Fanny Åström – Sida 179 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Twitter 9/6. Om högern.

Ibland hör en dock högermän som klagar på att feminismen är för vit och medelklassig. Och då vet en att deras agenda inte är att bredda så att säga. Ungefär som när Timbro ba: ”Iogt-nto är sexister” [apropå detta]. Det är knappast som att de ba *kämpar* emot sexism annars. Högern är bäst på att ta till sig kritik mot klassamhället, sexism och rasism när det passar deras agenda. Bryr sig inte en skvatt annars. Tog faktiskt lite illa upp när Timbro ba ”lyfte upp” mitt inlägg om Iogt-nto på grund av ”viktig kritik”.

Min lärare tyckte att högerideologi var ”komplicerad” men det är ju för att högern inte har någon sammanhängande ideologi. Högerns ideologi är att de ska behålla sitt klassvälde. För detta ändamål tar de till de medel som passar. Det är därför till exempel konservativa och liberaler funkar så jävla bra tillsammans, de är två krafter som behövs för samma mål. Är det inne att vilja ha välfärd? Skicka ut en konservativ! Är det inne med öppna gränser? Skicka ut en liberal! Det märkligaste är när dessa tu blandas i samma kropp. T.ex. liberaler som gillar kungahuset! Helt orimligt om de hade drivits av ideal. Men grejen med högern är att de inte drivs av ideal! Därför är de framgångsrika. De är som kameleonter, klär sitt klassvälde i rätt mönster. Allting kokar dock ned till att de som behövs för att ”lösa problemet” är antingen kapitalism eller någonting som ej ska lagstiftas om.

Vänstermänniskor som beklagar sig över att högern är inkonsekvent och så vidare, sluta försök förstå högern som ni förstår er egen ideologi. Istället bör ni förstå högern som en i grunden oformlig klump som ändrar färg och form efter vad som krävs för målet: klassherravälde! För mig är det viktigt att vara konsekvent och inte ansluta mig till analyser jag inte står bakom helt. Detta skiter högern i.

På grund av detta har jag slutat göra skillnad på olika högerideologier. Det är samma skit, det vill säga kapitalism och klassvälde, men i olika förpackningar. Sedan finns det högermänniskor som verkligen håller på en ideologi och försöker vara konsekventa i den, men de är ganska marginaliserade. Eller så anställs de av Svenskt Näringsliv och får betalt för att lyfta fram den sidan av sina åsikter som gynnas Svenskt Näringslivs agenda.

Finns ju högermänniskor som gör anspråk på att vara ”vettiga” och typ ”förstå att en är vänster men tycka lite annorlunda”. DET ÄR EN FÄLLA! Det de vill är att dra in er i sitt spindelnät av klassherravälde och kapitalism och få er att tänka ”det finns nog vettiga liberaler i alla fall”. De vill få er att tro att ”det inte är så stor skillnad”. Men det är verkligen milsvid skillnad. Ni vill helt olika saker. All den vettighet och ideologiska stringens som finns inom högern suger kapitalismen upp och omformar efter sina egna intressen.

Läget och bloggnyheter.

Igår fick jag någon slags panikångestattack. Det är första gången jag är med om något liknande, och det var såklart en jävligt oskön upplevelse. Nu är det över i alla fall, och jag funderar på hur jag ska hantera det på bästa sätt.

Utöver detta är det rätt schysst. Det bästa med sommarlovet är att jag kommer ha så jävla mycket tid för att skriva. Ska dels blogga mycket såklart, men även försöka mig på något längre projekt, eller i alla fall skriva mer essäer. Idag tänkte jag skriva om två grejer som relaterar till relationer, nämligen kvinnor som är ”needy” och det här med att som kvinna få bestämma mycket i hemmet. För övrigt har jag nu gjort en sida av ett inlägg jag skrev med en sammanställning av sånt jag skrivit om könsmaktsordningen i relationer, för den som är sugen på att bli lite mer jämställd. Den finns här, också såklart i menyn ovanför där alla sidor finns (även donationssidan för den som tycker att jag förtjänar lite pengar för mitt bloggande). Den som har något schysst tips på lager om vad en kan läsa får verkligen jättegärna skriva in det i kommentarsfältet under.

