Ingen riktig våldtäkt.

Kollade på denna Svt-dokumentär som heter Ingen riktig våldtäkt och kände verkligen bara att det är synd om människorna. Och så tänker jag på hur otroligt skönt det är att vara förskonad från de där värsta tonårsupplevelserna. Förskonad från att någon ska komma och delge sitt jävla ”perspektiv” på hur man ”ska” vara som kvinna, eller som människa, till exempel.

Att människor har dessa inställningar till våldtäkt lyckas av någon anledning förvåna mig. Jag vet ju rent intellektuellt att det är så, känner till alla dessa klyschor och tankevurpor. Men det förefaller så absurt att en lärare kommer fram till en flicka som figurerat på sexbilder som spridits över hela skolan och ber henne tala tyst om det, för att det annars kan skada skolans rykte. Även inställningarna hos tonåringarna förvånar mig. Kanske har det att göra med att jag omgett mig av vettiga personer, mer mer troligt har det att göra med den brist på social kontakt jag hade överlag som ung.

Som tonåring var jag en asocial jävel som nästan alltid tog avstånd från klasskamrater som sökte kontakt. Jag hängde aldrig i något ”gäng” i någon större omfattning och gick inte på fester, började dricka sen och så vidare. Och på ett sätt är jag glad för det idag, för fy fan vad jobbigt det där verkar. Inte bara för hon som det berättades om i filmen, som blev utsatt för en gruppvåldtäkt, utan liksom hela kulturen kring allt det där, allt som har med sex, kärlek och status att göra i den åldern. All skuld och skam som är förknippat med det.

Jag tänker att det faktisk tär mycket man slipper undan genom att vara asocial och impopulär. Att inte ha någon stor umgängeskrets, att mest ha kompisar utanför skolan och så vidare. Jag var aldrig mobbad, men jag var liksom inte med i ”gänget” heller, inte i något gäng. Jag gick förskonad från våldtäkter, sexuella trakasserier och dåliga förhållanden under hela min uppväxt. Numera så känner jag att även om ett övergrepp vore hemskt så skulle jag nog kunna reagera på det utan att känna skam, eftersom jag dels är så säker i mig själv, dels så medveten om dessa mekanismer. Kanske hade min självkänsla blivit grunden skadad om jag inte fått gå så oskadd som jag gjort, jag vet inte.

De personer som medverkar i filmen tycker jag är värda all beundran. Dels kvinnan som berättar om övergreppet hon blivit utsatt för, dels de ungdomar som låter sig intervjuas som, även om de säger mycket dumt, överlag verkar vara sympatiska människor. Även om filmen inte gav mig mycket nytt i fråga om faktisk kunskap så var det lite av en realitycheck. En insikt om hur okunniga de flesta faktiskt är om sexuellt våld, hur våldtäkter förnekas och skulden läggs på offret, hur många vuxna undviker att tala om det även om de har alla möjligheter att se vad som pågår och så vidare.

Man kan prata om nazism utan att nämna kommunismen i samma andetag.

Jonas Wikström har skrivit ett utmärkt inlägg om detta med vissa personers oförmåga att diskutera nazismens och främlingsfientlighetens frammarsch i Europa utan att i samma andetag ta upp kommunismen. Det stämmer att kommunismen har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott, men om man ser på saken idag så är de högerextrema krafterna i Europa betydligt mycket värre, och det är väl ändå det som måste diskuteras, alltså agendan hos de extremistiska partier som faktiskt har börjat få mer makt.

Visst är det viktigt att se till historien men en rörelse måste ändå bedömas efter vad den är idag primärt, efter vad den har varit historiskt i andra hand. Jag upplever att både socialismen som helhet och kommunismen har utvecklats ideologiskt och det är extremt ovanligt att människor uttrycker någon längtan tillbaks till en ordning såsom Sovjet. Höger däremot känns långt ifrån lika utvecklas ideologiskt, och även om jag inte tror att det kommer komma en ny förintelse så ser jag även ett litet inflytande från främlingsfientliga krafter som något strikt negativt.

