Nyckeln till kvinnlig frigörelse är alltid en man.

Som modell och ideal för den kvinnliga frigörelsen står ofta den sexuella frigörelsen, och mer specifikt promiskuiteten. Att ligga med många, givetvis män, och medvetet klä sig på ett sätt som gör en attraktiv för män förknippas med att själv ta makten över sin sexualitet, att göra sig själv till ett sexuellt subjekt. För att ta makten över sin sexualitet måste en ständigt utöva den, visa att en verkligen verkligen vill knulla och försöka uppnå det. Älska kuk.

Det finns en tydlig idé om att kvinnor som nyligen blivit singlar ska ägna sig åt något slags vilt singelliv, som handlar om att komma över vissa män genom andra män. En kan inte sluta älska någon förrän en älskar igen, sägs det. På samma sätt berättas det sagor om kvinnor som flyr från patriarkala förhållanden, alltid med hjälp av en man. Prinsen kommer och räddar prinsessan från draken. Och det är klart att prinsen är bättre än draken, men räddningen är obönhörligen en man, alltid en man.

Nyckeln till kvinnors frigörelse är alltid en man. En man att ligga med, en man att fly med, en man att skyddas av, en man att komma över en annan man med, en man vars kuk en kan tillbe i sin sexuella frigörelse. Att som kvinna helt ta avstånd från män är inte accepterat. Visst kan en vara sexuellt återhållsam, men bara om det är i syftet att slå ut i full blom inför en framtida make. Visst kan en vara lesbisk, men bara om en genom sin sexualitet underhåller män, låter sig objektifieras. Om en inte använder sin sexualitet för att behaga män så är en inte någon riktig kvinna, och således inte heller människa.

Att helt ta avstånd från sex med män, inte för att ”spara sig” eller ”spela svårfångad” utan för att en helt enkelt inte är intresserad av att ligga med män är inte ett alternativ. Att säga ”jag är inte intresserad” som förklaring till att en inte gör det en ska göra för att vara knullbar godtas inte, istället blir en ett föremål för välgörenhet, för välmenande råd och försök att bli ihopförd med olika män. En kvinna som inte vill ligga med män föranleder nervositet, det går emot ordningen och tillståndet nästintill sjukdomsförklaras. Det blir en fråga om dåligt självförtroende, depression eller kärlekssorg, ett tillstånd en ska bli frisk ifrån eller peppas loss ur. Ingenting en kan göra av fri vilja, för att en faktiskt tror att det är det bästa.

Som singel får en höra från alla håll att det är viktigt det här med män. Att en ska ”passa på” att ligga runt, att en ska vara sexuellt frisläppt, att det är det som är frihet, att det är så en kommer över sitt ex. Men jag vill inte komma över mitt jävla ex, jag vill komma över hela jävla patriarkatet, hela manligheten, och det är ingenting ett knull råder bot på. Jag vill inte bli av med behovet av bekräftelse från en man, utan från alla jävla män. Jag vill inte gå från en man till en annan, ständigt byta upp mig till bättre och snällare män utan att komma ifrån patriarkatet. Jag vill vara min egen, jag vill skapa min egen frigörelse och ha min sexualitet för min egen skull. Det är inte enskilda män som är problemet i detta, utan hela jävla manligheten.

Det går inte att vilja objektifiera sig själv.

Jag blir lite småirriterad på begreppet ”objektifiera sig själv”, dels av de skäl som jag beskrivit här men också för att jag tycker det är ett väldigt konstigt sätt att använda ord. Hur kan en objektifiera sig själv? Det handlar ju om att reducera sig själv till ett objekt, något jag har väldigt svårt att se som görbart. Jag förstår liksom inte har det ska gå till.