Jag har, för den som inte märkt det (har skrivit det två gånger redan), en ny kategori som heter ”kommunism” där jag har lagt i en del gamla inlägg som jag anser relaterar till ämnet. Det efterfrågas ofta att jag ska skriva om det där med kommunism, men det är såklart lika omöjligt att sammanfatta som att sammanfatta feminism. Många idéer som jag förstår som kommunistiska kanske många tycker inte är det alls, eftersom de aldrig blivit presenterade för dem som kommunism. Det är ju sjukt stigmatiserat och så vidare, så det är inte så konstigt. Den som är intresserad av hur jag tycker och tänker kring saken samt vilka tankegångar jag ser som kommunistiska kan alltså kolla där. Eftersom mitt sommarprojekt är att ”läsa och förstå Marx” så blir det förhoppningsvis mer där.

Nå, detta om detta.

Kvällshimmel.

Twitter 7/6. Om vikten av intersektionalitet och ”demokratiska medel”.

Gud, folk som inte greppar vikten av att arbeta intersektionellt i alla emancipatoriska rörelser. Ingen har sagt att den feministiska rörelsen ska sadla om&bara jobba antirasistiskt, däremot att vi som alla andra måste sluta förtrycka. Det är ett jävla problem att feminismen främst fokuserar på vita medelklasskvinnors frigörelse. Vi måste omfatta alla kvinnor.

Detta är ett problem inte bara för dessa kvinnor, utan för hela feminismen som rörelse, eftersom det gör den plakatartad och tunn. Det finns en gräns för hur länge det är intressent och subversivt att prata om att vita medelklasskvinnor har problem, vi måste bredda. Jag stör mig själv något enormt på feminism som bara handlar om sådant som att det är fel med könade barnkläder och bra med genusdagis. Och det är häri den mesta kritiken har legat imo. I att feminismen kommit att mest behandla frågor som berör privilegierade kvinnor. Samtidigt har en glömt frågorna om de kvinnor som befinner sig längst ner, de kvinnor som skrubbar medelklasskvinnornas toaletter. De kvinnor som sliter ut sina kroppar i fabriker för att tillverka medelklasskvinnornas skor, smycken, mobiler och kläder. Istället handlar det om barnkläder och om glastak, något som knappt berör någon av dessa kvinnors vardag. Och så förväntar de sig att dessa kvinnor på något sätt ska se den här kampen som deras, som om den omfattade den. Nej, det handlar inte bara om ”vem som får tala” utan vad det talas om, vilket såklart hänger samman med talarlistan.

Det funkar inte att säga sig omfatta alla kvinnor men bara fokusera på en snäv grupp privilegierade kvinnors behov. Värre är dock föraktet som kan komma när ”fina” feminister tycker att andra gör ”fel” pga delar inte föräldraledigheten eller whatever. Jag har nyheter: alla kan inte dela den jävla föräldraledigheten lika, för vissa så är mannens högre lön helt jävla nödvändig. Feminism kan för fan inte handla om att alla kvinnor ska göra ”rätt” val, det måste handla om att möjliggöra detta för alla kvinnor. När feminister ägnar sig mer åt ängsligt livsstilspositionerande än åt politisk kamp så är något jävligt fel.

Och så en liten bonus om det här med att en ska använda ”demokratiska medel”:

Alltså gud ta era ”demokratiska medel” och kör upp i röven MVH våldsbejakande vänsterextremist. Öppen fråga till alla demokratilovers: När har en rätt att sluta använda demokratiska medel och börja med ickedemokratiska? Vad är ens ”demokratiska medel”? De som den styrande makten råkat bestämma är okej? Klart det funkar att lyda lagen när lagen är utformad för dina jävla intressen. Vilken överraskning. Oj oj vilken konstig slump att de här ”demokratiska medlen” tyvärr inte räcker till för att du och din klass ska kunna driva er agenda.

Svar på kommunistfrågor.

Här kommer svaren på kommunistfrågorna i frågestunden här. Jag vill påpeka att jag verkligen inte är någon expert på området Marx och så vidare, så ta det jag skriver där med en nypa salt. Om du vet bättre än jag så får du gärna kommentera.

Vad är det som får dig att kalla dig kommunist? Vad i ditt tänkande gör att du identifierar dig som kommunist?

Samt:

Kan inte du skriva lite om din definition av kommunismen, när du insåg att du var kommunist och vad du ser som skillnaden mellan socialism och kommunism? Vet att det finns olika definitioner, och en del förespråkar väpnad revolution, hur ser du på det?

