Debattartikel.

Idag har jag en replik till Wallin ute på nyheter24 för den som vill läsa. Den handlar om att göra karriär som feministisk strategi. Jag skriver bland annat såhär:

Att kvinnor inte ska vara ekonomiskt beroende av män är en viktig feministisk fråga, men lösningen ligger inte i att alla kvinnor individuellt slutar banta och satsar på karriären, utan i att gemensamt ställa krav på bättre löner och villkor inom kvinnodominerade yrken, bättre sociala försäkringssystem, att det inte ska straffa sig ekonomiskt att föda och ta hand om barn och så vidare. Att kvinnor som grupp ska lyfta sig själv genom att slå sig fram i yrkeslivet på egen hand är en idé som sätter väldigt stor press på individen, och som fullständigt lämnar de kvinnor som saknar förutsättningarna därhän.

Läs och sprid gärna!

Feminism handlar om rätten att vara ”svag”.

Ibland talas det om att som kvinna ”slå sig fram” på diverse mansdominerade områden. En ska kämpa hårt och göra karriär och så vidare och detta anses vara en feministisk handling.

Men jag undrar över det här ”kämpa hårt”, är det någon som ens reflekterar över vad det innebär? Det framställs ofta som en slags lösning på patriarkatet, att det bara handlar om att en som kvinna behöver kämpa hårdare för att uppnå samma saker som män. Som om det bara var vad en får och inte vad en ger som räknades. Att som kvinna alltid behöva kämpa hårdare än män gör någonting, det handlar om att vi exploateras i högre utsträckning än män, om att vi ständigt måste offra mer av våra liv än vad män behöver göra. Detta är absolut ingen struntsak.

Det är inte jämställt om en kvinna har samma position som en man men har kämpat mycket mer för den. Kvinnan har ju liksom gett mycket mer av sig själv, i så fall borde hon också få mer tillbaka.

En annan sak med detta resonemang är att det ställer väldigt höga krav på enskilda kvinnor. Enskilda kvinnor ska armbåga sig fram och ta plats på mäns arena. Visst, det är väl kul för dem som har orken att göra det men det är inte feminism. Feminism är en politisk rörelse som syftar till samhällelig förändring, inte till att enskilda kvinnor ska ta plats på patriarkatets villkor.

Problemet är inte att det är omöjligt för en kvinna att nå samma position som en man, problemet är att kvinnor ständigt måste göra så mycket mer för att göra det. Problemet är att kvinnor tvingas betala med sitt liv, varje dag, hela tiden. Detta gör att kvinnor exploateras i betydligt mycket större utsträckning än män, inom familjen såväl som i yrkeslivet. För att ändra dessa förhållanden duger det inte att uppmana kvinnor att kämpa hårdare, lösningen ligger i gemensam politisk kamp för att ändra själva de grundläggande villkoren för kvinnors arbete.

Feminism måste handla om att som kvinna ha rätt att vara ”svag” och ändå kunna leva ett värdigt liv, om att kunna göra ”fel” livsval utan att straffas för det. Feminism kan inte handla om att ge kvinnor en manual för hur de ska agera som individer för att bäst kunna tävla med männen, utan om att ändra förutsättningarna för själva tävlingen.

Att vara mottaglig för patriarkalt förtryck.

IMG_20140423_202000Vanlig grej – att det är kvinnors eventuella mottaglighet för förtryck som diskuteras och inte förtrycket som sådant. Tycker överlag att just detta är intressant, hur ”mottaglig” en är och vad det innebär. Många kvinnor uppfattas nog som mindre mottagliga än vad de egentligen är eftersom de inte reagerar direkt, utan sväljer en massa skit istället som ofta lever kvar inom dem. Jag uppfattar mig själv som mindre mottaglig nuförtiden när jag reagerar på saker direkt istället för att gå omkring och gräma mig i en evighet. Jag kan släppa det som sker mycket snabbare nu, det plågar mig inte lika länge. Många tolkar nog detta som att jag är mer mottaglig än andra eftersom jag gör det tydligt för omgivningen att jag inte accepterar förtrycket, alltså uppfattas jag som ”svag” i förhållande till andra kvinnor.

Att vara ”stark” innebär i mångas ögon helt enkelt att svälja en massa skit, inte att göra motstånd mot det en utsätts för. Det är ju inte särskilt svårt att räkna ut hur detta kommer sig, det är ett sätt att måla ut de kvinnor som engagerar sig feministiskt som svaga, att problemet ligger hos dem och inte i det system vi lever i.

Ladu dahmer har lägligt nog också skrivit om detta idag. Läs!

