Fanny Åström – Sida 87 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv.

Läste en krönika av Johan Norberg om Fredrik som bestämde sig för att samla in pengar till barncancerfonden när hans son drabbades. Fredrik kontaktade olika företag och personer som skulle donera pengar till barncancerfonden om han besteg olika berg. Fem bergstoppar blir det, och 350 000 kronor som ska gå tilll bland annat leksaker till cancersjuka barn.

Historien om Fredrik är väl onekligen både gullig och rörande, men Norberg drar slutsatser utifrån den som jag tycker är intressanta:

I en tid då vi säger ”solidaritet” när vi talar om anonyma, offentliga system är det rörande att se människor själva ställa upp för varandra. Det gör något med alla inblandade. Alla har inte Fredriks uppfinningsrikedom eller järnvilja, men han visar att man kan ge sin oro och frustration ett konstruktivt utlopp.

Norberg ställe Fredriks bedrift mot den ”solidaritet” som visas i sociala försäkringssystem, till exempel socialbidrag, försäkringskassa och liknande. Eftersom Norberg är liberal kan en nog också anta att han tycker det vore rimligt att byta ut i alla fall delar av dessa system mot att personer som Fredrik ska visa framåtanda och locka fram människors vilja att stödja. Varför skulle Norberg annars måla upp denna motsättning mellan olika sätt att visa solidaritet? Varför skulle det annars vara nödvändigt att nämna hur mycket mer värt det är att bestiga berg än att ha ett ”anonymt, offentligt system”.

Norberg skriver vidare:

Det säger också något om omgivningen. När man får ett smärtsamt besked känner man sig som ensammast i världen. Vardagsbestyren rullar vidare och ingen förstår vad man går igenom. Men i själva verket finns det så mycket medkänsla och vilja att stödja – bland vänner, bekanta och främlingar.

Vad försöker Norberg komma åt här egentligen? Jo, han försöker visa på att den här ”solidariteten” som en får från vänner och familj är betydligt mycket bättre än den vi får från samhället i stort. Att den är renare och finare, kanske rentav att vi i högre grad borde bygga vårt samhälle på sådan. Det är så himla fint med välgörenhet, med olika människor som springer lopp, simmar, bestiger berg och så vidare för att samla in pengar. Och visst, det kanske är fint, men frågan är om det är ett rimligt sätt att organisera samhället.

För om vi ser på det rent krasst så har vi två alternativ. Antingen så går pengarna direkt till att cancersjuka barn ska få leksaker, alltså genom skatten, eller så måste en pappa ta ett initiativ, göra en massa reklam för saken och bestiga fem bergstoppar. Det är väldigt mycket arbete som ligger bakom en sådan grej, och troligen en del pengar också eftersom utrustning och sådant kostar. Väldigt mycket arbete som faktiskt egentligen inte producerar någonting, utan bara är en del i ett jippo som när det kommer till välgörenhet är nödvändigt för att få den uppmärksamheten.

Detta verkar Norberg inte tycka är ett problem, han understryker till och med Fredriks ansträngning: ”Fredrik har en CP-skada som ger spasticitet i armar och ben, så det kräver en rejäl prestation”. Okej, men en prestation till vilken nytta? Det spelar ju egentligen ingen roll att Fredrik har bestigit bergstoppar, det är ju bara en ursäkt för det verkliga ändamålet, att ge cancersjuka barn leksaker. Varför ger vi dem inte bara leksakerna direkt? Varför måste någon bestiga fem bergstoppar? Och framförallt: varför är det en fin och bra och extra hyllningsvärd grej att någon har bestigit fem bergtoppar istället för omfördelningspolitik? Varför tycker Norberg att det är så jävla mysigt?

I liberalers tankevärld är det inte själva resultatet som är viktigt, utan det är hur stor uppoffring som görs på vägen. ”Solidaritet” visas genom att utsätta sig själv för lidande eller ansträngning för någon annan skull, inte genom att ha ett rätt soft omfördelningssystem som ingen behöver bestiga berg för. Det som räknas är inte det som görs, det som produceras, utan hur personen som utför det känner inför det hela, hur mycket hen anstränger sig. Att Fredrik har en cp-skada gör det hela ännu finare, för det innebär mer ansträngning för honom. Det är så märkligt, för annars tycker en ju att stor ansträngning för att uppnå ett visst resultat är något dåligt, men i det här fallet bli det plötsligt något bra.

