Ser jag ut som din jävla coach?

Ibland får jag frågan ”men om nu alla män förtrycker, hur ska en motivera sig att förändra sig?” av män. Jag undrar verkligen; ser jag ut som er jävla coach? Tror ni att mitt syfte är att typ stå i någon färgglad tröja och blåsa i en visselpipa och berömma er och peppa er när ni gör något rätt?

Jag har nyheter: feminismen är inte någon ideologi med syfte att ”motivera” män att göra olika saker. Jag förstår att det kan kännas lite konstigt när allt annat i världen är anpassat efter en, men eftersom feminismen är en ideologi som handlar om kvinnor och kvinnors rättigheter så är den faktiskt inte först och främst till för er, hur konstigt det än kan kännas.

Ska jag skita i att säga sanningen för att du kanske blir omotiverad av den? Som om mina teorier, min ideologi, var till för att peppa dig.

Om du som man känner att du behöver bli ”motiverad” för att kämpa emot förtrycket av kvinnorna i din närhet eller i resten av världen så har du faktiskt ingenting i feminismen att göra. Alltså verkligen, du behövs inte här, du gör ingen nytta. Feminismen klarar sig bättre utan dig, utan att behöva stå och peppa dig till att typ diska en extra gång.

Vissa män verkar vara feminister bara för att kunna bli färdiga, för att kunna bli ”godkända” som bra män. På vägen vill de ha en jävla massa motivation och pepp och beröm, som vi feminister såklart ska bistå med. Jag är ledsen, men det fungerar inte så. Ni kan lika gärna dra på direkten. Ni kommer aldrig att bidra till kvinnokampen med den inställningen, och då är det lika bra att vi inte slösar vår tid på att coacha er.

Hur bemöter en folk som viftar bort sexism som extremfall?

Fick denna fråga från Sara:

Jag har stött på ett resonemang när jag diskuterat detta med twitterkvinnohatet om vårt fotbollslandslag, att dessa killar som skrivit tweesen är människor med låg IQ, att de är extrema kvinnohatare och att majoriteten av män aldrig skulle säga så osv. Jag tror dock att de åsikter som vädrades på twitter om landslaget är en ganska generell syn på kvinnliga idrottare, även om folk kanske inte uttrycker sig så starkt kring det. Men att det finns något förlöjligande över kvinnliga idrottare och såklart ett utseendefokus ist för prestationsfokus.

Jag vet iaf att de har fel när de menar att det är ett fåtal som tycker så här. Jag vet bara inte vad jag ska säga för att argumentera emot det. Hur kan en argumentera kring detta på ett ganska kortfattat sätt? En måste väl sätta in det in det stora samhälleliga strukturerna, utan att hålla en predikan i det oändliga. Och hur kan en lägga fram tesen att alla män förtrycker kvinnor och att alla män därför måste ta ansvar för sin del i den patriarkala strukturen, utan att få folk att bli allt för indignerade. Helst vill jag att folk ska ta till sig det jag säger och inte försätta sig i försvarställning där inget går in.

Detta är något en ofta stöter på i olika sammanhang. Det kan till exempel sägas att människor som våldtar bara är ”idioter”, som om det var något slags extremfall eller defekt och inget som har med samhället i övrigt att göra. Precis som du skriver är detta på tok för vanligt för att kunna förklaras som någon slags abnormalitet. Jag tycker att du kan påpeka att det inte bara handlar om de som skriver saker likt detta, utan alla som retweetar det och skrattar åt det också. Precis som att de som hejar på är en lika stor del av mobbing som de som säger elakheterna så är de som skrattar eller sprider i det här fallet en lika stor del av problemet.