Det skvallrar också om att det skulle kunna vara en frivillig process att bli objektifierad. I mina ögon är det ett ganska sjukt sätt att se på saken. Jag förstår inte hur någon någonsin kan vilja bli reducerad till ett objekt, en sak för andra att agera på. Det handlar ju om att frånsäga sig all bestämmanderätt över sig själv, det är ingenting en liksom kan göra frivilligt. Det är som att säga att en människa skulle kunna bli någons slav av fri vilja. Det är kanske möjligt att någon kan göra det valet under någon slags enorm press eller manipulering, men hela diskussionen om vad som är frivilligt och inte blir bara så jävla irrelevant efteråt.

Att kvinnor lägger upp bilder på sig själva där de är snygga betyder inte att de ”objektifierar sig själva”. Att du vill visa dig attraktiv gör dig inte till ett objekt, du är fortfarande en människa och vill med största sannolikhet ses som en sådan. Att någon gör sig snygg gör inte att denne tycker att det skulle vara okej att behandla hen som en sak, helt utan egen vilja.

Att vara konstruktiv.

Det är viktigt att vara konstruktiv om en vill nå förändring får jag höra och läsa. Människor med makt berättar för mig vilka regler jag ska följa; deras regler. Förklarar för mig hur det fungerar, som om reglerna vore naturlagar och inte deras konstruktioner.

En ska vara konstruktiv och inte bli alldeles för arg utan prata med en liten stämma precis lagom låg för att den ska kunna ignoreras, konstruktiv och starta en namninsamling som politiker kan strunta i istället för att starta kravaller, konstruktiv och föra en ”dialog” på maktens villkor istället för att störta den.

Att vara konstruktiv handlar inte om hur en bäst når resultat, utan om att enbart göra saker som inte hotar makten. Att vara konstruktiv handlar om att göra det som inte väcker upprördhet och motstånd från maktens sida, och det är alltid detsamma som att inte hota den.

Det bästa vore såklart om alla var konstruktiva ute i sina förorter, så att makten kunde syssla med sitt ifred, kanske slänga en blick dit då och då och säga ”nejmen så sött, ett litet medborgarinitiativ, en liten demonstration”. Då och då åka dit för att ”lyssna” symboliskt, som belöning för att de varit så himla konstruktiva och inte stört, för att de följt den ”demokratiska” ordning som stipulerar att deras röster inte räknas. Det demokratiska skådespelet i sin fulla blom.

Att vara konstruktiv handlar om att försöka få makten villig att kompromissa med en, att försöka ha en så len röst, såpass låga krav, att de kanske kan tänka sig att ge med sig på några punkter. Ju lägre röst, ju mindre anspråksfulla krav, desto mer konstruktiv är en.

Vi måste sluta tro att förbättring kan ske på maktens villkor, vi måste kasta konstruktivitetens ok från våra skuldror och skrika: vi vägrar kompromissa, vi vägrar gå med på era spelregler, nu är det våra som gäller. Vi måste omfamna det okonstruktiva, det kompromisslösa. Vi måste sluta tro att det är möjligt att acceptera deras regler utan att förlora från första början.

Vi behöver inte förtryck för att uppleva kärlek.

Ofta när en kritiserar heterorelationer så får en höra ett resonemang i stil med att en ska ta det goda med det onda. Alltså att det är sådant en ”får ta” för att livet blir så himla tråkigt annars, utan spänningen som finns i romantiken och gud vet allt. Det finns liksom en idé om att det är så en gör när en ”lever”, alltså ingår i heteromonogama förhållanden, och att det är en sån där grej en bara inte får prioritera bort eftersom en då ”missar” så himla mycket bra och fint. Det hela beskrivs alltså som en del av hur det här med kärlek och förhållanden fungerar, något alla människor helt enkelt måste gå igenom för att ta del av det fina. Ett nödvändigt ont.

