Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Twitter 8/11. Manstillvänd feminism.

Det deppigaste med manstillvänd feminism är ju att de faktiskt tror att vi behöver män för vår frigörelse. Typ ”men många fler lyssnar ju på män och därför är det viktigt att män är feminister”. Helt gett upp hoppet på att det skulle kunna vara på ett annat vis, att kvinnor skulle kunna ta plats på sina villkor.

Kvinnor utför merparten av jordens arbete, vi håller ihop relationer, föder familjer, vi BÄR mänskligheten. Klart som fan vi klarar oss. Män är så hopplöst beroende av oss och för att dölja detta faktum så har de lurat i oss att motsatsen råder. Ja, många kvinnor är idag utelämnade åt sina män, men det är resultatet av en maktrelation inte för att män faktiskt bidrar med något. Vi måste skilja på vår individuella utsatthet inom ramarna för ett patriarkalt system och vårt egentliga beroende som grupp.

Kvinnor är så inpräntade i idén att deras existens hänger på män att det är svårt att se en feministisk frigörelse utan män. Jag tror att det är grundläggande för all feministisk kamp att bryta denna idé, att se i vilken grad män faktiskt behöver oss, inte tvärtom. Och att sedan skapa en praktik där vi bryter oss loss från det individuella beroendet och lever för och genom varandra istället.

Därför jag är så trött på tjat om mäns plats i feminismen hit och dit. Visst var med om ni vill, men vår frigörelse beror fan inte på er. Jag ser det som oerhört viktigt att aldrig någonsin befästa idén om att feminismen på något vis skulle _behöva_ män. Det finns en stor och viktig skillnad på att aktivt utesluta män och på att inte ha med dem i beräkningen. Jag räknar inte med att män någonsin ska göra något annat än att vara en fet bromskloss, om de nu skulle bevisa motsatsen är det en bonus. De män som deltar i kampen gör det dessutom sällan på eget bevåg, de är aldrig drivande.

Så fort vi accepterar idén om att mäns deltagande är nödvändigt så blir feminismen manstillvänd, den anpassar sig efter patriarkatet. Vi bygger vår kamp på det patriarkala antagandet att kvinnor inte är kapabla att göra något av sin existens, att vi är dömda till beroende. Att den enda kamp vi skulle kunna föra är den för bättre villkor i underkastelsen, aldrig för frigörelse.

Svar på kommentarer, vecka 45.

Lite svar på kommenterar.

Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.

Detta är en sånt resonemang som många försöker föra för att ”bevisa” att jag är en dålig person som inte tror att folk i allmänhet är så heterosexuella som de tror sig vara. För mig är det en självklarhet att sexuella begär formas av samhället; idén om att just sexualiteten skulle var något essentiellt hos människan ter sig absurd. Varför skulle just sex vara det?

Nå, givetvis är det stor skillnad på att gå från hetero till homo än tvärtom, eftersom vi lever i ett heteronormativt samhälle. Varför skulle folk gå omkring och inbilla sig att de har homosexuella begär? Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär.

Vidare; jag är inte emot heteronormen främst för att ”alla ska få göra som de vill”, utan för att jag tycker att det heterosexuella sättet att organisera relationer, samhället och så vidare är skräp, även för de med heterosexuella begär. Jag skiter väl i vem folk ligger med, jag är intresserad av hur vi bygger våra familjer, vår tillvaro och så vidare utifrån relationer.

Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor.

Jag tänker också lite såhär. Jag har liksom inget emot män som sådana, men känner mig väldigt uppgiven inför tanken på att kunna ha relationer med dem. Det handlar inte så mycket om deras ”personligheter” eller liknande utan om deras position i förhållande till mig. Oavsett hur snälla/bra/fina/medvetna de är så kommer det faktum att jag, i ett patriarkat, får samhällelig bekräftelse genom relationer med män att kvarstå, och detta kommer att sätta mig i underläge.

Givetvis skull jag vilja leva i ett samhälle där jag slapp tänka såhär, men så ser det inte ut idag och jag har inget intresse av att offra mig själv för att jag tycker att det är ”fel med fördomar mot män” eller liknande. Det är ju inte som att jag kommer få något stöd när jag återigen blir skadad i en relation till en man, då kommer det låta ”men varför blev du ihop med honom då????”. Mmm, en måste älska denna dubbelbestraffning!!!

Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget
Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.