Jag tycker att du först ska fråga om de tror att uttryck för sexism inte har något med hur vi ser på män och kvinnor i stort att göra. Få brukar kunna svara rakryggat ja på den här frågan, och även de som gör det kanske tänker till lite senare. Jag tror att det är bra att så lite tankefrön i folks huvuden. Fråga om de tror att samma saker skulle sägas om herridrott i samma utsträckning och så vidare, om de inte tror att det finns ett samband mellan att damidrott är så mycket mindre populärt, har så mycket sämre villkor och att folk uttalar sig såhär om det och så vidare. Försök helt enkelt att pedagogiskt påvisa kopplingen mellan dessa extrema uttryck för förakt och det som brukar passera. För det extrema kommer ju inte ur ett vakuum, det har ju grott fram ur ett samhälle där den här synen på damidrott finns, fast för det mesta kanske lite mindre uttalad. Det viktiga är att få människor att begripa kopplingen mellan den grundläggande strukturen och de extrema uttrycken för den, och det kan göras på ett ganska smidigt sätt genom att ställa ledande frågor och så vidare.

Sedan tycker jag även att en kan dra paralleller till just mobbing, som jag gjorde innan. Det är något de flesta kan relatera till tänker jag mig. Fråga om de tycker en ska stå passiv om någon är taskig mot någon annan. Det är såklart att personen som är taskig är en idiot, men genom att ignorera problemet så underlättar en att personen ska kunna fortsätta med sin idioti, och den som blir utsatt blir ju precis lika utsatt i vilket fall. Om en verkligen tycker att något är idiotiskt så borde det inte vara så svårt att sätta sig emot den som säger det. Fråga om de skulle resonera på samma sätt som de hörde någon säga rasistiska saker. Det är viktigt att sätta sig emot även det en kanske tycker är såpass korkat att det borde vara självklart att ingen säger det. Det räcker liksom inte med att själva ha ”bra” värderingar, utan en måste även visa att de dåliga värderingarna inte är okej. Om en inte markerar emot sådant så kommer människor att tänka att det är okej att skämta om sådant, att ha de värderingarna.

Ingen människa är mer lämpad för tungt arbete.

Ibland hör en privilegierade människor prata om arbete. De kan till exempel säga att de inte pallar med att inte få bestämma över sina arbetasdagar själva, eller aaaldrig skulle orka med så stressigt/fysiskt tungt arbete som vissa gör och så vidare. Jag har nyheter: det är inte bara för er det suger att arbeta under dessa former, det är en smärta för alla. Det är inte kul för någon att inte kunna planera sina egna dagar, att behöva jobba mycket, att stressa eller att jobba tungt. Skillnaden är att vissa inte har möjligheten att välja bort, att känna efter. Samma gäller när folk håller på och ”unnar” sig typ lite ledigt, för att ”jag tycker det är viktigt att ta hand om sig själv” eller för att just de måste ”varva ner” ibland. Du är inte ensam om detta! De flesta skulle nog unna sig en dag ledigt oftare om de kunde. På samma sätt hade du gått till jobbet och slavat även om du egentligen inte hade lust om du var tvungen till det.

Det är inte heller helt ovanligt att människor med tunga, stressiga jobb, till exempel inom vården, hyllas för att de är så himla starka. De är så starka som orkar. Som om det handlade om val och egenskaper och inte om vad en är tvungen till. De flesta som behöver vara starka är det, i alla fall för ett tag. Men det sliter mer på kroppen, något som märks i att folk med tunga yrken i regel dör tidigare, får mer arbetsskador och så vidare. De flesta hade nog jobbat mindre om de hade haft möjligheten.

Den stora risken med detta är att en essentialiserar den dåliga livssituationen. Att en göra det till en fråga om vad olika personer har för fallenhet och inte, att vissa personer pallar mer skit än andra, och inte om att de flesta anpassar sig efter jobbiga livssituationer om de måste men att det är något som också sliter på en.

Det finns ingen som är mer eller mindre lämpad för ett tungt och slitigt arbete, det är något som alla människor borde ha så lite av som möjligt i sina liv. Alla människor borde kunna känna efter, ta en dag ledigt, fokusera på sina egna behov. Inte bara käcka lyckade entreprenörer. Alla människor behöver kunna göra detta, det är inte ett behov som plötsligt uppkommer i en särskild samhällsklass, utan ett behov som alla har men som vi måste undertrycka i olika grad beroende på vilken position vi har.