Men faktum är att jag tycker det är ganska jävla oviktigt hur stor uppoffring som gjordes, det viktiga är ju resultatet. Jag skiter väl i om någon visar ”solidaritet” med mig om det inte förbättrar min livssituation. Därför tycker jag att det är jävligt mycket fetare med ”anonyma, offentliga system”, för det förbättrar mitt liv avsevärt utan att jag behöver ta i hand och tacka någon ”välgörare”, speciellt inte om denna råkar vara typ min familj eller mina vänner. Jag vill inte att det ska vara ”personligt”, jag vill att det ska vara anonymt och effektivt. Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv, det verkar smidigare att sköta det genom omfördelning istället.

Vad innebär det att ”må bra”?

En annan grej jag tänker på apropå det jag skrev om att känna sig som en fuskare är vad det innebär att må bra. Under mitt liv har jag mått mer eller mindre dåligt i långa perioder. Jag har haft mycket ångest, stress, självskadebeteende och så vidare. Trots detta har jag inte gått omkring och varit ledsen hela tiden, utan jag har gjort saker som jag tycker om också. Jag har umgåtts med vänner, skrattat och så vidare. Många människor tror att bara för att en gör detta så mår en bra, mig själv inräknad. Jag har tänkt väldigt mycket så att om jag har haft en bra dag så mår jag bra generellt, om jag har haft en dålig dag så mår jag dåligt generellt.

Ibland kan det kännas som om en måste bevisa för sig själv och sin omgivning att en mår dåligt. Om en ska göra anspråk på att vara deprimerad då ska en fan inte njuta av någonting i livet. Men egentligen handlar det ju om en generellt nedsatt sinnesstämning, inte om att en är jätteledsen precis hela tiden. Under mina depressiva perioder har jag ofta upplevt att omgivningen bemöter de stunder jag är glad som om jag vore ”frisk” i just den stunden. Det har varit jobbigt, för då har jag känt mig tvungen att påminna dem om att jag faktiskt är sjuk. ”Du har ju varit glad flera gånger på sista tiden”, kanske någon säger. Ja, jag har skrattat, men jag har gjort det mer sällan.

Under de perioder jag mått som sämst har jag också haft mina absolut roligaste upplevelser, mina bästa dagar. Detta eftersom jag haft en slags maniska tillstånd. Jag har kastats mellan extrem svartsynthet och extrem optimism, för jag har inte haft någon reell kontakt med mina känslor. Under de perioder jag var som mest ätstörd så kunde jag till exempel älska min kropp, mig själv, mitt liv vissa dagar men det försvann snabbt igen. Jag förväxlade ofta detta med att jag ”mådde bra”, fast det var ju egentligen tillfälliga kickar. Jag hade ingen känslomässig närvaro eller kontroll, jag styrdes helt av tillfälliga infall.

Under vissa perioder då jag varit deprimerad har jag också ägnat mig mer åt olika slags ”nöjen” än jag gjort när jag varit frisk. Detta handlar om att det vid en depression är svårare att koncentrera sig på mer givande aktiviteter. När jag upplevt detta har jag flytt in i olika sätt att underhålla mig själv, för att hålla ångesten borta. När jag mår bättre ägnar jag mig mindre åt att ”ha kul” och mer åt saker jag uppfattar som givande, till exempel att skriva. Ett sant friskhetstecken för mig är att jag orkar skriva och uppfattar det som givande, även om det inte är kul. Sedan har jag också haft perioder där jag inte orkat med något av det också. Min poäng är att en depression kan ta sig väldigt olika uttryck, och att det på intet sätt innebär att någon är frisk bara för att hen orkar ta sig utanför dörren, för att hen skrattar eller liknande.

Detta kommer också med en generellt syn på att den som mår dåligt ska ”botas” och bli ”frisk”. Visst är det bra om en kan bli frisk, men jag tror att det är problematiskt att se på tillståndet så binärt. Antingen är en sjuk och livet är total misär, eller så är en frisk och allting är som det ska vara. Jag ser mig som ”frisk” från min depression nu, men jag har fortfarande kvar grundläggande problem med bland annat stresshantering som jag måste ta tag i för att undvika framtida depressioner. Jag har fortfarande kvar vissa problem som fört mig in i depressioner, men just tillståndet som sådant är inte aktuellt just nu.

Jag vill inte må skitbra hela tiden. Jag försöker eftersträva någon slags balans och känslomässig kontakt. Att kunna må dåligt och ha dåliga dagar utan att känna att det är döden, eller att kunna ha bra dagar utan att tänka att en klarar allt. Livet blir enklare då, för en slipper kastas runt av sina egna känslotillstånd utan kan se mer klart på sin tillvaro oavsett om en har bra eller dåliga dagar. Att må bra för mig handlar inte om att gå omkring och ha kul hela tiden, det handlar om att ha känslomässiga resurser att kunna leva sitt liv, ta tag i det som är jobbigt, fokusera på givande aktiviteter och så vidare.

Att känna sig som en fuskare.

Har tänkt lite på det här med så kallat ”bidragsfusk” på sista tiden. Som några av er kanske vet så har jag varit deprimerad under en period och även varit sjukskriven delar av den här perioden.

Depression är en sjukdom som ibland har dödlig utgång. En sjukdom som en måste få behandling för. En viktig del i en sådan behandling kan vara att få vila ut, fokusera på att må bra. ÄNDÅ kände jag mig alltid som en bidragsfuskare när jag sjukskrev mig. Det kändes liksom som att jag lurade någon, gjorde något fel. Den här självbilden har säkert en mängd olika förklaringar, men vi lever inte direkt i ett samhälle som motverkar den. Hela tiden misstänkliggörs sjuka människor, speciellt psykiskt sjuka. De framställs som lata. Denna självbild är såklart något en också internaliserar.

Jag kände mig som en fuskare när jag hade bra dagar. Att vara på bra humör ledde till stress eftersom jag då kände att jag borde uträtta något produktivt. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något annat än att kolla på tv-serier och röka cigg. Detta trots att jag andra dagar inte kunde tänka på annat än att ta livet av mig. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något roligt trots att det är oerhört viktigt för att kunna tillfriskna från en depression att en sysslar med lustfyllda aktiviteter. Dessutom så förtjänar väl även den som är deprimerad att ha någon slags meningsfull tillvaro.

När det värsta var över, det vill säga när jag inte bara låg i sängen varje dag, så började jag plugga igen ganska snabbt, vilket ledde till att jag gick in i väggen igen. Allting blev precis lika illa som det hade varit innan, för jag hade inte gett mig själv tid. Jag hade inte känt att jag förtjänade tid. Jag var så fokuserad på att jag skulle vara produktiv att det förhindrade mig från att må bättre.

En deprimerad människa behöver inte ha det pissdåligt hela tiden, hen behöver inte vara fullständigt befriad från ork att göra någonting över huvud taget. Speciellt i slutskedet av en depression så MÅSTE en ju liksom börja aktivera sig, se saker lite ljusare. Att en kan göra det innebär inte att en är frisk, men kanske att en är på väg att tillfriskna. Jag fick för mig att så fort jag inte var självmordsbenägen i några dagar så var jag redo för att börja köra på i ”vanligt” tempo igen.

Detta är föga konstruktivt om vi vill att människor faktiskt ska må bättre. Men det vill vi kanske inte, huvudsyftet är väl som vanligt att vi arbetar.

Ask.fm och vänstermän som skämtar på twitter.

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad tycker du om ”vänstermän som skämtar på twitter”?

Finns en kategori skämt som jag brukar kalla ”mansskämt” som är typ ”lustigheter” angående sexism.
Till exempel: en man skriver en sexistisk grej som är så tillspetsad och överdriven att alla fattar att det är skämt, och det är ”roligt” eftersom alla vet att den mannen är medveten och så och aldrig skulle säga så i verkligheten. Mannen skämtar om förtryck jag blir utsatt för och distanserar sig samtidigt från det. Han är en medveten person som aldrig skulle säga så ”på riktigt” och därför har han frikort på att säga så på skämt. Folk tycker att mannen är rolig och medveten.

Det här sättet att skämta kan provocera mig något oerhört. De skämtar om förtryck jag möts av varje dag och jag har ganska svårt att tycka att det är roligt. Jag kan tycka att det är en bra grej att skämta om förtryck, men jag tycker inte att det är en bra grej att skämta om förtryck andra blir utsatta för, speciellt inte genom att skriva förtryckande grejer som ”alla vet” att en inte står för.

I mina ögon blir det ett sätt att distansera sig från förtrycket. Genom att måla upp bilden av en förtryckare och säga ”sådär är inte jag” så placerar en sig själv i en ganska bekväm position. En förflyttar fokus till någonting som ligger utanför en själv, till den Riktiga Förtryckaren som en målar upp.

Detta tolkas ofta som feministisk aktivism från dessa män, och det är det väl i någon mån. Jag önskar dock att fler män skulle se på sina själva och sitt eget utövande av förtryck istället för att skämta om andra, mer öppet sexistiska, mäns utövande av förtryck.

Ibland förekommer detta även när kvinnor delar med sig av sina berättelser. Män som kommer med diverse ”fyndiga” kommentarer om skit jag blivit utsatt för. Ni får gärna delta i diskussionen, men jag behöver inga fyndigheter. Ni behöver inte visa att ni är bättre än männen jag skriver om.

Innan en skämtar på det här viset tycker jag en ska ta sig en funderar på vem skämtet är till för. Kommer det hjälpa kvinnor? Eller handlar det mest om att stärka det egna egot?

”Barnets rätt till båda sina föräldrar”.

Det finns en grej inom svensk politik som anses viktig, som kallas ”barnets rätt till båda sina föräldrar”. Detta innebär i många fall snarare ”föräldrarnas rätt till sina barn”.

Det anses helt enkelt viktigt att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar. Detta kan ju tyckas rimligt, men det kan också ställa till en hel del problem i många fall. Grejen är nämligen den att föräldrar inte alltid beter sig så jävla bra mot sina barn. Till exempel; pappor som slår sina barns mammor. Hur är det rimligt att ett barn ska ha ”umgänge” men en man hen sett slå dess mamma? Tror ni en känner sig trygg i en sådan miljö? Vidare så är det såklart sällan så att misshandeln isoleras till en enda person, utan det handlar om makt och kontroll som givetvis kan komma att utövas även mot barnet.

Ofta så använder misshandlande män gemensamma barn för att fortsätta kontrollera kvinnan. Till exempel; om en har gemensam vårdnad så måste båda vårdnadshavare underrättas och/eller vara med och fatta vissa beslut, till exempel sådan som rör psykisk vård. En kan alltså hamna i en situation där pappan ska godkänna om barnet får gå i terapi för att bearbeta trauman som han har utsatt barnet för. Vårdnadstvister kan vara extremt utdragna historier vilket blir en slags terror för kvinnan. För att inte tala om att tvingas lämna över sitt barn till en man som en vet är våldsam. En sådan situation kan göra att kvinnan struntar i att lämna en misshandelsrelation eftersom det trots allt är bättre att hon kan vara där och beskydda sina barn.

På kvinnojouren berättade de att det anses såpass viktigt att barnet ska ha umgänge med pappan att en i vissa fall, då pappan anses våldsbenägen, låter en person vara med vid umgänget. Tänk dig att vara ett barn och tvingas umgås med en person som är såpass trolig att skada dig att mötet måste övervakas. Känns det bra och tryggt? Hur kan blodsband anses så viktigt att det blir rimligt att utsätta ett barn för den otrygghet en sådan situation innebär? Vad skulle ett barn få ut av att hänga med en person som har skadat hen? Det finns någon slags idé om att det är sjukt viktigt att ha en ”fadersgestalt” men VARFÖR skulle det vara det? Och varför skulle denna ”fadersgestalt” nödvändigtvis behöva vara den biologiska fadern?

Över huvud taget så tycker jag att föräldrar i allmänhet ska ha betydligt mindre makt över sina barn. Jag tycker inte att en föräldrar ska ha rätt att bestämma om deras barn ska få vård till exempel, jag tycker inte heller att föräldrar ska underrättas så fort ett barn kommit i kontakt med olika myndigheter, som det fungerar nu (förutom i undantagsfall). Barn är på många sätt rättslösa inom sin familj, och det ska väldigt mycket till för att ett barn ska tas bort från familjen.

