Klass handlar om materiella tillgångar.

Ofta när man diskuterar klass så kommer folk med en teori om att klassamhället visserligen fortfarande existerar, men att det idag till skillnad från innan inte handlar främst om materiella tillgångar utan om kulturellt och socialt kapital, eller ”ställning” oberoende av det materiella.

Jag kan absolut förstå vad som menas, ty det är klart att det inte bara rör sig om materiella tillgångar utan även om kultur, men jag finner det som ett absurt påstående att det skulle vara den största faktorn. Det som spelar störst roll är ju alltjämt det materiella, ty hur mycket kulturellt och socialt kapital du än har så är pengar i vårt samhället lika med makt, och om du inta har några pengar så har du heller ingen makt över varken din egen situation eller andras. Därför är klass alltjämt en fråga om materiella förhållanden.

Personer med lite materiella tillgångar är som grupp utsatt i samhället och drabbas av en mängd olika saker i högre grad än personer som ligger högre upp i tillgångsstegen. Sedan finns det såklart mängder av undantag eftersom man kan ha olika värderingar, umgängeskretsar och så vidare. Men när man pratar om klass pratar man i generella termer, och generellt ser det ut som så, att materiella tillgångar hör ihop med en mängd olika andra saker där de grupper där tillgångarna är större i majoriteten av fall gynnas.

Att tänka på klasstillhörighet enbart eller till störst del som något kulturellt får de klasskillnader som finns idag att framstå som någon slags kvarleva från det ”riktiga” klassamhället som liksom bara måste fasas ut, försvinna med tiden, och inget som kan förändras politiskt. Det är såklart en väldigt bekväm hållning för de personer som ingår i den materiella överklassen. De kan ju mena på att eftersom klass inte beror av pengar så behöver de inte dela med sig för att jämna ut klassklyftorna.

Klass handlar först och främst om materiella tillgångar, saker som kulturellt och socialt kapital är i regel effekter av detta. Klassklyftorna kommer inte låta jämna ut sig genom att alla börja anamma liknande sociala och kulturella mönster utan handlar framförallt om omfördelning av materiella tillgångar. Annars skulle strängt taget inte de så kallade kulturella klasskillnaderna ses som klasskillnader, utan enbart som kulturella skillnader. Anledningen till att de högre klassernas kultur ses som finare är knappast att den objektivt sett är det, utan har att göra med att de är förknippade med högre materiella tillgångar.

Hellre dolt förakt än öppet.

Hannah skrev för ett tag sedan om kvinnoförakt i samhällsdebatten, där hon gör en jämförelse mellan Sverige och Danmark. Hon menar att det är att föredra att ha det som i Danmark, där kvinnoföraktet är mer ”öppet” än att ha det som i Sverige, där det döljs bakom ”kritik” mot ”feminismen”, där ”feminismen” väldigt ofta betyder typ ”kvinnor som vågar öppna munnen”. Detta är alltså Hannahs beskrivning av det hela, jag har själv ingen större koll på det danska debattklimatet.

Jag måste säga att jag faktiskt föredrar det danska debattklimatet i den här frågan. Hellre lite ärligt menat könsförakt än mörkat bakom “kritik av feminismen” (som om den vore ett självständigt agerande subjekt).

Jag förstår vad Hannah menar. Det är för det första betydligt mycket lättare att avfärda det öppna kvinnoföraktet eftersom det utger sig för att vara precis vad det är. Ingen vettig person gillar kvinnoförakt, det är lite som att slå in en öppen dörr. Det är liksom inte svårt att få rätt mot en person som jämför kvinnor med sopor eller öppet säger att kvinnor i platsar i politiken, just för att de är kvinnor.

Hannah skriver sedan att hon vill att folk ska sluta dölja sitt kvinnoförakt:

Jag skulle kunna tänka mig att avsäga mig feminismen enbart av den enkla anledningen, faktiskt. Att inte ge människor som ovanstående något att dölja sitt kvinnoförakt bakom.