Kön spelar roll.

Ibland tycker folk att jag pratar för mycket om kön när jag pratar om relationer. De tycker kanske att det inte handlar om kön, utan att det handlar om Individer™. Vissa tycker kanske att jag som feminist borde bry mig mindre om kön och så vidare. Sedan slår de sig för bröstet för att de inte ”tycker kön är viktigt” och att de därför är så himla mycket finare och bättre feminister än jag, som är så himla könsfixerad och dömer folk efter kön och liknande.

Detta är vad jag kallar idealism; att ha en idé om hur en vill att saker och ting ska vara och sedan bara tycka att alla ska agera som i det här tänkta drömsamhället på direkten. Vi vill ha en värld där kön inte spelar roll, därför ska vi nu, i denna stund, agera som om kön inte spelar någon roll. Alla som pratar om kvinnor och män som grupper är själva orsaken till ojämställdhet och så vidare.

Det är jättefint att folk vill ha jämställdhet och så, men det räcker tyvärr inte. Jag tänker att grunden för all form av samhällsförändring är att skapa en idé om var en vill komma, men en kan liksom inte stanna där. En måste också identifiera vad i dagens situation som gör att vi inte är där. Om män och kvinnor inte är jämställda kan vi inte låtsas som att de är det, utan vi måste utgå från den här olikheten i livsvillkor för att skapa en idé om hur en kan nå jämställdhet.

Att låtsas som att män och kvinnor bara är olika slags Individer™, att det inte finns något i deras personlighet och liv som beror på deras kön, är att göra jämställdheten en stor björntjänst. Det är att gå direkt på målet och agera som om samhället vore jämställt, som om kön inte spelade roll. Kruxet är att det ju verkligen inte är så idag. Kön spelar otroligt stor roll, och samhället är ojämställt. Den som vill förändra dessa förhållanden måste prata om kön, kan inte blunda för att det spelar roll. Det kanske är jävligt bekvämt att strunta i att göra detta, att låtsas som om vi redan nu lever i den jämställda världen och kan skita i att göra något åt saken, att låtsas som om det största jämställdhetsproblemet ligger i att feminister pratar om kön. Men så kommer vi inte nå jämställdhet, utan endast spela en stor jävla teater.

Män.

IMG_20130702_162253

Förra veckan var jag ju på festival och jobbade för Karlstad tjejjour. Vi hade ett tält där vi hade pyssel och liknande, dit folk kunde komma och hänga, samt ett gäng sängar som tjejer kunde sova i om det behövdes.

Nå, nu tänkte jag i alla fall skriva lite om Män, ett fenomen jag observerat mycket under denna festival.

Kommentaren ”men varför finns det ingen killjour” haglade tätt. Inget hindrar någon från att starta en jävla killjour. Det är inte så att tjejjourerna har startat sig själva. Vissa verkade liksom vilja bli diskriminerade. De kom in i tältet och ba ”vadå äre bara för tjejer eller” och när vi sa att killar var välkomna in så typ… mumlade de lite och gick? Så jävla fånigt.

Många män tog också helt ogenerat fruktansvärt mycket plats. Alltså verkligen skrek och hade sig. Då körde vi såklart ut dem, vilket vi även hade gjort om de var tjejer. Grejen var bara den att det aldrig var tjejer. Det var aldrig tjejer som ägde hela rummet på bekostnad av andra, det var aldrig tjejer som pratade med så hög röst att det hördes i hela tältet.

Även de ”snälla” killarna hade dessa tendenser, tendensen att äga rummet, att antingen föreläsa för tjejerna eller bara prata med varandra så att tjejerna satt och lyssnade och fnissade åt alla deras lustigheter. Tendensen att omforma hela umgänget efter sitt eget tycke.

Förstod jag inte meningen med kvinnoseparatism innan gör jag det garanterat nu.

Vem har rätt till tolerans?