Jag började väl kalla mig kommunist för typ tio månader sedan, när jag kom hem från Bryssel och började hänger med gamla vänner igen som också kallade sig kommunister, läste på mer om kommunism och så vidare. Jag hade gått väldigt mycket åt vänster under tiden i Bryssel, så det kom ganska snabbt när jag väl förstod vad kommunism innebar. Till en början var det lite obehagligt, just eftersom det är något som stigmatiserats så mycket, men när jag kommit över det så kändes det rätt som fan.

Det handlar främst om att jag definierar mig som motståndare till kapitalismen, och jag ser kommunismen som det trovärdiga alternativet. Att vara emot något tycker jag är precis lika legitimt som att vara för något, speciellt när det är en så stor grej som kapitalismen som verkligen genomsyrar allt.

Kommunism och socialismen är ju typ samma sak egentligen, som jag förstått det: drömmen om ett klasslöst samhälle. Sedan tror jag att Marx menade att socialismen snarare var ett steg på vägen, och kommunismen det slutgiltiga målet. Det främsta anledningen till att jag kallar mig kommunist är att socialist snarare tolkas som typ socialdemokrat idag, vilket jag absolut inte är. Dessutom älskar jag att sätta provocerande etiketter på mig själv, och jag tror att det är viktigt att ta tillbaks ord som är såpass laddade som ”kommunist”

Anledningen till att jag kallar min kommunist är att jag vill nå det klasslösa samhället, vilket jag inte tror går med mindre än att avskaffa kapitalismen. Jag vill inte typ ”utjämna klyftor” men fortfarande verka inom ramen för det kapitalistiska systemet, utan jag vill att den ojämna fördelningen av egendom och produktionsmedel ska upphöra och att lönearbetet ska avskaffas.

Inom kommunism ryms såväl anarkism, syndikalism och så vidare, så jag ser det som ett samlingsnamn. Exakt var jag står i fråga om metoder och liknande vet jag faktiskt inte, jag ser flera olika alternativ. Jag utvecklar dock några tankar lite längre ner i frågestunden.

Hur tror du som kommunist att vägen till ett bättre samhälle ser ut?

Ofta undrar ju folk om en vill ha reformer eller revolution. Det tycker jag är en konstig fråga. För det första så är grundfrågan alltid om det finns politisk vilja eller inte för att genomdriva reformer. Det är klart att det vore schysstare att göra saker genom reformer, men det bygger ju på att det är möjligt. Jag tycker inte att en ska banga kommunismen bara för att det inte kan genomföras inom ramen för rådande politiska system. Dessutom beror det på hur en definierar revolution, personligen ser jag revolution som en omvälvande samhällsförändring, oavsett om den sker inom ramarna för rådande politiska system eller om den sker genom störtandet av det. Oavsett så kräver alla större samhällsförändringar ett hot om våld, makten kommer inte att göra eftergifter om den inte känner att det är nödvändigt för sin egen överlevnad som institution/säkerhet.

Jag är däremot säker på att kommunismen inte kan införas genom en stark centralmakt som styr och äger allt, för att sedan lämna ifrån sig makt och övergå till en ”sann” kommunism, en sådan modell tror jag så gott som oundvikligen leder till diktatur och tyranni. Jag tror att det måste bygga på att människor tar kontroll över produktionsmedlen mycket på egen hand, och därmed har makten i sina egna händer, för att sedan påverka staten i rätt riktning.

Hur ser idealsamhället ut för dig?

Det grundläggande är ju att det inte ska finnas någon mervärdesexploatering, det vill säga människor ska inte kunna tjäna på andras arbete. Sedan tänker jag mig att människor ska ha betydligt mer fritid än idag eftersom vi ska sluta producera grejer vi inte behöver och effektivisera produktionen, och att människor ska jobba tillsammans mot gemensamma mål som beslutas demokratiskt (vilket inte betyder att någon ska kunna tvingas till att utföra ett visst sorts arbete) och som tar hänsyn till miljö och andra viktiga grejer. Jag tycker att alla ska bidra till samhället efter förmåga.

Och om man ska se på historien har ju alla länder som försökt genomföra kommunismen misslyckats, om det inte är ideologin vad tror du då det beror på? och hur ska vi göra (om vi ska uppnå ett kommunistiskt samhälle) för att undvika att detta sker igen?