Men grejen är, att det förtryck som kvinnor utsätts för i relationer är varken någon naturlig del av livet eller någon nödvändighet för att kunna uppleva kärlek. Det rör sig inte om något slags relationsproblem som alla människor genomgår för att kärlek är så för alla, utan det är förtryck som specifikt kvinnor utsätts för i heterorelationer. Det är ingenting allmänmänskligt, utan det är något som kvinnor får genomlida just för att de är kvinnor. Det är specifikt kvinnor som offras på tvåsamhetens altare, om genomlider förtryck och ofrihet, som blir exploaterade på arbetskraft och kärlekskraft.

Jag har också svårt att se hur detta skulle vara något nödvändigt för att ta del av det fina i kärleken. Min erfarenhet säger mig att ju mer jämställt ett förhållande är desto finare och kärleksfullare är det. Jag tänker mig att kärleken i ett postpatriarkalt samhälle skulle vara väldigt annorlunda från hur vi idag upplever den, och detta på ett ensidigt positivt sätt. Jag tycker att det är en absurd tanke att kärlek på något sätt skulle kräva att en av parterna är förtryckt, för mig är förtryck och kärlek två saker som står i motsats till varandra. Förtrycket är något som hindrar kärleken från att blomma, något som hindrar oss att möta varandra som människor och istället tvingar in oss i snäva könsroller, något som ger oss dominans och underkastelse istället för jämlikhet och frihet.

Det är kanske så att kvinnor idag måste ställa upp på visst förtryck för att leva tillsammans med män. Detta gör inte att det är så det måste vara, det är snarare en otroligt tragisk realitet i det patriarkala samhälle vi tyvärr lever i. Det är en realitet vi måste kämpa emot på alla tänkbara sätt.

Jag tror inte att alla relationer skulle vara perfekta i ett postpatriarkalt samhälle, men jag tror att en stor del av det som gör att kvinnor lider i relationer skulle försvinna. I mina ögon är det här något som avsevärt skulle förbättra vår samvaro med varandra. Jag ser jämställdhet som en förutsättning för att sann och fri kärlek ska kunna blomma, inte som ett hinder i vägen för den.

Förtrycket utövas även av de vi älskar.

Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.

Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.

Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.

Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.

Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.

Måste världen veta att du tycker en person är snygg?

Ibland får en frågan: ”men om en tycker någon är snygg, då vill en ju säga det, hur ska jag göra för att inte tvångsobjektifiera?”

Vad sägs om att bara… inte säga det? Är det viktigt för dig att världen vet att du tycker att någon person är snygg? Varför känns det så viktigt att säga det, egentligen?

Vissa verkar tycka att komplimerandet är typ en helt omistlig del i att visa intresse för människor. Om en vill ligga med någon så bara måste en säga att den personen ser bra ut.

Jag tänker att det finns så många andra sätt att visa uppskattning och intresse på. En kan vara intresserad av den andra personen, ställa frågor. En kan visa att en vill lära känna personen. Det finns så många sätt att göra som inte inkluderar uppskattande kommentarer om utseendet.

I mina ögon är det inte ett problem att människor typ ger uppskattande kommentarer om mitt utseende när vi har etablerat någon slags relation, men det är ett problem om det är det som sätts i fokus vid det första mötet. Detta är, enligt mig, ett form av tvångsobjektifierande. Det handlar om att sätta en persons utseende i fokus det första en gör när en möter denne, att berätta att ”det är framför allt det här jag värderar hos dig”.

Hur tänker ni att det får den personen att känna och tänka kring sig själv? De flesta blir nog glada såklart, eftersom kvinnor ofta tutas i att deras utseende är det viktigaste de har från att de är små små barn. Men det får en också att fortsätta känna just detta, att det är utseendet det handlar om. Det får en att bli ännu mer självmedveten.

De relationer jag har känt mig som mest bekräftad i har varit sådana där min person stått i fokus, inte mitt utseende. Komplimanger kring utseendet kan fylla ett hål, men bara högst tillfälligt, och det ger genast en törst efter mer. Däremot att någon visar ett genuint intresse för vem jag är, det får mig att känna mig bekräftad och sedd på ett helt annat sätt.