Ofta talas det om att en ska ha ”tolerans” och/eller ”förståelse” för olika saker. Jag tycker att detta är en intressant retorik på många sätt, dels för att jag tycker att ”tolerans” verkligen inte är något vi behöver mer av rent generellt (gud vad mycket skit folk tolererar) men främst för att det alltid är intressant att se när denna retorik plockas fram och av vilka. Om vi till exempel ser på Husby så har det funnits en ganska stark borgerlig röst om att en ska ”förstå” polisens situation. De har det svårt, det är jobbigt med ”bråkstakar”, de måste faktiskt också får försvara sig och till slut min favorit: poliser är också människor!

Det stämmer såklart allt detta. Poliser är människor. Tyvärr är de människor som valt att ägna sitt liv åt att arbeta för att medelst våld upprätthålla den borgerliga staten. De har också valt, för här handlar det faktiskt om medvetna val, ett yrke som är riskfyllt och som inbegriper jobbiga situationer som att ”få lugn” i jobbiga områden. När någon kallar en polis för snutjävel eller gris eller något så kan detta inte jämföras med att polisen kallar något för blatte, svarting och liknande. Polisen har i situationen ett maktövertag, de har vapen och annan utrustning men framförallt så har de lagen på sin sida.

Så varför riktar vissa människor sina sympatier gentemot polisen snarare än ”bråkmakarna”? Varför är det polisen som vi ska se ”människan” inom? Den som förtjänar sympati är väl inte den som har en maktposition, har haft möjlighet att välja bana i livet och så vidare?

Samma fenomen kan observeras på många olika ställen. Ofta så uppmanas kvinnor som blivit utsatta för förtryck i relationer att se ”människan” hos sin förtryckare, vi uppmanas till att se ”människan” som ligger och trycker i Åkessons inre. Uppmanas han som slår sin fru att se människan i henne, uppmanas Åkesson att se människan i invandraren hen vill utvisa? Nej, de förutsätts inte ha den kapaciteten, det intresset. De ses som oföränderliga, det är vi andra som ständigt ska sträva efter förståelse av deras uppenbarelser, som behandlas som vore de orubbliga berg.

När människor predikar vikten av tolerans och att ”se” det fina i andra människor så görs detta ofta med en klapp på den egna axeln och med något slags anspråk på att vara humanistisk. Men varför är det bara vissa människor som förtjänar att åtnjuta denna tolerans och förståelse, och varför är dessa människor nästan aldrig de förtryckta utan tvärtom förtryckarna? Är det för att förtryckarna inte antas kunna ändra på sitt agerande, inte anats kunna se andra människor? Är de i så fall värda vår tolerans och sympati? Eller handlar det om en förlängning av samma maktordning som gör de förtryckte förtryckta och förtryckarna till förtryckare till att börja med?

Använt såhär blir talet om tolerans och förståelse ännu ett maktmedel som riktas mot de som har det sämre. De som har det sämre ska liksom anstränga sig för att göra ett rollövertagande och förstå sina förtryckare, men förtryckarna behöver inte göra detsamma. På detta sätt upprätthålls förtrycket, eftersom de underordnade ständigt tvingas till att se sina förtryckare som människor och därmed inte till fullo kan känna ilska och omkullkasta ordningen. De uppmanas ständigt till empati, en empati som blir förlamande om de vill ta sig ur sina bojor.

Nej, jag har inte glömt ett skit.

Ett av de mest störiga kommentarsfältsbeteendena är människor som skriver typ ”bra skrivet, men du har glömt några grejer” och sedan skriver lite strunt om hur saker och ting ”är” som de tycker att jag borde lägga till i min text. Fan vad irriterande de är. Nej, jag har inte ”glömt” ett skit utan skriver precis det jag vill skriva, och utelämnar de saker jag vill.

Vad detta handlar om är att på ett väldigt ”artigt” sätt ta tolkningsföreträde. Att utgå från att skälet till att jag inte skriver något inte är att jag inte vill, utan att jag helt enkelt inte var tillräckligt smart för att klura ut det, är att göra anspråk på att sitta inne med sanningen, och att alla som inte håller med bara har ”glömt” saker.