Jag tänker att män förändrar eller pratar om att förändra ”mansrollen” för att förflytta fokus från det faktum att män sitter på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. De försöker få det till att om deras ”roll” förändras så kommer det att vara mer okej att de har det, eftersom de kommer vara ”snälla” mot dem de har total makt över.

Det är väl ”bra” om patriarkatet blir mer bekvämt (inte för att jag tror att det kommer vara resultatet, men men), men det är knappast något ”feministiskt” i detta då feminism handlar om att bekämpa mäns makt och inte mäns brukande av denna makt. Vidare; denna makt kommer sannolikt att missbrukas.

Pratet om ”mansrollen” och hur den ska förändras får frågan att handla om hur enskilda män använder detta övertag. Det ger ett utrymme för individuella män att framstå som mindre förtryckande genom att ta avstånd från attribut som generellt förknippas med ”mansrollen”, typ sport eller kött eller liknande. Men faktum kvarstår att alla män, även normbrytande sådana, tjänar på att vi lever i ett patriarkat eftersom det ger dem makt, handlingsutrymme och så vidare. Det kommer alltid att vara problematiskt att inte se detta.

Att göra feminismens politiska krav på social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet till en fråga om mäns personligheter är jävligt problematiskt. Feminismen är en politisk rörelse, inte ett program för mäns personlighetsförbättring.

Lite om ”mansrollen”.

Har förstått att det här tramset med ”en ny mansroll”, att män är ”osäkra” och så vidare är på tapeten igen! Tänkte därför hänvisa till lite jag tidigare skrivit på området:

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?
Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

Mansrollen är alltid i kris.

Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.

Lattepappor är också förtryckare.

Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

En död mansroll är en bra mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.
Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.

Angående att vissa vill tro att jag ”alltid” varit flata.

Funderade på den här grejen med att vissa vill få det till att jag ”alltid” varit flata och att det är därför det ”inte funkat” för mig att ha relationer med män. Jag tycker detta är en spännande ståndpunkt av flera olika skäl.

Förutom det uppenbara att helt främmande människor tar sig rätten att spekulera i min sexuella läggning, äktheten i mina känslor i tidigare relationer och så vidare så tänker jag på följande:

Om det nu var så att jag ”alltid” varit flata, hur kommer det sig då att jag ändå haft flera långa relationer med män? Kan det ha något att göra med att vi har ett samhälle där alla pressas in i heterosexualitet? Detta är ju i sig intressant. Den som framför denna ståndpunkt borde ju fundera lite mer på detta kan en tycka.
Om det nu vore sant, vad skulle det egentligen bevisa? Skulle det göra de erfarenheter jag har från mina relationer mindre betydelsefulla? Skulle det göra det mindre sant att mitt ex fick mig att känna mig helt jävla värdelös? Att han gjorde mindre av arbetet i relationen? Att han tryckte ner mig? Att han fick mig att må dåligt? Eventuellt hade det kanske gjort att det kändes mer värt det eller något, men alla dessa saker om vår relation hade fortfarande varit sanna.

Jag tror att många gärna vill se det så eftersom det är mer bekvämt. Det gör att min kritik av heterosexualitet, i vilken jag gör anspråk på att tala på en generell politisk nivå, blir en fråga om mig som person och min ”läggning”. Alla andas ut! Jaha, hon var flata hela tiden! Då behöver vi inte bry oss om vad hon har sagt.

De relationer jag har haft med män har varit betydelsefulla. Kanske inte som i att de som personer betytt mycket för mig, men som i att de format mig. Det faktum att jag nu är med en kvinna gör det inte mindre sant att jag tidigare varit med män, det gör inte mina tidigare erfarenheter illegitima. Även om det vore så att jag levt i en lögn så skulle jag fortfarande ha levt. Hur mycket jag än önskar att jag kunde radera ut dessa erfarenheter så går det inte.

Nå, på ett sätt önskar jag att detta var sant, för det skulle ju kanske innebära att många som har haft samma problem i relationer med män som jag, och det är väldigt väldigt många, egentligen var flator. Jag gillar den tanken!

Svar på radikalfeministfrågor.

Nu var det väldigt länge sedan jag hade denna frågestund, jag har helt enkelt inte orkat knåpa ihop svaren innan.

Jag vill ofta själv kalla mig radikalfeminist, men har inte riktigt definierat innebörden för mig själv än. …frågar mig ofta: vad menar jag när jag anser mig vara radikalfeminist? Därför: Kan inte du förklara vad radikalfeminist innebär för dig? och hur du anser att det ev. skiljer sig från ”bara feminism”.

