Det finns en utbredd uppfattning att mäns könsroll är mer snäv än kvinnors könsroll. Jag har själv flera gånger spritt denna uppfattning utan att egentligen tänka över om det verkligen är så. Efter att ha funderat lite på saken har jag nog ändå kommit fram till att så inte är fallet, utan att det tvärtom är det motsatta som föreligger.
Jag menar att denna uppfattning grundar sig på två olika saker, dels den gamla vanliga om att kvinnoförtrycket alltid ska förnekas, men också en klassaspekt. Vissa män, framförallt inom någon slags kulturell medelklass, vill gärna framställa sitt eget agerande som normbrytande och subversivt. De vill helt enkelt inte förstå eller erkänna att de gör sig skyldigt till exakt samma sunkiga manlighet som vilken enkel arbetare som helst. Därför säljs saker som att Prata Om Känslor in som normbrytande trots att detta är något som manliga poeter, trubadurer och så vidare gjort hur länge som helst. Att ideal ser olika ut i olika delar av samhället borde inte vara någon överraskning, och det finns såklart män som omhuldar en helt annan slags manlighet än den Birro ger uttryck för och tycker att Birro är en pajas (med rätta), men Birros manlighet är icke desto mindre manlighet. Detsamma gäller såklart för kvinnlighet, den kvinnlighet som på vissa ställen upphöjs tycker andra är trams, detta gör det inte mindre till ett av många kvinnoideal. En kan aldrig inte en position som alla tycker är beundransvärd, det är ett mänskligt villkor och inte ett manligt eller kvinnligt.
Det stämmer att kvinnor till exempel tillåts att ha fler olika slags kläder på sig, men detta är egentligen bara ett uttryck för kravet som finns på oss att vi ska tillfredsställa den manliga blicken. Kvinnor som inte använder sin ”valfrihet” i fråga om utseende till att tillfredsställa män blir socialt straffade för detta. Det är en slags påtvingad valfrihet, vi kan inte bara skippa att göra dessa val och se ut lite hur som helst utan vi måste lägga tid och energi på att välja. Det kan säkert kännas tråkigt för män som är intresserade av att klä sig lite annorlunda att möjligheterna är begränsade, men det är inte för den sakens skull bara frihet för kvinnor att ha mycket kläder att välja mellan, det är nämligen en frihet som grundar sig i ett tvång.
Om vi tar ett exempel på normöverskridande beteende: att fördela barnomsorgen i hemmet jämlikt. Män som tar ”sin del” av föräldraledigheten är visserligen inte särskilt vanliga, men de hyllas som fan. Det är ba: ”guuud vilken fin och jämställd kille som går där med sin barnvagn låt mig kyssa marken du går på”. Hyllande av kvinnor som är hemma mindre med sina barn? Inte riktigt samma sak va? Har seriöst aldrig hört någon hylla en kvinna för att hen är hemma lite med barnen. Snarare brukar det låta att hen är en ”dålig mor”. Som när kvinnor som har makar får frågan ”var är barnet” när de ska på tjänsteresa eller whatever, och lämnat ungen hemma med dem. Tänk er istället en situation där mannen tagit med ungen på tjänsteresan, alltså gud vilken jävla hyllningsstorm som hade mött hen.
Men framförallt så finns det en stor mängd roller tillgängliga för män som inte bygger på att de ska vara något slags objekt för åtrå från kvinnor. Nästan samtliga roller för män bygger på att de göra något, att de är aktiva och kompetenta. Roller för kvinnor bygger ofta på detta men innehåller så gott som alltid en ganska stor komponent av att vi ska tillfredsställa den manliga blicken samtidigt. En kvinna måste alltid vara behagfull eller sexig när hen tar sig för saker, detta behöver inte en man. Det kanske beror på att kompetens och så vidare är en attraktiv egenskap i sig hos män, men det gör det icke desto mindre sant att män slipper den komponent av att behöva vara ett objekt som kvinnor ständigt utsätts för. De kan därmed i högre grad realisera sig själva som kompetenta inom något område utan att bry sig om vad folk tycker om deras utseende, utan att för den sakens skull sluta betraktas som ”riktiga” män.
De kvinnor som vägrar objektifiera sig själv blir inte sällan avskrivna sin könsidentitet, vilket som känt, och sorgligt nog, är en viktig del i att över huvud taget bli erkänd som människa i dagens samhälle. De ses inte som kvinnor, som könsvarelser, utan bara som några slags avarter, något konstigt djur med hår under armarna och fula kläder. Samma gäller i viss utsträckning för lesbiska kvinnor, som antingen blir sexualiserade av idioter som tycker att deras sexualitet ska vara till för deras skull, eller betraktade som såpass okvinnliga att de inte längre är kvinnor. Detta har jag faktiskt aldrig hört sägas om män (med detta inte sagt att det aldrig förekommer). Jag har aldrig hört den föraktfulla ”vad är det där för en varelse”-tonen när någon pratar om en normbrytande eller homosexuell man, som jag så ofta hört när det talas om en kvinna i samma position. Detta handlar om att kvinnan i mycket högre grad är sitt kön, medan mannen främst är en människa. Om kvinnan inte realiserar sig själv som könslig varelse, det vill säga i (erotiska) relationer till män så är hon inte kvinna och heller inte människa.
Som kvinna måste du alltid förhålla dig till objektifieringen. Du måste alltid vara attraktiv först och främst, sedan kan du prestera eller ha din egen stil eller vad du nu vill. Prioritetsordningen ser inte likadan ut för män. Där hamnar saker som att prestera och så vidare högt, att locka till sig en kvinnan kommer efteråt, inte sällan som en funktion av detta.
Både män och kvinnor begränsas av patriarkala strukturer och könsnormer, och det är angeläget för båda att dessa strukturer ska jämnas med marken. Icke desto mindre är kvinnor mer begränsade, inte bara av könsmakten utan också av rollerna i sig. Att det sedan finns roller kvinnor har tillgängliga som framstår som attraktiva för vissa män säger i sig ingenting. Det är så genusordningen funkar, och så ser det ut för alla. Däremot är kvinnors roller på intet sätt ”friare” än män, hur bittert olika män än önskar att de fanns tillgängliga allihop. Tro mig, det gör kvinnor också.