Det är så otroligt förminskande och ignorant att kommentera på en text med en utredning av till exempel hur kapitalismen fungerar och skriva ”du har glömt x” och sedan bara mangla på med sitt eget perspektiv, som om jag inte hade tänkt igenom mitt perspektiv noga, som om jag inte var medveten om hur jag formar mina idéer.

Ibland har folk helt enkelt olika åsikter och uppfattningar om saker, det är en fråga om ideologi. Jag är väldigt medveten om att jag baserar mina åsikter på min ideologi, men vissa verkar tro att de själva är ”objektiva” och att alla som inte håller med dem rakt upp och ner har fel, har ”missat” saker. Bara inse att dina åsikter inte är så jävla intressanta att enda skälet till att folk kan utesluta dem är att de har missat dem, det kan faktiskt handla om att människor bara tycker det är helt jävla irrelevant.

Varför är det så svårt att tänka sig produktionsformer utanför kapitalismen?

Texter om annorlunda produktionsformer än de kapitalistiska verkar vara något av det mest komplicerade människor kan läsa. Något gör att det blir väldigt svårt att begripa hur en skulle kunna organisera en produktion bortom kapitalismen. När jag tar upp till exempel slavsystemet som ett exempel på ickekapitalistisk produktion så tror folk att jag menar att slaveri på något vis vore att föredra, det tycker jag såklart inte. Den kapitalistiska produktionen är såklart friare för alla inblandade än vad slavsystemet var. Syftet är inte att säga att något är bättre utan att tydliggöra vad som är specifikt för kapitalistiska produktion, vilket jag bland annat anser är exploateringen av arbetare som säljer sitt arbete på en fri marknad.

Att produktionsformerna har förändrats över historien är ett faktum som knappast någon ifrågasätter. Den kapitalistiska produktionen har bara några hundra år på nacken, innan den har vi haft en mängd olika system för produktion där i princip alla har gått ut på någon form av utsugning eller exploatering av vissa människor som gjort att andra människor kan arbeta mindre.

Problemet för min del är liksom inte arbetet i sig, utan det ofria arbetet en utför för andra människors vinning, och som en ofta är tvungen att utföra för att överleva. Jag anser att det måste vara ett prioriterat mål i samhället att minimera mängden arbete, men det faktum att människor kan exploatera andra människors arbete är en stor bromskloss för detta och dessutom principiellt fel i sig. Jag tänker mig att i ett samhälle där människors arbete inte exploaterades, utan en själv fick skörda frukterna av sitt eget arbete, så skulle de flesta troligen välja att prioritera fritid i högre grad. Idag producerar de flesta människor väldigt mycket mer värde än vad de konsumerar, och det är dessutom inte de själva som har makten att utforma sitt eget arbete.

Att människor byter grejer med varandra, eller snarare delar upp arbete emellan sig, kommer såklart att ske i alla någorlunda utvecklade samhällen, problemet är inte detta utan den exploatering av arbetares arbete som sker. Ett ickeexploaterande system behöver (och kan) inte innebära att alla sköter sin egen produktion av förnödenheter, snarare handlar det om att alla som är inblandade i produktionen har lika mycket att säga till om och lika rätt till frukterna av arbetet. Du kan tänka dig ett helt land med en gemensam produktion som inte bygger på exploatering av mervärde, utan där alla får ta del av det som produceras.

Fantasilösheten i att inte kunna tänka sig ett sätt att organisera produktion som inte bygger på att vissa människor exploaterar andra är svindlande. Varför skulle exploatering vara en förutsättning för produktion? Troligen skulle det i ett postkapitalistiskt samhälle inte produceras lika mycket saker eftersom det inte skulle finnas något behov hos olika kapitalister att hitta på och sälja in nya produkter bara för att kunna tjäna pengar. Istället kan en tänka sig att människor på ett mer medvetet plan skulle styra produktionen i samhället på ett sätt som gav dem mest behovstillfredsställelse i förhållande till produktionstid. En kan till exempel tänka sig att det inte skulle behöva finnas 50 olika tandborstar att välja mellan i en vanlig mataffär eller att saker skulle produceras främst för att brukas länge och hålla istället för att produceras för att gå sönder och bytas ut. På det sättet är kapitalismen en förutsättning för den typ av produktion vi har idag, men frågan är om detta är något vi är det minsta intresserade av att behålla.