Både ja och nej. Det beror på vad en menar med ”misslyckas”. För det första så har ju alla olika samhällssystem hittills ”misslyckats” eftersom de inte finns kvar, de betyder inte att de var dåliga eller inte tjänade sitt syfte. Kan en säga att kapitalismen är ”lyckad”? Den fungerar ju på det viset att de fortsätter existera och breda ut sig, men är den önskvärd. Min poäng är att orden lyckad/misslyckad inte kan användas hur som helst utan måste sättas i relation till vissa mål. Jag anser kapitalismen vara sjukt misslyckad i förhållande till saker jag (och många andra) värderar. Dessutom måste en se det i sin historiska och geografiska kontext. Till exempel: uppstod problemen i Ryssland i och med kommunismen? Var Ryssland ensamma om sina problem vid den tidpunkten? Knappast. Men ja, vi vet ju att vinnaren skriver historien, och vilka som ”vann” i fallet Sovjet är ju ganska uppenbart; västmakterna och således även kapitalismen. Detta är inget jag skriver för att förringa det som skedde i Sovjet, jag menar bara att det är svårt att snacka om vad som lyckats och misslyckats.

Dessutom behöver det inte nödvändigtvis handla om att försöken är fel i sig, utan också om att det finns ett sjukt massivt motstånd mot kommunism från en massa olika håll, och då är det klart att det är svårt som fan. Att kapitalismen är ett mer mäktigt system idag betyder inte att det är bättre.

Utan att veta alltför mycket om Sovjet, Kina och så vidare så menar jag på att anledningarna till att en inte nått till den sanna kommunismen till stor del varit att centralmakten varit för stark, att partiet haft för mycket makt och genom detta bildat en slags överklass som styr och exploaterar, vilket ju går emot grundtanken med kommunismen. En kom aldrig förbi ”arbetarklassens diktatur”, utan stannade i ett system som egentligen bara var menat att vara en övergångsfas. Sedan hänvisas det ibland till att dessa länder inte var industrialiserade när det kommunistiska övertagandet skedde, vilket som jag förstått det går emot Marx uppfattning om hur samhället ska utvecklas till kommunismen (det borgerliga samhället är ett nödvändigt steg i utvecklingen till kommunismen).

På frågan om hur detta ska undvikas så hänvisar jag till resonemanget ovan om problemet med att styra samhället centralt istället för att låta makten utgå från folket.

Jag vill minnas att du tidigare har skrivit att du inte är så intresserad av att försvara diverse tidigare försök att skapa en kommunistisk stat, i form av exempelvis Sovjet, Östtyskland eller Kambodja. Jag undrar dock om du tror att det faktiskt kan ligga något i att den person som är en politiskt visionär, som drömmer om och tänker sig en bättre värld och ett bättre samhälle som vi alla skulle kunna leva i, också mycket lättare utvecklar faktiskt hat mot människor som inte når upp till vad som krävs för att nå ett sådant samhälle, och att det kan vara en bidragande orsak till varför det gick som det i dessa fall? Dvs. vad som börjar som en genuin vilja att förbättra och en djup kärlek till sina medmänniskor på så sätt förvandlas till ett fruktansvärt hat?

Ja, den risken finns absolut. Däremot ser jag den inte som unik för för samhällsomstörtande ideologier utan anser att den finns överallt. Till exempel bland folk som till varje pris försvarar den rådande ”demokratiska” och kapitalistiska ordningen för att de har det som något slags ideal. De är också blinda inför vad samhället gör med människor.

Det är bland annat på grund av detta som jag vill undvika att skapa alltför fasta utopier kring hur kommunismen ska se ut, för att jag tror att en i så fall kan riskera att missa det som sker på vägen och bara sträva mot ett mål oavsett som det är lämpligt eller inte. Dessutom är jag mån om att se det på en systemnivå, alltså resonera utifrån vad kapitalismen gör och inte utifrån vad kapitalister gör. Jag ser de som äger stora företag till viss del som ett offer för kapitalismens inneboende logik, som bygger på att en ständigt måste expandera och ta en massa risker för att inte försvinna från leken. Är ganska ointresserad av att diskutera enskilda kapitalisters ansvar och skuld i olika frågor, utan ser det mesta som oundvikliga effekter av systemet. Dessutom tror jag att sådan individfixering lätt leder till ”lösnings”förslag i stil med ”banker/företag måste ta mer ansvar” vilket är så sjukt jävla ointressant och kontraproduktivt.

