Att vara ”antirasist” men vägra göra en analys i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Cwejman har skrivit att det är fel att prata om strukturell rasism på ett sätt som rör sig bortom ”Sd är dåliga” eftersom en då ”bekräftar rasisternas världsbild”. Att säga att människor har olika erfarenheter och positioner i samhället beroende på hudfärg är att ”bekräfta rasisternas världsbild” om att det finns ”olika raser”. Som källa för detta tar hen bland annat vad en rasist skrivit på Flashback. Rasisten är nöjd med att antirasisterna talar om vithetsnormer etcetera eftersom en då bekräftar att hudfärg spelar roll för hur en är och menar att en ska uppmuntra antirasister att tala i termer av ”vitt och svart”. Detta citerar Cwejman. Sedan skriver Cwejman:

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern.

Så att vissa rasister skriver på Flashback att en ska uppmuntra talet om ”vitt och svart” betyder alltså att en kan bekräfta att det är såhär det fungerar på ett bredare plan? Att gå till Flashbacks tråd om nationalism (eller var det nu är hen letat) för att hitta bruningar som delar ens analys är kanske inte en helt bra metod för att underbygga sina påståenden. Men det är ju bara min åsikt som hobbytyckare, jag har ju aldrig fått skriva en timbrorapport vilket proffstyckaren Cwejman har.

Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras.

Cwejman vill inte ”dela in människor i kategorier”. Vi måste se individen™! Det är ett ständigt liberalt mantra som upprepas gång på gång. Jag förstår att liberalismen utgår från att alla individer är lika och fria och så vidare och jag tycker att det är en fin tanke, men tyvärr fungerar den inte i praktiken. I dagens samhälle är individer inte fria eller lika utan människor lever i olika världar beroende på såväl hudfärg, kön och klass. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut, ska vi förtiga detta i hopp om att det bara ska försvinna av sig själv? Detta är språket som måste användas för att förstå strukturell rasism, ska vi sluta använda det för att liberaler tycker att det är dåligt att inte utgå från att alla är unika snöflingor och att människor inte har kollektiva erfarenheter beroende på grupptillhörighet.

Sedan kommer Cwejman in på att det är ”de högljudda” antirasisternas fel att vi har rasism eftersom det är vi som skapar en motreaktion hos ”extrem”högern:

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen […] poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod.

Jag tänker att en anledning till att en ”mer sällan” hör det argument Cwejman tar upp är att det är ganska orimligt. Visst kan det vara så att aktiv antirasism tvingar fram en konfrontation som kan stärka rasistiska krafter kortsiktigt, men det är alla gånger bättre än att bara stå och se på medan det sprider sig ”sakta” men säkert. Cwejman ser framtvingandet av konfliktlinjer som ett problem, något hen har gemensamt med många liberaler. Konflikterna i samhället får inte vara uttalade, inte synas, helst ska vi låtsas dela mål som en enda stor familj (fast där alla är individer, såklart). Ur mitt perspektiv är att visa på konfliktlinjer och alternativ otroligt viktigt. Konflikterna finns i samhället, därför är det viktigt att de inte göms undan utan kommer fram i ljuset så att folk kan ta ställning. Att ignorera konflikter går inte att de försvinner, bara att människor får svårare att se över sina intressen, något som högern alltid har tjänat på.

Att vissa rasister känner sig stärkta i sin övertygelse av antirasism, eller mobiliserar sig när de stöter på motstånd, betyder inte att det är en framgång för rasismen som helhet på samma sätt som det inte är en framgång för vänstern om fler blir mer radikala i sin analys ju mer hänsynslös kapitalismen blir i sin framfart. Det är främst ett bakslag. Att någon på Flashback blir glad att antirasister talar i termer av ”vitt och svart” betyder inte att det gynnar rasismen som helhet.

Den liberala metoden, att bara vänta och hoppas att det går över, kanske skriva någon text om saken som andra liberaler kan sitta och nicka instämmande åt, kommer inte att skydda oss från rasism. För att driva antirasistisk kamp så måste en ha en analys som sträcker sig utöver ”alla människor är lika mycket värda”. En måste kunna förstå hur rasism fungerar och reproduceras för att förstå hur den kan bekämpas, och här fyller teorier kring vithetsnorm och strukturell rasism en viktig funktion. Det handlar om att förstå rasism på ett djupare plan istället för att sitta och vara ”antirasist” på sin kammare men vägra göra en analys utöver ”Sd är dumma” i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Att kännas sig ledsen och missförstådd när en får ta konsekvenserna efter att medvetet provocera.