Jag tycker att det är uppenbart vilka nackdelar som finns i ett kapitalistiskt produktionssätt, helt enkelt att det styr produktionen från att handla om tillfredsställelse av mänskliga behov till att handla om att skapa tillväxt i det kapitalistiska systemet. Beteenden som är uppenbart irrationella om en tänker sig en situation där människor själva får tillgång till frukterna av sitt arbete och är fria att förändra sin produktion efter detta, som att producera helt onödiga grejer, saker som slängs eller som går sönder snabbt, blir inom kapitalismen rationellt eftersom människor dels tjänar på det, dels för att det är grundläggande för att systemet alls ska fungera.

Kvinnors känslomässiga makt.

Att män och kvinnor sitter inne på olika slags makt är en teori som framförs titt som tätt. Män sitter på den ekonomiska och politiska makten, men i gengäld sitter kvinnor inne på en slags ”känslomässig” makt, som dessutom ofta hävdas vara viktigare. Eftersom kvinnor lär sig att förstå och hantera känslor, knyta an till människor och så vidare i högre grad än män så anses vi ha en makt i detta som män saknar. Ibland talas det även om en sexuell makt, vilket både kan åsyfta att kvinnor kan ”styra” män genom att kontrollera tillgången till sina kroppar och, på ett djupare plan, att kvinnor har makt över reproduktionen.

Intressant här är vad en egentligen tänker sig att makt innebär. För mig är makt inte att ha vissa egenskaper eller färdigheter, jag anser till exempel inte att en stark person har makt bara i egenskap av sin styrka, däremot finns där en maktpotential som kan brukas. En person som är stark kan använda den styrkan som ett medel för att skapa sig makt över andra personer, men hen har inte per automatik makt. Kvinnor kan tänkas ha en viss maktpotential till exempel i att vi kan kontrollera tillgången på våra känslomässiga färdigheter, men vi brukar inte denna tillgång som ett maktmedel.

Jag menar dock att det i våra egenskapers natur, och främst när det gäller den känslomässiga makten, finns något som hindrar oss från att bruka den just som maktmedel. När kvinnor lär sig att förstå känslor lär de sig samtidigt att denna deras förmåga är något som ska användas för att tillfredsställa andra. Den förmåga kvinnor har är nämligen framförallt en fråga om att vilja något, att vilja se och förstå andra människor. Det handlar inte om att alla kvinnor är otroligt duktiga på att göra detta, utan om att de faktiskt tar sig tid att göra det. Det handlar om att kvinnor har lärt sig att de ska lägga denna energi på andra människor, att förstå andra människor. Detta skulle strängt taget män också kunna göra om de var tvungna till det.

Jag skulle säga att det är männen som har den känslomässiga makten, en makt de upprätthåller just genom att inte odla vissa egenskaper eller förmågor eller att inte uträtta vissa sysslor eller känna någon slags plikt eller behov av att göra det. Ungefär som en person som är oduglig på matlagning kan slippa arbete just på grund av detta så kan en person som saknar förmåga eller vilja till känslomässigt arbete slippa på grund av detta. I slutänden skapar detta såklart en situation där män utför mindre arbete än kvinnor.

Män får även makt genom att skapa känslomässig distans till kvinnan, något som kvinnan sedan försöker motverka genom att skapa närhet. Detta gör att det blir mannen som styr relationen och har ständig tillgång till kvinnan, medan kvinnan gör allt för att tillfredsställa mannen. Kvinnors känslomässiga makt är därför, om ens existerande, grovt kringskuren. De känslomässiga förmågor kvinnor är utrustade med är villkorade med att de använder dem för att tillfredsställa män, inte för att dominera över dem. Kvinnor som använder sina förmågor ”fel” blir ofta hårt straffade socialt, anklagas för att vara elaka, manipulativa och så vidare på ett sätt som män med motsvarande beteende aldrig görs.