Men jag tycker ändå att det är positivt att människor vill linda in vad de säger, för det betyder ändå att feminismen gjort en vinst. Människor föraktar visserligen fortfarande kvinnor, men de är medvetna om att det inte är acceptabelt. Det är viktigt även för den mest misogyna att inte framstå som en person som föraktar kvinnor. Detta är något positivt, och ett första steg till en större likabehandling.

Jag tror sällan man går från ett klimat där öppet kvinnoförakt accepteras till att alla plötsligt blir feminister. Det är något som går i flera steg, och det första steget är att medvetandegöra människor om att kvinnoförakt faktiskt inte är okej. Då kommer de först att vilja dölja det, linda in det. Då måste man börja arbeta med att avslöja kvinnoföraktet under. Men det hela bygger på att det finns en grundsyn att kvinnoförakt är något dåligt.

Jag tänker att det är det senare som är den verkliga utmaningen, i alla fall rent intellektuellt. Att argumentera för att kvinnoförakt suger är enkelt, att argumentera för att saker som många inte ser som kvinnoförakt till att börja med faktiskt är det är desto svårare. Men allt detta bygger på att det finns en konsensus att kvinnoföraktet faktiskt ska bort. Så även om det danska debattklimatet kanske är mer ”ärligt” så har de en längre väg att gå.

Varför skulle HBT-personer ha någon skyldighet att inkludera andra?

Som ni sett var jag på Pride idag. Jag älskar verkligen Pride, även om det inte är mina rättigheter som står i fokus så älskar jag känslan av seger. För även om det finns mycket kvar att göra så har HBTQ-rörelsen verkligen kommit någonvart, det har gått framåt, och det är väldigt skönt att känna det då och då i allt politiskt mörker. Jaja, det finns såklart en massa annat som också gått framåt, men Pride är verkligen en så mäktig manifestation.

Hur som helst så grusades min upplevelse av något en person sa till mig för typ två år sedan, nämligen att man borde bjuda in även uttalade homofober som typ Bert Karlsson på Pride (hen menade att Karlsson är uttalad homofob, vet inget om sanningshalten i detta). För det ska också känna sig välkomna.

Grejen är den att Pride är ett av de mest inkluderande arrangemang jag känner till. Det finns fan ingen som inte får vara med, men det verkar jävligt orimligt att bjuda in personer som aktivt motsätter sig konceptet. Jag skulle faktiskt ha sett det som en kränkning om någon bjöd in mig på ett arrangemang som jag uttalat att jag ogillar.

Men vad mer är att diskriminerade grupper jämt och ständigt åläggs detta krav att vara ”inkluderande” i sina arrangemang. Det finns massvis av sammanhang dit nästan bara män kommer och förväntas komma, men så fort någon anordnar något kvinnoseparatistiskt så ska det bråkas om det. En majoritet av alla klubbar utgår från heterosexualitet, men så fort en heterosexuell person blir nekad inträda på en gayklubb så är det ett jävla liv.

Det finns en massa normer i vårt samhälle som är så självklara att de inte ens behöver uttalas. Man behöver inte porta HBTQ-personer på krogen för heterosexualitet kommer ändå att vara normen. Då är det inget annat än rimligt att man kan vara lite mer exkluderande, lite mer aktivt uteslutande, för att slå vakt om att heteronormen inte börjar regera även i uttalade HBTQ-sammanhang. Det blir lätt så annars.

Extra absurt blir det i sammanhang som dessa när heterosexuella faktiskt inte är uteslutna på något sätt, bara inte satta i det absoluta fokuset precis hela tiden. Då förväntas det finnas något slags ansvar hos arrangörerna för att de ändå ska känna sig välkomna. Det räcker inte med att de gärna får komma dit och vistas där utan att någon blir sur, de måste liksom aktivt bjudas in för att inte känna sig kränkta av att för en gångs skull inte vara normen i ett enda jävla sammanhang, en dag om året.

