Etikett: arbetsmarknad

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen.

Jag skrev ju innan om problemet med arbetsmarknadsanpassning av utbildning. Moderaten Tomas Tobé uttalar sig i dagens Svd om just detta:

Utbildningen måste vara en del av arbetslinjen. Valfriheten för eleverna ska förstås finnas kvar men det är ingen dålig information för dem att också få reda på var jobben finns, säger han.

Frasen ”utbildningen måste vara en del av arbetslinjen” får mig att rysa av obehag rent instinktivt. Vidare så tänker jag att de flesta som väljer yrkesinriktade gymnasieutbildningar troligen redan har sin framtida anställningsbarhet i åtanke när de väljer yrkeskategori. Då tror jag att det är viktigare att säkra att alla elever får tillgång till praktikplatser och lärlingsjobb efter avslutad utbildning (tydligen väldigt svårt att få lärlingsjobb i vissa hantverksyrken).

Vidare så kan man ju knappast utgå från att arbetsmarknaden kommer att se likadan ut hela studenternas liv, och därför är det viktigt att det finns möjligheter till vidareutbildning på högskola för alla. Tyvärr är det just detta som man från regeringens håll väljer att dra in på, dels genom att ta bort kravet på högskolekompetens på alla utbildningar och dels genom att dra in på Comvux.

Ett väldigt stort problem när det gäller just skola och arbete tycker jag är att folk blir dåligt informerade av vad som krävs för att plugga på högskola utöver grundläggande högskolekompetens. Som känt är det sällan då det är det enda kravet när man ska läsa program, utan man måste i regel ha läst typ matte eller engelska B och så vidare. Många personer blir inte informerade om detta när de läser yrkesförberedande på gymnasiet, och tror att deras högskolekompetens som utlovas i kursbeskrivningen ska räcka till det mesta.

Jag har en vän som är i den situationen nu. Hen har läst barn och fritid och vill utbilda sig vidare till lärare. Man kan ju tycka att det borde vara ganska givet att personer som läser denna inriktning kan ha ett intresse av lärarutbildningen, men ändå har hen inte blivit informerad om vilka kurser utöver högskolekompetensen som krävs, vilket gör att hen måste läsa på Comvux. Vilket onödigt slöseri tycker jag, att inte delge dessa personer information om vad som krävs för olika utbildningar direkt, speciellt när det är högre utbildningar som är väldigt närliggande innehållet i grundutbildningen.

Jag har inget emot en ökad näringslivsanpassning i form av att göra yrkesutbildningarna bättre, göra det lättare att faktiskt bli legitimerad inom sitt yrke och att se till att folk får information om vad som krävs för att läsa vidare. Den lösning Alliansen har verkar dock inte vara detta, utan snarare röra sig om att minimera utbildningsinnehållet så att så lite överflödigt för arbetsmarknaden som möjligt får plats. Det tycker inte jag är särskilt rimligt.

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen. Utbildningen ska tjäna samhällets och individernas bästa, vilket såklart inkluderar hänsyn till vilken kompetens som är relevant men också har en mängd andra faktorer, som värnande om demokrati, möjligheter för individer att sadla om, ha en meningsfull fritid och så vidare. Denna idé om att skolan bara ska producera dugliga arbetare på löpande band tycker jag är djupt osmaklig.

När arbetsmarknad och trygghetssystemen inte fungerar ihop.

Läs krönikan av Hanna Fridén som handlar om vad som har hänt med henne. Hon har ju jobbat som egenföretagare men blev såpass sjuk att hon var sängliggande otroligt mycket, vilket ju såklart gjorde det svårt att jobba. Så kan de ju vara, det kan inträffa för alla att man bli sjuk. Det intressanta är hur det fungerar i samhället. Hanna beskriver hur hon blev tvungen att välja att säga nej till F-kassa och försöka dra in tillräckligt mycket pengar ändå, vilket gjorde att tillfriskningsprocessen blev längre än vad den hade behövt vara.

Bilden av ett system som missgynnar egenföretagare träder fram, vilket är intressant med tanke på att Alliansen ska vara så jävla entreprenörsvänliga och suttit vid makten tillräckligt länge för att ha haft möjligheten att göra något åt saken. Även som egenföretagare ska man ha trygghet, kunna bli sjuk och gå ner i deltid utan att det skjuter hela ens ekonomi i sank.

Kaliber gjorde i Januari ett program som handlade om just detta, hur de svenska trygghetssystemen inte är särskilt bra anpassade för annat än fasta anställningar. Detta blir såklart ett stort problem när fler och fler jobbar på andra vis än genom fasta anställningar och speciellt då vi har en regering som aktivt uppmuntrar dessa anställningsformer både genom retorik och politik. Man kan ju tycka att en person som jobbat och betalat skatt i flera år borde ha ett skydd, men icke. Det finns en enorm tragik i det, hur samhället överger människor som faktiskt har ”gjort rätt för sig” (hur mycket jag än hatar det uttrycket).