När det kommer till papparättsrörelsen så är det många som tycker att det är fint med fäder som slåss för sin rätt att vara med sina barn. Internet svämmar över av snyfthistorier som män som blivit fråntagna sina barn av onda hysteriska kvinnor. Men om en kvinna är såpass desperat att hon känner sig tvungen att fly tillsammans med sina barn så är det troligen inte mannen som är det största offret i situationen. Det är viktigt att tänka på att det faktiskt finns män, och många av dem, som utsätter sina partners och barn för våld och hot om våld. Det är inget extremfall, det är något som sker i många många hem. Just den där mannen som du tycker verkar så himla snäll och gullig som bara vill vara med sitt barn kanske har slagit det eller dess mamma. Det vet du inte. Föräldrar är sällan några änglar, och speciellt inte manliga föräldrar. Män utsätter kvinnor och barn för förtryck, våld, hot om våld, makt och kontroll. Det är inga undantagsfall, det är ett strukturellt mönster.

Varför är det så viktigt för vissa att fetma inte ska vara en sjukdom?

När det talas om fetman så är det alltid människor som ska komma och berätta att ”fetman är ingen sjukdom” trots att fetman faktiskt definieras som precis en sådan. Nej, inte ”resultatet av en sjukdom” eller ”ett symptom” utan som en sjukdom i sig. En kan ju såklart tycka både det ena och det andra om feta människor men faktum kvarstår att det definieras som en sjukdom.

Ibland jämförs det med alkoholism och säga att ”det är resultatet av aktiva val”. Nå, de flesta sjukdomar är nog resultat av ”aktiva” val. Till exempel lungcancer är ofta resultatet av bland annat rökning, är det inte en sjukdom då? Många tillstånd kan nog härledas tillbaka till vilken arbetsmiljö en har, vilken mat en ätit, hur mycket stress en har i livet och så vidare vilket en ju också kan ”välja” i samma drömvärld där var och en kan välja om en ska drabbas av fetma eller inte.

Vissa verkar tycka att vad som är en ”sjukdom” eller inte har att göra med individens moraliska lastbarhet. Om en har ”valt” att bli sjuk så är det ingen sjukdom. Men det är ju en jättekonstig idé! Varför skulle våra medicinska bedömningar bero på huruvida personen ”valt” det eller inte. En person kanske jobbat skithårt för att få cancer, är cancern mindre en sjukdom för den sakens skull? Det är ju fullkomligt godtyckligt och kräver dessutom insikt i varje individs tankevärld. Skulle verkligen vilja se någon försöka sälja in en sådan definition medicinskt, tror inte det skulle gå särskilt bra.

Vissa drar detta till att feta människor inte ska få behandling eftersom de ”valt” att bli sjuka. Jag har så svårt att förstå den här inställningen. Även om en människa ”valt” att bli fet så är det väl inte desto mindre ett problem om hen är i ett tillstånd hen lider av? Varför skulle det inte behandlas bara för att det förekommit val tidigare?

Varför skulle någon till exempel göra en gastric bypass om det var lätt att gå ner i vikt på andra sätt? Herregud, de går ju typ in och tar bort en del av magsäcken??? Varför skulle en vilja utsätta sig för detta om inget annat fungerar? En kan till exempel drabbas av läckage, vissa har problem hela livet. Tycker detta verkar vara en svinjobbig grej och hoppas verkligen att jag aldrig behöver genomgå den.

Uppenbarligen handlar detta om att det är viktigt för vissa att upprätthålla omständigheter där de fritt kan snacka skit om feta människor eftersom det är ett ”val”, och detta är viktigare än vad läkevetenskapen faktiskt har att säga i frågan. Det spelar ingen roll att fetma definieras som en sjukdom för för dessa människor är det viktigare att upprätthålla sin världsbild.

Vad sägs om att män börjar ta ansvar för att inte ligga med någon som inte vill?