Julia var inne lite på det- kommunismen! LD brukar prata om hur hon ”bryter ner” genus så att alla förstår, du skulle inte kunna göra ett någorlunda enkelt inlägg om kommunismen? Vilka ekonomiska teorier finns, och hur skulle t.ex. en kommunistisk stat lyfta landet i en lågkonjunktur?

Det är väl i princip Marx en ska läsa om en vill förstå kommunismen ekonomiskt. Jag har inte läst Kapitalet själv och det jag kan är såpass fragmentariskt och invecklat att jag inte pallar reda ut det sådär rakt på, så passar nog på den frågan. Däremot har jag numera kategorin kommunism här på bloggen, där jag planerar att dels lägga in gamla inlägg men också skriva en massa nytt, så kolla där! Som med alla ideologier går det liksom inte att redogöra för bara sådär, utan det växer långsamt fram.

Hej! Har läst dina inlägg om pengar, och jag är också tveksam till det systemet. Men jag ser verkligen inget annat system. Vad tycker du är ett alternativt bra system att ersätta pengasystemet med?

Det är nog främst dessa två inlägg som åsyftas i denna fråga, eller det är i alla fall de jag tycker en ska läsa om en vill förstå min inställning till pengar. Det här om den kapitalistiska skapelsemyten är också schysst.

Citerar lite från inlägget om att alla inte kan vara rika:

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

Och från min twitterrant:

Det hela bygger i grund och botten på att människor är beroende av pengar. Det är skillnad på att ha ett system där pengar används för att underlätta byten och på att ha ett system där alla är djupt beroende av dem. För att människor ska vara beroende av pengar så krävs det att de inte kan klara sitt uppehälle på annat vis. Detta har historiskt skett genom fråntagande av egendom, privatiserande av allmänningar och så vidare. Innan hade vi i Sverige allmänningar, men dessa privatiserades vilket gjorde människor beroende av att ta arbete för att klara uppehället.
På detta sätt gick pengar från att vara något som underlättade byten till att vara hela grunden för många människors överlevnad. Grunden för penningsystemet är den ojämna fördelning av naturresurser, som gör att merparten är beroende av arbetsköpare för sin överlevnad. Denna snedfördelning är inget som kommit till naturligt eller fredligt, utan genom våld, tvång och fråntagande.

Problemet med pengar är inte pengar i sig, pengar i sig är endast en bytesvara. Däremot är det ett problem att pengar möjliggör för rika människor att exploatera fattiga människor. Alltså är det egentligen den ojämna fördelningen av egendom och lönearbetet, som ju bygger på att exploatera mervärde, som är problemet. Pengarnas funktion i det kapitalistiska systemet är att täcka över detta. Så i ett samhälle där folk äger sina egna produktionsmedel och det inte finns något lönearbete så ser jag inga problem med att pengar används som bytesvara.

Presentera er!

Nu är jag klar med sista tentan för kursen och därmed ledig i typ tre månader framåt eftersom jag inte ska sommarjobba. Det känns fantastiskt. Just nu sitter jag och knåpar ihop svar på kommunistfrågorna som ställts här, detta kommer förhoppningsvis upp om några timmar, jag ska bara orka mig igenom det först.

Det har kommit in en massa nya under en tid nu, och jag tänkte att det vore himla kul för min om ni ville presentera er och kanske berätta lite vad ni tycker om bloggen. Typ vilka ni är, hur ni hittade hit, vad ni gillar/inte gillar, vad ni skulle vilja se mer av och så vidare. Vore guld. Detta gäller såklart även gamla bloggläsare.

Tankar om klass.

