Politiskt engagerade borde sluta vara så snobbiga.

En grej jag har fått mer förståelse för på sista tiden är människor som inte bryr sig om politik. Jag har insett hur mycket det egentligen krävs för att vara insatt och ha något att säga till om i olika frågor. För mig har ju det där alltid kommit naturligt eftersom jag har ett intresse och också omger mig av människor som är intresserade av politik. Jag har alltså närt detta intresse under lång tid och har därför ganska bra koll, vilket gör att jag känner mig säker när jag ska diskutera något.

Ofta när det rör sig om politik tror jag dock att människor som inte är sådär jätteinsatta känner att de inte har rätt att uttrycka sig. Den politiska sfären kan ofta vara väldigt snobbig. Många som är intresserade av politik kan agera mot oinsatta personer på ett sätt som är väldigt föraktfullt för att de liksom ser sig som lite finare.

Det är tråkigt tycker jag för jag tror att alla skulle kunna vara engagerade i åtminstone någon politisk fråga. Politiken är något som rör oss alla och då är det faktiskt ett problem att de politiska kretsarna är exkluderande. Det hade varit så mycket bättre om fler kände sig säkra i att dra politiska paralleller från sina personliga erfarenheter av samhället.

Jag skulle vilja att alla som är politiskt engagerade faktiskt gav sig lite mer på att försöka snacka politik med folk som inte är det. Och då inte för att ”lära upp” någon utan för att försöka skapa ett intresse och dra fram det engagemang som personen troligen har inom sig. Helt enkelt sluta vara så snobbiga och släppa till lite mer, diskutera politiska frågor utan att kräva att den man pratar med ska känna till ideologier, olika partiers och personers förslag och uttalanden och så vidare.

Att gå från visioner till förvaltning.

Det sorgliga med att socialdemokraterna ökar nu är att det inte har något att göra med vad de har att erbjuda, utan bara att moderaterna har betett sig så otroligt illa att man helt enkelt saknar alternativ. Det är tråkigt att svensk politik verkligen har slutat handla om vem som har bra visioner för samhället och istället börjat handla om vem som förvaltar det vi redan har minst dåligt.

En bra grej.

En sak man inser när man kommer till ett nytt land och skaffar helt nya vänner är hur otroligt skönt det är att inte vara 15 år gammal längre. För även om det snackas skit om andra så är folk inte sådär äckligt falska längre som människor kunde vara i grundskolan. Och de som är falska har liksom ingenting för det, utan blir rätt snabbt illa omtyckta. Det är skönt att människor växer upp och blir mer mogna och framförallt snällare. De allra flesta människor är ju faktiskt godhjärtade i någon mening.

En förbättrad anställningstrygghet skulle också kunna förbättra vården.

Ytterligare ett larm om felbehandling av människor inom äldrevården har kommit fram. Denna gång har man struntat i att kalla in extrapersonal när en person har varit döende och istället suttit honom framför tv:n. En praktikant har avslöjat detta för kommunalpolitikerna.

Reaktionen från ledningen på Korsnäsgården var att anklaga praktikanten för att ha brutit mot tystnadsplikten.

– Jag krävde att de skulle anmäla mig om jag gjort något fel. Jag tror att de ville skrämma mig för att tysta ner händelsen, säger den före detta eleven.

Tystnadsplikten har alltså använts som ett sätt att skydda företaget så att de kan ägna sig åt sin usla verksamhet ifred. Jag är glad att praktikanten trots allt har gått och berättat om detta, för det är ju verkligen inte så tystnadsplikten ska tillämpas.

Det som är så otroligt sorgligt med allt detta är att inte ens personalen vågar säga ifrån, eftersom som de själva är i en jävligt utsatt position. De har säkert dålig anställningstrygghet och med arbetslösheten som råder har de väl inga andra alternativ. Jag tror att den här typen av situationer hade kunnat stoppas tidigare om personalen hade haft mer att säga till om gentemot företaget. Jag är nämligen övertygad om att de flesta som faktiskt jobbar inom omsorg är intresserade av att behandla patienterna på ett värdigt sätt. Det som brister här är inte personalen, utan företagsledningen.

Varför är det så provocerande med nykterism.

En sak som brukar provocera folk sanslöst mycket är nykterister. Jag tror att de flesta som varit i ett sammanhang där människor dricker och någon avstår vet vad jag talar om. Det brukar ofta ifrågasättas på ett ganska aggressivt sätt, detta helt utan att nykteristen ifråga börjat tala om det eller haft åsikter om någon annans drickande.

Jag tror att anledningen till att man blir provocerad av nykterister är att man inte är bekväm med sitt eget drickande. Om man skäms över ett beteende så vill man att alla andra också ska göra detsamma, så att man kan vara mer bekväm med att man gör det själv. Därför är det provocerande men nykterister, för dem visar att man har ett val rörande drickandet.

Om det finns en valmöjlighet är det plötsligt mycket svårare för folk som dricker att vara bekväma med att de gör det. Då måste de gå till sig själva och fråga sig varför de dricker. Det gillar de inte.

Jag tror att om alla visste varför de ägnade sig åt vissa saker och var ärliga med sig själva så skulle det inte upplevas som provocerande att andra människor gör andra livsval. Då skulle man kunna acceptera det mycket enklare. Men alltför många människor går omkring och upprätthåller vanor de egentligen skäms över och tycker är fel, vilket leder till att de blir provocerade av andra som inte lever på samma sätt.

Att vilja gå tillbaks till hur det var innan.

Ofta när människor opererar sig så hör man förklaringar som handlar om att de vill se ut som innan. De vill se ut som innan graviditeten, de vill ha bröst i samma storlek som innan de gick ner i vikt, de vill ha likadana kroppar som de hade innan.

Jag har ingenting emot operationer i sig. Om man har pengar och vill se ut på ett visst sätt så kan man väl köra. Vad jag däremot har något emot är det här med att det ses som naturligt att vilja bibehålla kroppen i ett och samma tillstånd. Det naturliga är förändring, inte att det alltid är likadant.

Människor förändras. Våra psyken förändras av stora händelser i livet och det gör också våra kroppar. Man kan inte återgå till något som var innan, däremot kan man gå vidare och förändra det man har nu. Men det här fastklamrandet vid dådtiden, det tror jag är djupt ohälsosamt.

Rädslan för fysisk förändring bottnar, tror jag, ytterst i vår rädsla för döden. Vi ser på våra kroppar att tiden går och vi vill göra allt för att hindra den utvecklingen, för att på något sätt intala oss själva att tiden skulle sluta gå obevekligt framåt. Då blir det enkelt att välja ett tillstånd och bestämma att detta är det naturliga, såhär ska det vara.