Idag har jag en debattartikel om samtycke på Nyheter24 som jag tycker ni ska läsa. Den går bland annat såhär:

Att inte vara medveten om den andra personens vilja är också ett val. En kan välja att vara medveten, en kan välja att helt enkelt inte bry sig så mycket. Män hävdar i rättegångar att de ”inte förstod” att kvinnan inte ville, trots att hon kanske sa nej. Till exempel den man som valde att tolka kvinnans nej som att hon initierade dominanssex. Kanske trodde han verkligen det, men om han hade prioriterat att inte tvinga sig på henne sexuellt skulle han såklart ha stannat upp, kollat av med henne om hans tolkning var korrekt. Men det gjorde han inte, han utgick från att han hade rätt och körde på, trots att hon inte ville. Han prioriterade inte hennes vilja tillräckligt högt för att bry sig om att fråga.
I ett samhälle där kvinnor generellt ses som objekt för mäns njutning så är det inte så konstigt att män inte har särskilt stort intresse av att faktiskt bry sig om vad kvinnor vill. En kvinnas vilja spelar helt enkelt inte särskilt stor roll, varken i sexuella sammanhang eller i största allmänhet. Detta är någonting vi lär oss i hur vi förhåller oss till varandra från tidig ålder.

Fick en ”rolig” kommentar på artikeln som förutom lite kränkt mansrättsbabbel innehåll denna godbit:

En nödlösning om man misstänker att den andre helt enkelt inte fattar, kan vara att bita sig i tungan så att det blöder, för den som inte avbryter när den andre är skadad kan inte hävda att denne trodde att det var ok.

Jag tycker mig rent spontant känna igen detta. Till exempel alla de gånger det sagts att om en säger nej klart och tydligt, ja då kommer personen att fatta att en inte vill. Eller om en puttar bort den. Eller om en säger ”nej” lite högre, med ett annat tonläge eller lite fler gånger och så vidare och så vidare. Jag har hört en massa olika förslag på exakt hur en ska gå till väga för att visa att en inte vill, det ena mer absurt än det andra. Det kan låta som att kvinnor borde stå framför spegeln och träna på olika korrekta sätt att säga ”nej” på så att de ska vara riktigt riktigt säkra på att de går fram. En tycker ju att det borde räcka med att inte visa samtycke för att någon ska strunta i att göra något med en.

Det här resonemanget bygger på premissen att mannen faktiskt har ett intresse av vad kvinnan vill och inte vill, och att det bara är upp till henne att tydliggöra detta så att det går in i hans manshjärna, som ju som känt kan vara lite trög ibland. Det är upp till henne att förmedla information, och om den inte går fram är det hennes fel. Men om mannen nu faktiskt hade haft ett intresse i att veta detta då hade det ju liksom inte gått så långt. Om en känner in sin partner så behöver en i regel liksom inte ens komma till stadiet där någon säger ”nej”, för en märker om det finns lust där eller inte. Att en ska skada sig själv för att få någon att sluta göra saker med en mot ens vilja är fullkomligt absurt och i sig ett övergrepp.

Sedan tycker jag också att det är intressant att det finns en syn som bygger på att det viktigaste i en sådan här situation är att undvika att ”sex” äger rum. Ungefär som om det inte var en kränkning i sig att någon gör ovälkomna närmanden. Det är ju inte som att själva ”sexet” (vilket brukar likställas med penetration) är det centrala, det handlar ju om kränkningen av ens integritet. Även om till exempel tjat inte leder till sex för att en ”sätter gränser” så är tjatet i sig en kränkning, ett övergrepp och ett problem på sina egna meriter. Detsamma gäller om en person försöker flera gånger trots att en tydligt visat att en inte vill och så vidare.

Om jag hade varit i en sexuell situation där jag var tvungen att skada mig själv för att den skulle upphöra så hade jag känt mig utsatt för ett övergrepp. Samma sak gäller för de sexuella situationer där jag flertalet gånger behövt säga nej till olika saker. Även om personen i fråga till slut lagt ner så har han överträtt mina gränser. Att uppehålla sig vid idén om ”sex” som det centrala i det hela är ett mystifiera situationen. Det är samma gränsöverskridande beteende som leder till tafsande, som leder till tjat, som leder till att någon penetreras mot sin vilja. Det är olika resultat och det är olika grova handlingar MEN det är ingen skillnad på den grundläggande principen. Någon tar sig friheter, någon annan får ta ansvar för att den personen ska förstå att denne inte vill.

Min radikala lösning på detta problem är att män helt enkelt börjar ta lite ansvar för att inte ha sex med någon som inte vill istället. Vilken grej va!

Jag är glad att jag tillät mig själv att må dåligt, för det har hjälpt mig att nu kunna må bra.

Tänkte tillbaka på för några månader sedan när jag köpte Hunger games på bokrean för att ha något att fördriva tiden med. Mycket av mitt liv gick de månaderna ut på att just fördriva tiden. Jag mådde så jävla dåligt och hade så mycket ångest att det enda målet för dagen var att fly undan den. Jag låg vaken till fyra, ibland fem, bara för att jag var så rädd för tankarna som brukade komma när jag försökte sova utan att vara tillräckligt trött.

Nu mår jag bättre och jag fattar inte riktigt hur det gick till eller för den delen hur jag kunde må så dåligt från första början. Allt det jag grämde mig över då känns som ickeproblem nu, men jag vet ju samtidigt att det verkligen inte var några ickeproblem då utan saker och ting som slukade hela min tillvaro.

Fick detta svar från Angelica när jag skrev om detta på twitter ”det är i det här stadiet som liberaler tror att de ”bestämde sig för att sluta må dåligt” och säger till andra att göra detsamma” och tänkte att det var en bra formulering av något jag gått omkring och stört mig så oerhört mycket på när det gäller detta, nämligen människor som blandar ihop det faktum att de till slut lyckas ta sig ur sin depression med att de ”bestämt sig”. Det var ju inte som att jag ville må dåligt när jag mådde dåligt, om jag hade kunnat bestämma mig för att sluta må dåligt då så hade jag garanterat gjort det. Men jag hade inte verktygen då, det var helt enkelt inte möjligt.

Visst kan en göra saker för att förbättra sitt mående. Jag valde till exempel att flytta tillbaks till Stockholm för att ha ett större socialt sammanhang, för att få stöd från gamla barndomsvänner och familj. Jag valde också att gå i terapi. Det betydde nog mycket för att jag skulle kunna bryta vissa cirklar. Men det var ju inte som att det var det faktum att jag ”bestämde mig” som var avgörande, utan det var situationen jag befann mig i. Hade jag inte haft möjligheten att fatta detta beslut hade jag kunnat vara hur bestämd som helst, det hade inte spelat någon jävla roll.

Att börja må bättre är en process, en process som måste få ta tid. Det gå inte att bestämma sig från en dag till en annan. När människor pratar om att ”bestämma sig” så framställer de det som att den som mår dåligt väljer att må dåligt, eftersom hen inte bestämt sig för att må bra.

Det kan vara lätt att få för sig att en vet hur saker och ting fungerar bara för att en själv har mått skit en gång i tiden, men det är ofta svårt att ha förståelse för sitt forna jag. Jag kan inte alls leva mig in i hur jag kände och tänkte då, jag kan inte begripa det, men vad jag kan förstå är just det faktum att jag inte kan förstå. Jag kan förstå att på samma sätt som det då tedde sig som ett mysterium att jag någonsin hade varit lycklig så ter det sig nu som ett mysterium att jag någonsin mått så dåligt, men detta innebär inte att någon av dessa tillstånd är illegitima. Bara för att det är känslotillstånd betyder inte det att en bara kan ”bestämma sig” för att känna annorlunda.

Jag inbillar mig inte att jag förstår mig själv eller att mitt nutida jag hade kunnat hjälpa det där ångestknippet att må bättre genom att ”peppa” eller liknande. Jag inser att de där känslorna var något jag var tvungen att gå igenom för att komma dit jag är idag. Jag är glad att jag tillät mig själv att må dåligt, för det har hjälpt mig att nu kunna må bra.

Varför män har relationer med kvinnor de föraktar.