Tänkte gå igenom några trevliga myter kring det här med arbetarklass, arbete och så vidare:

Folk som tror att arbetarklassen är ”liten men utdöende”. Okej, tänker att en här kan prata om arbetarklass i två meningar, om vi kör på en strikt definition så är ju alla som måste sälja sin arbetskraft för att leva arbetarklass så är det ju såklart skitsnack, denna grupp människor är inte på något sätt utdöende. Snackar vi den lite mer vardagliga definitionen där arbetarklassen definieras luddigt i termer av personer som utför okvalificerat arbete för låg lön, vilket jag antar dessa personer menar, så är det ju också rent skitsnack. Ok, tänk en dag i ditt liv. Du vaknar i sängen som är gjord av människor, troligen med hjälp av maskiner. Samma sak gäller din smörgås och din kopp du dricker kaffe ur. Kaffebönorna är odlade och plockade av människor. Kanske har du barn du ska lämna på förskolan, du sätter på hen kläder som sytts av människor, sätter hen i vagnen som tillverkats av människor, travar med vagnen på vägen som någon asfaltsläggare har lagt. Du lämnar hen på förskolan, där hen blir emottagen av en förskollärare eller en barnskötare. Sedan tar du kollektivtrafiken till jobbet, en människa kör bussen, tåget eller pendeln. Kanske prenumererar ditt jobb på en fruktkorg som levereras av en människa idag. Och så fortsätter det dag efter dag. En dag blir du kanske sjuk och då blir du omhändertagen av människor. Vilka är alla dessa människor som får din vardag att gå ihop, som arbetar för dig, både nära och på andra sidan jordklotet? Vad tillhör de för klass?
Vissa verkar tro att för att folk inte längre kallar sig arbetarklass så finns inte arbetarklassen. Jag har nyheter: en spade är en spade är en spade oavsett vad du kallar den eller vad den skulle kallat sig själv om den hade ett medvetande, detta gäller även klass. Jag förstår att det kan kännas deppigt men folk blir tyvärr inte något annat än arbetarklass bara för att de kallar sig något annat, det är inte upp till var och en att ~*själv bestämma*~ vilken klass hen tillhör.
Vissa menar att ”grovjobb” är bra för hälsan, alltså typ att jobba inom skogsindustrin, i gruva och så vidare. Märkligt då att människor med tunga jobb ofta dör tidigare. Alltså att jobba med att lyfta tunga saker och så är liksom inte som att gymma dagarna i ända. En lyfter saker på ohälsosamma sätt, en sliter ut leder, en andas in farliga saker och så vidare. Bara för att du ”jobbar med kroppen” så betyder inte det att du bygger upp den. Alltså seriöst, prova att jobba med att plocka disk en hel dag. Det är slitigt som fan, en står upp och gör en massa repetitiva rörelser hela tiden. Inte fan känner en sig ”stärkt” och härligt utpumpad efteråt som efter ett gympass, en känner sig trött som fan och sliten. MVH har jobbat som diskplockare och gör helst inte om det någonsin i hela mitt liv. Har även jobbat som till exempel lärarvikarie och det var inte är närheten av lika slitigt fysiskt, även om det såklart var stressigt som fan då jag sällan visste var jag skulle jobba dagen innan.
Vissa verkar tycka att de ”riktiga” arbetaryrkena är inom ”tung industri” som typ gruvor och skit. Detta är en högst patriarkal syn på arbete, och exkluderar en otroligt stor mängd av de yrken som utförs av kvinnor. Sådana yrken leder också till skador. En annan grej som brukar uppkomma apropå detta är att ”män dör oftare i arbetsplatsolyckor”. Nå, så må vara fallet, detta innebär emellertid inte att mäns arbete på det stora hela är sämre för deras hälsa. Säg en frisör som andas in farliga ångor dagligen, hen dör nog inte på själva arbetsplatsen i en omedelbar olycka, utan sjukdomsförloppet inträder långsamt och hen får först och främst lämna jobbet. En byggarbetare som får något tungt på sig dör troligen omedelbart. Detta gör inte frisörens arbete mindre dödligt, det är bara det att förloppet ser annorlunda ut.

Det var det.

Socialism handlar inte om att vara snäll utan om rättvisa.

En grej jag kan störa mig på hos vissa privilegierade socialister är deras tendens att se sin socialism som någon form av välgörenhet. Typ såhär kan det låta: ”ja jag tjänar ju på borgarnas politik men jag tycker att det är himla viktigt att dela med sig (för jag är så hiiiimla generös och givmild och god)”. Implicit här sägs att det där en ”ger bort” i skatt är pengar en egentligen är berättigad till, men som en kan tänka sig att avvara för att en är så jävla god.