Twitter 20/7. Att objektifiera sig själv.

Jag blir så jävla provocerad av folk som anklagar kvinnor för att ”objektifiera sig själva”. Vad fan tror ni i det här skitsamhället. Kvinnor objektifieras överallt, vi får dagligen veta att vårt utseende är allt, ändå är det tydligen vårt ansvar att inte lyfta fram det.

Det talas om att som kvinna ha ”integritet” och ”sätta gränser” så att en inte objektifierar sig själv. Hur fan ska en kunna sätta gränser för detta som präntas in i skallen på en varenda jävla dag. HUR kan det vara upp till mig? Jag tycker att det är en jävligt sjuk tanke att jag som individ ska ta personlig ansvar för att inte påverkas av patriarkatet. Då har en liksom inte begripit patriarkatets otroliga makt. Den som griper tag om kvinnors självbilder med järnklor. Det går inte att sätta gränser för patriarkatet, ty patriarkatet finns fan överallt, påverkar alla.

Kvinnor förtrycks dubbelt, först av patriarkatet, sedan när vi blir tillsagda och skämmade för att vi påverkas av det. Jag vägrar fan skämmas för att jag blir påverkad av patriarkatet och tycker att det är viktigt att vara snygg. Det är fan inte mitt fel. Men förlåt att jag ”objektifierar mig själv”. Det är såklart mitt fel att jag inte kan sätta stopp för den press som legat på mig hela livet. Förlåt för att jag också påverkar av det som sägs, visas, präntas in i mig varje jävla dag, och har gjorts så länge jag kan minnas.

Jag är så trött på denna eviga jävla dubbelbestraffning. Detta eviga krav på att själv motverka allt det en blivit inlärd i så länge.

Den uppvisning i dominans och underkastelse som kallas service.

Vad är bra service? Jag tänker att det handlar om att det finns tillräckligt med personal på ett ställe och att den personalen gör sitt jobb på ett proffsigt, snabbt och oomständligt sätt. Jag tänker att det handlar om att veta hur en till exempel ska ta en beställning, vilka följdfrågor en ska ställa så att alla blir rätt och så vidare. Men många verkar lägga mer i begreppet. De vill inte bara att människan ska utföra sitt jobb utan de vill att hen ska se jävligt glad ut när hen gör det. De vill kanske att hen ska småprata lite, om de själva är intresserade såklart.

Ofta beskrivs detta som ”det lilla extra”. Men vad är egentligen ”det lilla extra”? Jo, det är underkastelse. Att ge det lilla extra handlar om att vara ”serviceminded,” vilket är något annat än att ge bra service. Att vara serviceminded är att anstränga sig för att tillfredsställa kunden utöver det som krävs för att utföra själva yrket. Att liksom se kunden alla behov och anpassa sin person efter dem.

Serviceminded är ett krav på hur en person ska vara i sig själv, och kravet stipulerar: villig att tillfredsställa. Och denna villighet måste såklart, för att uppfattas som äkta, även överträda vad själva yrket egentligen kräver. Den innebär att småprata lite om det är vad kunden vill, att ta en totalt orättvis utskällning med glatt humör, att stå ut med otrevligt beteende från kunden men aldrig själv få bita tillbaka, att ha ett leende på läpparna som säger ”jag vill göra det här för dig”.

Det är intressant hur mycket av att vara serviceminded som handlar om att få kunden att känna att det inte alls är en tjänst hen betalar för, utan att den där personen faktiskt älskar att tillfredsställa alla behov kunden känner. Att visa minsta spricka i fasaden innebär att personen ifråga inte är serviceminded.

Detta handlar om att utöva makt. Det handlar om att kunden, den som betalar, har mer rätt än personalen. Mer rätt till sina känslor, mer rätt att visa sig irriterad, ledsen, arg. Personalen ska dock alltid bita ihop, tränga undan sina känslor. Detta är den uppvisning i dominans och underkastelse som kallas service.