Kultur.

Ett rikt och levande kulturliv är något som de flesta är någorlunda överens om att vilja ha. Vilka vägar som leder dit är dock vitt skilt från person till person. Ofta så anses vi som förespråkar avskaffandet av immaterialrätt vara kulturfientliga, eftersom vi hindrar kulturskapare från att ta betalt för sina skapelser.

Som en person som dagligen är kreativ och delar med mig av mina skapelser utan ersättning (förutom de sporadiska donationer jag får) så förefaller tanken på att de främsta incitamenten för kreativitet skulle vara ersättning absurd. En massa människor är kreativa helt utan ersättning för det, helt enkelt för att det finns något njutbart i att uttrycka sig. Min erfarenhet är också att verk som präglas av en vilja att förmedla något brukar vara betydligt intressantare än svulstiga storproduktioner.

I kulturdebatten finns ofta en skiljelinje mellan människor som tar den gemensamt finansierade kulturen i försvar och de som tycker att marknaden ska sköta det hela. Ofta anses de som vill ha en högre gemensam finansiering av kultur vara elitistiska personer som vill ”trycka på” andra människor kultur de egentligen inte vill ha. Den så kallade kultureliten. Istället så ska vi ha den kultur som efterfrågas av människor, vilket alltså blir den kultur som kommer till utan statligt stöd. Kultureliten brukar å sin sida svara med att människor kanske mår bra av att bli serverade något annat, att det är viktigt med ”kvalitetskultur” och så vidare. Lite av detta har kunnat ses i Björklunds förslag om att göra kulturutbildningarna mer elitistiska, alltså bara satsa på dem som i framtiden kommer att kunna försörja sig på kulturskapandet.

Jag tror inte att ett bra kulturklimat skapas av att det satsas mycket på några få stora kulturinstitutioner, några få produktioner, några få scener som sätter upp ”kvalitetsföreställningar”, några få elitskolor för elitelever. Jag tror inte på en speciell ”konstnärsklass” som ska få konstnärslön för att förse den dumma massan med kvalitetskultur. Jag tror att ett bra kulturklimat skapas av att många får testa sina vingar, pröva olika uttrycksformer och berätta sin historia. Jag ogillar idén om att bra kultur enbart skulle komma ur ett drillande av en speciell kreativ elit, det tror jag av nödvändighet leder till ett tråkigt, platt och ickevarierande kulturliv.

Jag tror inte heller på en kultur som primärt drivs av monetära incitament. Om det hela sköts av marknaden så kommer kulturen dels att bli dyrare för den enskilda konsumenten, vilket kommer att skapa en klyfta mellan vilka som kan och inte kan konsumera kultur. Detta är emellertid inte det jag ser som det största problemet. Det kommer nämligen även leda till att en större del av kulturproduktionen blir olika former av återskapande av säkra kort, alltså kultur som företagen som skapar kulturen vet säljer. Vidare så kommer en större del av kulturen att behöva ta in olika sponsorer. Reklaminflytande är något jag dels vänder mig emot rent principiellt och ideologiskt, men det är också tydligt att reklam ändrar på kulturen i sig. Det handlar sällan bara om att en innan tom yta får en logga på sig, det handlar också om att skapa utrymme för produktplaceringar. Den som kollar uppmärksamt på den här typen av kommersiella filmproduktioner kan i regel tydligt se när filmmanuset har anpassats för att tydligt placera olika produkter. Det rör sig alltså inte ”bara” om loggor som skymtar förbi, utan dikterar mer grundläggande innehållet.

Jag tror inte att det är viktigt att det går att tjäna mycket pengar på kultur för att kultur ska skapas. Människor drivs av en vilja att uttrycka sig, och redan idag finns det en massa människor som gör det helt utan ersättning som mål med det hela, mig själv inkluderat. Med detta inte sagt att kulturskapande inte handlar om materiella förutsättningar. Det krävs såklart att människor får tid att ägna sig åt kreativitet, och denna tid måste delvis dras från arbetstiden. Därför tror jag att en dellösning i ett rikare kulturliv är arbetstidsförkortning. Jag tror att med en sextimmars arbetsdag så skulle många få mer tid över för att vara kreativa på sin fritid, och längre fram i tiden hoppas jag såklart på att vi ska kunna ägna ännu mindre tid åt lönearbete.