Jag tänker mig att den sexuella eller reproduktiva makten faktiskt har en verklig potential att vara just ett maktmedel, eftersom det i högre grad bygger på egenskaper som är exklusiva för kvinnor. Kvinnor skulle faktiskt kunna begränsa mäns tillgång till deras kroppar, vilket skulle utgöra ett stort, ja rentav oöverkomligt, hinder för samhället och därmed också patriarkatet. En kan dock tydligt se hur just den här aspekten av kvinnors makt flitigt kringskurits av patriarkala strukturer. Det finns och har funnits omfattande system, såväl juridiska som sociala, som syftar till att kringskära kvinnors makt över sina egna kroppar, sin reproduktiva förmåga och sin sexualitet. Till exempel olika slags regleringar kring kvinnors rätt att göra abort, skämmande av kvinnor som föder barn utan att det finns någon stabil relation till en man med i bilden, något som i allra högsta grad lever kvar i moraliserandet kring och diskrimineringen av ensamstående mammor. Sedan finns det såklart också alla de normer kring hur kvinnor ska agera sexuellt, normer som inte sällan upprätthålls med hjälp av våld. Våldtäkten, både som faktisk handling och som ständigt överliggande samhälleligt hot, är också ett sätt att frånta kvinnor rätten att styra över sig egen sexualitet.

Detta är egentligen inga nyheter inom feminismen. En angelägen fråga för kvinnorörelsen har länge varit att kvinnor själva ska få makten över såväl kroppen som de reproduktiva förmågorna, något som mötts och fortfarande möts av enormt mycket motstånd, såväl politiskt som ”privat”. Kvinnors kamp för att bli fria från exploatering av sina reproduktiva förmågor är vad stora delar av den feministiska kampen har som kärna. Jag är säker på att detta skulle kunna användas som ett maktmedel för kvinnor på en kollektiv nivå, men lika säker är jag på att alla försök till att faktiskt använda det kommer att bemötas med våld och tvång för att återigen pressa in oss i den patriarkala fållan. För att den reproduktiva makten ska kunna användas som maktmedel krävs medvetet och kollektivt arbete. Att enskilda kvinnor i sina relationer når feministiska framsteg genom att villkora dessa förmågor med olika motprestationer ser jag inte som särskilt realistiskt.

Vidare borde själva syftet inte vara att använda dessa förmågor som valuta vid olika förhandlingar, utan att kvinnor fullt ut ska få makten att själva bestämma över dem och dessutom leva i ett jämställt samhälle. Att mena att kvinnor på olika sätt ska förhandla med sina kroppar och sin reproduktiva förmåga för att på så vis kunna köpa sig till jämställdhet är en återvändsgränd, eftersom det kräver att kvinnor fortfarande måste tillåta exploatering av dessa förmågor för att få leva på ”lika” villkor. Att leva på lika villkor endast på premissen att en tillåter sig exploateras är i själva verket inte någon fråga om lika villkor över huvud taget, utan endast om en skenbar jämställdhet som vilar på en djupt ojämställd grund.

Hela tanken på att kvinnor sitter inne på olika förmågor som vi ska handla oss till ett jämställt samhälle med bygger på en idé om att kvinnor framförallt ska vara nyttiga för män, och att det är i egenskap av just detta som vi kan få till bättre positioner för oss själva. För mig är detta inte någon jämställdhet, utan snarare en fråga om en vidare exploatering av kvinnor. Det handlar om att män ska släppa in kvinnor i sitt samhälle om de tjänar på det, och att kvinnorörelsens mål är att få till ett så fördelaktigt byte som möjligt. I mina öron låter detta mer som någon slags handelsstrategi för att skaffa sig så mycket fördelar som möjligt utan att i grunden ändra sin position än som någon slags social kamp för förändrade livsvillkor. Kvinnor kommer fortfarande att domineras och exploateras av män, även om vi kanske få mer lön för mödan.