perspektiv en bör tänka över (vilket är helt i sin ordning).

Jag får en känsla av att det inte handlar särskilt mycket om att vara genomtänkt eller nyanserad utan mer om vilka åsikter en har. Det är såklart helt okej att inte hålla med mig, däremot tycker jag det är märkligt att anklaga mig för att vara onyanserad för att jag ibland uttrycker mig på ett sätt som uppfattas som extremt. Hade jag varit mer ”nyanserad” om jag hade uttryckt mig lite snällare och vagare, kanske sagt ”en stor majoritet av männen förtrycker kvinnor” eller liknande? Det är ju fortfarande ett uttalande om hur världen är beskaffad, men kanske ett som ligger närmre vad gemene man tycker i frågan. Eller hade det varit bättre om jag skrivit ”jag tycker att alla män förtrycker alla kvinnor”. Gör vagheten att det är mer ”nyanserat”?

Det är ett problem att alla uttryck för åsikter som ligger utanför den politiska mittfåran ses som onyanserade och att det liksom är det som är själva problemet med dem. Då ska någon komma in och ”nyansera” med sitt perspektiv, som för det mesta är något jag hört hundra gånger förut. När jag sedan avfärdar deras åsikter eller perspektiv så tycker de att jag ”vägrar ta till mig”. De verkar vilja att jag ska säga typ ”ja, du har en poäng, ska genast ändra min åsikt litegrann” och sedan ska vi blanda ihop våra åsikter till en smet och komma ut ur det hela med någon slags mysig konsensus. När jag istället helt enkelt säger: ”nej, så tycker inte jag” så är jag onyanserad, helt enkelt för att jag förkastar ett visst perspektiv eller en viss åsikt. Oavsett vilka grunder jag gör det på, oavsett hur mycket jag funderat på saken, så är jag onyanserad för att jag inte delas deras åsikt om så bara litegrann.

Såhär: att en inte förkastar något perspektiv betyder inte att en är mer nyanserad eller närmare sanningen på något sätt. För det första kommer en sådan syn på saken alltid att leda till att en hamnar någonstans i mitten, eftersom de perspektiv som presenteras som relevanta ofta är just någonstans där. Det blir väldigt svårt att ligga utanför den politiska mitten om en måste acceptera varje perspektiv som presenteras för en. För en person som jag, som ställer mig emot väldigt mycket i det rådande samhället, så blir det omöjligt att inkorporera deras perspektiv i mitt eftersom grundpremisserna skiljer sig åt såpass mycket. Blir jag då onyanserad helt enkelt för att jag inte tycker som de gör? Det blir tyvärr det som blir resultatet.

Att hålla på och ändra åsikt om saker och ting för att en ska vara ”nyanserad” känns som en extremt konstig sak att göra. Jag brukar vara mån om att mina åsikter ska hänga ihop och sådär, inte att de ska vara någon slags avspegling av den allmänna opinionen. Jag skulle önska att folk angrep mina resonemang med argument istället för att kalla mig ”onyanserad”. Argument går liksom att ta ställning till och förstå, avfärda eller ta till sig, att bara fälla något jävla omdöme om mitt resonemang säger mig exakt ingenting mer än att personen ogillar det jag skriver. Ungefär som att ge mig betyg. Vad säger det mig om någon tycker att mitt argument får IG?

Jag skulle gärna vilja se lite mindre intellektuell lathet från vissa som försöker kritisera mig. Om du nu tycker att alla män inte förtrycker alla kvinnor, förklara varför? Skriv inte bara att jag är ”onyanserad” eller ”drar alla över en kam” utan bemöt mig istället. Lägg fram en patriarkatteori som inte bygger på detta (de finns garanterat), så kan vi diskutera.

Byt inte ut normkritik mot krass auktoritet.

Jag är lite sen på bollen med att läsa Boisens krönika om att alldeles för små flickor har bh på sig. Jag har flera problem med krönikan, bland annat att hen verkar mena att killar skulle vara helt okonstlade i den åldern, som om inte även de får lära sig en massa normer och regler kring hur en ska vara. Jag har även problem med antagandet att bh skulle vara något nödvändigt för alla vuxna kvinnor, troligen skulle de flesta klara sig utmärkt utan.

Jag tycker också att hela förbudsretoriken är problematisk, precis som Lady Dahmer är inne på är det inte smink eller bh som är det grundläggande problemet. Jag tänker att det en måste angripa är det som gör att flickor känner det behovet Boisen beskriver. Detta måste dels göras på en samhällsnivå genom att sluta tvångsobjektifiera folk, men kan även göras i hemmet genom att sluta bekräfta flickor för att de är ”söta” och att som förälder försöka undvika att hetsa kring sitt eget utseende. Det är klart att flickor som ser mamma sminka sig och så vidare varje dag själva blir sugna på det. Jag har svårt att se hur något skulle bli bättre av att vi förbjöd just vissa uttryck för detta till en viss ålder.

Det mest problematiska i detta tycker jag dock är det som står i Boisens andra krönika om saken:

Foundationfria kvinnor ger foundationfria barn skrev en klok kvinna till mig på twitter i går. Hon har rätt. Barnen speglar en sjuk värld. Sanningen är att vi inte är jämställda i Sverige i dag. Sanningen är att de flesta kvinnor sminkar sig när de går till jobbet. Men nästan inga män. Varför är det viktigare för kvinnor att vara vackra? När min kloka dotter försöker med argumentet ”Men du sminkar dig ju mamma” säger jag bara: ”Ja. Det får du också göra om du vill: När du blir vuxen! Men nu är du ett barn. Och jag bestämmer att du inte får sminka dig nu”.