”Ordning” som överordnat mål i den liberala demokratin.

Har funderat lite på koncepten ”ordning” och ”stabilitet” i förhållande till ”demokrati”. Den form av demokrati vi har i bland annat Sverige kallas liberal demokrati, och innebär ungefär att det finns äganderätt och ”ekonomisk frihet”, att det finns en konstitution som avgöra vissa friheter och rättigheter och att det finns något slags parlament till vilket politiker väljs för att föra folkets talan.

När jag läste statskunskap så fick vi lära oss att det inte får bli ”för mycket” engagemang i en liberal demokrati eftersom det kan ”koka över” då. Exakt vad detta innebär är oklart, men det problematiserades inte vad detta egentligen säger om det system vi lever i. Om systemet nu inte klarar av för mycket politiskt engagemang, kan det verkligen kallas demokratiskt? Vad händer när det ”kokar över”, ska staten kämpa för sin överlevnad med hjälp av våldsmonopolet? Vad är viktigast, att folk faktiskt får vara med och besluta politiskt eller att upprätthålla stabiliteten och i förlängningen också systemet som sådant?

Det verkar finnas ett överordnat mål för hur polisen agerar vid typ demonstrationer och det är att ”ordningen” ska upprätthållas. Men vad är det egentligen för ”ordning” som upprätthålls. När till exempel nazister tillåts hålla en demonstration så sabbas ”ordningen” för väldigt många människor på både kort och lång sikt, de människor som drabbas av nazisternas våld idag och de människor som kan komma att drabbas av ett eventuellt framtida fascistiskt eller nazistiskt samhället (det vill säga typ alla).

Den ”ordning” som ska upprätthållas har inte något med faktiska människors säkerhet att göra, utan handlar om säkerheten för staten och det system som staten tjänar, det vill säga kapitalismen. Därför anses det mer angeläget att upprätthålla ”ordningen” så att det inte blir ”kaos” än att motarbeta fascism. Fascism är inget hot mot vare sig staten eller kapitalismen, det är däremot de delar av vänstern vars mål är att avskaffa just detta system. Fascism är däremot ett mycket konkret hot för människor på både kort och lång sikt. Grejen är att det spelar marginell roll, när det viktigaste är att upprätthålla ordning och stabilitet.

Här kan vi se hur den liberala demokratin som form överordnas demokrati i en djupare betydelse, det vill säga folkstyre. När människor förbjuds från att demonstrera för att det är viktigare med ”ordning” så handlar det om att det är viktigare att bevara systemet så som det ser ut än att människor faktiskt får realisera sina ”demokratiska rättigheter”. Samma sak när människor som demonstrerar mot fascism som ju är en djupt odemokratisk ideologi ses som ett större problem än fascismen som sådan, eftersom fascismen som sådan inte utgör något direkt hot mot staten.

Detta kan motiveras med att det hur som helst är värre att befinna sig i kaos, att det är bättre att ha några demokratiska rättigheter än inga alls och så vidare. Men det visar på en väldigt tydlig spricka i realliberalismen, nämligen det faktum att alla rättigheter inte kan realiseras samtidigt. Om alla, eller bara en större mängd än idag, utnyttjar sina demokratiska rättigheter så kommer det att ”koka över” och repressionen kommer att bli hårdare. Ordningen kommer att prioriteras framför att människor får utnyttja sina rättigheter. Den liberala demokratins upprätthållande bygger således på att det store flertalet inte utnyttjar de demokratiska rättigheter de har. En kan såklart mena på att detta ”fungerar i praktiken”, men frågan är om en kan kalla ett samhälle där våra demokratiska rättigheter är villkorade på det här sättet en ”demokrati”.

För ful för att ha en åsikt om patriarkatet.

IMG_20140421_170809En sån där grej en ofta får slängd i fejset som feminist är hur oerhört ful en är, något som av någon anledning gör ens åsikt om patriarkatet mindre legitim. Jag har funderat en del på detta med vad fulhet och snygghet är. När jag rakade av mig håret så fick jag betydligt fler kommentarer om att jag ”såg ut som en man” och liknande. Detta kan jag tycka är intressant eftersom det ju uppenbarligen är mitt beslut att ha just en kortklippt frisyr. Jag inser såklart att det är något som kan ge mig en mer ”manlig” eller i alla fall mindre ”kvinnlig” framtoning, på samma sätt som min klädsel (vanligtvis jeans och hoodie), att jag inte rakar mig eller att jag i princip aldrig sminkar mig gör det. Jag ägnar mig helt enkelt ganska lite tid och energi åt att göra mig till ”kvinna”, något som är provocerande i mångas ögon. Måhända tycker vissa att jag också är oerhört ful bara sådär, men jag tvivlar på att det är det främsta skälet till kommentarerna utan tror snarare att det upplevs som provocerande med en person som tar avstånd från vissa former av kvinnlighet både i ord och handling.