Det finns ideologier som inte är det minsta lilla positiva, ens i sin mjukaste form. Andra ideologier har grundpremisser som redan i sin linda går emot allt jag anser rätt och riktigt. Jag tycker till exempel inte att liberalism som ideologi är döden i liten grad, utan tycker att det kan tillföra något positivt. Däremot så ogillar jag extremversionen och tror att den är extremt destruktiv. Jag skulle dock aldrig blanda ihop den med liberalism som helhet. Främlingsfientliga ideologier däremot ser jag ingenting bra med, inte ens i en väldigt liten skala, utan ser dem bara som destruktiva och nedbrytande.

Om man inte har lyckas formulera en bättre kritik än ”vill ni ha det som i Sovjet” efter alla dessa år så borde man nog anstränga sig lite mer. Socialismen är en bred ideologi med en mängd olika inriktningar, även i de extrema falangerna så finns en enorm bredd på hur man anser att samhällsproblem ska lösas och hur samhället i slutänden ska vara utformat. Visst finns det goda grunder att kritisera dessa ideologier på, men att klumpa ihop det med Sovjet så fort det kommer på tal är varken insiktsfullt eller hederligt.

Varför det är helt rätt att Luf utesluts från Pride.

Luf får inte vara med i Uppsala Pride. Stackare. De är såklart ledsna och kränkta på grund av detta. Pride ”måste” tydligen vara partipolitiskt obundet, verkar de tycka. Nåja, Uppsala Pride har en tydligen och uttalad vision som de har som övergripande riktlinje för arrangemanget, den går att läsa på deras hemsida och lyder enligt följande:

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

Luf ställer sig alldeles säkert bakom att HBT-personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella, men uppenbarligen har man i Uppsala Pride velat ta ställning för resten av det tänkta budskapet, det vill säga för ett i allmänhet internationalistiskt och maktkritiskt perspektiv. Vad jag har förstått så har Fp och Luf alltså uttalat sig aktivt emot Uppsala Prides vision när de offentliggjorde den. Det handlar alltså inte bara om att de inte jobbar för den utan om att de motarbetar den och vill att HBT-frågan ska ses som helt frikopplad från andra frågor rörande makt. Well, inte konstigt att de blir uteslutna om de aktivt motarbetar budskapet i festivalen.

Fick invändningen mot detta med att Fp och Luf bara velat ha en ”politisk diskussion” och att jag gör fel i att kalla det för att bråka, men jag tycker inte att det är konstigt att man som arrangör av ett evenemang är intresserad av att de som deltar inte aktivt ska motarbeta ens agenda. Det är tvärtom en mycket rimlig förutsättning i sammanhanget. Sedan kan man såklart ha en diskussion om rimligheten i denna agenda, men då får man också tåla att man kan komma att bli utesluten.

Egentligen tycker jag att det vore rimligt av Uppsala Pride att även kräva att man ska ställa sig bakom agendan. Man behöver inte hålla med om varje detalj, men att ha ett i stort maktstrukturkritiskt och internationalistiskt perspektiv tycker jag verkar som en rimligt förutsättning för deltagande i ett arrangemang med den uttrycklig agendan.

Nu har Fp tydligen bestämt sig för att anordna en liberal Prideparad, eller en Prideparad för ”alla”, alltså även de personer som ser HBT-frågan som helt isolerad och helst inte vill ta ställning emot andra maktstrukturer såsom ras och klass i samma veva. Det är väl bra att även detta urvattnade perspektiv får en parad, för alla som vill säga en totalt ickekontroversiell självklarhet. Jag tycker i alla fall att det är utmärkt att Uppsala Pride som helhet går mot ett politiskt perspektiv bortom de ickekontroversiella självklarheter som andra nöjer sig med att konstatera när det kommer till Pride. På detta sätt kan Pride föra ut ett mer kontroversiellt och djupgående politiskt budskap.

Vissa verkar tycka att Pride inte ska vara politiskt (som ofta verkar innebära partipolitiskt), det vill säga ta ställning för något utöver HBT-frågor. Det behöver det givetvis inte vara, men jag tycker att det är bra att arrangörer av vissa specifika Pridefestivaler väljer att ta ställning emot förtryck och maktstrukturer utöver HBT-frågan. Inget säger att Pride måste se ut på ett visst sätt, att arrangemanget inte får ta ställning utöver HBT. Det är naturligt att ett arrangemang utvecklas med tiden, och nu när HBT-frågor blir allt mer ickekontroversiella och självklara i de flesta politiska läger så är det kanske läge att  kampen vidare. Att även inkludera andra strukturellt förtryckta gruppers rättigheter i kampen.

