Fanny Åström – Sida 88 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Myten om kvinnor som ångrar att de haft sex.

Ibland hör en ju de här historierna om kvinnor som vill ha sex men ”ångrar” sig efteråt och anmäler någon för våldtäkt. Jag tänker att den här myten kommer sig av att män hemskt gärna inbillar sig att kvinnor vill ha sex med dem när de egentligen inte vill. Ofta när en man håller på med diverse påtryckningar är det väldigt svårt att säga nej till honom, en ”ger med sig” och då får han för sig att en vill ha sex, när det i själva verket rör sig om en våldtäkt.

Ofta är det också svårt att i en sådan situation veta vad en själv vill. Allting går så snabbt och den andra personen är så bestämd, kanske tänker en att det är lika bra att ”få det överstökat” för att slippa jobbig stämning. En ”går med på” att ha sex fast en inte vill. Detta är en våldtäkt. Det är att utnyttja den sårbara position kvinnan är i i denna situation för att få sin vilja igenom.

Jag har aldrig ”ångrat mig” efter sex, däremot har det ofta varit så att jag i efterhand insett det jag inte insåg i stunden, nämligen att jag blev utsatt för olika former av press för att ha sex. Därför har det hänt att jag i efterhand börjat se saker som våldtäkter som jag då ”bara” såg som osoft sex. Jag har i efterhand insett att detta att ”ge med sig” för att undvika en jobbig situation är en slags tvång.

Många blir utsatta för detta av någon de är känslomässigt, socialt eller materiellt beroende av, till exempel en partner eller någon kille som de hänger i samma kretsar som. Givetvis är det i en sådan situation svårt att erkänna att det var just en våldtäkt en blev utsatt för. Dessutom är det från första början stigmatiserat att vara offer för en våldtäkt, vilket gör att tröskeln att se saken klart är ganska hög. Därför kan de krävas en del tid och distans för att kunna sätta rätt ord på det som inträffat. Jag har träffat många kvinnor som beskriver solklara övergrepp men inte tar ordet våldtäkt eller övergrepp i sin mun, helt enkelt för att det är sjukt svårt att erkänna att en blivit utsatt för detta.

Så om någon ”ångrat sig” efter att ni haft sex så handlar det troligen om att hon inte tyckte att det var särskilt soft från första början, att du inte lyssnade in henne och hennes gränser ordentligt utan utnyttjade hennes utsatthet och tog dig friheter med henne. Detta är ett övergrepp.

Rättegångsmannen.

Ni vet det här manliga sättet att ”lösa” problem i relationer som i princip går ut på att motbevisa att det över huvud taget existerar ett problem, alternativt motbevisa att en själv skulle vara delaktig? Jag tycker att jag möter detta i princip hela tiden när jag tar upp olika former av problem med män, speciellt om det rör känslor. De är inte intresserade av att försöka förstå min upplevelse av situationen, de är bara intresserade av att befria sig själva från skuld i frågan.

Detta blir extra intressant när det rör relationsproblem. En tycker ju att det borde vara uppenbart att om någon av parterna i en relation upplever något slags problem så ska detta tas på allvar och lösas alldeles oavsett. Känslorna finns ju där av en anledning och det behöver inte handla om att någon har gjort fel eller rätt utan om att försöka se, förstå och bekräfta varandra.

Men det funkar väl för männen, eftersom det viktiga för dem inte är att ha en ömsesidig och givande relation för båda parter utan om att befria sig själva från skuld för det som sker i relationen. Så länge de inte behöver känna att de gjort något fel så är de nöjda, och kan fortsätta med sitt förtryck.

Istället för att vara ett ömsesidigt utbyte så blir relationssamtalet en rättegång som handlar om att slå fast vad som är rätt och fel, som om det fanns någon objektiv sanning i frågan om hur en ska bete sig mot andra människor, som om det inte handlade om relationer människor emellan som ju är olika.

Feminismen är inte en rörelse för privilegierade.

Det finns en tendens bland borgare att lyfta fram feminismen som en rörelse för privilegierade kvinnor. För det första är detta helt enkelt inte sant, liberalfeminism är en rörelse för privilegierade (borgerliga) kvinnor, men som tur är finns det gott om annan feminism.

Ofta görs det en poäng av att ställa ”kvinnor i innerstaden” mot ”arbetslösa på landet”, och dessa ”arbetslösa på landet” antas alltid vara… män. Det kanske kommer som en överraskning, men det bor faktiskt kvinnor på landet också och även kvinnor är arbetslösa. Dessa kvinnor blir, precis som kvinnorna i innerstan, utsatta för patriarkalt förtryck och mäns våld. Dessa kvinnor tjänar också på feminismen.

Sen är det givetvis så inom feminismen som i alla andra politiska rörelser att de som lyckas slå sig fram och bli talespersoner ofta är privilegierade. På samma sätt så hamnar ofta fokus på de mest privilegierade inom gruppen en vill representera. Detta är emellertid inte ett specifikt feministisk problem, utan finns inom alla politiska kamper. Det är såklart ett problem som ska lyftas fram och tas tag i, men det är inte någon borgerlig ledarskribents sak att sköta denna uppgift utan det är någonting som måste göras internt.

Att feminismen tampas med samma problem som alla andra rörelser och samhället i stort är inte ett skäl för att förkasta feminismen som sådan, det är ett skäl att utveckla den feministiska analysen så att den i högre grad fokuserar på de mest utsatta kvinnorna.

Det finns en idé inom borgerligheten om att den som är vänster eller feminist bara får fokusera på de absolut mest utsatta grupperna. Detta bygger på ett gigantiskt missförstånd om vad politisk kamp handlar om. Politiskt kamp är inte ett välgörenhetsprojekt som privilegierade ägnar sig åt för att ”hjälpa” utsatta, utan det handlar om att förbättra sin egen situation genom att kämpa solidariskt för det kollektiv en ingår i. Borgerligheten försöker omdefiniera feminismen till en välgörenhetsinstitution, där vi ska ”hjälpa” de mest utsatta kvinnorna. Detta är förvisso en viktig del i det feministiska projektet, men det är inte allt. Jag fokuserar både på min egen frigörelse och på frigörelsen av kvinnor som grupp. Det handlar inte om att ”förbättra” situationen för enskilda utsatta utan om att krossa den struktur som gör att såväl jag som mer utsatta kvinnor är just utsatta.

Dessutom är det oerhört arrogant att låtsas som att ”feminismen” skulle vara den lilla klick ”mediepersonligheter” och politiker som gjort sig ett namn inom rörelsen. Feminismen är et bred och diversifierad rörelse, bland annat kvinnojoursrörelsen är en av landets största folkrörelser och finns representerad såväl inne i stan som i mindre städer. Att snacka om att feminismen är en ”privilegierad” rörelse är att helt osynliggöra dessa kvinnor som jobbar med dessa frågor på andra platser. Bara för att de inte syns på samma sätt så betyder inte det att de inte finns. Den som på riktigt har ett intresse i att göra feminismen mindre privilegierad borde istället fokusera på att lyfta fram dessa kvinnors kamp.

Äktenskapet är en nödvändighet i patriarkatet.

Ibland frågar människor mig vad jag tycker om äktenskap, så nu tänkte jag berätta det.

Det finns en uppfattning bland många feminister att äktenskap är något ”omodernt” och att en inte ska ägna sig åt det som kvinna. Jag tycker, som en kanske märker om en läser mina texter, att hela heteromonogamin som koncept är patriarkalt och problematiskt och anser såklart att äktenskapet som en del i detta också är det. Däremot tror jag inte att det är en bra grej att ”avskaffa” just äktenskapet.

När kvinnor ingår i heteromonogama relationer så ingår de i ett exploateringsförhållande. Risken är stor att kvinnan kommer att offra sin egen karriär till förmån för att ta hand om man och barn. Detta gör att kvinnor blir ekonomiskt beroende av de män de ingår i heteromonogama relationer med. Äktenskapet är ett skydd mot detta. Äktenskapet gör att den kvinna som vill lämna en relation med en man, eller för den delen blir lämnad av en man, har en juridisk rätt till hälften av parets/familjens tillgångar trots att hon inte har bidragit lika mycket till dem rent ekonomiskt. Detta fungerar som en slags kompensation för den patriarkala utsugningen som sker i en heteromonogam relation, även om den såklart är långt ifrån tillräcklig.

Jag ser alltså äktenskapet som en slags ekonomisk trygghet för kvinnor. Jag tror inte att det är en bra ide att bara avskaffa dessa juridiska förpliktelser bara sådär, utan jag tänker att det är någonting som gynnar kvinnor givet att vi lever i ett patriarkat. Det ger kvinnor rätt till en viss kompensation för det oavlönade arbete de lägger ner.

Jag tycker också att det är bra att vi mer och mer ser hur sambolagen inkluderar dessa äktenskapsliknande ekonomiska förpliktelser, eftersom det givetvis förekommer patriarkal exploatering av kvinnor även där.

Sedan så tycker jag givetvis att alla de ritualer som omgärdar äktenskapet är romantiskt trams, men själva den juridiska förbindelsen tycker jag är rimlig. Jag vill inte se ett samhälle där kvinnor ingår i dessa patriarkala exploateringsförhållanden utan att ha några rättigheter att göra anspråk på frukterna av det.

Idén om att äktenskapet är ”omodernt” bygger på idén om att vi har uppnått materiell jämlikhet med varandra och att vi ingår i heteromonogama relationer på lika villkor, men om en ser på verkligheten så är det tydligt att detta inte är fallet. Kvinnor exploateras fortfarande i heteromonogama relationer, och kvinnor är fortfarande ekonomiskt beroende av män.

Däremot tänker jag mig att i ett postpatriarkalt samhälle där alla har samma materiella frihet/trygghet så kommer en konstruktion som äktenskap helt enkelt inte att vara relevant. I ett sådant samhälle kommer vi kunna ingå i fria relationer som inte inkluderar materiellt beroende av varandra eller exploatering. Där är vi dock inte än, och därför är äktenskapet en nödvändighet.

Stöd mitt personliga varumärke!

Hejhej gullisar.

För den som inte redan märkt det så har ju numera en facebooksida! Stöd mitt personliga varumärke och gilla denna samt ”delta i debatten” (det är tydligen bra för ”spridningen” har min sociala medier-coach sagt till mig). Få schyssta uppdateringar från mitt spännande bloggliv direkt i flödet! Se mig dissa män i realtid! Livet blir så mycket roligare!

”10 things I hate about you” och att bryta ner kvinnors cynism.

Kollade på 10 things I hate about you idag och funderade lite på patriarkalt våld. Filmen handlar om Kat, som har ett rykte om sig att vara en aggressiv feminist utan intresse för män, som en man av olika anledningar ska försöka få till lite heterosexuell praktik med. Under filmen framkommer att Kats hat inför män kommer sig av dåliga erfarenheter av män, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att män har en viss tendens att bete sig mycket illa mot kvinnor.

Jag tänker på den här grejen med att olika män tar på sig att ”bevisa” för kvinnor som hatar män att det visst finns ”bra” män. Jag stöter ibland på detta, män som vill ”visa” för mig att de visst är bra på villkoret att jag ska ge det ett försök att hålla på med heterosexuell praktik tillsammans med dem.

De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men grejen är ju att den här cynismen finns där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litar på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”.

Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre.

Det sägs i filmen att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Varför kan inte män bara acceptera vissa kvinnors ovilja att ingå i relationer med dem? Varför måste de ständigt bryta ner cynismen så att en ska kunna bli besviken återigen?

Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att vara feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Twittrade såhär om folk som vill ”tipsa” en om hur en kan göra för att slippa bli hotad:

Ibland säger folk ”men du uttrycker dig kontroversiellt klart du får vara beredd på mothugg”. Detta är sjukt problematiskt. För det första: att kalla direkta hot för ”mothugg” är jävligt bagatelliserande. För det andra: klart jag är beredd på det, jag vet hur situationen ser ut, det betyder inte att det är rätt. Det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på när jag blev offentlig feminist, men det är ju ingen jävla ursäkt.
Ja, jag har valt att vara offentlig och jag klagar inte på min egen situation, jag klagar på att vi lever i ett patriarkat där detta sker. Jag klagar på att vi lever i ett samhälle där kvinnor som kämpar feministiskt måste räkna med att utsättas för hot. Om jag vill slippa det kan jag sluta, jag VET det, men det handlar inte om mig personligen det handlar om patriarkatet.
Genom att påtala hoten jag utsätts för försöker jag inte säga ”buhu det är synd om mig” utan jag påvisar en större struktur som drabbar alla. Det handlar inte om min personliga rätt att ”få” vara feminist utan om allas rätt att slippa leva i ett samhälle som förtrycker dem på grund av deras kön.

Vissa saker kan en välja. En kan till exempel välja om en ska vara en offentlig feminist eller inte. Andra saker kan en inte välja, till exempel om en ska leva i ett samhälle som konsekvent förtrycker en på grund av ens kön. Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att ha identiteten feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Jag prioriterar att kämpa emot patriarkatet högre än min egen säkerhet och bekvämlighet. Detta är någonting jag väljer, och det är ett val jag är stolt över. Det gör dock inte att det jag utsätts för som feminist är okej på något sätt. Det är ju en del av den struktur jag kämpar emot.