Det som är specifikt för radikalfeminismen är synen på patriarkatet som en struktur där män förtrycker kvinnor, alltså att alla män mer eller mindre utövar eller tjänar på förtrycket. Denna tanke finns även bland folk som inte kallar sig radikalfeminister, men den har så att säga sitt ursprung inom det radikalfeministiska tänkandet. Inom radikalfeminismen ligger fokus i högre grad på sexuella relationer och kärleksrelationer, familjebildning och reproduktion än inom andra feministiska grenar. Radikalfeminister menar också att män som kollektiv exploaterar kvinnor som kollektiv genom dessa institutioner.

Kan du förklara hur TERF’s är likartsfeminister när deras åsikter känns väldigt särart? Har känt mig som ett pucko de senaste veckorna för jag förstår verkligen inte och internet har inte varit så hjälpsamt.

Jag vet inte om TERF’s (transexkluderande radikalfeminist, ett begrepp som ofta används för att rikta kritik mot delar av radikalfeminismen) anses vara likartsfeminister sådär? Däremot tror jag att det kan ha något med synen på kön/könsroll att göra. Inom vissa delar av radikalfeminismen så anser en att kön är en social konstruktion men att den liksom är ett direkt resultat av hur kroppen ser ut. Alltså en anser inte att det finns något manligt/kvinnligt egentligen, men menar att i ett patriarkalt samhälle så är den som antas vara man/kvinna vid födseln på grund av genitalier också det socialt.

Den som har detta perspektiv är likartsfeminist eftersom en inte tror att könen skiljer sig åt ”på riktigt”, men i praktiken blir det väldigt ofta typ särartsfeministiskt eftersom en inte erkänner möjligheten för nu levande individer att gå emot det av samhället tillskrivna könet. Kategorin ”kvinna” definieras av att en utsatts för patriarkalt förtryck för att en blivit läst som kvinna, ett synsätt som är problematiskt dels för att det stämmer dåligt överens med verkligheten men också för att patriarkatet tillåts definiera oss. Jag tycker det här är ett helt virrigt resonemang och det är en del av radikalfeminismen jag tar avstånd från.

I det resonemang jag redogjorde för ovan så finns det inget utrymme för fler än två genus/könstillhörighet, och detta utgår i sin tur från att det bara skulle finnas två olika sorters kroppar på vilka en ”könsroll” kan hängas helt oproblematiskt, vilket jag i sig tycker är en patriarkal uppfattning eftersom den reducerar oss till enbart vår plats i någon slags reproduktion. Detta gör patriarkatet, men det innebär inte att en behöver utgå från det som feminist.

Hur ser du på kombinationen att vara radikalfeminist och transinkluderande? Ser ibland transfeminister som skriver om radikalfeminism som transexkluderande och tycker det är viktigt, men har ej greppat varifrån de transexkluderande bitarna kommer och om många radikalfeminister ser det som en viktig del av radikalfeminism? Har verkligen bilden av dig som inkluderande och är därför nyfiken på att höra hur du resonerar kring detta!

De transexkluderande bitarna är nog främst det jag nämner ovan, alltså synen på att en människa som lever i patriarkatet helt och hållet är dömd till att vara det kön som denne antas vara vid födseln. En erkänner alltså inte möjligheten att vara något annat än det samhället placerar in en i. Detta är att acceptera patriarkala definitioner rörande avgränsningen av feminismens politiska subjekt.

Jag vet inte om folk anser detta ”viktigt” men jag tror att många saknar intresse att sätta sig in i transfrågor eftersom det typ rubbar deras världsbild. Det är också tydligt att det finns en hel del feminister som bedriver aktivt transfientlig politik. Min generella uppfattning är dock att de flesta radikalfeminister mest bara vill slippa tänka på frågan eftersom de upplever att de i sådana fall skulle behöva överge en massa andra grejer. Jag tror att det finns en rädsla för att förlora i slagkraft om en inte längre kan göra samma enkla uppdelning i män/kvinnor.