Luf vill att Pride ska vara så okontroversiellt som möjligt. De vill avgränsa arrangemanget till att röra sig om ”sakfrågan”, alltså HBT-personers rättigheter. Andra förtryckta gruppers rättigheter bryr de sig inte om, uppenbarligen. De vill ha ett slätstruket budskap som fungerar i den liberala ideologin, en ide om att HBT-frågan är en isolerad fråga. Det kan man såklart tycka, men alla tycker inte det och för detta vill Uppsala Pride ta ställning. För det andra perspektivet, det som bygger på en generell ide om strukturer som förtrycker. Detta är såklart jobbigt för den som inte är intresserad av att bekämpa några andra strukturer än de som rör HBT-personer, men det är icke desto mindre ett fullständigt legitimt syfte.

Den som inte ställer upp på det kan anordna sin egen Pridefestival som inte tar ställning för något mer än att HBT-personer är okej. Visserligen ett legitimt syfte det med, men en annan analys som inte går i samklang med den man har på Uppsala Pride.

Utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Jag har fått många reaktioner kring mitt inlägg om klass, framförallt på Twitter. Många vill driva testen att klass framförallt handlar om kultur och säger också att man kan ha en medelklasstil även om man har lite ekonomiska tillgångar, eftersom en sådan inte behöver vara dyr. Jag vill bara be människor att göra skillnad på dessa tu; vad som betraktas som god smak och vad som ses som en klassmarkör. God smak kan vara en klassmarkör i sig, men kan också bara vara ett uttryck för ens personliga stilpreferenser.

Jag tänker såhär, att om vissa stiluttryck inte hade någon korrelation till materiella tillgångar så skulle de inte ses som klassmarkörer. Det är ju inte så att borgerlig smak allmänt har kommit att betraktas som ”god” för att den helt enkelt är det, och bara medel- och överklassen har lyckats upptäcka detta. Troligen så finns det en massa personer som tycker att den typiska svenska medel- och överklasstilen ser förjävlig ut, men eftersom medel- och överklassen har ett samhälleligt tolkningsföreträde just på grund av sin högre ställning så har den ändå fått statusen som allmänt god smak.

Vem som definierar vad som är bra smak är ju i sig en klassfråga. Historiskt sett så har de högre klasserna tagit sig tolkningsföreträde i frågan, och så är det även nu. Vad skulle det spela för roll att vissa ansåg dina möbler fula om det inte var för att den gruppen redan innan ansågs vara ”finare”? Det skulle bara vara som emos och fjortisar, två subkulturer som inte delar smak men som ser ner på varandra precis lika mycket och i utomståendes ögon har ungefär samma status. Inget säger att stilrent egentligen är bättre, det anses bättre för att högre klasser anser det bättre. Men om klasserna från början hade samma ställning så skulle det ju inte finnas något som rangordnade stilarna, de skulle bara samexistera utan någon allmänt vedertagen hierarki.

Sedan att folk tycker att vissa människors inredningar är förskräckliga är en annan sak, det kan lika gärna vara en fråga om personliga preferenser eller modenycker. Stil som en klassfråga sträcker sig dock bortom detta att medel- och överklassen bara råkade tycka att det var fult. Därför menar jag att det egentligen är ganska oviktigt, ty det är mest bara ett symptom på klassamhället och inte någon avgörande faktor. Ett utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Det är det hårddragna som lockar respons.

FumikoFem bloggade för ett ganska bra tag sedan om ”bloggdöden” (ett sånt där inlägg som legat i min ”blogga”-mapp alldeles för länge) och det fick mig att fundera på det här med internetnärvaro och bekräftelse. När jag började blogga så tog det lång tid innan jag fick läsare, och det är egentligen först  de senaste månaderna som det verkligen har kommit in många besök och kommentarer. Då har jag också noterat en annan sak, nämligen att det sällan är det jag personligen känner mig mest nöjd med som genererar mest respons.