Ganska ofta spyr ju män ut sitt hat och förakt över Kvinnligheten, och då kan jag tänka att det vore rätt skönt om alla dessa män som föraktar kvinnor faktiskt helt enkelt sket i att ha relationer med kvinnor. Men lustigt nog verkar det nästan vara tvärtom, att de män som uttrycker mest kvinnohat också är de som är mest angelägna om att ha många relationer med kvinnor, till exempel ligga med många kvinnor eller ha en flickvän eller liknande. Detta till skillnad från kvinnor som hatar män som generellt faktiskt också drar sig undan från manligt sällskap.

Men grejen är att män hatar inte kvinnor av samma skäl som kvinnor hatar män, män hatar kvinnor för att de ska kunna upprätthålla det exploateringsförhållande som finns mellan könen och som de tjänar på.

Om en till exempel är kvinna och varje dag går omkring i ett samhälle där män sitter på den sociala och ekonomiska makten och får höra från dessa män att en är värdelös, då är det väldigt lätt att tänka att en också är värdelös! Allting pekar ju liksom på det. Att en dessutom har fått höra att män, de vet fan vad som gäller här i världen, vad som är sant och falskt och så vidare, gör ju såklart inte saken bättre.

Kvinnan går alltså omkring och tror att hon är värdelös. Hon tror också att män är mer värdefulla än henne, det märks eftersom de har med social och ekonomisk makt och eftersom hon hela livet har fått lära sig att det är precis så.

Plötsligt kommer det en man som säger till denna kvinna: ”jag vill göra heterosexuell praktik med dig, jag vill ha dig som min flickvän/fru (det vill säga egendom)”. Då känner kvinnan såhär: ”oj, den här varelsen som är mycket mer värdefull än vad jag är vill ändå spendera tid med mig/äga mig, detta gör att även jag blir lite mer värdefull än vad jag var innan, för jag har i alla fall värde som denna oerhört värdefulla varelses egendom”.

Sedan spelar det inte så stor roll om kvinnan är lycklig med den här mannen, för det är inte det som är ”grejen” för henne. ”Grejen” är att mannen ger henne ett värde i patriarkatet, även om det bara är i egenskap av hans egendom hon har det.

Det är också möjligt för den enskilda mannen att förstärka denna tendens genom att inför kvinnan nedvärdera andra kvinnor eller typiskt kvinnliga saker. Då känner kvinnan extra mycket att hon är värdefull, eftersom hon inte bara har fått en man att vilja ha henne utan dessutom märker ut sig som lite extra bra i förhållande till andra kvinnor. Eftersom hon till och med har lyckats attrahera en man som hatar kvinnor måste det betyda att hon är mer värdefull än sina systrar.

Därför tjänar män på att förakta kvinnor, eftersom det gör att det kan binda kvinnor till sig. Det gör att kvinnorna blir beroende av att män ska bekräfta dem. Misogynin i samhället är alltså inget slumpmässigt hat utan fyller en väldigt viktig funktion i att upprätthålla mäns makt över kvinnor. Det är därför den till synes ologiska situationen att män har relationer med kvinnor trots att de föraktar dem ständigt uppstår.

Kommentarer.

Har fått in lite nya fina kommentarer!
Ja, det finns ju risk att jag sprider idéer som gör att män inte kommer lika lätt undan med sina övergrepp. Hemska tanke! Måste nu ”ta mitt ansvar” och sluta få folk att tro att det är ett övergrepp att ha sex med någon trots att denna inte vill.

Gillar verkligen den här kommentaren. Så jävla desperat! Så himla jobbigt det är för denna person att jag inte fattat hur det hänger ihop än och kommit till insikt om att Den Sanna Liberalismen är det enda rätta.

Vet inte hur det är med ”normala karlar” men vet att det finns en del män som gillar den här bloggen. Jag har en vag känsla av att det finns något slags cirkelresonemang här, som gör att en man direkt diskvalificerar sig från att vara en ”normal karl” om han nu skulle gilla min blogg. Sedan tycker jag också att det är intressant att folk får för sig att jag riktar mig till män sådär i allmänhet.

Älskar förolämpningen ”befriad från stil och hövlighet”! Vet inte varför jag får utrymme, gissningsvis tycker folk i allmänhet att ”stil och hövlighet” inte är avgörande för huruvida de tar till sig av texter eller inte.

Tråkigt nog så har en tyvärr ofta samröre med män fast en inte har sex med dem.