Nå, det är såklart bra att folk är snälla istället för att rösta borgerligt. Däremot stör jag mig på synen att det hela handlar om att rika personer ska vara snälla mot fattiga personer, inte om att systemet som vi har idag bygger på rikas exploatering av fattiga och faktiskt är djupt orättvist.

Tänk såhär: vad är det egentligen som gör att en undersköterska ska ha lägre lön än en copywriter? Vad är det egentligen som gör att alla de timmar undersköterskan lägger ner på sitt jobb, allt det slitande av leder och så vidare, ska vara mindre värt än en copywriters arbete? Är det ett rättvist system att det ofta är de som har de mest slitsamma jobben som får de lägst lönerna? Är det rättvist att copywritern kan köpa undersköterskans arbetskraft för sin betydligt mycket högre lön (privat eller via skattesedeln kvittar)? Bidrar den ena undersköterskan mindre till samhället än den copywritern? Är den ena undersköterskan mindre viktig? Nej, faktiskt inte. Det är en där lilla detaljen med att copywritern gör ett jobb som kapitalismen kan tjäna mer på.

Så vad är då kärnan? Är det att en ska vara snäll, eller är det att vi inte ska ha ett system som bygger på att vissa människor har det mycket sämre trots att de arbetar lika mycket eller mer, ofta med mer slitsamma och viktiga yrken? Handlar det om att det är schysst att ”skänka” bort pengar eller om att det är djupt orättvist att vissa människor kan köpa andra människors tid bara för att de har ett yrke som för närvarande värderas högt i samhället? Handlar det om att ”dela med sig” eller om att vi måste börja värdera arbete efter hur stor samhällsnytta det gör, inte efter hur väl det går ihop med den kapitalistiska logiken.

Jag ska berätta en sak: den där höga lönen du har och alla saker du har kunnat köpa för den, du har inte rätt till den. Den kommer sig av ett system som tillåter rika människor, både globalt och nationellt, att exploatera fattiga och dra nytta av deras arbete. Den kommer sin av alla de människor som tjänar mindre pengar än dig men producerar maten du äter, kläderna du har på dig, lagar mat åt dina barn i skolan, städar i din omgivning, kör bussen du åker till jobbet på morgonen, bygger lägenheten du bor i och så vidare. Alla dessa människor som tjänar mindre än dig och vars underordning du drar nytta av genom att kunna köpa till dig frukterna av deras arbete.

Så nej, du är fan inte ”god” när du delar med dig. Det du delar med dig av är inte rättmätigen ditt, det är resultatet av ett förtryckande system där du sitter i toppen.

Är det viktigaste att inte kränka människor eller att du ska få säga vad du vill?

Åh gud, människor som ba ”jag känner en PoC som minsann är helt okej med att bli kallad blatte/neger/annat nedsättande ord som anspelar på dennes hudfärg och därför är det alltid okej i alla sammanhang” alltså lägg ner!

Okej, din vän kanske är bekväm med att bli kallad för detta. Det kan vara så. Det kan också vara så att din vän inte vill framstå som en jobbig typ och därför står ut med detta och till och med uppmuntrar det för att uppfattas som ”skön”. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så. Dessutom: bara för att din vän är okej med detta betyder inte det att det är ett ord som är okej att använda generellt, det betyder bara att det är okej att du använder det när du är med din vän.

Oavsett hur det är med den saken så kan vi väl sluta oss till att dina vän eller någon annan troligen inte blir ledsen av att inte kallas för dessa ord? Eller är det så att din vän har sagt att hen verkligen verkligen vill bli kallad för den för att hen bli ledsen annars? Skulle inte tro det va! Var det kanske lite mer så att du typ… frågade ”vissa idioter tycker inte en ska använda det här ordet för att det är rasistiskt, men du är väl inte sån va??” och hen ba ”ehehe neeej inte jag inte”? Eller i alla fall att det var du som liksom förde ämnet på tal.

Tänk efter nu, vad är viktigast: att du inte ska kränka människor med ditt ordval eller att du ska få säga dessa ord? Väljer du det första så göra du bäst i att sluta använda dem, för faktum är att många tycker att det är kränkande. Det kanske inte din vän gör, men det är ganska oviktigt i sammanhanget vad hen tycker, för risken att du kränker någon genom att använda dessa ord är överhängande. Jag tror knappast hen eller någon annan kommer gråta sig till sömns för att du inte använde dem.