När jag skriver en lång, nyanserad och genomarbetad text om något så får jag i regel färre kommentarer än på mycket annat. Jag tror inte att det är för att folk inte uppskattar dessa texter, för det tror jag absolut att ni gör, men däremot tror jag att man sällan kommenterar om man inte har något att tillägga. Många som bara skriver typ ”bra inlägg” eller liknande brukar urskulda sig med att det inte är någon ”viktig” kommentar. Men alltså, såna kommenterar betyder också mycket, för de innebär att någon har läst och reflekterat över inlägget.

Det är mycket enklare att få bekräftelse på ett forum som twitter. Där är folk snabbare på att ge respons, de retweetar sånt de tycker är bra och så vidare. Dessutom är det ett jävla bekräftande av varandra, än hit än dit, på både ont och gott. Problemet blir att när man är van vid att bli bekräftad så blir det plötsligt jobbigt när man inte blir det. Jag märker att jag ibland lockas att skriva mer banalt om saker och ting bara för att det genererar mer respons. Saker och ting kanske blir plattare och argare än vad de skulle behöva vara.

Även om man får kickar av bekräftelse så känns det efter ett tag så jävla menlöst att skriva på det sättet. Att, som i mitt fall, hårddra och överdriva sin ilska för att väcka mer reaktioner. Främst medhåll, eftersom folk i regel går igång på hårda ord mot sina meningsmotståndare.

Jag vill aldrig bli en sån som skriver saker som egentligen är lite väl taskiga, banala eller hårddragna för att ”väcka reaktioner”. Inte för att man inte får göra så men jag är mer intresserad av att få folk att tänka till än att ”skapa debatt”, vilket oftast mest innebär att folk försöker övertyga varandra om sina åsikter utan att fundera på rimligheten i sina egna. På det sättet nå man kanske ut till färre, men jag tänker att man åtnjuter mer intellektuell respekt och potential att förändra till dem man väl når ut till. Jag själv är mycket mer intresserad av att läsa och ta till mig av texter som har en mer resonerande ingång än det där tvärsäkra provocerande, det är också så jag vill att andra ska känna inför det jag skriver.

Ju mindre text det är, ju mindre genomarbetat texten är och så vidare desto mer generaliserat och snarstucket tenderar det att bli. Det som i ens huvud är ett genomtänkt resonemang blir på en blogg mycket kortare och på twitter ännu mer banaliserat och förkortat. Det värsta är att det i regel är de texterna som framkallar mest reaktioner; lätt att hålla med i för den redan invigda, lätt att bli provocerad av för motståndaren och sen har man ”skapat debatt” som går ut på att den som skriker högst vinner.

Jag kan bli så trött på det här ibland, detta ”skapande av debatt” som kan vara så otroligt platt och utan eftertanke och lika trött blir jag på mig själv eftersom jag ju faktiskt ingår i det. Eftersom jag själv ibland väljer att vara lite väl hårddragen eller arg till förmån för nyansering.

Sd ökar, och jag förstår varför.

Tydligen så har Sd nu återigen fått ett lyft, som sägs ha att göra med Åkessons prestation i partiledardebatten i Agenda. Ärligt talat så kan jag säga att jag verkligen verkligen begriper varför det är så. Han skötte sig helt otroligt bra, tyvärr, och kom helt in i rollen som kritiker utan att behöva stå tills vars för sin egen politik, helt enkelt eftersom ingen frågade honom, av vad jag såg i alla fall.

Jag kan ärligt talat inte skylla någon som röstar på Sd. Jag förstår varför man gör det, även om jag inte skulle göra det själv. Jag skulle såklart vara gladare om människor valde att vända sin frustration mot klassklyftorna och organiserade sig emot dem, men jag förstår varför Sd förefaller vara ett vettigt alternativ i mångas ögon.

Alltså, jag gillar inte Sd men jag kan känna mig lite matt på all Sd-panik. Jag tänker att om övriga partier i riksdagen har vettiga värderingar kring invandring så kommer det inte att ske något. Nu har de ju tyvärr inte det, men det är deras smygrasism och deras ovilja att ta ansvar över situationen och politiken som jag ser som det verkligt alarmerande i situationen.