Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.

16 reaktioner till “Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.”

  1. I’ve not read the articles. However, speaking generally, dreams and visions are the only way to take great leaps but that doesn’t mean that one should ignore practical steps forward. It doesn’t seem to me to be a problem to combine these two approaches and I don’t see either of these necessarily being the property of one side of the political spectrum or the other.

  2. Det är ingen som tvingar dig att arbeta. Flytta ut till en grotta i skogen om du vill. Men ingen ska heller tvingas försörja dig på sitt arbete. Latmaskar får ta ansvar själva.

    1. Ingen specifik, men däremot et helt jävla samhälle som är uppbyggt kring denna dogm.

  3. Jag förstår inte heller det ständiga avfärdandet av människor med en önskan om ett annorlunda samhälle, med annat som fyller ens tillvaro än bara arbete. ”Naivt” och ”orealistiskt” säger de, men varför skulle vi inte ha förmågan att skapa något mer? Det samhälle vi lever i nu är ju till stor del en konstruerad sådan, där dessutom vissa tjänar på andras slit. Nej, bristen på vision är verkligen tröttsamt, och jag undrar precis som du varför någon väljer att syssla med politik om denne inte har någon som helst tillit till den.

  4. Jag har funderat mycket på det där kring just den typ av problematik Virtanen tar upp. Personligen tror jag vårt omättliga behov på materialistiska status- och njutningsprylar är en stor del i det hela. Vi hamnar i ekorrhjulet av övertid och ”tid” blir ett lyxbegrepp för att vi lever över våra egna tillgångar OCH behov. Vi skapar behov som inte finns och dessutom så har vi inte alls tanken kring längtan idag. Allt ska ske direkt, vilket gör att vi köper saker på avbetalningar, för att inte behöva spara och längta efter det där nya.

    Personligen har jag ganska minimalt överflöd och jag känner mig ganska lyxig, för jag har tid. Jag lever nog väldigt normbrytande och det finns de som har försökt få mig att känna mig mindre för att jag inte har massa saker, men det är faktiskt svårt att få mig att känna mig mindre över något som jag tror på ordentligt. Jag blir inte lyckligare av svindyra jeans från Ralph Lauren, än ett par 99:- från H&M.
    Så jag tror att Virtanens problematikframställning kan lösas både med privata val, hur en väljer att leva och spendera tid/pengar och också utifrån ett samhällsperspektiv; finns det möjlighet till mindre arbetstid på kontoret mot flexiblare arbetstid etc.

  5. Det är inte konstigt varför att arbetslinjen kommit till eftersom Sverige står inför problemet att färre ska försörja allt fler. Däremot är det helt verklighetsfrånvänt att anse att livet enbart går ut på att jobba och att inte kritisera, problematisera och göra något åt att de som har jobb jobbar allt mer övertid samtidigt som det finns en massa arbetslösa. Arbetslinjen berövar folk lusten att leva samt hälsan vilket gör att folk riskerar att prestera allt sämre på jobbet. Vi behöver inte ha det som det är idag men alternativen måste bli synliga och konkreta för att något ska börja förändras.

    1. Jag tror verkligen inte att det hade varit något större problem om vi la om produktionen så att den riktade in sig på att tillfredsställa folks behov. Jag tror dessutom folk hade kunnat jobba längre om vi införde sextimmars arbetsdag, och dessutom bli sjuka mer sällan.

  6. Och det är väldigt stor skillnad på arbete och arbete! Hen skriver att ”Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.” men det är så himla naivt! Det är ett faktum att vi bara jobbar mer och mer, dvs förr i tiden var dom där dagarna av arbete inte alls lika långa. Och att vi skulle ha det så för all framtid utan att kunna drömma om något annat, det är så cyniskt att jag inte vet vad.

    1. Ja, skillnad på arbete och arbete. Att slita och släpa på exempelvis sin egen gård eller för kooperativet för att klara försörjningen är ett långt mer tillfredsställande slit och släp än det man gör under mer än hälften av sin vakna tid i foppatoffelfabriken eller kalsongprenumerationförsäljningsföretaget, där någon annan som man inte ens vet namnet på drar nytta av och samlar mervärdet på hög i form av vinst.

      1. Dels det. Sen får en också se till att effektivitetsökningar etc i en kollektivt ägd fabrik troligen hade lett till arbetstidsförkortning/motsvarande löneökningar och inte profit.

    2. Skulle du kunna definiera ”förr i tiden”? Jag tror absolut inte att gemene man jobbade mindre ”förr i tiden” – det är väl snarare ett välkänt faktum att vi sedan efterkrigstiden fått mer fritid i det här landet, mot hur det var ”förr i tiden”? Sen är det ju självklart så att väldigt många moderna människor i dagens samhälle återigen jobbar väldigt mycket, och att det påverkar dem negativt i det långa loppet, samt att det är högre tempo i arbetslivet. Men jag är övertygad om att det procentuellt sett fanns fler människor som jobbade 60-timmarsveckor för, säg 80 år sedan, mot hur det ser ut idag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *