Men låt henne?

Kissie har skrivit värsta inlägget om hur dåligt hon mår. Jag älskar när hon gör det, det är som att få en fin liten inblick i hennes (riktiga)  liv liksom, få bloggerskor är så snåla med det som Kissie.

Och nu har hon skrivit om sina operationer, och jag måste ba säga: fan vad rätt hon har!

Jag är inte för smal, jag bantar för jag vill inte för någon har sagt åt mig. Näsan har jag haft komplex sen jag var liten, därför fixade jag den nu. För jag har pengar, inte för någon kommenterade någon negativ. Hade jag velat hade jag lagt ut en bild på alla bloggläsare som jag tycker är fula och pekat ut era fel. Men nu gör jag inte det…

…Dock är andlendingen nu till att jag har knäckts, lite, mindre, en smula (så pass mycket så jag inte bloggar mer för ikväll) är allt snack om det jag gör med mig själv. Det rör mig, ingen annan. Tyckte ni jag såg snyggare ut förut? Fine tyck det, jag håller inte med. Har ni något negativt att säga säg ingenting alls eftersom jag har inte frågat er om vad eran personliga åsikt om mina ingrepp.

Jag har också svårt att begripa moralpaniken kring Kissies operationer. Om det är så att hon har så dålig självkänsla som alla skriver, låt henne då? Hon borde ju verkligen få bestämma över sig egen kropp, kan jag tycka. Dessutom försöker hon ju verkligen inte pracka på det på någon annan, hon opererar sig men det är ju inte ett ideal hon verkar tycka att andra ska leva upp till. Hon brukar knappast tjata om att andra har små bröst, t.ex.

För det första hatar jag folk som måste påpeka hur jävla osäkra vissa personer är (läs här för kloka tankar om det). Man ba: men om det är så, kan det inte få vara så? Måste du göra det värre genom att snacka om det. Dessutom så är det bara en mer accepterad av det gamla hederliga retoriska greppet förminskning, alltså att klappa nån på huvudet och tycka ”synd om” eller ”lilla gumman” och därigenom underminera den personens alla åsikter. Det är inte att visa sig mogen eller ”stark”, det är bara att använda sig av världens äldsta härskarteknik.

För det andra så tycker jag att det är så löjligt av folk att anklaga Kissie för att vara utseendefixerad i samma andetag som de börjar orera om hur ful hon är efter sina operationer. De flesta är utseendefixerade men vi har alla olika ideal, vissa ideal är ”finare” än andra ideal, och Slitz-ideal är tydligen lite extra tacky. Men det handlar ju bara om elitism, om att vissa människor gör anspråk på att ha den ”rätta” smaken, medan vissa andra har ”fel” smak. Och människorna med fel smak är tydligen mer utseendefixerade än andra.

Så jag tycker Kissie ska stå på sig och göra hur många operationer hon vill.

Svansjön.

Idag var jag finkulturell och såg Svansjön.

Under föreställningen tänkte jag primärt på två saker

1. Vilket schysst ”paket” prinsen hade och allas extremt välskulpterade ben.

2. Harry Potter, delvis på grund av att musiken (som jag för övrigt tycker är högst medioker) återkommer till en trudelutt som påminner om Harry Potter-temat, dels för att han som spelade narren såg ut som Daniel Radcliffe.

Men trots dessa små distraktioner så var det hela mycket vackert. Nu är dock årets finkulturgärning gjord.

Om straff som hämnd.

Jag läser debattartikeln rörande KD och läser följande:

Det är viktigt att personer som begår brott bestraffas och döms till straff som står i rimlig proportion till den kränkning av brottsoffret som brottet faktiskt utgör.

Detta är en syn på brott och straff jag tycker är djupt obehaglig.

I min värld så ges straff dels för rehabilitering av sjuk individer som begår brott, dels för att hålla vissa mycket farliga människor borta från samhället och dessutom finns de ju till för ett avskräckande syfte. Men att straffet ska ses som en institutionaliserad hämnd tycker jag är absurt.

Straffen ska ju finnas till för att ett tryggare samhälle ska skapas, inte för att brottsoffer ska få någon slags känslomässig kompensation, det har vi skadestånd till. Och samhällets dömande, dessutom.