Haha, detta är humor på hög nivå. En av personerna jag blockade på twitter för att hen skrev att feminism bygger på tvång har gått in och försvarat sig med att hen inte aaaalls ville provocera utan bara för att ”säga sin åsikt”. Och så är hen såklart missförstådd :’-( :’-( Stackars liten. Jag skulle ha tagit bort kommentaren om det inte var ett sånt praktexempel på precis vad jag ville komma åt i inlägget.

Antar att det var mig du nämnde i din text, och ja jag skrev till dig att ”Sveriges feminism bygger på tvång, och då spelar det inte roll vilka som är för den” , jag svarade på något du hade skrivit kommer jag i håg. Och nej det var inte för att provocera, utan för att säga min åsikt. Gick själv in på din twitter sedan och såg att du hade kallat mig ”kräk”.Tro att du missuppfattade mig.

Alltså ursäkta, men hur kan en ens försöka hävda att det inte är en provokation att skriva till en uttalad feminist att feminism bygger på tvång. Det är klart som fan det är en provokation. Att en sedan också har den åsikten gör det inte mindre till en provokation. Jag tycker till exempel att Ström är en idiot, men jag fattar att det är en provokation att gå in och yttra den åsikten på hens blogg. Ja, det är min åsikt men det gör inte att det blir legitimt att yttra den i alla jävla kontexter. Herre jävla gud.

Alltså folk som provocerar och sedan blir förvånade när folk blir förbannade och ba ”men jag ville ju bara hävda min åsikt/ifrågasätta/nyansera/kritisera/whatever”. Väx upp fan! Det är inte som att jag ba ”man jag förståååår inte varför folk blir sura när jag skriver argt om mansrättsaktivister, jag säger ju bara min åsikt”. Jag vet att det jag sysslar med då kan vara provocerande för vissa, och det hanterar jag genom att vara beredd på det och rensa bort sånt. Inte spela oskyldig/omedveten om vad det jag skriver har för effekt på folk. Det tycker jag bara är fånigt.

Sedan blev den här personen kallad för kräk av mig, vilket det gjordes en väldigt stor grej av. Alltså orkar inte när folk ba: ”förtjänar hen verkligen att kallas kräk”. Tja, kanske inte av sina föräldrar eller sina vänner men helt klart av mig. Det funkar inte att hålla ”god ton” och förvänta sig att få något slags trevligt bemötande när en ägnar sig åt medveten provokation.

Om det finns något jag önskar att folk la av med så är det denna grej med att ”spela oskyldig” när en egentligen gör något hemskt medvetet. Alltså ursäkta men jag tror tyvärr att du ligger på en intellektuell nivå högre än en femårings, jag tror att du kan inse vad dina handlingar har för konsekvenser. Frågan är om du vill det eller inte.

Den totala vidrigheten.

Ursäkta att detta inlägg är lite ostrukturerat och så vidare men jag är verkligen så jävla upprörd på grund av detta.

Alltså vidrigheten i att någon har attackerat tjejjouren i Stockholms mejl och därmed omöjliggjort att både kvinno- och tjejjourerna inom ROKS kan driva sin verksamhet. De personer som vänder sig till kvinno- och tjejjourer kan vara utsatta för såväl våldtäkt, våld och incest. När en attackerar dessa så är det dessa personer som hamnar i kläm. Det är tjejer som blir utsatta för sexuella övergrepp, incest och våld som en förvägrar hjälp.

Det är inte ofta jag blir såhär upprörd, men detta är verkligen bara vidrigt. Denna attack slår liksom inte främst emot ROKS som organisation eller mot feminismen som rörelse utan mot kvinnor och tjejer som söker hjälp för att de blir utsatta för våld. Hur kan en tycka att det är något rimligt att attackera? Jag begriper det inte. Jag förstår inte hur en människa kan vara så vidrig att hen vill förvägra människor i den situationen hjälp, som dessutom är ideell. Det finns liksom inget ont i denna verksamhet.