Jag kan tycka att det är trist att inte få gå på vissa gayklubbar, men jag tycker samtidigt att det är så jävla rätt. I alla andra sammanhang är det min sexualitet som är normen, då kan jag verkligen acceptera att man exkluderar personer för att kunna upprätthålla att homo- och bisexualitet är normen i de sammanhangen.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv?

Detta är bara stört. Försäkringskassan har tydligen gjort kontroller vid en färja och upptäckt att sjukskrivna personer gått ombord. Jag fattar inte riktigt om det rör sig om en kryssning eller var det är, men jag tror det eftersom anledningen till kontrollen från första början var att upptäcka eventuellt köp för att langa vidare. Nåja, man hittade i alla fall 28 personer som erhåller ersättning från försäkringskassan och detta ska tydligen meddelas vidare till handläggare för att se om det kan leda till indragen ersättning.

Jag tycker bara att det är så jävla obehagligt att man på det här sättet utför kontroller på om folk är sjuka eller inte. Även om det inte var det grundläggande syftet så känns det så jävla skevt. Att man åker på kryssning en gång behöver inte betyda att man kan jobba, det kan ju vara en fråga om precis vad som helst.

Jag kan ärligt talat inte tänka mig en enda långtidssjukdom som skulle göra en helt inkapabel att, en vecka när man kände sig lite extra pigg, åka färja. Man kan ju ha gjort precis vad som helst på den där färjan, till exempel chillat i sängen i sin hytt. Sjukersättning ska ju bedömas av professionella läkare, personer som kan avgöra arbetsförmågan, inte ens eventuella fritidsgöromål.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv? Det verkar vara det som är tanken, och det är fan i mig ytterst beklagligt.

Birros senaste debattartikel.

Sanningen att säga brukar jag inte läsa Birros texter så noggrant, men denna debattartikel läste jag högt för Anna vilket gjorde att jag inte kunde bara skumma igenom den, hur mycket jag än ville. Och jag känner bara: vilket haveri! Detta som Birro skriver är fan beklagansvärt dåligt, både i fråga om argumentation och språk. Det han gör är i princip att dra random fakta om samhällsproblem, såsom att 400 000 barn lever i missbrukarfamiljer eller att en kvinna blivit hedersmördad, och skyller detta på att vi i Sverige saknar gud. Så tröttsamt.

Jag tänker att en debattartikel åtminstone borde innehålla någon form av argumentation, ett resonemang som liksom knyts ihop med verkligheten, och sedan en lösning, men detta gäller tydligen inte Birro. Han kan bara spy ur sig sin skit överallt, och ändå klagar han på att religionen saknar utrymme i samhällsdebatten. Jag har aldrig sett någon skriva en såhär dålig debattartikel emot religion, aldrig.

Hur kan denna man tillmätas utrymme i debatten? Jag förstår att vissa lockas av hans stil, att vissa tycker att han skriver bra och sätter fingret på deras tankar och känslor. Men att detta kallas debattartikel är en skam. Det är lite mer en samling åsikter, presenterade på ett låtsaspoetiskt vis.

Men om man nu ska bemöta det han skriver så kan jag säga att absolut, många har svårt att se de stora sammanhangen. Men jag tror knappast att anledningen till missbruksproblematiken eller hedersmord är att vi inte är tillräckligt tydliga med våra värderingar i det här landet. Jag tror inte att vi kommer komma ifrån dessa problem genom att erkänna familjens eller religionens värde. Visst finns det en större samhällsstruktur, som många personer faktiskt är benägna att prata om, men allas tolkning av den är inte densamma som Birros.

Sluta tro att du är den enda som sett sanningen, för guds skull. Om du ska skriva en debattartikel och övertyga någon krävs det något som kallas argument, inte bara random tjafs om ”värderingar”. Det leder för helvete ingen vart, du kan säga att hedersmord och missbruk är fel hur många gånger som helst, det kommer inte att förändra folks handlande. Tyvärr.