Egentligen är det väldigt enkelt. Medan vi bränner upp alla bh:ar för barn, kan vi minnas en viktig sanning vi kanske glömt bort: Låt barn vara barn. Och inte minst – låt våra unga flickor vara barn.

Ofta när saker likt denna diskuteras så skapas den här dikotomin mellan barn och vuxen. Barn måste till varje pris skyddas från sin egen vilja, medan vuxna anses vara kapabla att bestämma allting själva. Plötsligt går frågan från att handla om vad som är bra för människor till att handla om vad som är passande för just barn. Nu handlar det inte om att kritisera några normer kring kvinnors utseende utan om att låta ”barn vara barn”, helt frikopplat från någon form av diskussion kring samhället i stort.

Istället för att faktiskt diskutera det här med normer och ideal så hänvisar Boisen rent krasst till sin auktoritet som vuxen. Vad tror ni barnet lär sig av det? Troligen inte att inte sminka sig utan snarare att vuxna bestämmer och att smink och bh är en cool vuxengrej. Jag förstår inte vad Boisen tänker sig att det ska lösa över huvud taget.

Jag är ledsen, men bara för att du är vuxen betyder inte det att du kan fatta bra beslut kring dig själv. Strukturer och normer är lika mycket en realitet för dig som för ditt barn, och det går liksom inte att förklara det som ”okej” bara för att du är vuxen. Vuxna människor är precis lika mycket slavar under strukturerna.

Sluta tro att ni är perfekta bara för att ni är vuxna. Med den inställningen kommer vi inte att krossa några strukturer alls. När en byter ut normkritik mot krass auktoritet så skjuter en sig själv i foten jävligt mycket.

Diskutera gärna mina åsikter, men håll käften om min retorik.

Igår var jag sugen på lite drama i mitt liv, så jag skrev ”alla män förtrycker alla kvinnor” på twitter, detta förbjudna som en absolut absolut inte får skriva, får då kan ju män bli ledsna och inte vilja vara feminister eller något (jag har skrivit om det här och här).

Vissa undrar varför jag ”skriver så”. Svaret är enkelt: jag skriver så för att det är sant. Jag tycker att alla män förtrycker alla kvinnor (utom de som typ ligger i koma, lever helt isolerat, men det fattar ju vem som helst att den som inte kan agera inte kan förtrycka). Det är min idé om hur patriarkatet fungerar. Vidare så skriver jag så för att jag tycker att det är viktigt att förmedla att en inte kan bli ”färdig” som man innan patriarkatet blir helt bortsopat, jag tycker det är viktigt att förklara att även jämställda män förtrycker kvinnor.

Jag förstår såklart att vissa inte är mottagliga för att alla män förtrycker alla kvinnor. Jag förväntar mig inte att Ström ska lyssna på mig. Däremot tror jag att jag med den ton jag kör på kan få människor som är insatta i feminism att inse hur omfattande förtrycket är. Eller snarare; jag vet att det är så, för det ser jag på reaktionerna jag får. Jag tycker att det här är väldigt viktigt för att dra människor ur sin bekvämlighet (tangerar även detta på sista frågan här). Det kommer såklart att finnas en massa personer som stöter insikten ifrån sig, och för dessa är det bra att det finns andra feminister som inte är lika hårda i sin ton. Men jag tror även att det är viktigt att ruska feministiska män ur sin bekväma position, får dem att inse att de också förtrycker. Annars kommer vi hamna i ett hopplöst läge där alla män som typ kalla sig feminister helt slipper tänka på hur de förtrycker.

Jag är helt för diskussion om hur patriarkatet fungerar. Den som vill får gärna lägga fram en patriarkatteori som inte innefattar alla mäns förtryck av alla kvinnor, så kan jag förklara hur jag ser på saken. Sådant tar jag på allvar, även om jag inte håller med. Däremot så vill jag inte höra något om min ”retorik”. För det första är det ett problem när folk håller på och snackar om att en ska hålla ”god ton” och så vidare, för det gynnar i princip alltid de som har makten. För det andra finns det ett problem med att ändra vilka ord en använder, eftersom språket avgör väldigt mycket vad vi kan uttrycka. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg:

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Jag tror att en handikappar sig själv om en slutar använda vissa begrepp, säga vissa saker, för att det inte faller i god jord. Jag menar att alla män förtycker alla kvinnor och därför säger jag det. Jag vill inte hålla på och ”anpassa” mitt språkbruk så att män ska kunna ta det till sig, för då tror jag att jag skulle förlora en hel del i analys och skärpa. Jag tror helt enkelt inte att en kan ändra språket utan att ändra innehållet, förflytta ramarna för vad en kan tänka och säga.

När folk tycker en har fel retorik handlar det oftast om att de tycker en har fel åsikter. Diskussion om olika meningsskiljaktigheter inom feminismen för jag gärna, men någon slags metadiskussion kring hur en ska uttrycka sina åsikter klarar jag mig bra utan. Det är nämligen nästan alltid den liberala hegemonin om att en ska hålla ”god ton” och så vidare som smyger sig in där, fast obemärkt.