Hetsiga stämningar mot kvinno- och tjejjourer har jag så svårt att begripa. Kärnverksamheten går ut på att hjälpa personer med problem, något som i många fall helt enkelt kräver kvinnoseparatism. Många som hör av sig har blivit utsatta för övergrepp begångna av män, och känner sig tryggare när de vet att det är kvinnoseparatistiskt. Och ja, dessa problem har ofta med könsmaktsordningen att göra, vilket inte är någon stor överraskning. Men det är inte som att det går ut på att predika feminism för dessa personer. Det går ut på att hjälpa och stötta. Att sannolikheten sedan är stor att en blir feminist när en ser det förtryck kvinnor utsätts för på nära håll är en annan sak.

Det är liksom detta som hetsen mot allt som har med feminism att göra kan mynna ut i. Att hundratals personer utsatta för vidriga saker förvägras hjälp. Okej att en attackerar en ideologi liksom, men att en på det här sättet sabotera verksamhet är bara så jävla lågt.

Alltså jag skulle aldrig, verkligen aldrig, sabotera en mansjours verksamhet hur lite jag än ställer mig bakom deras analys (med detta inte sagt att jag inte tycker att det finns legitima grunder för att bedriva sådan verksamhet). Jag tycker att det är ett vidrigt sätt att agera på. Hur illa en än tycker om feminism så kan en väl för fan hålla sig ifrån att förstöra för människor som skriver i behov av hjälp.

De som står bakom attacken har dels skapat en stor skada genom att förvägra en massa personer hjälp i stunden. Skadan kan komma att leva kvar långt efteråt eftersom förtroendet för en verksamhet som bygger på att en är närvarande och svarar på frågor och att den som hör av sig kan vara säker på att ens historia inte sprids till utomstående skadas i och med den här typen av händelser. Grattis så jävla mycket till att ha sabbat en massa personers möjlighet till hjälp till att komma ut ur extrem destruktiva situationer. En tjej- eller kvinnojour är inte sällan den första kontakten en stödsökande vågar ta med någon annan eftersom det är garanterat anonymt. Grattis så jävla mycket till att förvägra människor utsatta för våld, incest och våldtäkt den möjligheten.

Det är inte ofta jag använder den här typen av ord i löptext men jag är så arg att det får fan gå: ni är vidriga kräk. Äckliga varelser som inte förtjänar att röra er fritt i samhället. Misogyna äckel. Nästan så att jag hoppas att helvetet finns så ni får brinna där i evigheten.

London är inget föredömme.

Ibland lyfter folk fram Londons hyresmarknad som ett bra exempel på en oreglerad hyresmarknad som fungerar. Nu vet jag inte hur det är med bostadsbristen i London, men jag vet en del om hur hyresmarknaden ser ut. Det är vanligt att folk hyr enskilda rum i en en lägenhet, där de alltså delar kök och badrum med tre-fyra andra. När jag var i London bodde jag hos en tjej som hyrde ett rum på kanske 10 kvadrat, i en lägenhet med tre andra, för 400 pund, vilket vid den tiden motsvarade ungefär 5000 kronor och nu ungefär 4000. Det är väldigt mycket pengar för ett rum, och det låg varken centralt eller var särskilt fräscht, utan var tvärtom ganska äckligt.

Det är också vanligt att säkerheten för hyresgästen är minimal. En facebookvän till mig som bor i England skrev att hen blev vräkt på dagen, vilket tydligen ansågs legitimt av polisen som kom dit för att reda ut bråket. Generellt verkar det vara vanligt att säkerheten i kontraktet är extremt låg. I Sverige tror jag att en har en viss säkerhet även om en inte har ett kontrakt, enligt hyreslagen.

Är det en välfungerande hyresmarknad? När människor måste betala svinmycket pengar och dessutom inte har något som helst skydd som hyresgäster?

Någon kanske tycker att det är ”bättre än att folk inte har någonstans att bo” och det stämmer väl till viss del. Men det är inte det som är min fråga, utan frågan är om detta är föredömligt? Ska vi ha detta som modell för hur vi ska utforma vårt samhälle? Det tycker jag verkar orimligt.

En kan nog ha en hyresmarknad där folk samtidigt har möjlighet att bo och samtidigt har rimliga hyror och en trygghet för hyresgästerna. En bra grej med den allmännyttiga bostäder är ju att en slipper vara utelämnad åt din hyresvärds nycker utan att det finns förutsägbara regler kring vad en får och inte får göra. Du slipper bo under din freakiga hyresvärd som har idéer om hur du ska leva ditt liv.