Vidare så tror jag på att tillgängliggöra produktionsmedlen för kultur till fler personer. Detta är något som idag redan sker i begränsad omfattning på till exempel folkhögskolor, där en stor del av ”grejen” ofta är att eleverna får tillgång till det som behövs för att skapa konst, och dessutom får vara i en konstnärlig miljö. Det finns en massa andra saker som fyller liknande funktion, främst för barn. Exempel är de ”kreativa” ämnena i grundskolan och gymnasium, kulturskolan, fritidsgårdar och så vidare. Många personer som sysslar med detta under sin uppväxt kanske inte kommer göra det alls som vuxna, men det betyder inte att det är meningslöst att låta folk pröva. Själv har jag sysslat med både teater och musik utan att ha fastnat alls, men sådant kan en omöjligt veta på förhand. Vidare så kan det vara värdefullt då utan att för den sakens skull vara något som leder in till en yrkesbana. Jag skulle gärna se att det fanns offentligt ägda ateljéer och liknande, även för vuxna.

Att ha en omfattande statlig uppbackning av kultur behöver inte innebära att en pumpar in mer pengar i olika former av elitprojekt, snarare så bör det handla om att skapa möjligheter för fler att testa kulturskapande. Jag ställer mig starkt emot en elitistisk kultursyn som bygger på ”kvalitetsetsning” och liknande, utan tror snarare på att skapa möjligheter för de personer som brinner för att skapa och sprida kultur att också göra detta. Det finns en mängd sätt att göra detta på, där jag tycker att alla behövs. Festivaler, folkhögskolor, kvällskurser och så vidare och så vidare.

Det viktigaste i mina ögon är inte att personer kan ägna sig åt kulturskapande på heltid utan att det stora flertalet får utrymme i sina liv åt att vara kreativa. Detta tror jag kommer leda till en stor diversitet och en högre kvalitet på den kultur som skapas, för att inte tala om den glädje det innebär att vara kreativ. Det system vi har idag, med en konstnärsklass som i väldigt hög utsträckning pratar om sin rätt att kunna leva på kulturen, medan det store flertalet saknar möjligheter till kulturskapande, tycker jag är elitistiskt och jag tror dessutom att det leder till likriktning och sämre kvalitet.

Gott nytt år.

IMG_20121123_203326

Vill önska alla bloggläsare ett gott nytt år och hoppas själv på ett år med en mindre tramsig offentlig debatt än det som passerat. Detta år har fan varit tramseriernas år, med idel utdragna debatter om frågeställningar som ”finns klasser” eller om pk-eliten har gått för långt. Otroligt tröttsamt.

Vill även passa på att säga att jag nog ska ta det här med skrivandet mer på allvar kommande år. Typ schemalägga skrivtid och så vidare, och kanske börja fila på något större än blogginlägg.

Jag har märkt hur mycket skrivandet har hamnat i skymundan de senaste månaderna, och det gör mig ledsen eftersom det är något jag verkligen älskar att ägna mig åt. Jag har väl tänkt att det är något som jag får ägna mig åt när jag har tid, men jag har märkt hur otroligt frustrerande det har blivit att inte få ur mig texter som jag funderar på.

Nåja. Nu ska jag cykla till Projektil och fira nyår. Ha det bra!

Twitter 30/12.

Sorgligt ofta så definieras frihet som frihet att konsumera, givetvis förutsatt att en har pengar att konsumera för. Fascinerande är att det av vissa verkar anses mer ofritt att inte ha möjlighet att konsumera när en har pengar än att inte ha pengar alls. I samhället finns ett löfte om att pengar ska kunna ge dig om inte allt, så en stor del av allt du kan tänkas vilja ha. När detta löfte inte infrias så leder det till stor förvirring och ilska hos många.

Detta syns tydligt i till exempel prostitutionsdebatten. Det talas om frihet att kunna tillgodose sitt sexuella behov med pengar. Men detta är såklart en frihet som över huvud taget inte är relevant för en stor mängd människor vars ekonomi inte tillåter sexköp. Jag menar på intet sätt att det skulle vara synd om dessa, men fascineras ändå av hur frihet definieras i kontexten. Det viktiga är att det finns tillgång för den som har pengar att betala med, inte att det finns tillgång för alla.