Straffen ska inte ta mer pengar i anspråk än vad som krävs för att det här med trygghet ska uppnås, för fängelser kostar faktiskt, även om inte tänker på det. Och jag kan säga att jag inte vill att mina skattepengar ska gå till orimliga straff ur en samhällssynpunkt bara för att brottsoffer ska tycka att det känns skönt att gärningsmannen får vad han förtjänar.

I grund och botten är väl detta en typisk kristen, i alla fall djupt konservativ(och således också kristet influerad), ståndpunkt. Och det kan nog vara därför KD bemöts av så många ”fördomar”, helt enkelt för att det strängt taget inte är fördomar vi talar om, utan fakta.

Dagens outfit.

Allt är second hand. Jag fick inte riktigt till en snygg bild tyvärr, men byxorna är nya favoriter De sitter precis sådär löst och bekvämt som ett par gubbyxor ska göra, och dessutom är de beige. Jag tycker om beige, speciellt på kostymplagg.

Än bättre var priset, 2 kronor (och en massa grävande i stadsmissionens realåda).

Surdegsbröd och den delade människan.

Idag har jag lånat Kajsa Ekis (jävla namn det där) Ekmans mycket eminenta bok ”Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan”. Det är det bästa debattinlägget emot prostitution jag läst, alla gånger. Jag kan starkt rekommendera den till alla som är intresserade.

Men det jag tänkte skriva om var att jag fler gånger idag läst titeln fel och istället fått det till ”Varat och varan – Prostitution, surdegsbröd och den delade människan”. Snacka om att vara färgad av sin samtid.

Idel missöden.

Den här dagen har kantats av idel missöden.

Jag gick till vårdcentralen för att få hjälp med min stackars mage. Min läkare var en kvart försenad, dessutom var hon totalt ointresserad av att meddela mig någonting om vad hon tänkte om någonting. Hon berättade inte vad hon skulle testa mig för, hon förklarade inte vad som tydde på att det var det som det var. Hon skrev helt enkelt ut nån jävla medicin utan att berätta något om hennes misstankar och lät mig ta ett blodprov utan att förklara varför, när det skulle bli klart eller om hon skulle ringa upp och berätta vad det visade.

Jag frågade om det var troligt att jag led av det hon gav mig medicin för och hon bara ryckte på axlarna, totalt oförmögen att delge mig någon information om mig egen kropp.

Jag bad henne skriva ut p-ringar åt mig, vilket hon sa att hon skulle göra. När jag kom till apoteket så visade det sig emellertid att hon inte gjort detta. Då det var den enda verkliga behållning av besöket så började jag nästan gråta av irritation vid apotekskassan.

Att betala 150 spänn för ett extremt oproffsigt och icke-informativt möte med en läkare som är totalt ointresserad av mig och som dessutom inte kan se till att skriva ut det hon säger att hon ska skriva ut är fan hemskt. Jag hatar att gå till läkaren.

Ilska.

Det är väl knappast en hemlighet att jag väldigt ofta är arg över saker.

Att vara arg anses fult och dåligt, speciellt för tjejer. Man ska behärska sig och vara söt och resonabel.

För mig är ilskan ett tecken på att jag mår bra, ju argare jag är desto bättre i princip. Om jag verkligen kan elda upp mig över nån liten ”småsak” så är jag på topp.

Jag minns när jag gick på cerazette och helt plötsligt en dag slutade vara arg. Jag minns att jag tyckte det var en bra grej då men efter ett tag så fattade jag att det inte handlade om att jag skaffat en mer tolerant inställning till min omgivning, det handlade bara om att jag inte hade energi nog att vara förbannad. När jag slutade med dem så blev jag några dagar senare så förbannad att jag jag skällde ut en klasskompis. Jag gick på små moln hela vägen hem.

Min senaste depression började också så, med att jag slutade vara förbannad. Det är först den senaste månaden som jag börjat bli riktigt arg igen. Det är alltid ilskan som går först och kommer tillbaka sist.

För mig är ilskan ett viktigt vapen. Det är det som får mig att hålla igång, det som får mig att vägra vika mig inför allsköns konventioner som jag nog annars gladeligen omfamnat i min önskan att vara normal, men nu blir jag förbannad istället. Jag hoppas att jag aldrig aldrig slutar med att bli upprörd över saker som andra tycker är petitesser.