Folk råkar väldigt illa ut på hyresmarknaden och detta förvärras i en bostadsbrist, om människor är desperata och kan tänka sig att betala vilken hyra som helst eller gå med på vilken behandling som helst. Är det rimligt att i en sådan situation öka spelrummet människor har för att bete sig som svin, eller ska en istället se till att bli av med bostadsbristen? London är inget föredöme, det är en mardröm om hur vår bostadsmarknad kan, och håller på att, bli.

Hur det gick och en bild på mig.

016Hehe, alltså tentan igår. Det var så jävla svårt. Helt störda grejer som vi tydligen skulle ha memorerat som liksom inte var några övergripande teorier eller liknande. Och jag har ändå pluggat väldigt väldigt mycket till denna.

Nåja, känner ändå att jag garanterat får g och kan ha en chans till vg, om de är snälla med rättningen.

Dubbelmoral och feminister som vill bli uppassade av män.

Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.

Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.

En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.

Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.

Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.

Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.

Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.

Objektifiering.

Ibland stöter en på att kvinnor säger att de ”gillar att bli objektifierade” i vissa sammanhang, som till exempel sexuellt. Ofta tror jag dock att det dessa kvinnor menar är att de 1) gillar att bli åtrådda, uppfattade som attraktiva eller 2) har som sexuell preferens att bli dominerade och ”använd” för någon annans syften. Detta är onekligen två praktiker som har paralleller till objektifiering, men det är inte objektifiering.

Att bli objektifierad är att bli sedd som ett objekt och alltså som någon som kan användas för en annan persons syften. Det handlar om att ens mänsklighet förnekas och ens jag reduceras till en sak. Inget av dessa två alternativ innebär detta fullt ut. Att bli åtrådd eller uppfattad som attraktiv motsäger inte på något vid att samtidigt bli betraktad som en människa. Det är fullt möjligt att attraheras av en partners utseende och fortfarande se hela människan och ta hänsyn till dennes vilja, alltså inte reducera någon till ett objekt.

Även när det kommer till den sexuella praktiken så gäller detta. Även om något skenbart kan se ut som objektifiering så är det inte inte det om en innan har kommit överens om regler i samspråk med varandra, alltså att den dominanta parten har tagit del av vad den andra personen vill. Även om det handlar om en spelad objektifiering så är det inte objektifiering, liksom en spelad våldtäkt inte är en våldtäkt. Det grundläggande finns fortfarande kvar: respekten för den andra personen som människa.

Gränsen mellan att spela objektifiering och att verkligen utsättas för det kan kanske kan tyckas obetydlig, men den finns där och den är nog ganska påtaglig för den som varit med om när den gränsen passerats. Det är två helt olika situationer. Även om ett rollspel kan innehålla grova ord, slag etcetera så är det alltid frivilligt och gjort med respekt för den andra personens önskan. Om en går över den gränsen så är det något annat, även om handlingarna i sig kan te sig precis lika grova.

Jag utesluter inte att det finns någon som av något skäl verkligen vill bli objektifierad, men jag tycker att det verkar som om det råder en viss förvirring kring begreppets innebörd. Jag vill inte vara den som sätter diagnoser på folk sådär i allmänhet, men den som på riktigt önskar reduceras till ett objekt i ordets sanna bemärkelse, som en sak som andra använder för sina egna syften, borde nog kolla upp sin psykiska hälsa. Det känns som ett väldigt självdestruktivt beteende. Däremot tror jag att de allra flesta kvinnor faktiskt vill bli sedda som mer än föremål.

Tenta.

IMG_20130405_161008

Tja! Idag har jag tenta och såklart en massa ångest inför detta. Det känns verkligen som att det kan gå precis hur bra eller dåligt som helst. Sen när den är klar så kommer jag att ha hela eftermiddagen på mig att skriva spännande inlägg! Om jag inte är för intellektuellt utmattad vill säga.

Att folk inte identifierar sig med en klass betyder inte att de inte tillhör en.