Marknadsfundamentalister.

Satan vad jag stör mig på fundamentalistiska frimarknadsanhängare som alltid, när man börjar tala om arbetarrätt ochlöner, måste informera om att arbetsköpare bara har makten när det råder ett överflöd på arbetskraft. För det första är det löjligt världsfrånvänt att anta att marknaden är ett perfekt urverk som reglerar sig själv, för det andra har jag svårt att fatta varför en försämring för faktiska människor skulle vara berättigad bara för att det råder arbetskraftöverskott.

Jag kan väl till viss del förstå resonemanget när det gäller lönerna, det kan nog finnas vissa företag som anställer fler när det är billigare även om jag tror att det är ganska vanligt att pengarna hamnar i företagarnas egna fickor. Däremot är det helt obegripligt när det rör sig om anställningstrygghet. På vilket sätt skulle ett försämrat anställningsskydd leda till att fler får jobb? Det är fullständigt obegripligt och försämrar endast på dem som är ute på arbetsmarknaden.

Ni kan snacka marknadslösningar när det gäller en massa saker, men när det gäller arbete blir det bara inhumant. Marknaden är inget egenvärde, man måste alltid fråga sig hur människorna i systemet påverkas.

Ett boktips i tiden.

Tänkt bara leverera ett litet boktips som ligger i tiden, men alla pissiga arbetsmarknadsåtgärder.

För några veckor sedan läste jag Barskrapad av Barabara Ehrenreich, en journalist som även skrivit boken Gilla läget som handlar om hur allt positivt tänkande sabbar vårt samhälle. Boken handlar om hur hon ska hanka sig fram med hjälp av lönen från ett låglönejobb i USA.

Det som kommer fram är skrämmande. Trots att hon jobbar mer än heltid och totalt sliter ut sig fysiskt och psykiskt klarar hon sig knappt på lönen. Hennes arbetskamrater är själva sinnebilden av alienerade arbetare och så vidare. Hon skriver också mycket om hur själva anställningen går till och hur förnedrande den ofta är och lägger i slutet fram en teori om varför det ser ut som det gör. Den går i kort ut på att förnedringen vid anställningsintervjun, arbetsköparens tendens att hålla inne på första lönen till avsked och de olika straffsystem som finns på arbetsplatserna har syftet att få arbetare att stanna, så att man ska slippa höja löner och ge dem drägliga villkor för att uppnå samma resultat.

Vad hon också noterar är att trots att hennes experiment äger rum under en tid där det faktiskt, ovanligt nog, rådde arbetsbrist i USA så blir villkoren för okvalificerat arbete inte bättre. Arbetsköpare beklagar sig i hennes bok för att de inte hittar personal som stannar, vilket skulle kunna lösas enkelt genom att höja deras lön en aning. Detta är såklart ett exempel i mängden men borde kanske ge en hänvisning om att arbetsmarknaden inte är en perfekt marknad, utan faktiskt att arbetsköparen kan hålla kontroll även då det råder brist på arbete.

Oavsett tycker jag att det är en mycket läsvärd bok som dels ger insikter i hur arbetare inte ska tåla att bli behandlade och om kontrollmekanismer som arbetsköpare använder.

Grattis regeringen.

Jag måste tipsa om den här dokumentären som handlar om ungdomsarbetslösheten och de dåliga villkoren på arbetsmarknaden för unga. En slags uppföljning på säljsekten, fast ur ett mer allmänt perspektiv.

Hittills har ju lösningen på arbetslöshetsfrågan varit att försämra villkoren för de som jobbar, genom mindre säkra anställningar och så vidare. Detta har dock inte genererat några jobb, utan egentligen bara försämret för dem som redan har jobb.

Idag kan man ha provanställning i ett halvår, något som dessutom kan komma att bli mer ”generöst”. Provanställning innebär i princip att man kan behöva gå vilken dag som helst, vilket gör att man knappt kan ställa några krav på sin arbetsplats. Men man behöver fan inte pröva ett halvår för att veta om någon kan stå i kassan på McDonalds.

Dessutom är få unga med i facket idag (jag har faktiskt blivit aktivt uppmanad att inte gå med i facket av en arbetsköpare för att ”så gör vi inte här”).

Så resultatet är alltså att de som har jobb får sämre villkor och att de som är arbetslösa fortsätter vara det. Grattis regeringen!

Medborgarlön är en ide som förtjänar att spridas.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om medborgarlön, ett initiativ jag tycker är helt underbart.

Medborgarlön är rätt och slätt att alla ska var berättigade en inkomst utan motprestation. Denna inkomst ska, enligt de flesta, täcka levnadskostnaderna ganska precis.

Det finns många fina saker med medborgarlön. Dels så slipper man ge sig in i den förnedrande socialbidragskarusellen, som idag är uppbyggd på ett sätt som får folk att fastna i den (bland annat så dras alla ytterligare inkomst från bidraget, vilket leder till att allt annat än heltidsjobb känns menlöst). Systemet med socialbidrag är ovärdigt på många andra sätt, bland annat för att det ständigt krävs att man ska lämna in en jävla massa kvitton på allt. Det är också osäkert för många, oron för ifall man får det eller inte är stor för många.