Sedan är det också så att radikalfeminismen fokuserar en del på kvinnor och män som två ömsesidigt uteslutande kategorier vilket absolut är problematiskt. Jag försöker göra en åtskillnad i att fokusera på kvinnor och män såsom vi skapas som könade varelser i ett patriarkat, och att inte erkänna att det skulle kunna finnas något annat än kvinnor och män. Jag menar att vi i ett patriarkalt samhälle tvingas in i att vara kvinnor och/eller män, och jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle så hade det funnits en massa olika könsuttryck och genus som alla var lika acceptabla, varav två kanske är kvinna eller man, men att det liksom inte är det enda eller det mest relevanta.

Finns det något i radikalfeminismens idéer du tycker är problematiskt?

Jag tycker att resonemanget kring kön/könsroll är jävligt virrigt. Jag tycker också att det kan finnas en syn på att kvinnor automatiskt skulle vara så jävla snälla mot varandra när inte män är inblandade. Det kan finnas en stor ignorans inför det faktum att ras och klass också är viktiga delar. Detta hänger ju ihop med synen på patriarkatet som den grundläggande strukturen, jag anser väl dock att patriarkatet är en grundläggande struktur men inte den grundläggande strukturen.

Tycker du att det är svårt att umgås med andra som inte är radikalfeminister?

Nej, de flest jag umgås med är inte uttalade radikalfeminister. Däremot kan jag tycka det är jobbigt att hänga med folk som inte har någon kritik av heteronormativitet, sexualitet eller kärlek, och det gör jag inte heller så ofta.

Hur ser du på att vara radikalfeminist samtidigt som en gör en intersektionell analys? Finns det ”hierarkier” mellan olika typer av förtryck, står något ut framför något annat? Hur isåfall enligt dig?

Ser det inte som någon motsättning, en kan ha en radikalfeministisk analys av patriarkatet och samtidigt erkänna andra maktstrukturer och att de påverkar patriarkatet. Jag anser att olika maktordningar är olika grundläggande MEN detta innebär inte att de är mer eller mindre förtryckande och/eller viktiga.

Hur hanterar du risken att könsmaksordningen som (främsta?) problematik samtidigt kan uppfattas som att det exkluderar transpersoner?

Ser hatet mot transpersoner som en effekt av patriarkatet eftersom vi i ett patriarkalt system tvingas in i att vara kvinnor eller män och att vi definieras primärt utifrån detta. Detta innebär dock inte att bara män skulle utöva detta förtryck, utan jag inser att cispersoner har privilegier och också utövar förtryck mot de som inte ingår i cisnormen.

Hur tycker du att begreppet (alltså bara det faktum att uttala benämningen) RADIKALfeminism bemöts? Radikal som ord kan ju ha flera betydelser. Hur reagerar mottagare, både de som anser sig vara feminister och inte?

Mig veterligen har radikal bara en betydelse och det är att gå till roten/botten med något. Däremot används det väldigt ofta slarvigt som en synonym till extrem. Det är inte så konstigt med tanke på att den som är radikal ofta uppfattas som extrem eftersom en i regel vill ändra hela samhället. Jag antar att de som tycker det är göttigt att vi lever i ett patriarkat tycker att ”radikal” låter läskigt, och det är väl inte så mycket att göra åt egentligen. Tror inte att det spelar någon roll om en kallar det något annat.

På vilka sätt kopplas radikalfeminism till parlamentarism respektive utomparlamentarism? Hur och varför är olika radikalfeminister anhängare av vad?

Det är väl som med alla radikala ideologier att det finns en viss skepsis mot att ändra saker på systemets villkor så att säga. Jag tänker mig att parlamentarismen i sig är patriarkal. Men jag tänker också att en alltid kan ta till en blandning av metoder. Jag tror dock att den främsta kampen måste bedrivas utomparlamentariskt.

Tror du patriarketet kommer krossas? Hur och när?

Jag hoppas det i alla fall. Tror att det kommer ske när vi i högre grad börjar ta makten över vår reproduktiva förmåga och vägra delta i den patriarkala reproduktionen, det jag brukar referera till som reproduktionsstrejk. Jag tror att vi måste politisera familjebildning och så vidare i betydligt högre grad.

Tror du att någon yttring av makt/förtryck kommer krossas tidigare än någon annan (typ kön, klass, etnicitet etc). Varför/varför inte?

Har inte riktigt någon åsikt om det faktiskt.

Har du kvar vänner från tidigare bekanskapskretsar (från innan du själv var aktiv feminist), vänner som inte är feminister alls (kanske)? Varför, varför inte?

Jag har inga vänner som inte är feminister. Det är inget aktivt val men feminism är en stor del av mitt liv och det blir svårt att hänga med folk som inte förstår det.

Tycker du att det ofta uppstår ”diskussioner” mellan anhängare av olika grenar inom feminismen? Isåfall i vilka forum?

Uppfattar feministisk interndebatt som väldigt livlig, men brukar sällan delta i den på det sättet. Jag försöker att diskutera mest med de inom min ”egen” gren, för jag tycker att det är mer givande.

Hur ser du som radikalfeminist på de metoder som särartsfeminismen använder? Ställer mig verkligen inte bakom den rent ideologiskt/vad den vill uppnå, men ibland kan jag känna att det definitivt är betydligt mycket viktigare för feminismen att uppvärdera det som setts som kvinnligt, än det är att kvinnor ska ”bli som den manliga könsrollen”.

Det målas ofta upp en falsk motsättning mellan liberalfeminismens ”kvinnor ska sträva efter att bli som män” och särartsfeminismens ”kvinnor ska göra det de gör men det ska värderas högre”. Jag tror inte på någon av metoderna. Jag ser att det samhälle vi har idag är präglat av patriarkala värderingar, dessa måste förändras, men inte genom att ”uppvärdera” den kvinnliga rollen som ju också är patriarkalt definierad. Ett problem med det där särartsfeministiska tugget är ju också att ”uppvärdera” inte nödvändigtvis innebär att kvinnor får någon makt. Spela roll om det är ”status” att ta hand om barn/vara hemmafru eller whatever, om en inte har kontroll över sin situation så är det ingen förbättring i praktiken. Det framstår mest som ett något hövligare sätt att utöva patriarkalt förtryck på.

Funktionalism och att erkännas som kvinna.

I sexualpolitiken av Millet finns det ett kapitel om funktionalism. Funktionalism är kortfattat en sociologisk skola som handlade om att komma fram till vilka könsroller som var ”funktionella” – till allas stora förvåning visade det sig vara traditionella könsroller! Det hela verkar bygga på något slags cirkelresonemang där en dels hävdar att dessa ”roller” är biologiskt tvingande, men där det också anses mycket angeläget att TVINGA in människor i dessa. Typ; kvinnor ska inte tro att de kan komma och ta plats i offentligheten som männen, det blir bara konflikter och förvirring.

Såhär resonerar ju folk fortfarande, jag får ofta frågan/påståendet att folk kanske är ”lyckligare” när män och kvinnor gör olika saker, har olika ”roller” och så vidare. Vissa vill ”bevisa” detta genom att påstå att kvinnor som försöker frigöra sig ofta är olyckliga. För det första handlar ju detta ofta om att dessa kvinnor faktiskt vågar berätta om hur de upplever saker och ting, för det andra är det klart att det kan vara jobbigt att frigöra sig. Det finns andra värden i livet än att leva ett bekvämt, behagligt eller konfliktfritt liv. För mig är frihet viktigare. Vidare så är det helt meningslöst att ens diskutera eftersom vi uppenbarligen inte har prövat motsatsen.

Ett annat påstående som är förkrossande vanligt är ju det om att den så kallade ”spänningen” försvinner om det inte finns några könsskillnader, vilket i förlängningen antas omöjliggöra till exempel sex, parrelationer, familjer, barn och så vidare. Detta bevisar väl egentligen bara vilken otroligt svajig grund hela heterosexualiteten står på, om den KRÄVER att folk ska fostras in i några slags binära komplementära människokategorier. Nåväl, för den som är så fantasilös att den inte kan se att det finns något annat sätt att organisera samhället på än kärnfamiljer framstår detta såklart som ett utmärkt argument.

Nå, jag tyckte att följande citat var intressant:

Men trots antagandet om det oundvikliga medlemskapet genom födseln […] glider bevisbördan i realiteten över till varje individ. trots att han/hon en gång för alla fötts in i den ena eller den andra gruppen, tvingas envar att i varje ögonblick bevisa att han eller hon verkligen är man eller kvinna, genom att underkasta sig de föreskrivna egenskaper som karakteriserar maskuliniteten och femininiteten.

Och detta tycker jag är så jävla tydligt! Trots att det inte funnits några skäl till att tvivla på att jag är kvinna har jag ändå alltid behövt bevisa att jag är just en sådan, och sättet det ska bevisas på är genom att få eller åtminstone visa mig vara värd mäns bekräftelse och kärlek. Jag har behövt sträva efter att bli bekräftad som könsvarelse. Denna strävan har under sina perioder i livet varit rent absurd – jag minns när jag var barn och tänkte att jag MÅSTE ha en pojkvän, att exakt vilken som helst dög. Eller att jag hade kontakt med män jag inte alls hade något intresse i, att jag låtit mig behandlas oerhört illa och så vidare. Allt detta för att få känna sig begärd av en man.

Jag har också funderat på hur mitt perspektiv på världen i stort och feminism har påverkats av detta. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag varit relativt framgångsrik i att bli bekräftad som könsvarelse – jag har haft tillräckligt många förhållanden, tillräckligt många sexuella erfarenheter och så vidare för att känna mig trygg i att jag kan vara ett föremål för heterosexuell praktik. Jag tänker mig att att detta gjort att jag i högre grad har kunnat släppa den grejen än om jag aldrig hade fått den typen av uppmärksamhet eller ”bekräftelse”.

Det är klart att det inte ”ska” vara så, jag önskar ju att jag slapp resonera såhär, men det är liksom ofrånkomligt i ett samhälle där det är så oerhört grundläggande att bli erkänd som könsvarelse – det är fundamentalt för vår existens som sociala varelser. Jag har insett att det är lättare för mig att vända mig bort från män än för någon som känner sig mindre säker i att bli begärd av dem, och att det är lättare för mig att sluta iklä mig vissa kvinnliga attribut än för någon som inte accepterats som kvinna på samma sätt. Mitt utrymme är större än många andras.

På sista tiden har jag börjat betrakta ”kvinna” mer som en politisk kategori för min egen del. Jag har redan ”bevisat” att jag är kvinna genom att ha förhållanden med män. Jag tänker mig att jag på ett sätt bekräftar mig själv som kvinna genom att ta politiskt utrymme som kvinna. Jag tänker att det är ett privilegium att jag kan betrakta kvinna som en politisk kategori först och främst, att jag inte behöver bekymra mig om att bevisa att jag förtjänar att ingå i kategorin ”kvinna”. För det är liksom ingen som på allvar ifrågasätter det.

Jag funderar på hur en skulle kunna skapa en feministisk praktik kring detta erkännande – hur en skulle kunna göra det mindre beroende av att erkännas som kvinna av män. För så länge det ser ut så kommer ramarna för vår politik sättas av våra motståndare i kampen.

Att komma ut och att få sina begär ifrågasatta.

För några dagar sedan ”kom jag ut” med att jag har en relation med en kvinna på internet vilket såklart drog igång en mängd spekulationer. Till exempel: Är jag homo eller bi? Är det så att jag har varit ”flata” hela tiden och att det är därför det inte har fungerat i mina relationer med män? Eller är det så att jag inte alls är kär i den här kvinnan utan bara inbillar min det/fejkar för att det är ”status”? Behovet av att placera in mig i ett fack sexuellt verkar skriande stort.

Såhär ser jag på saken: jag har under stora delar av mitt liv levt heterosexuellt, det vill säga jag har ingått i normativa heterosexuella relationer, jag har definierat mig som heterosexuell och så vidare. Detta är något jag under det senaste året kommit att omvärdera på grund av en mängd olika omständigheter. Jag har fattat ett beslut. Jag har bestämt att jag inte vill leva ett heterosexuellt liv, detta är delvis ett politiskt beslut men också ett beslut för mitt psykiska välbefinnande. Jag tror nämligen att en kan göra val när det kommer till känslor och begär. Jag tror inte en kan välja hur som helst men jag tror att en kan besluta kring vilka begär en ska släppa fram och göda och vilka en ska kväva.

Den här personen är inte den första ickemannen jag har känslor för, men däremot tolkar jag dessa känslor annorlunda nu än vad jag gjort innan. Innan när jag blivit kär i ickemän har jag ofta inte haft något utrymme att agera på det. Jag har till exempel befunnit mig i heterosexuella relationer som jag har varit ”fångad” i känslomässigt. De känslor jag har för den här personen känns inte på samma sätt som känslor jag har haft för det män jag varit med. Den stora skillnaden ligger i en avsaknad av det där desperata begäret som kommer sig av att en blir bekräftad av någon med högre social status i patriarkatet, och i att jag upplever att jag kan vara mer fri känslomässigt.