Att en kan göra val i patriarkatet som utsätter en för mer eller mindre risker, att en kan välja att anpassa sig efter män för att nå någon slags högre ställning inom patriarkatet, gör inte att en är ”fri”. Valen sker fortfarande på patriarkatets villkor och det är detta jag motsätter mig. Jag VET att jag kan välja, men jag vet också att mina valmöjligheter är begränsade av samhälleliga faktorer. Det är klart att jag skulle kunna ”välja” att aldrig öppna käften. Jag skulle garanterat slippa bli hotad på internet, men vad är det för slags frihet?

Att välja kamp istället för resignation handlar om att inte acceptera spelplanen, att försöka ändra den. Givetvis kommer en att få utstå mer skit då, och det är alla som väljer att kämpa fullständigt medvetna om, vi behöver inte informeras om det. Jag vet vad jag väljer, jag vet vad jag riskerar, ingen behöver berätta för mig att jag kan välja annorlunda. Jag känner till den patriarkala verkligheten, men jag tänker fortsätta kämpa för min och alla andra ickemäns rätt att få ta plats i det här samhället utan att utsättas för våld eller hot om våld.

Män som vill ”nyansera bilden” av andra mäns våld är precis lika mycket en del av våldskulturen.

Och givetvis så kommer de där männen som liksom ska ursäkta detta vidriga beteende. Som liksom tycker att det är ”förståeligt” att Lady Dahmer får utstå dessa hot eftersom hon ”provocerar”.

Till exempel att kalla upprepade hot för ”mothugg”… bra jobbat med att förminska mäns våld mot kvinnor!

Det finns två schysst positioner en som man kan inta om en vill normalisera mäns våld:

Utöva våld och/eller hot om våld.
Ursäkta de mäns som utövar våld och/eller hot om våld.

Att utöva våld är väl ”värre” än att ursäkta våld men båda beteendena ingår i den patriarkala våldskulturen. Tänker på en gång nr jag twittrade om mordhot jag fick utstå och antifeministen Henrik Sundholm som har lagt oerhört mycket tid på att ”kritisera” mig på internet skrev såhär:

Sundholm tycker alltså att det är på sin plats att ”förklara” varför jag får utstå sådana hot. Han tyckte att det var en viktig strid att ta, att ”förklara” vad jag hade gjort för fel som fick den här personen att upprepade gånger mordhota mig. Sundholm valde helt enkelt att lägga sin begränsade energi på att ”förklara” ett mordhot som riktades mot mig för att jag uttrycker mina åsikter. Detta är alltså samma person som en gång skrev ett lååångt gnälligt inlägg om att det var ett hot mot demokratin att jag bad honom sluta med sina trakasserier, allt i yttrandefrihetens namn. Är inte det ganska uppseendeväckande, att samma person som tycker det är ett hot mot demokratin att jag BER honom sluta med sina trakasserier tycker att det är läge att ”förklara” varför de personer som mordhotar mig gör det.

En kan ju tänka sig att han hade kunnat använda samma ”förklaring” när det kommer till feministers manshat, nämligen att vissa feminister hatar män helt enkelt eftersom män som grupp utsätter dem för förtryck, våld och hot om våld. Men Sundholm är av någon KONSTIG anledning bara intresserad av att ”förklara” när män utsätter feminister för direkta hot. HUR kan det nu komma sig att ha resonerar så? KAN det har något att göra med att Sundholm själv är ett patriarkalt as som helt enkelt tycker att det är helt okej att kvinnor som kämpar mot förtryck utsätts för hot?

Jag är ingen idiot, jag förstår såklart varför män hotar och hatar mig, det handlar om att jag utgör ett hot med deras patriarkala makt. Jag förstår detta, men jag accepterar det inte. När en person som Sundholm kliver in för att ”förklara” detta fullständigt oacceptabla beteende så ursäktar han det samtidigt.