Vissa tycker att det är otroligt upprörande när affärer har öppet för lite, eller när vissa varor inte finns. Samma personer kan tycka att det är helt i sin ordning när människor på grund av ekonomisk knapphet inte kan efterfråga vissa produkter. Det viktiga är alltså inte rätten till vissa produkter, utan rätten att kunna rikta sin köpkraft som en önskar. Vi är så vana vid att pengar ska kunna ge oss tillgång till allt, att ett brott i denna ordning blir djupt upprörande för många.

Det finns flera problem med detta. Bland annat att de som inte har medel att efterfråga med ofta hamnar utanför i analysen. De som räknas är personer som har råd&som ändå inte kan få sina behov tillfredsställda. Inte personer som saknar medel att efterfråga med. Detta är också problemet med modellen kring tillgång och efterfrågan. Endast människor som kan efterfråga syns i modellen. I och med detta kan vi till exempel säga oss ha ”jämvikt” på en given marknad, vilket inte betyder att alla har sina behov tillfredsställda. Detta är en avpolitiserad beskrivning av människors behov, som döljer det faktum att alla inte har vad som krävs för att agera på marknaden.

Önskar mig ett politiskt samtal där vi talar om människors behov istället för tillgång och efterfrågan.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.

Läser för närvarande boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser av Harvey som är menad att förklara hur kapitalismen fungerar i praktiken.

Nedan har jag saxat ett citat från boken som handlar om hur tillgången på arbetskraft måste skapas:

Vad Marx kallade den ”industriella reservarmén” är en nödvändig förutsättning för kapitalets reproduktion och expansion.  Denna reservarmé behöver vara tillgänglig, socialiserad, disciplinerad och besitta rätt egenskaper (det vill säga arbetarna måste vara flexibla, fogliga, möjliga att manipulera och ibland ha vissa specifika kvalifikationer) […] Genom att beröva den stora massan av befolkningen direkt tillgång till produktionsmedlen (i synnerhet mark) frigör man arbetskraft som kan köpas och säljas som en vara på marknaden […] På ett eller annat sätt måste befolkningar försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva.

När människor diskuterar kapitalismen såsom den ser ut idag så lyser ofta något slags perspektiv på detta med arbetskraft med sin frånvaro. Vårt samhälle är uppbyggt som så att den absoluta merparten inte förfogar över produktionsmedel för att försörja sig själva, utan istället måste lönearbeta för att kunna göra detta. Såhär har det såklart inte alltid sett ut. Ägandet av mark har till exempel varit mycket jämnare fördelat tidigare i historien, fler personer har varit självförsörjande och så vidare.

I Sverige hade vi till exempel innan något som kallades allmänningar, det vill säga jordplättar som inte tillhörde någon utan som kunde brukas av den som behövde. Många personer som saknade egendom levde av dessa allmänningar. Det var säkert pissigt på många sätt det också, men det var inte lönearbete. Senare så uppgick dock denna mark i privat ägo istället, vilket gjorde att många fråntogs sin möjlighet till försörjning. Detta, i kombination med lagar kring lösdriveri där de som inte hade något hederligt arbete ofta blev satta i tvångsarbete, skapade en foglig arbetarklass, eller en efterfrågan på arbete. Det skapade även förutsättningar för arbetslöshet, eftersom det numera var nödvändigt för många att ha ett arbete för att kunna överleva, vilket såklart ledde till att arbete efterfrågades även när något sådant inte stod att finna.

Jag menar inte att vi på något vis ska gå tillbaks till en bondesamhälle, det finns en massa fördelar med ett samhälle där produktionen av livsmedel är både centraliserad och effektiv. Däremot så tycker jag att det behövs ett historiskt perspektiv på just förutsättningarna för lönearbete för att kunna förstå kapitalismen. Varför uppkom detta och hur gick det till? Hur kommer det sig att självförsörjning som innan var kutym idag har blivit en raritet som typ endast existerar inom downshiftningmedelklassen? Det är såklart nödvändigt för kapitalismens fortlevnad att många människor är av nöd tvungna att arbeta för kapitalet, annars hade det helt enkelt inte fungerat.