Vissa verkar resonera utifrån premissen att kärlek måste kännas som heterokärlek för att vara legitim, vilket ju bara är ett tydligt exempel på hur allting i detta samhälle mäts efter heteronormen. Jag menar, det kan väl lika väl vara så att det är heterokärleken som är oäkta? Jag tycker att den tanken ligger närmare till hands, eftersom heterosexualitet är uppmuntrat av det omgivande samhället och innebär status. Det jag vet är att jag vill vara med den här människan. Att jag vill vara nära henne. Att jag mår bra av att vara med henne. Att jag bryr mig om henne. För mig är det det som är relevant. Men omgivningen tycker att jag ska ”bevisa” att jag är kär, att jag ska definiera min sexualitet och så vidare. För vems skull? Mina tidigare eller framtida begär ändrar inte mina känslor för henne.

Om jag hade skrivit att jag var kär i en man hade ingen ifrågasatt mitt begär. Det hade tagits för självklart att det var ”äkta” känslor.

Angående feministiska litteraturtips.

Ibland frågar folk mig om jag har något tips på feministisk litteratur för nybörjare, och jag har liksom aldrig något bra svar på frågan. Visst har det funnits böcker som varit viktiga i min personliga utveckling, men det handlar ju om när en läser dem och så vidare. Jag kan liksom inte hänvisa till någon bok som ”förklarar” allt. Böcker som var sjukt givande för mig en gång i tiden skulle nog vara helt intetsägande nu.

Ett annat problem när en försöker skapa någon slags kanon (typ viktiga nyckelverk i en tradition) är att den ofta blir normativ. Många av de böcker som brukar hänvisas till som feministiska nyckelverk är till exempel västerländsk, och skriven av vita kvinnor.

Det jag mest har fått ut av feministisk litteratur är att den hjälpt mig att sätta mina erfarenheter och tankar i ett större teoretiskt sammanhang och att få begrepp för att beskriva saker. Begrepp kan verkligen vara en nyckel till mycket. Jag minns till exempel när jag läste Kärlekskraft, makt och politiska intressen och kom över begreppet ”könsvarelse”, vilket betyder typ att en är en människa som inom ramarna för patriarkatet kan begära och begäras, det var som att öppna en teoretisk dörr. Plötsligt kunde vissa tankar som innan varit suddiga bli glasklara. Men den stora behållningen låg i att jag använde detta begrepp för eget bruk, inte i att jag tog till mig teorin som helhet. Jag ser teorin som ett komplement till min egen erfarenhet, ett filter att se den igenom, inte något som står för sig själv.

Jag tänker också på hur en tar sig an teori. När jag läser så brukar jag ofta vara ganska slarvig, jag fokuserar inte så mycket på att begripa allt direkt i sin helhet utan plockar mer ut det jag finner användbart och sammanfogar det med min övriga teoribildning. Det tycker jag är ett befriande sätt att närma sig teori, och jag tycker också att det ger bättre förståelse. Det handlar helt enkelt om att våga flyga iväg i egna tankar, inte hänga upp sig så mycket på att det ska bli ”rätt”.

Mitt bästa tips för att få förståelse för feminism är att använda sig av den. Det är i alla fall det som utvecklat mitt feministiska perspektiv mest. Jag har lärt mig sjukt mycket om patriarkatet genom att försöka leva jämställt med män, till exempel. Eller genom att prata med andra om deras relationer. Eller genom att försöka praktisera systraskap. Jag har testat idéer som inte funkat, vaskat fram det som varit framgångsrikt och inte och så vidare.

Att prata om psykisk ohälsa.

Då och då så kommer folk på idén att vi måste ”prata om psykisk ohälsa”. Det handlar ofta om att medvetandegöra och normalisera psykisk ohälsa. Typ att en ska kunna säga att en har ångest på samma sätt som att en är förkyld.

Ett problem jag ser med den här retoriken är hur psykisk ohälsa beskrivs som någonting som bara är, som bara råkar drabba en människa. Typ ”jag är en helt normal person men ibland har jag ångest”. Okej, men varifrån kommer denna ångest? Det är ju inte som att det är slumpartat, det beror ju på något.

Jag vill inte så mycket att folk ska vara ”medvetna” om eller ”acceptera” min ångest – jag vill att den tas på allvar som ett samhälleligt problem. Jag vill inte att det ska reduceras till en del av min personlighet som ska ”accepteras”, jag vill kunna prata om varifrån den härstammar.

Annars handlar det bara om att ”hantera” symptom, och det kan väl vara bra men det är knappast en lösning.