För mig har det varit väldigt skönt att släppa grejen med att i olika sammanhang försöka ha någon slags ”kvinnlig” framtoning. Sedan jag slutat försöka tygla min kropp på olika sätt, i form av utseendemässiga ingrepp eller att försöka ändra mitt uppförande så att det ska framstå som mer kvinnligt, så har jag blivit mycket mer bekväm med hur jag faktiskt ser ut. Jag kan vara nöjd med mitt utseende på ett helt annat sätt än innan, kan känna att det är såhär jag ser ut istället för att mäta mig själv mot mallen ”kvinna”. Detta är såklart inte alltid, men för det mesta.

Detta har också gett mig en ganska mycket mer avslappnad inställning till mitt utseende, innan så kunde det växla mellan hybris de dagar jag kände mig kvinnlig nog och självhat de dagar jag inte tyckte mig passa in i mallen. Nu jämför jag mig för det mesta bara med mig själv, och det ger en ganska mycket mer jordnära inställning till det hela. Jag kan önska att jag hade mer eller mindre av det ena och det andra på min kropp, men jag har i regel ingen yttre måttstock eller ideal som jag förhåller mig till. Jag ser inte andra kvinnor och tänker att de är snyggare än vad jag är eller att jag önskar att jag såg ut som dem.

Jag har också kommit fram till att det här med att uppfatta folk som snygga/fula ändå är en väldigt subjektiv upplevelse. Jag har tänkt på det när jag själv börjat reflektera mer över vad jag attraheras av, och att det inte har så mycket att göra med vad som generellt lyfts fram som attraktivt. Typ att jag kan se att någon är snygg rent ”objektivt” (alltså enligt rådande ideal) men själv inte attraheras av det. Jag tänker mig att det är så de flesta andra fungerar liknande. Hela grejen med att vara ”snygg” har därför blivit lite mindre betydelsefull, avdramatiserad helt enkelt.

Vill bara säga att det är helt jävla fantastiskt att tycka att det känns helt okej om en framstår som ful i någons ögon, att helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om det. Det är också skönt att slippa den där ständiga jävla pressen på att vara ”kvinnlig” som jag gått omkring med precis hela tiden innan. Jag rekommenderar det verkligen!

Missunnsamhet.

Wallin har skrivit en krönika om att vara missunnsam:

Det är tydligen sjukt svårt att vara motsatsen till missunnsam och bitter. Jag vet vad jag snackar om. I flera år satt jag i diverse sunkiga andrahandslyor, typ arbetslös och lätt alkad och missunnade allt och alla. Jag missunnade de som kunde hålla i pengar. De med ordning och reda i sina liv. De med bra impulskontroll, bra kontakter, rika föräldrar, lyckliga förhållanden och snabb ämnesomsättning. Och Gud vad dåligt det fick mig att må. Men det blev som ett beroende. Och denna enorma garderob av offerkoftor! Så här i efterhand förstår jag inte att jag pallade.

Jag förstår inte heller att Wallin pallade. Hen verkar ha varit i en riktigt jobbig livssituation, den typen av situation jag inte önskar någon att befinna sig i. Jag unnar alla att ha ett stabilt och bra liv, att må bra, att känna trygghet i vardagen. Det är till och med så att jag engagerar mig politiskt för att just detta ska kunna bli verklighet, för att alla ska ha rätten att leva ett tryggt liv.

Vad jag däremot inte unnar någon är att sparka ner på den som har det sämre. Jag tycker inte att det är okej att raljera kring hur andra människor hanterar sin livssituation.

Jag unnar inte heller någon att känna sig förmer och bättre än andra för att de har lyckats ”komma upp sig i tillvaron”. Jag unnar ingen att tro att det handlar om deras ”hårda slit” allena att de har lyckats med saker i sitt liv. Det handlar om förutsättningar. Folk har olika sådana och jag tycker inte att en ska behöva göra avkall på sina privilegier, men jag tycker att en ska kunna förstå att en faktiskt har privilegier och att det påverkar var en sedan hamnar i livet.

Man ska ju ändå inte behöva ”motivera” varför man ska ha ”rätt” till ett så kallat bra liv. Men det krävs ofta. Man ska ha en snyftig historia om sin tuffa uppväxt eller liknande för att bli okej:ad som någon slags jante-antagonist.

Nej, jag tycker inte heller att en ska behöva motivera varför en har rätt till ett bra liv. Däremot så tycker jag inte att en ska behöva motivera varför en skulle ha rätt till ett bättre liv än någon annan. Jag tycker att en ska behöva motivera varför till exempel studenter ska klara sig på en inkomst under fattigdomsstrecket när en själv lever gott.

Problemet är inte att någon anser sig ha rätt till saker, problemet är när någon anser sig ha rätt till mer än andra för att de har ”jobbat hårt” eller något liknande. Problemet är när någon går omkring och kallar till exempel studenter för bortskämda för att vi kräver högre studiemedel. Då kan det vara så att en påpekar att personen som säger det där kanske inte har någon rätt att uttala sig om hur det är att leva under de förhållandena. Men det handlar inte så mycket om missunnsamhet från min sida som ilska över att någon annan faktiskt missunnar mig någonting, nämligen rätten till ett bra liv.

Topp fem argument emot automatiserat barnafödande.

Jag skriver ju ibland om det här med automatiserat barnafödande, vilket är det i särklass mest provocerande ämnet jag tar upp. Tänkte lista mina favoritmotargument:
IMG_20140326_174343Denna är vanlig. Vet inte om det kan klassas som ett ”argument” dock.

IMG_20140326_125615Olika personer som fött barn som är typ kränkta över att jag tar ifrån dem deras vackra upplevelse. Oklart verkligen, då jag aldrig någonsin sagt att jag tycker folk ska förbjudas att skaffa barn ”naturligt”??

IMG_20140326_180326Jättevanligt att folk lyfter fram den smärta om de risker folk med livmoder genomgår som något vackert? Sorry men kan ej se mänskligt lidande som något fint.

IMG_20140329_104518Kostnadsargumentet. Tycker verkligen att automatiserat barnafödande vore en sjukt rimlig grej att lägga resurser på. Vissa snackar om att det inte är något vi ska prioritera just nu, vilket är konstigt med tanke på att jag aldrig någonsin har hävdat det. Har endast talat om automatiserat barnafödande som en feministisk utopi, inte som något vi typ kan rösta för i nästa val.

IMG_20140329_111602Detta argument, att det ”känns” fel. Ofta med olika referenser till typ Du sköna nya värld eller andra dystopier. Att staten typ skulle producera väldiga arméer på löpande band och så vidare. Är inte riktigt det jag förespråkar.

Har faktiskt inte stött på ett enda bra argument emot automatiserat barnafödande. Det mesta är spekulationer om vad som ”är bäst” och liknande.

Att generalisera.

När jag beskriver patriarkala strukturer gör jag det ofta i mycket svepande drag. Jag skriver ”män” och inte ”vissa män” och så vidare. Detta upprör vissa personer, vilket jag kan förstå eftersom det kan läsas som att jag menar just ”alla män” när jag skriver ”män” eller att jag menar att kvinnor inte skulle ha det beteendet.

Jag menar emellertid inte alla män, jag menar snarare män i egenskap av män. Jag menar att vissa män har beteende X och att det blir problematiskt på det här sättet just för att de är män och utövar det beteendet mot kvinnor.

En invändning jag ofta får är att kvinnor också gör si eller så. När jag skriver om hur män agerar så talar jag inte om isolerade händelser där män har varit dumma, utan försöker förstå hur det här beteendet kommer sig av och påverkar deras redan fastslagna maktposition. Detta är att ha ett strukturellt sätt att se på saker och ting, och det är ju så jag ser på saker. Jag är ointresserad av enskilda individers omoraliska handlingar, jag är intresserad av vad maskulinitet, mäns makt och mäns handlande i sin position får för konsekvenser för kvinnors ställning.

Jag skulle kanske kunna uttrycka mig mer försiktigt, men det har jag ingen lust med. Dels för att det är drygt men också för att jag inte anser att det jag beskriver är problem som kan isoleras till ”vissa män” bara för att alla män inte utför dem. Det är nämligen ofta så att de män som inte utför vissa specifika beteenden ändå på något sätt profiterar på dem eller upprätthåller dem. Typ män som försvarar andra män eller är passiva när andra män förtrycker, män som blir hyllade för att de inte är några svin när de egentligen bara råkar vara lite rimligare än vissa och så vidare.

Jag försöker snarare se det som att det utövas maskulinitet och manligt förtryck i samhället, och att olika män har olika positioner i detta och gör det på olika sätt, istället för att dela upp gruppen ”män” i de män som ägnar sig åt och inte ägnar sig åt ett specifikt beteende. Jag vill inte frige de män som inte ägnar sig åt ett visst beteende från skuld.

Uppdrag granskning.

Kollade på Uppdrag granskning om Smr, ett program som tyvärr var oerhört förutsägbart och väldigt dåligt.

Nazisterna beskrevs som ett gäng bråkstakar, inte som en politisk kraft. Det lades mycket fokus på deras våldsbrott, något som förvisso är viktigt men ganska innehållslöst om det inte kontextualiseras. Det finns folk som gör dumma saker, frågan är varför och vilket syfte det följer. Varför sker detta? Hur är det en del i nazisternas politiska projekt?

Det handlar om att bygga upp rädsla, att ta makt över områden. I Uppdrag granskning beskrivs det snarare som meningslöst hat, utan riktning. Vad ska vi göra av den informationen? Hjälper den oss att bekämpa nazism? Nej, jag tror inte det. Snarare skapar det en jävligt upphetsad stämning kring hela skiten som inte är särskilt positiv.

Känslan en får är snarare att Josefsson tycker att det är lite lite nervkittlande detta, att det finns nazister som gör saker så att hen kan profitera på att göra olika ”avslöjanden” om skiten där allting beskrivs med oerhört dramatisk röst. Ett spännande inslag i Uppdrag granskning. Resultatet blir tyvärr precis det nazisterna vill, nämligen att sätta skräck i folk, att ta makt. Vi får inga verktyg för att förstå nazismen som fenomen och politisk kraft, vi får bara lite information om olika nazisters våldsbrott presenterad för oss.

Det hade också varit intressant att se hur detta problem hanteras av polisen, men det fick vi inte se någonting av tyvärr. Överlag en besvikelse och troligen ganska kontraproduktiv i kampen emot nazism, eller i alla fall ingenting som hjälper oss.

Ilska och ledsenhet.

Apropå inlägget om män med känslor innan så tänker jag också att män lär sig att visa sina känslor på ett annat sätt än kvinnor. Kvinnor lär sig att visa ledsenhet, män lär sig i högre grad att visa ilska och lösa olika problem med våld.

Jag tänker att dessa olika känsloyttringar handlar om att män inte vill visa sig svaga och sårbara, medan kvinnor ofta har lättare till det eftersom de fostrats in i det.

I ilskan finns det en säkerhet och makt grundad i känslan av att ha rätt och ett krav på andra att gå en till mötes, ofta uppbackat med ett mer eller mindre uttalat hot om att använda våld, men i ledsenheten finns maktlöshet och en önskan att någon annan ska se en och förstå. Kvinnor lär sig att maktlöshet är ett sätt att söka sympatier, män lär sig att ilska är en väg. Jag tänker mig att detta kan kännas jobbig för män såväl som för kvinnor, eftersom både blir begränsade i sitt känsloregister, men att det ändå är mäns känsloyttringar som har högst status och ger mest makt.

En annan känsloyttring som jag märkt är vanlig bland män är irritationen. Istället för att säga vad en tycker är jobbigt så går de omkring och är småsura och förnekar sedan att det skulle vara något så en får gissa sig till vad det handlar om. Detta är ju annars någon som kvinnor generellt brukar anklagas för att göra, men av vad jag har sett så är det betydligt mycket vanligare bland män.

Jag tänker att det handlar om behovet att bli sedd i sina känslor. Kvinnor blir inte sedda på samma sätt som män, en kvinnas irritation är inte något som föranleder en massa tolkningsarbete i omgivningen utan hon avskrivs som konstig. Därför måste kvinnan ta till mer tydliga uttryck för att bli sedd. Även om kvinnors gråt också ofta avfärdas så är det nog mer sällan.

Jag tänker att det också har att göra med att män mer sällan känner att de behöver bli bekräftade i sina känslor av sin omgivning eftersom de helt enkelt har lärt sig att de har rätt. De har lärt sig att de är rationella och att det de känner stämmer överens med omgivningen. Kvinnor däremot lär sig att de aldrig kan lita på sina egna känslor utan måste söka bekräftelse från sin omgivning på att deras känslor är legitima.

Jag har ofta känt mig tvingad att liksom spela ut alla mina känslor i relationer med män. Det är ingenting jag gjort för att det är ”kul” eller för att jag är en känslosam person utan för att det är vad som har krävts för att jag ska kunna nå fram. Jag är mycket mer bekväm i relationer där jag slipper göra detta för att kunna nå fram.