Med medborgarlön skulle man ha ett system som var bra mycket värdigare för alla inblandade. Man skulle slippa gå och tigga pengar från staten, helt enkelt. Man skulle kunna ta bort både socialbidrag, CSN och säkert en massa annat också. Institutioner som kräver en massa kostnader för administration (herregud, fatta alla tjänstemän som sitter och handlägger allt).

Troligen skulle rörligheten i samhället öka. Dels för att grundtryggheten inte längre skulle komma från jobbet, vilket skulle göra folk mer benägna att ta risker, kanske genom att byta jobb, starta eget eller plugga nåt nytt. Troligen skulle det också förbättra villkoren på arbetsmarknaden, eftersom människor skulle vara mindre benägna att ta så kallade ”skitjobb” för att överleva.

Visst finns det problem. Typ att vissa kanske kommer leva enbart på medborgarlönen. Men jag tror det är ett större problem idag, med socialbidraget, i och med att man med medborgarlön skulle kunna tjäna pengar från sin allra första arbetsdag. Jag tror att de flesta vill ha lite mer pengar än vad som täcker levnadskostnaderna precis.

På det stora hela tror jag att medborgarlön kommer leda till ett bättre samhälle. Jag är dock inte ekonom så jag vet inte vad det finns för begränsningar där. Men oavsett: det är en ide som jag tycker förtjänar att tänkas riktigt noga på och som jag tycker att alla ska sprida. Så gör det nu!

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en  själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.

Vilket block jag ”hejjar” på.

Det lär ju inte vara någon överraskning för den som följer min blogg att jag tänker rösta pirat på valdagen, men trots detta har jag en åsikt om vilket block som bör vinna. Trots att jag innerligt hatar alla partier (utom möjligtvis f! och vänsterpartiet) så hejjar jag faktiskt på det blåa blocket (som dessutom ser ut att vinna).

Inte för att jag tycker deras politik är bra, jag tycker den är skit, men jag tycker att det är det bättre av två dåliga (herregud, socialdemokraterna vill stimulera ekonomin genom fler jobb i offentlig sektor, jävla idiotdrag). Vad det framförallt handlar om är dock att jag hatar det politiska klimat vi under en väldigt lång tid haft i Sverige: socialdemokraterna är de självklara ledarna och deras politik har format Sverige till den socialiststat vi är. Socialdemokraterna har alltid kunnat vara säkra på att vinna och att få bestämma, även om moderaterna tillfälligt får makten fyra år så vet socialdemokraterna att de kommer få den tillbaks nästa, för att moderaterna alltid missköter sig och för att folk i slutänden vill ha det gamla trygga och inte det nya, spännande. Socialdemokraterna lever på en myt om att moderaterna är ett parti för den yttersta överklassen, som bara vill montera ner välfärden och förstöra för hederliga arbetra.

Nu är detta inte sant längre, för det första finns inte den här extrema skillnaden mellan de olika blocken kvar. Den enda stora skillnad jag kan se är att moderaterna vill stimulera ekonomin genom skattelättnader och socialdemokraterna vill göra det genom satsningar inom den offentliga sektorn (för då får fler lön som de kan spendera, synd att allt går till skatt för att finansiera reformen då), i övrigt är det väl i princip samma skit.

Moderaterna har svikit sina liberala väljare vilket är djupt tragiskt, när de kommer till makten är de uppenbarligen måna om att upprätthålla den svenska överlägsna moralen. Men trots detta så måste det finnas något som gör att socialdemokraterna vill förnya sig, vilket de väl inte gjort de närmaste tjugo åren. Socialdemokraterna måste känna att det finns ett hot mot deras position som Sveriges självklara ledare, så att de kan ta sig i kragen och faktiskt föra en politik värd namnet.

Jag vill helt enkelt att det blå blocket ska vinna för jag vill att Sveriges politiska klimat ska bli lite tuffare, handla lite mindre om procentenheter och gå tillbaks till ideologiska frågor. Liberalism eller socialism, inte 7,5 miljoner eller 10 miljoner i skattesänkningar för pensionärer eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Socialdemokraterna måste börja erbjuda en på allvar annorlunda politik, annars kommer svensk politik fortsätta vara så innerligt ointressant som det är idag. Men för att det ska hända så måste de förstå att deras politik inte längre funkar på dagens väljare. Man kan inte ha det enorma välfärdssystem man hade under 70-talet, man kan inte längre agera Moraliskt föredöme för resten av världen för Sverige är inte längre så jävla rikt och coolt, vi är faktiskt ett helt vanligt land.

Tilläggas bör att jag kommer känna skadeglädje oavsett utgång, då jag, som sagt, hatar både blocken innerligt och helst skulle se att båda förlorade.