En viktig komponent i detta är ägandet av naturresurser, som ju är grundläggande för att någon form av produktion ska ske över huvud taget. Naturresurser har av naturen ingen rättmätig ägare, det finns inga rimliga skäl till att en människa eller ett företag ska kunna förfoga över såpass mycket som det görs på sina håll idag. Naturresurser har i mångt och mycket bytt ägare under historien med hjälp av våld, lurendrejeri och tvång, vissa intressen har skaffat sig kontroll över mer naturresurser än de någonsin skulle kunna bruka för egen försörjning, och hanteringen av dessa naturresurser dikterar villkoren för alla vi som saknar medel för att kunna försörja oss själva.

Ideal.

045Ibland kollar jag på den kultur och de leksaker som min lillasyster konsumerar, och det är alltid nedslående. Många av filmerna och böckerna som erbjuds henne kretsar kring kärlek, ramberättelserna kring många av leksakerna är kärnfamiljsliv, heterosexuell och tvåsam kärlek eller konsumism. Hon har badats i dessa värderingar sedan födseln, och då är min familj ändå inte överdrivet normativ på dessa områden. Sedan tänker jag på att hon troligen kommer att utsättas för samma värderingar, men i vuxnare form, i reklamer, tv-serier, musik och filmer under hela sitt liv. Det är detta som står till buds för den som inte aktivt anstränger sig för att skapa sina egna värderingar.

Jag fascineras av människor som på allvar tror att det inte spelar så stor roll att vi på daglig basis socialiseras in i en kultur där vi uppmuntras till att värdera dessa saker, se dem som oumbärliga byggstenar i livet. Hur kan en tro att detta inte påverkar individen på djupet? Hur kan en tala om några slags ”fria val” i en kultur där vi på daglig basis matas med ideal om hur vi ska leva våra liv?

Frihet är inte valfrihet.

I debatten idag så finns det någon slags tramsig uppfattning om att frihet och valfrihet vore ekvivalenta. Liberala partier, som alltså borde jobba för individens frihet, är väldigt måna om att föra frågan om valfrihet. En ska kunna välja skola, förskola, sjukvård och så vidare och så vidare och detta likställs med frihet.

Överlag tycker jag att frihet och valfrihet kopplas ihop i alldeles för hög utsträckning. Till exempel kan en som kvinna ganska ofta få höra att en visst är fri eftersom en har en uppsjö av olika kvinnoroller att välja mellan. Att alla dessa roller är skapade i en patriarkal tradition spelar tydligen ingen roll eftersom vi trots allt har en massa att välja på. Vi har en massa på förhand bestämda roller som vi kan röra oss inom och mellan.

Verklig frihet handlar i mina ögon inte om att välja mellan olika saker som redan avgjorts åt en. Frihet är att själv kunna utforma sitt liv och sin person, att själv avgöra hur en ska utvecklas utan att behöva förhålla sig till en massa roller. Rollerna kan rentav göra det svårare att vara verkligt fri, eftersom de skymmer sikten.

Vidare så tycker jag att frihet ibland kan vara frihet från val. När det till exempel kommer till välfärd hade jag upplevt betydligt mycket mer frihet om jag kunde gå till vilken skola, vårdcentral eller förskola som helst och vetat att jag skulle få en bra tjänst. Visst kan jag se poängen med att det finns en viss differentiering mellan till exempel olika skolor, men det vore ändå skönt att veta att en fick en bra skolgång vart en än vände sig. Vad som kallas valfrihet skulle lika gärna kunna kallas valtvång: du tvingas till att aktivt välja för att inte utsättas för något riktigt uselt. Dessa val kräver tid, kunskap och energi, något som alla inte har. Om vi istället för att ha en välfärd som bygger på att alla måste välja rätt hade en välfärd som byggde på att leverera kvalitet överallt så hade det troligen gjort de flesta mer fria i praktiken: fria att kunna lägga sin tid på annat än att välja vårdcentral.

Jag menar att alla dessa val vi utsätts för skymmer sikten för en äkta frihet. Visst är det valfrihet, vi är ju fria att välja vilket som helst av de val vi exponeras inför, men den frihet det innebär är såklart kringskuren av det faktum att det endast är just de sakerna vi har att välja emellan. Det är ingen reell frihet, utan en låtsasfrihet som sker helt på någon annans villkor. Vidare så skymmer alla låtsasval de möjligheter som finns till att göra motstånd emot systemet som sådant, eftersom tanken att en bara ”råkade välja fel” finns så nära till hands.