IMG_20130406_151227

En grej som alltid upprepas i min studentlitteratur och på mina föreläsningar är ”arbetarklassen har blivit medelklass” . Sedan brukar det stå typ att innan var samhället pyramidformat med liten elit, liten medelklass och stor arbetarklass men nu är det minsann diamantformat med liten elit, stor medelklass och liten arbetarklass. Detta gör mig så jävla irriterad. För det första står arbetarklass och medelklass inte i motsättning till varandra. Arbetare är den som måste sälja sin arbetskraft för brödfödan, vilket gäller stora delar av medelklassen. Medelklass betecknar typ vilken inkomst en har, inte vilken position en har i produktionskedjan. Jag vet att arbetarklass/medelklass används såhär i vardagligt tal men jag tycker inte att det passar sig i akademiska sammanhang, speciellt då begreppen inte ens definierades på något tillfredsställande sätt.

Sedan så står det alltid ungefär såhär ”klass har blivit mindre viktigt. Väljarna identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet”. Såhär: att människor identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet betyder inte att den har försvunnit eller slutat vara relevant. Klass är fortfarande en jätteviktig aspekt av många människors liv, oavsett om de vill kännas vid det eller inte.

En annan grej som också upprepas är att klasstillhörigheten blivit mindre tydlig, som om det betydde att den blivit mindre eller mindre viktig. Bara för att klasser förändras så betyder inte det att de är mindre viktiga, det kan bara vara svårare att upptäcka för en vars idé om arbetarklass är en musklig man som står och hugger sten för hand i en gruva. Idag kanske det finns färre sådana arbeten och en större del av arbetarklassen sysslar med serviceyrken eller telemarketing, det gör den inte mindre till arbetarklass.

Så jävla trött på den här myten om att klass skulle bli mindre viktigt på riktigt. Att folk identifierar sig mindre med det är såklart relevant att ta upp, men att sätta likhetstecken mellan detta och att det är en mindre relevant del i människors liv är bara trams. De hade kunnat skriva ”människor uppfattar klass som mindre viktigt”, inte att det är det.

Om att bli blockad.

Igår så kom hashtaggen #jagblevblockadav upp på twitter. Delvis som ett skämt, vad jag förstår, men många skrev ändå seriöst i den och beklagade sig över att de blivit blockade av människor för att de ”kritiserat” eller ”frågat”. Detta är en vanlig attityd bland människor på internet. De söker kanske upp en meningsmotståndare, förslagsvis en feminist, och sen ställer de ”frågor” som är uppenbart insinuanta och extremt aggressiva och förväntar sig svar. Sedan blir de kanske blockerade och så ska de hålla på och gnälla om det och ba ”jag ville ju bara diskutera/ifrågasätta/whatever” och får det att framstå som att de minsann haft världens godaste intentioner och inte alls ställt medvetet störiga frågor, vägrat tolka den andra rätt eller liknande.

Sådana personer brukar jag blockera eftersom de är sjukt störiga och jag har bättre saker för mig än att svara på samma frågor om och om igen. Sedan brukar jag gå in på deras profiler för att kolla hur de reagerar, för sån är jag. Det är alltid samma gulliga kränkthet och spelade oförståelse inför det som inträffat. De ba: ”hen blockade mig för att jag ifrågasatte X ska en inte få ifrågasätta eller vad är det frågan om?!?!?!?” fast de troligen är högst medvetna om vilken typ av frågor de valt att ställa och vad syftet varit. Jag menar, en skriver inte till en feminist att ”feminism handlar om tvång och förtryck” om en är ute efter en sansad diskussion och förståelse för varandras åsikter (obs hände mig för ett tag sedan, personen blev blockad och ba ”@sinoes blockar alla meningsmotståndare!!1!!11!!”).

Den här spelade oskyldigheten hos många är så fånig. Varför låtsas som om en inte fattar varför någon inte vill samtala med en när det uppenbarligen handlar om att en har en störig, insinuant eller aggressiv ton, inte är ute efter att på allvar komma fram till något i diskussionen och så vidare, vilket ofta är fallet.

Vissa verkar tro att mordhot är det enda som motiverar att en inte vill ha med en person att göra. Så är det inte. Många personer klarar utmärkt av att vara kräk i diskussioner utan att ta till ett enda hot eller en enda förolämpning. Om du har problemet att du ofta blir blockerad när du ”ställer frågor” eller ger ”kritik” så borde du kanske fundera på hur du gör detta. Ibland kan de såklart vara fånigt av den som gör det, men då kanske det inte är någon större förlust. Det finns ingen rättighet att få skriva till och bli läst av alla en önskar, och personer som ofta blir skrivna till måste sålla för att inte förgås.