Detta känns igen. Till exempel: en av de vanligaste ursäkterna män har till att de slagit sina flickvänner/fruar är att dessa har ”provocerat” dem. Det är också vanligt att män som begått sexuella övergrepp förklarar detta med att kvinnan ”provocerat” dem genom till exempel sin klädsel. Om en man blir ”provocerad” är det helt okej att använda våld eller hot om våld, får vi lära oss. Kvinnor får ta ansvaret för att inte ”provocera” män, istället för att män tar ansvar för att inte bli våldsamma så fort de blir ”provocerade”. Män går omkring som stora barn i en värld där folk tar ansvar för deras känslor eftersom de kan bli så jävla farliga när de blir ”provocerade”.

Sedan finns alla dessa män som ägnar sig åt att ursäkta detta beteende genom att ”förklara” det. Visst, det finns alltid en ”förklaring” till att någon valde att använda våld just då, mot just den personen, men att stirra sig blind på det istället för att ta sig an det uppenbara faktum att män lär sig att våld eller hot om våld är ett okej sätt att hantera problem är fan ett jävligt skevt perspektiv. Hur kommer det sig att det är män som använder våld och hot om våld och inte kvinnor? Det kan ju inte handla om att kvinnor aldrig blir ”provocerade”? Uppenbarligen är det en fråga om att män lär sig att använda våld, till skillnad från kvinnor. Det är ju fan i mig fullständigt orimligt att kvinnor ska gå omkring och ständigt anpassa sig efter att män kan blir ”provocerade” av deras beteende, ändå så är detta något som många män accepterar och rentav försvarar trots att de tycker sig vara ”snälla killar”. Sorry, men ni är precis lika mycket en del av patriarkatet som de män som slår och våldtar, för det är ni som med era ursäkter upprätthåller detta beteende.

De vill ses som ”snälla killar”, och om någon går emot deras vilja tycker de sig ha rätten att bete sig som patriarkala svin.

Lady Dahmer skriver om vad hon blivit utsatt för efter att hon skrivit om att två av ledarna för Maskulint initiativ, föga förvånande, har förgripit sig på barn.

Det är fascinerande hur extremt våldsbenägna vissa män är när de upplever att de har ”rätt” till det. När en kvinna har gjort något som de tycker är fel så tycker de sig kunna ta till hur mycket grovheter, i form av våld eller hot om våld, som helst.

Det är väl helt enkelt inte så jävla konstigt egentligen, att kvinnor är rädd för män, när de beter sig såhär. För även om inte alla män gör det så är det i princip bara män som faktiskt gör det. En kan sällan på förhand veta vilka män det är som tar sig den här typen av rättigheter när de upplever att de har ”rätt” till det. Många av männen som gör detta jobbar hårt på att de minsann ”inte är som andra män”, att de är ”snälla”, men så fort de upplever sig ”kränkta” så drar de igång hela artilleriet av våld och hot om våld. Att männen i maskulint initiativ ägnar sig åt detta är ingen större överraskning, eftersom de gå omkring med självbilden att de är ”snälla killar” och därför tycker att det är fullständigt berättigat att vara extremt grov när någon ifrågasätter denna verklighetsbeskrivning, till exempel genom att lyfta det faktum att partiet faktiskt är startat av män som begått sexuella övergrepp mot barn.

Dessa män kräver att inte ”klumpas ihop” med män som utövar våld, samtidigt som de själv gör sig skyldiga till precis det beteendet. De vill ses som ”snälla killar” och så fort någon går emot deras vilja så tycker de sig ha rätten att bete sig som den värsta sortens patriarkala svin, helt enkelt för att de också är den värsta sortens patriarkala svin. Om inte allting går precis som de vill, om inte världen anpassar sig efter dem och antar deras sanning, då är våld eller hot om våld helt legitimt att använda. De är ”snälla killar” enbart tills att någon ifrågasätter dem, då kastar de alla sådana ideal över bord och tycker sig ha rätt att göra vad fan som helst.

Det hela går såklart helt i linje med maskuliniteten och rådande mansroller, någonting som feminismen söker motverka. Vissa män som befinner sig i den här typen av miljöer hävdar att det handlar om att de vill ändra på mansrollen, men med tanke på den våldsamhet som dyker fram så fort någon ifrågasätter dem så verkar de inte lyckas särskilt bra med detta arbete. Om dessa män faktiskt hade velat motverka mansrollen så hade de först och främst tagit tag i problemet med det våld och hot om våld männen i denna rörelse utsätter kvinnor som ifrågasätter dem för. Det är uppenbart att det inte handlar om något verkligt ifrågasättande av maskuliniteten utan snarare är en kamp för rätten att utöva patriarkalt förtryck i fred.

Fittprinsessa.

Scannade in denna.