Jag drömmer om ett samhället där vår framtid inte står och faller med om vi väljer fel eller rätt i skolvalet, utan där vi kan lita på att det finns en välfärd som hjälper alla till att nå bästa möjliga liv. Där valfrihet ersätts med en ordning där alla kan lita på att de får bra vård och skola utan att behöva kolla upp en massa innan.

Twitter 27/12.

Pågår just nu diskussion i en liberal fbgrupp om huruvida män ska kunna avsäga sig ansvaret för ett barn han inte önskar. Utgångspunkten verkar vara att då kvinnan kan välja att göra abort borde mannen också kunna ha en utväg. Ungefär som om abort vore ett enkelt beslut eller en okomplicerad process, som att trycka på en knapp. Detta är ett djupt kvinnofientligt förslag som lägger allt ansvar för konsekvenserna av sex på kvinnan. Personerna i fbgruppen verkar ha missat att en faktiskt är två om att ha sex.

Ett annat argument som syns i tråden är att kondomer faktiskt kan gå sönder, om nu mannen beslutat att använda en sådan för att undgå risk. Nå, detta är såklart en av de risker som tråkigt nog finns med sex, men den drabbar faktiskt även kvinnorna. Om en som man vill vara helt säker på att undvika barn så kan en faktiskt helt och hållet avstå från sex. Det finns inget som säger att du har rätt till att ligga riskfritt, därför bör den som vill undvika risk undvika att ligga. Varför ska du som man kunna svära dig fri från en risk som både du och din partner utsätts för under samlag?

Detta, i kombination med tramset kring samtyckeslagen, får mig att undra varför så många män fått för sig att sex ska vara konsekvensfritt. Män ska inte behöva ta ansvar varken för sin partners samtycke eller för en eventuell avkomma. De ska bara kunna sticka sina kukar överallt. Kvinnor däremot får ta ansvar för avkomma, för att säga nej och generellt även det sociala ansvaret.

Till er män som inte är mogna för att ta riskerna som kommer med sex: avhållsamhet! Svårare än så är det inte.

Sponsrat skolmaterial.

Lyssnade på Kaliber om att företag gör böcker som de skänker bort gratis till skolor. En väldigt stark aktör på detta område var svenskt näringsliv, alltså svenska företags lobbyorganisation. Lärarna tvingas i sin tur att ta in detta material eftersom det skolorna saknar resurser för att köpa in material. Många lärare är väldigt kritiska till det sponsrade materialet, men uppger att de material de har att tillgå annars känns utdaterat.

För mig kom det som en chock att detta ens är lagligt, jag var helt övertygad om att det inte var okej med sponsrat skolmaterial och än mindre med produkter som från början till slut är framtagna av en intresseorganisation. Tydligen är detta ett växande fenomen, vilket inte förvånar alls eftersom resurserna till skolan krymper.

Ett exempel i programmet var en bok om miljö som Svenskt näringsliv hade gett ut. I denna bok så stod det att utvecklingen i miljöfrågor går åt ”rätt håll” eftersom det sker en massa innovation av just företag. Det faktum att denna innovation i regel tvingas fram av regleringar, som företag tenderar att vända sig emot, togs inte upp. En klimatforskare som läste igenom boken tyckte att den var otillräcklig.

I slutet av programmet fick en höra när Björklund svarade på en fråga om detta i en frågestund i riksdagen. Hen sa ungefär: ”jag ser problemet, men utvecklingen går inte att stoppa, det enda vi kan göra är att se till att ha ämneskunniga lärare”. Jag blir så otroligt matt. Till saken hör alltså att den myndighet som innan granskade skolmaterial för att se till att allt stod rätt till är nedlagd sedan 90-talet. Detta har skapat ett utrymme för företag att göra sitt material, eftersom det inte behöver gå igenom någon granskning innan det får köpas in av skolor. Vidare är en stor del av problemet att det saknas resurser att köpa in vettigt skolmaterial för. Det är absolut inte så att utvecklingen inte går att stoppa, det är egentligen bara att återinföra denna granskningsmyndighet och öka resurserna till skolan. Det handlar alltså inte om att det saknas möjligheter, utan om att det saknas vilja. Det finnes få saker jag finner så smaklösa och irriterande som när politiker låtsas att de saknar makt när det egentligen bara handlar om deras unkna prioriteringar.